Killzone 2
Platform: Playstation 3
Testat på: Playstation 3
Releasedatum: 25 mars 2009

Det började med en lögn. En trailer på E3 som skulle enligt utsago vara realtime och visa hur bra Playstation 3 är. Lite senare kröp det fram att det var en ”target render” om hur man hade tänkt att det skulle bli. Men trailern hade ändå gjort sitt. Snart var Killzone 2 hypat så till den milda grad att det var spelet som skulle rädda Playstation 3. En rad riktiga in-game trailers hjälpte naturligtvis också. Men hur bra är det egentligen? Är det förstapersonsskjutarnas skjutare? Vi börjar med storyn…

Story

Vad handlar Killzone 2 om? Ja spelar man spelet så får man inte direkt så mycket bakgrundsinformation. Eftersom jag inte spelat det tidigare spelet så hjälpte naturligtvis inte det heller. Men allt backstory finns att hämta på spelets hemsida, så det var ganska snabbt åtgärdat. Plötsligt hade man stenkoll på allt som hänt innan. Synd att den tidslinjen som fanns på killzone.com inte var inbyggd i spelet. Hade varit riktigt grymt. Nåväl, under själva spelet levereras storyn som mellansekvenser och dialog under själva spelet. Som i de flesta andra spel med andra ord. Den story som spelet består av är dock inte mycket att hänga i julgranen. Ingen karaktär känns särskilt minnesvärd eller för den delen sympatisk. Aldrig känner man riktigt att man gör någon större skillnad, utan storyn känns mest som en ursäkt för att kriga. Däremot var den mer substansfull än den i Gears of War 1, men inte lika utvecklad som i t.ex. Uncharted och inte ens i närheten av något av Halo-spelen. Som bakgrund till kriget så fungerar den dock bra. Givet bakgrundshistorien kunde det dock varit mycket bättre.

Gameplay

Killzone 2 är en riktigt bra förstapersonsskjutare. Så, nu var det sagt. Det är mycket action och det är intensivt. Vissa stunder är det fantastiskt bra och så intensivt med komplett närvarokänsla att det inte finns något likt det. I andra stunder, främst mot slutet är det enormt frustrerande på grund av svårighetsgraden. Speciellt sista striden var riktigt frustrerande första försöken. Då var jag i och för sig ganska trött och spelade sämre än vanligt. När jag senare försökte igen (idag faktiskt) så gick det bättre. Men det är ändå så att den sekvensen bygger på att man vet precis i förväg vad som kommer hända och spelar strategiskt givet det. Känns inte riktigt som bra speldesign. Men det är slutet det. Resten av spelet är helt fantastiskt rent gameplaymässigt. En sekvens där man skulle ta sig fram över en bred bro var inget annat än majestätisk.

En liten besvikelse är dock att spelet är såpass kort. Jag spelade på normal och landade på strax över åtta timmar för hela kalaset. Då var det också så att man dött en hel del och fått spela om vissa sekvenser. Tror exempelvis jag brände åtminstone en till två timmar enbart på att dö i de sista striderna. Skulle man spela igenom spelet utan att vara fullt så dålig som jag var så skulle man troligtvis klara det på kanske sex timmar, vilket inte är riktigt godkännt för ett spel som varit i utveckling så länge. Dock kan spelet helt klart spelas om igen. Men längden är mer i stil med Call of Duty 4: Modern Warfare än Halo 3. Tyvärr.

Kontrollen är lite annorlunda och kan orsaka lite handsmärtor initialt innan man vant sig. Jag fann dock att standardknappuppsättningen fungerade bäst för att inte känna det allt för obekvämt. Det stora problemet är väl egentligen att Playstations handkontroll inte är optimal för förstapersonsskjutare.

Det som är storheten i Killzone 2:s gameplay är dock att de gjort ett fps och gjort det bra utan att försöka göra något annat än vad de sagt. De har skippat onödiga sekvenser som lagts in enbart för variation. De har istället satsat på att göra det som de gjort riktigt bra. Det är med andra ord inte världens mest orginella spel. Inte på något sätt. Det enda nya är väl egentligen cover-mekanismen. Men det är så finslipat i det som det är, så det väger upp. De korta fordonssekvenserna är även riktigt bra. Jag brukar vanligtvis ogilla fordonssekvenser då de ofta bara blir frustrerande. Inte här dock. En bra bit in i spelet så får man stiga i en mech-robot och stampa omkring. Det är troligtvis den fordonssekvens jag haft roligast med på väldigt länge.

Presentation

Killzone 2 är inte lika snyggt som den förrenderade trailern. Endel har påstått det, men det är inte sant. Däremot är det väldigt snyggt. Till vissa delar troligtvis det snyggaste konsollspelet någonsin. Inte med sådan stor marginal dock som endel gjort gällande. Men snyggt är det. Vansinnigt snyggt. Hela spelet genomsyras av en analog, filmisk känsla. Det är djuposkärpa som fungerar. Motionblur på allt som rör sig och en favorit för mig: filmbrus. Det i kombination med fin ljussättning, bra rökeffekter och det faktum att allt är i stort sett grått eller brunt gör att spelet ger ett väldigt kargt och autentiskt intryck. Det är bara bra. Animationerna på gubbarna är även mycket bra. Det känns aldrig som om det är repeterade inspelade rörelser.

Designen är även riktigt bra. Miljöerna, fordona och egentligen allting är riktigt snyggt designat. Det känns många gånger som om Killzones stryka inte ligger i det tekniska – även om det är mycket bra – utan i dess arkitektur och väl av färgpalett.

Finns det då något som inte är bra? Jodå. Ganska mycket faktiskt. Överlag ger texturerna ett ganska lågupplöst intryck, vilket gör att det inte riktigt känns så snyggt som det kunde vara. Genrekonkurrenter har bra mycket bättre upplösning. De texturer som finns är dock väldigt fina. Och där de har lite högre upplösning ser det extraordinärt ut.

Där man främst känner av lågupplösta texturer är dock på dina medsoldater. Speciellt ansiktena är många gånger ganska låg detaljnivå på. I skuggan av Marcus Fenix från Gears 2 så är det inte mycket att hurra för. Läppsynken och vissa mellansekvensanimationer är även riktigt dåliga. Kanske det sämsta jag sett i ett storspel i denna generation. Framför allt i början av spelet när du går runt på ditt moderskepp på väg ned mot fiendeplaneten. Vissa huvudkaraktärer står då mest och vevar i luften med armarna och läpparna rör sig inte ens i närheten av vad som sägs. Det är långt ifrån hur det såg ut i E3-trailern.

Det är småsaker, men de tar bort från inlevelsen. I det stora hela är det fantastiskt snyggt. De saker som finns att klaga på glömmer man snabbt när själva spelandet kommer igång och fienderna dyker upp. Då är det riktigt hårdkokt. I den oundvikliga uppföljaren behöver de dock variera miljöerna lite mer i färgerna. Ett spel till med grått och brunt blir nog svårt att smälta, även om miljöerna i sig är varierade.

Slutord

Killzone 2 är intensivt och mycket tillfredställande. Det är otroligt snyggt och väldesignat, om än med lite oväntade skavanker, givet spelets övriga kvalitet. Storyn är inte mycket att hurra för, men den ger en ursäkt till att kriga – och kriga det får man verkligen. Småbrister i spelet vägs upp mycket väl av dess övriga kvaliteter. Förutom att det är på tok för kort. Det kommer inte vinna priser för orginalitet, men i detta fallet är det positivt då det som det är har finslipats mycket väl. Det är ett spel jag inte kan annat än att rekomendera starkt.

Betyg: 4/5

Snyggt och med stark närvorkänsla, men på tok för kort kampanj.