Singularitytävlingen avgjord!
Tävlingen är nu avgjort. Det var flera riktigt minst sagt både galna, roliga och imponerande bidrag som kom in, men det kändes ändå ganska tydligt vilken som var den naturliga vinnaren av en inplastad, flong ny, kopia av Singularity till Xbox 360.
Vinnaren blev Sanna med sin post-apokalyptiska survivor, där inte en enda detalj lämnats åt slumpen. Det är arbetat, det är stämningsfullt och det är kreativt. En värdig vinnare. Grattis Sanna! Spelet kommer på posten. Jag skulle inte heller vara förvånad om fler bilder så småningom dyker upp på hennes blogg.
Klicka för större bild
Honorable mentions går till Rickard för sin grymt snygga Bubble Bobble-verklighet och till Rikard (en annan) för sin kommande roll i Muscle March till Wii. Tack för alla bidragen och ett speciellt tack till Activision som bidrog med priset.
Singularitytävlingen slutar imorgon!
Missa inte att Singularitytävlingen slutar imorgon, onsdag, klockan 20:00. Så ännu finns det alltså tid att skicka in ditt bidrag, och tänk inte så mycket på att det måste vara tekniskt fantastiskt. Det är ju egentligen själva idén som räknas. Så ta fram kameran och/eller bildbehandlingsprogrammet och skrid till verket. Jag väntar med spänning på ditt bidrag!
Förstå bredden och djupet
För ett tag sen skrev jag en genomgång av spelen jag såg fram emot under hösten och fick lite frågor kring varför Fable III inte var med på min lista. Jag svarade lite diffust att jag helt enkelt kände mig lite likgiltig inför titeln. Att jag gillar Fable, men att det inte var något som jag brinner för. Men nu har jag rannsakat mig själv, och efter att ha tittat på några gameplayklipp från GamesCom stod det helt plötsligt klart för mig varför jag kände så.
Det som karaktäriserar Fableserien är att det finns massor att göra. Du kan förutom det vanliga skattletandet och krigandet också köpa, inreda och hyra ut hus, gifta dig, muta en bard, skaffa barn och du kan göra affärer på en rad olika sätt. Dina val påverkar också hur världen utvecklar sig framåt i tiden. För höga hyror och det blir dålig stämning. Grymt fint gjort av Lionhead.
Där finns alltså en stor bredd med mängder av valmöjligheter och utvecklade sidequests. Så vad är det då som tar emot? Problemet är något jag upplever finnas i de flesta spel som bygger ut sin värld till att bli lite mer sandlådeaktig. All dynamik, bredd och varierande saker man kan göra kommer ivägen för en enkel men nog så viktig dimension av spelupplevelsen: Djup.
Med ökad bredd är det väldigt lätt att just djupet blir lidande. Interaktionerna med spelvärldens karaktärer blir ytliga, och i fallet Fable II bestod det främst i att fisa och gyckla. I Fable 3 verkar de ha utvecklat systemet till att du nu kan fisa i folks ansikten. Liknande sak återfinns i många spel, och handlar oftast om att många gånger ganska övertydligt justera en gillamätare från negativ till positiv. Sen blir det giftermål. Svårare än så är det inte.
Där öppna spel ofta misslyckas är just i denna typ av interaktioner. Utan vettigt dialogsystem och djupare karaktärer i världen går mycket förlorat. Det är här Bioware är kungar. För även om det i bakgrunden finns en gillamätare (och i Dragon Age en synlig sådan för din grupp med äventyrare) lyckas de ändå maskera detta genom meningsfulla och djupa val där det som är positivt för en karaktär kan vara negativt för en annan. Hela tiden måste val vägas och viktas. Man kanske inte kan köpa en affär i Orzammar eller få barn med vilken Asari som helst, men de interaktioner som finns har en upplevd djup och substans. För även om det egentligen är en chimär så blir upplevelsen mycket starkare än alla band du kan få till din respektive eller för den delen hund i Fable II, och med ganska stor risk även i uppföljaren.
Nu är det dock väldigt lätt att förväxla djup med komplexitet. Speciellt Fable har ju gjort det till sin ledstjärna att sänka barriärena för rollspelande genom en rad olika system och förenkling av gränssnitt. Detta är inte något negativt utan snarare tvärt om och har heller inte så mycket med djupet att göra. Det är alltså inte på grund av förenklingarna som jag upplever Fable som ytligt. Bara för att ett spel har hög komplexitet behöver det inte vara djupt, och för att det är enkelt behöver det inte vara en ytlig upplevelse. Däremot kan djup finnas både i komplexitet och enkelhet. Men komplexitet i sig kan faktiskt ibland vara på enbart bredden och vara utan konsekvens i hur djup och meningsfull en spelupplevelse är.
Jag gillade att spela Fable II. Där fanns en vacker värld, och det var roligt att leka med de olika systemen för att se vad det fick för konsekvenser. Men särskilt berörd blev jag aldrig. Jag fick välja mellan att offra en okänd tjej från byn eller själv ta negativa konsekvenser. Jag valde konsekvenserna, men det var aldrig att det kändes särskilt hårt. Det var ett val för stunden, men inget som talade till mitt hjärta.
För i slutändan är de flesta sandlådespel rätt så ytliga. Man gifter sig med någon som tycker om när man fiser, när det i verkligheten är så att man lär sig acceptera en fis som en konsekvens av att man har kärlek – den är mycket sällan orsaken till kärleken.
Kommer Peter Molyneux förvåna oss och lägga in något meningsfullt i interaktionerna? Kommer den nya spelmekaniken med handhållande vara något mer än en folkflyttarfunktion? Kommer vi gå, hand i hand, mot solnedgången och faktiskt, på riktigt, känna något? Om så är fallet har ni min förhandsbokning. Om inte så går jag tillbaka till min nyfunna kärlek Dragon Age: Origins.
Ett inlägg om Dragon Age II
Ibland finns den bara där. Känslan att vilja göra ett inlägg om ett spel, enbart för att man känner sig så enormt förväntansfull inför det. Problemet är då att man måste komma på något vettigt att säga om det. Jag är inte jättemycket för att bara posta nyheter, då det finns riktigt bra siter som gör det så mycket bättre. Nystartade svenska Skillpoint.se, exempelvis. Så vad skall man då skriva?
Jag skulle kunna skriva om den senaste cinematiska trailern, som släpptes nu på GamesCom i Köln, men det har redan så många gjort så det tänker jag inte göra…eller jo, det tänkte jag, men whatever. Gå och se den. Inte för att grafiken kommer bli så fin, men det verkar ganska lovande ändå med det grafiska. Eller för att citera GamePro som fick en förhandstidd bakom låsta dörrar:
The jump in graphical fidelity between Dragon Age: Origins and its sequel is pretty stunning. Whereas the first game was overshadowed by the visuals in Mass Effect 2 – Bioware’s other major RPG that released a few months later –- Dragon Age 2 stands amongst the company’s best work.
Så det känns ju väldigt lovande. Jag sitter just nu mitt uppe i det första spelet, Dragon Age: Origins, och det är många gånger verkligen inte vackert. Dock måste jag säga att miljödesignen är riktigt bra. Lite generisk, men arkitekturen är riktigt fin. Sen att mycket av ljusarbetet, shaders och texturer är ganska osmakliga gör inte så mycket. Spelet lyckas verkligen dra in en i en spännande värld. Från vad jag läst om tvåan vankas helt enkelt mer av detta.
Så där har vi det. Ett långt inlägg om Dragon Age II som egentligen inte säger någonting annat än att jag verkligen ser fram emot spelet, som släpps den 11 mars nästa år. Ja just det ja. Måste slutligen också länka till följande klipp på Destructoid, där Hollie Bennet intervjuar en av skaparna. En hel del intressant information kommer fram, men den största behållningen är Hollie själv som verkligen inte ens nästan kan hålla inne med hur upprymd hon är över spelet. Svårt att inte ryckas med.
Vad har Microsoft på lur?
Spelhösten är nu spikad och klar, och vi vet ganska väl vad som kommer en bra bit in på nästa år. Men som det ser ut just nu så har Microsoft nästan ingenting kommande utannonserat eller ens något som länge legat i pipelinen med okänd utgivningsdatum. Det enda vi vet om är Gears of War 3, och det är allt. Kingdoms (bilden ovan), som utannonserades nu på E3 med en trailer som inte sa något, kanske skulle kunna vara en kandidat för en 2011 års release, men det känns inte så troligt. I övrigt är Microsofts exklusiva 2011 helt tomt för dess kärnspelare, om man räknar bort Kinectspelen som främst riktar sig till en annan publik.
Jag gissar på att de håller på utannonseringarna för att kunna fokusera på Halo: Reach, Fable III och såklart Kinect. Men efter det? Det finns väl inte ens några rykten om att någon västerländsk tredjepart jobbar med ett större spel för Microsoft. Så den spontana känslan i magen är att Microsoft håller sina kort nära bröstet och vill inte avslöja någonting förens i sista stund. Så när får vi reda på vad de har på gång för 2011 för oss corespelare? De kan ju inte vänta för länge heller. Absolut senast kring Game Developer’s Conference framme i vår borde man ju hört något om vad som är på väg. Sony har ju redan nu utannonserat en rad titlar för 2011. Nu senast Resistance 3. För jag har svårt att tro att Microsoft inte har något storspel för 2011. Det känns helt enkelt väldigt osannolikt.
Är det värt att sätta sitt hopp till Tokyo Game Show nu i September? Kanske får vi höra något om det där stora japanska rollspelet som det ryktas om att FeelPlus utvecklar åt Microsoft? Det kan dock mycket väl vara nedlagt eftersom vi inte hört något om det på ett bra tag. Men det vore ju härligt med en uppföljare till Lost Odyssey.
Men vad finns det för andra exklusiva spelserier som Microsoft kan spinna vidare på, som inte nyss kommit ut med en titel? Står helt still hos mig, så kanske är det dags för helt nya titlar? Vad tror du?
Välja väg
Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.
Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.
I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.
Dragon Age: Origins bjuder på en hel del beslut. Som här, hoppa från bron eller inte...
Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?
Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.
Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.
Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.
Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?
Tävling: Vinn Singularity
Singularity är ett grymt roligt spel. Det är snyggt, det tar det bästa från de gamla klassikerna, sätter ihop det och skapar något som är större än de enskilda delarna. Personligen älskade jag spelet, och har kört igenom det två gånger, något som inte är särskilt vanligt för min del när det gäller actionrökare. Det kändes helt enkelt väldigt tight, intressant story, fantastiska miljöer och kort och gott roligt.
Nu har du chansen att vinna detta spel (Xbox 360-versionen), och det är en chans jag inte tycker du skall missa. Activision ställde upp och bidrog med spelet när jag kände jag ville sprida Singularitykärleken. Stort tack till dem.
Så vad måste du göra för att deltaga i tävlingen? Jag tycker alltid det är roligt med bilder, och eftersom spelet mycket handlar alternativa verkligheter så skulle det passa om du för den här tävlingen helt enkelt fotograferar eller bildmanipulerar fram en bild på dig själv i en roll du kanske har i en alternativ verklighet. Fantasy, sci-fi eller 1700-tal? Klistra in dig själv i känt foto? Låt kreativiteten flöda. Viktigt är dock att du själv är med i bilden. Så kladda på i Photoshop eller liknande för glatta livet om du vill det (inte ett måste), men du själv skall som sagt vara med i bilden, om så bara med ett ansikte.
Skicka ditt bidrag till tavling [at] malmer.nu. Deadline för tävlingen är onsdagen den 25:e augusti klockan 20:00.
Regler:
- Endast ett bidrag per tävlande. Om du skickar in flera måste du specificera vilket du vill tävla med.
- Vinnaren bestäms av mig och min fru. Besultet kan inte överklagas.
- Jag eller min fru får inte själva deltaga (äsch!)
- Priset skickas via post, och jag ansvarar inte för fungerande postgång.
- Alla bidrag kan publiceras här på bloggen och genom att deltaga ger du mig rätt att göra detta, men också att undvika publicering om jag så önskar.
- Vinnarbidraget publiceras garanterat om inget helt galet händer och bloggen brinner upp eller så.
Har du redan Singularity eller är du efterlyst av interpol och därmed inte vågar figurera i bildformat på internet så sprid gärna att tävlingen pågår.
Podcast: Sleep is Death
Inspirerade av Spelradions spelklubb så har jag och min kompis Rickard gett oss på indie-spelet Sleep is Death. Efter en mycket sen kväll med många skratt så bestämde vi oss också för att spela in ett podcastavsnitt där vi helt enkelt diskuterar våra tankar, våra reaktioner och upplevelser.
Så ladda ner mp3-filen och följ med oss till en värld av spektrum, de osynliga och massor med mystiska nunnor. Bilderna finner du efter ”läs mer”-länken.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Do androids dream of human revolution?
Vi slappnar av, tar fram chipsen, och känner oss som är hemma på ödelagda månbaser fulla med hellspawns. Vi käkar zombienazister till frukost. Postapokalyptiska ruiner är vår svenssonsemester. Vi plaskar runt i undervattensstäder varje kväll och djungeln kan vi bättre än fantomen själv.
Men äntligen kommer det ett spel med klassiskt hårdkokt cyberpunktema. Det var länge sen sist nu.
Deus Ex: Human Revolution ser ut att göra allting helt rätt. Den mörka högteknologiska världen blandas med det skitiga gatulivet i en stad där extrem kapitalism råder. I början av året var jag i Hong Kong med jobbet, och man kände sig verkligen som om man gick runt i den på temat oöverträffade filmen Blade Runner (som jag för övrigt nördat ner mig totalt i under sommaren. Total gottning i kommentatorspår och flera timmars extramaterial). När jag ser Deus Ex: Human Revolution får jag samma vibbar, även om jag hade önskat lite mer kontrast och olika färger i gatulivets neonmyller. Annars sätter ljussättningen, teknologin och musik stämningen perfekt.
Det enda som saknas är ett ensligt saxofonsolo och en origami-enhörning.
Jag tänker på Bioshock Infinite
Få av oss som är galna spelentusiaster har väl missat nyheten om Irrational Games uppföljare till Bioshock. För er som inte är galna spelentusiaster så kan jag nämna att det igår utannonserades en helt ny titel i serien med namnet Bioshock Infinite. Den stora nyheten är att vi lämnat undervattenslandet Rapture för en lite mer högtflygande skapelse i den svävande staden Columbia. Allt utspelar sig i ett alternativt 1912 och utspelar sig i ett helt annat universum än det tidigare Bioshock. Trailern finner du på Gametrailers.com.
Det är ett nödvändigt grepp för att ta serien vidare. Bioshock 2 var ett fantastiskt spel, men har fått ta mycket glåpord för att det var för likt det första spelet. Fascinationen över den för spel ganska annorlunda världen hade lagt sig, och de politiska idéerna som behandlades var inte lika djupa och välutvecklade. Men dock skall tilläggas att Bioshock 2 hade ett fantastiskt bra och många gånger lite subtilt moralitetssystem och en mer personlig och emotionellt engagerande berättelse. Det var ju inte utan att jag var lite rörd av det slutet jag fick.
Men att stöpa om allting till så stor grad och ta det upp i luften är vågat och kreativt. Borta är Big Daddies och Little Sisters. Och det verkar som om man kommer ha med sig en AI-styrd kompanjon genom hela spelet. Vissa har uttryckt att det då egentligen inte hade behövt heta Bioshock alls, utan istället kunde hetat någonting helt annat. Men jag känner ändå att när jag ser bilderna och CG-trailern så finns den där. Bioshock-känslan. För vad handlar Bioshock om egentligen? Är det Rapture? Eller är det något annat?
Ina på NewGame+ funderar lite lätt på tanken att Bioshock egentligen handlar om utopier som går fel, mer än själva Rapture. Tror det ligger mycket i det, men jag tror nästan man kan gå vidare än så. Bioshock i sin grund anser jag handlar om idéer. Som en slags uppgörelse med vårt västerländska tankesätt. I Bioshock så var det Ayn Rands objektivism som dissekerades, men även en hel del anti-ideologier dök upp i spelet för att motverka det som Rapture hade blivit. I tvåan är det det drömmen om att göra sig själv till Gud som är temat, och hur Sofia Lamb manipulerar fram en hel religion för detta ändamål. Gemensamt är att det handlar om hur idéer används för att få makt, och kritik av många av dessa ideologier. Om vad som händer när ofullkomliga människor, såsom Sander Cohen, får helt fria händer att agera ut sina innersta galenskaper. Men trots kritiken finner åtminstone jag även tankar av en slags respekt och önskan av att det ändå finns något värt att hämta ur det hela.
Än så länge vet vi inte särskilt mycket om spelet, men det känns som om Bioshock Infinite kommer behandla utvecklingsoptimism och att tanken att ”allting är möjligt!”. Tankar som helt klart har präglar vår västerländska historia, och då främst USA:s. Jag tror Bioshock Infinite kommer måla upp en positiv yta, men ett mörkt inre, vilket passar perfekt i den soliga och tillsynes glada miljö vi ser i trailern. Jag tror vi kommer få se ett samhälle där framgång prisas framför allt. Jag tror att i mångt och mycket kommer den amerikanska drömmen att bli föremål för spelet, och jag tror att Irrational Games kommer, likt i föregångaren, gräva djupare i vetenskapsmissbruk och ideologisk manupilation. Och det är precis där i kontrasten mellan ljuset och mörkret jag tror och spekulerar vilt i att vi kommer hitta maktmissbruket som kommer göra Bioshock Infinite lika intressant och läskigt som det första spelet.
Likt en clown med mord i sinnet.
Joel Dinegrim
Senaste Kommentarer