Too Human
Platform: Xbox 360
Testat på: Xbox 360
Releasedatum: 29 september 2008

Too Human har inte haft det lätt. I ständig skugga av klantiga uttalanden från skaparen Denis Dyack, och i många fall sågat av kritiker och ofta gjort till narr av människor som inte ens spelat det. Jag kastade allt gott omdöme överbord och gick och köpte spelet i mitten av december. Jag har nu klarat spelet och här kommer min recension av spelet alla älskar att hata. Är det så illa som de säger?

Kort svar på det: Nej, verkligen inte. Men läs vidare i säkerhets skull, för allt doftar inte rosor.

Story

Premissen till Too Human är väldigt intressant och har stor potential för spännande frågeställningar. Det hela utspelar sig i en fiktiv futuristisk dåtid vars händelser idag enbart lever kvar som gamla sägner i form av vår nordiska mytologi. Skillnaden är dock att istället för vikingar och diverse magiska väsen finns här cybernetiskt förbättrade människor i strid med en till synes oändlig ström med robotar. Man spelar som ”guden” Balder och med honom som fokus berättas historien om början på Ragnarök. Om det blir en triologi – som var tänkt från början – så kommer de följande delarna troligtvis sluta med att kriget är över och en ny värld växer fram.

Tanken från utvecklarna var att spelet skulle försöka säga massa om konsekvenser av användandet av teknologi och var gränsen mellan människa och maskin går. Men försöker är just ordet. För även om storyn är helt ok så saknas det där djupet som man var lovad. Och om det finns så förstörs det av dålig kvalité på mellansekvenserna. Man hoppas hela tiden att djupare frågor skall väckas, och man ser försöken till det, men utförandet är tyvärr inte bra nog för att kommunicera något mycket djupare. Mellansekvenserna känns mest som en b-film kryddat med lite matrix-komplex.

I början av spelet ges en hint om att djupare relationer och kanske till och med en romans skall kunna utveckla sig genom spelet. Det blir tyvärr inte så. Karaktärerna förblir ganska platta, speciellt Tor. Och vår gode vän Balder verkar inte fatta vad som händer runt omkring honom, mycket för att han aldrig verkar lyssna på vad som säga utan bara blir ”heligt” vred så fort någon försöker förklara någor. Slutet av spelet är dock bra, mycket för att karln tar sig tid att faktiskt tänka. Ganska skön slutkläm i spelet med känsla av twist, även om det inte kom som en chock. I det stora hela så tycker jag de löst det på ett ganska fint sätt det faktum att spelet handlar om Ragnarök där man spelar som Balder, trots att i  den verkliga mytologin, som ni kanske minns från skolan, så inleds ragnarök med just Balders död. Synd bara att storyn levereras på ett sånt taffligt sätt.

Gameplay

Kontrollerna i spelet är lite annorlunda. Man har exempelvis ingen kontroll över kameran, utan den är automatisk, ofta till stort förtret första halvan av spelet innan man förlikat sig med den och kan förutsäga ganska bra hur den kommer strula. Istället så används båda styrspakarna till att strida med, något som faktiskt är väldigt roligt. Man slipper knapphamrandet, och istället blir det mer intuitivt vickande på spakarna. Man flyger fram och tillbaka med Balder och det är fantastiskt roligt när man fått in ett flöde och man inte dör. Problemet är dock att man dör väldigt mycket. Speciellt om man gör misstaget – vilket många av de recensenter som gett det som lägst betyg verkar ha gjort – att tro att stridsystemet är ytligt och simpelt. Grundkontrollerna är enkla, så är också de rörelsekombinationer man kan göra, men man måste vara väldigt strategisk och angripa rätt fiender i rätt ordning och på rätt sätt för att vinna och inte dö. För mig hittade jag ett bra flöde någonstans hälften in i spelet, med sektioner där dock frustrationen blev mycket hög. Speciellt vid vissa sorters fiender där jag hade en strategi, men brister i kameran och gevärssiktet sabbade det för mig. Men speciellt i den sista fjärdedelen av spelet klickade det verkligen för mig och jag hade mycket roligt hela vägen till slutet av spelet.Det verkar som om utvecklarna helt fokusserat på att spelet skall vara roligt i längden och helt missat att slussa in spelaren in i spelet på ett smidigt sätt. För det är först när man bemästrar stridsystemets strategiska nyanser som det blir riktigt roligt. Skillnaden mellan första banan och andra i svårighetsgrad är även enorm. En ordentlig tutorial och jämnare stegring av svårighetsgraden hade inte skadat. Det är även lite trist att ett av de roligaste attackerna, att studsa fram och tillbaka mellan fiender, blir mycket svår att göra när man kommit en liten bit in i spelet. Visst, det går att göra den, men det är en dålig strategi och hälsan tickar ner på tok för fort då. Hade gärna sett att man stötte på lite fler fiender som den taktiken funkar bättre på.

Too Human bjuder på stora svulstiga salar i mängd.

Hälsan är av klassisk modell där du måste plocka upp hälsopaket för att bygga upp den igen. Spelet hade verkligen mått bra av en hälsometer av den typ som finns i Halo eller åtminstone möjligheten att spara på sig hälsopaket för att kunna hela sig vid behov, istället för att behöva hoppas på ett hälsopaket när hjärtat slår ljudligt på dödens brant. Och det går inte att förneka: Döden var frekvent under hela spelets gång, vilket gjorde att man blev rejält irriterad på den kanske tjugo sekunder långa dödsanimationen som man var tvungen att titta igenom varje gång det hände. Var ofta så att när man väl dog så var det kanske tre gånger i snabb följd, för sedan ett ”längre” parti utan död, vilket gjorde det extra irriterande eftersom man fick se många gånger animationen i så snabb följd. Efter döden återuppstår du dock och kan fortsätta där du var.

Kameran är och förblir ett gigantiskt irritationsmoment, och jag hade gärna offrat en styrspak och haft en variant på stridsystemet där man kunde använda enbart en styrspak och knapparna som någon slags betydelseändring. Även att sikta med gevär är ett gissel, som gör att man dör mer än en gång för mycket. I det stora hela är dock spelupplevelsen rolig, unik och annorlunda.

Presentation

Too Human är ett annorlunda spel, rent presentationsmässigt. Vanligtvis brukar spel se extra fina ut i mellansekvenserna, och lite sämre ut i själva spelet. I Too Human är det tvärt om. När man spelar ser det ofta riktigt bra ut. Mellansekvenserna är dock fruktansvärt dåliga. Lågupplösta texturer, fötter som ibland inte nuddar mark samt ofta dålig klippning och kameraförning. Och att Loke är världens fulaste skurk. Djuposkärpan är synnerligen dålig. Karaktärsmodelleringen är dock mycket bra i vissa fall (Balder, Freja) och riktigt usel ibland (Hel, Loke, Tor).

Speciellt Balder är bra modellerad. Tillskillnad från vissa andra...

När du spelar är det dock som sagt var bättre. Det finns sjukt många olika sorters vapen och rustningar. Samtliga är unika och intressant formgivna. Fienderna är ofta helt ok de med, och de är framför allt många. Det är möjligtvis fienderna på sista banan som är lite trista. Miljöerna är väl spelets grafiska höjdpunkt, med storslagna vyer och ganska intressant arkitektur. Dock är spelets art-direction i stort ganska tafflig. Det ser väl ok ut, men det känns lite som om de som modellerat och formgivit allting har ganska dålig smak. Kvalitén är också ganska varierande. Ibland jättesnyggt (duktig grafiker?) och ibland ett riktigt bottennapp (prao-elev?).

Röstskådespelet är bra, och de som är ”gudar” talar som folk med storhetsvansinne, vilket faktiskt passar mycket bra i sammanhanget, även om det ibland blir lite väl mycket känslan av ”bröder, låt oss nu dricka vår mjöd ur våra fienders skallar, så att vi imorgon kan dö värdigt Odens skägg”. Det blir som någon slags konstig humor, men som ändå passar bra. Läpsynken är dock ganska dålig. Inte så kass som i Infinite Undiscovery – där de ibland inte ens rörde på läpparna alls – men det känns ofta ganska stelt rent animationsmässigt.

Ljudet är för det mesta bra, men menyn har ett högfrekven sprak-gnissel som inte är särskilt trevligt. Ljudeffekten där makren själver när man landar efter ett hopp känns fånig. Ja, killen är en gud, men kom igen. Så mycket väger han inte. Men – och här kommer ett stort men – musiken är riktigt bra. Det är stämningsfullt, det är storslaget och det är fornnordiska körer. Riktigt svulstigt och bra.

Slutord

Trots mycket negativt så är Too Human en positiv upplevelse. Grafiken är av varierande kvalitet, kameran är bångstyrig, och storyn lever inte upp till potentialen av premissen, speciellt inte i dess utförande. Men i slutändan är ändå spelet roligt att spela, och är inte det huvudsyftet med vår hobby? Det är en helt ok spelupplevelse, som dock inte bör avnjutas till fullpris. Nu har det dock gått ett bra tag sen spelet släpptes, så  det går att hitta – som jag gjorde – till ett fördelaktigt pris. Och då är det helt klart värt sina pengar. Bristerna vägs då upp av dess kvalitéer. Men visst, det finns bättre spel till reapris som man kanske bör avnjuta först.

Robotarna är lite coola faktiskt, även om de känns lite som en rip-off av Dog från Half-Life 2 eller The Geth från Mass Effect.

Betyg: 3/5

Många brister, men det roliga och strategiska stridssystemet väger upp väldigt mycket. Mycket bättre än sitt rykte. Köp till reapris.