Men jag känner att jag måste göra allvar nu av mina planer och spela igenom Mass Effect. Ettan alltså. Har inte gjort det ännu. Så jag kan gripa mig an tvåan efteråt.
Oskar Källners senaste blog: Spel jag klarade under 2009

Jag tror att mitt problem med Yuna är det att hon aldrig riktigt biter ifrån. Hon dras bokstavligt talat genom ett helvete, och inser i slutändan att allt som hon trodde på och offrat för, bara är ett stort bedrägeri. Ett spel för gallerierna. Ändå blir hon knappt arg. Bara sväljer och går vidare. Hon löser den press hon lever under genom att (på ett oerhört cheesy sätt) ställa sig och skrika/skratta lite tillsammans med den manliga huvudkaraktären Tidus. Det känns inte riktigt realistiskt.

Som tur är så har hon ett gäng vänner omkring sig som stöttar henne på det finaste möjliga sätt (och det är också en stor del av behållningen av spelet).

Hon påminner mig allt för mycket om människor jag träffat som på ett gränslöst sätt är ”snälla”. De har en osunt låg respekt för sin egen integritet och låter andra köra över dem om och om igen.

Det som jag verkligen stör mig på är min misstanke att hon är modellerad på ett japansk ideal av hur en ”fin flicka” ska bete sig. Detta innebär självklart inte att hon är en dålig karaktär. Hon är tvärt om väl utmejslad och mångbottnad, påverkad, som du noterar av sitt psykologiska arv, och hon växer mycket riktigt mot slutet av historien och finner en ny styrka inom sig. Men jag är inte säker på om jag gillar idealet hon porträtterar.

Ren sexism är inte det enda man kan debattera. Jag anser att även överdriven underdånighet blir problematisk om det idealiseras för mycket.

Eller också är det bara jag som är allt för svensk.

/Oskar
Oskar Källners senaste blog: Spel jag klarade under 2009

Har inga problem med kvinnliga karaktärer som är mesiga, såvida inte ALLA kvinnliga karaktärer är mesiga och väna eller ALLA kvinnliga karaktärer har attityd och är coola. Samma sak gäller naturligtvis manliga karaktärer.

Det är bland annat därför Mass Effect 2 är världens bästa spel. Karaktärerna är mångfaceterade och har både starka och svaga sidor. Även de mest hårda och starka karaktärerna såsom Miranda. De känns helt enkelt mänskliga och trovärdiga. Och det är det viktigaste: En vän och underdånig karaktär som känns trovärdig kan vara nog så intressant. Speciellt om man som sagt får se denne växa över sina ev. brister eller psykologiskt arv.

Ett till exempel på en riktigt bra kvinnlig huvudperson är reporten Jade i det underbara Beyond Good and Evil (2003).

Sedan gillade jag Lulu i Final Fantasy X. Hon var alltid skärpt och cool, tre steg före de andra. Rikku var också ganska bra, skärpt, kompetent, självständig och med lite bett. Tyvärr var dock Yuna, som väl var lite av huvudkaraktär alldeles för vän, underdånig och allmänt gränslöst messnäll. Synd. Hon hade kunnat vara så mycket intressantare.
Oskar Källners senaste blog: Spel jag klarade under 2009