Stereoskopisk 3D är hett just nu. Riktigt hett. Avatar knuffade igång bollen ordentligt, och nu i spelvärlden har vi kommande Nintendos 3DS och dessutom Sonys stora fokussering på 3D för Playstation 3. Allt för att sälja på oss ny teknik och göra vår gamla teknik något för Blocket. Fantastiskt!
Som med all ny teknik så finns det missförstånd och tekniska detaljer som missas. Exempelvis hörde jag ganska nyss på bland annat spelradion hur de oroade sig för att Killzone 3 skulle ha massor med kompromisser för att klara av att rendera bilden för de båda ögonen. Detta må vara sant även om det inte behöver vara så (kommer till det i nästa del), men för att klara upp så mycket oklarheter som möjlig så tänkte jag nu gå till försvar för 3D-fieringen av våra spel och visa hur vi har väldigt lite att förlora på det rent tekniskt och prestandamässigt. Dessutom vill jag klara upp lite oklarheter kring Xbox 360 och dess 3D-stöd. Det finns väldigt mycket att säga om detta, så jag delar upp detta i fyra inlägg som jag publicerar ett om dagen av.
Men vem är då jag att säga något om detta? Jag råkar jobba med 3D, då i form av filmning och effekter för sådant. Jag har varit involverad i flera 3D-produktioner av reklamfilm för både bio och annat. Har även skrivit en del mjukvara för att hjälpa till med hanteringen och skapandet av stereoskopiskt bildmaterial. Så jag har helt klart tänkt både en och två tankar kring 3D-film. Så förhoppningsvis kan jag komma med något vettigt att säga.
Men låt oss börja med grunden. Stereoskopisk 3D är inget magiskt. Det är faktiskt ganska enkelt. Precis som att man har två ögon så behövs det två bilder. En för varje öga. Själva 3D-effekten skapar ju sedan hjärnan åt oss så länge dessa två bilder är hyffsat korrekt gjorda. Hur dessa bilder ser ut är inte heller det något magiskt. De skall bara vara så lika det som vardera öga skulle se om man tittade i verkligheten. Alltså två kameror med ungefär sex centimeter däremellan. Inget mer och inget mindre. Problemet med en vanlig skärm är dock att den kan inte välja att göra så att ditt ena öga ser en bild och ditt andra ser en annan bild. Det är här glasögonen kommer in. Det finns olika tekniker, allt ifrån röd-cyan färgade glasögon till de mer avancerade glasögon som följer med de nyligen lanserade 3D TV-apparaterna. Men oavset teknik så handlar det om just att få den vanliga skärmen att visa olika bilder för de olika ögonen. I nya TV-apparater växlar de mellan de två bilderna väldigt snabbt, så varannan bild är för ena ögat, och varannan för det andra ögat. Glasögonens uppgift är att samtidigt ”hålla för” det ögat som inte skall ta emot bilden så att bara ett öga åt gången ser något ut. Lite som väldigt kraftiga solgalsögon som stängs av och på väldigt fort.
Killzone 3 blir i 3D. Ovanstående bild är dock väldigt tvådimensionell även med glasögon.
Så långt om tekniken för visning. Det fungerar idag och kommer blir bättre och bättre med färre problem och lägre pris, men hur man än vänder och vrider på det, oavsett vilken teknik man använder så kräver det i slutändan ändå två olika bilder, en för varje öga. Det betyder således att ett spel som är optimerat och grafiskt pushat till sin gräns för att visa 30 fantastiskt fina bilder per sekund då måste kunna skapa dubbelt så många, ett för varje öga. Detta är precis vad många spel gör, och får då kompromissa lite med det visuella, precis som många spel gör när man byter till split-screen. Ett träd mindre här, en skugga mindre där. Men det finns naturligtvis begränsningar för hur långt man kan ta detta. Därmed inte sagt att det är omöjligt. Det finns idag många fina spel som fungerar utmärkt i 60 bilder per sekund. Att ta dem ner till 30 bilder per sekund och få stereoskopisk 3D är inte otänkbart. Dessutom finns det en rad optimeringar man kan göra för att få renderingen av det extra ögats vy att vara så billig som möjligt.
Men det finns en helt annan väg att gå, som kan tyckas vara magisk, och den behandlar jag i nästa del.
Jag har en fråga. Exakt vad är det som gör 3D-tv till 3D? Varför går det inte att skapa stereoskopisk 3D på nuvarande skärmar?
Egentligen är det inte så stor skillnad. Är mycket en mjukvarugrej. Det som behövs är att TV:n kan uppdatera bilderna väldigt snabbt. Detta så att den hela tiden kan växla mellan de två ögonens olika bilder. De 3dtv som säljs idag ligger på 200 Hz. De byter alltså bild två hundra gånger per sekund. Så länge din vanliga TV klarar det så är där ingen skillnad
Kan tänka mig att flera av de senare sålda led-tv skärmarna klarar det i teorin. Det krävs dock en sak till. TV:n måste skicka ut en sync-signal till glasögonen som folk har på sig så de sluter för rätt öga i synk med bilden. På de 3dtv som säljs idag är det en liten dosa man köper till ihop med slutarglasögonen.
Något jag hoppas dock är att spelen också kommer med ett 3d läge där man kan välja att köra med gamla klassiska färgade glasögon. Blir ganska dåligt, men det funkar på alla Tvapparater med färg. Och rent prestandamässigt kostar det ingenting att göra.
Tack för ett bra svar. Som bakåtsträvande amatör vill jag gärna tro att det är ytterligare ett sätt att mjölka sina kunder. Nu vet jag lite bättre.
Jag skall erkänna att jag blev lite imponerad när jag provade Samsung LED 3D, det vara i princip samma resultat som Avatar på bio. Stora skillnaden är att på bio är det mörkt runt omkring. Vilket nästan är ett måste eftersom allt runt omkring filmmrar ganska mycket. Ungefär som att titta på en gammal CRT-monitor i ögonvrån som har ett lågt Hz-tal.
Keep it up! Bra blogg som inte bara postar nyheter.
Fast det är iofs ett sätt att mjölka sina kunder. Är svårt att sälja en ny TV till den som redan köpt en bra TV. Även att göra uppgraderingen från HD-ready (720p) till Full HD (1080p) allt för snart är svårt att motivera för någon som har en HD-ready tv. 3D-tv är något helt nytt.
Helst skulle jag dock vilja ha en 3D projektor, men innan de är nere i vettigt pris så lär det ju ta ett tag. Det är väldigt skönt att spela på 80 tums projektoryta.
Jag såg en animerad film på 3D-TV nyligrn också, och var imponerad av hur bra det blev.
Liten fundering på de sex centimetrarna bara: Om du har samma bildpar på en liten handhållen skärm eller projecerar med hemmabion får man väl ganska stor skillnad upplevd 3D-effekt? Förskjutningen på jätteskärmen motsvarar ju flera decimeter, och bara några millimeter på en liten skärm. Eller tänker jag fel? Det är ju också skillnad på makroscener och panoramascener. Har man alltid samma avstånd? Hur gjorde de på Avatar?
En sak att väga in är hur nära skärmen du sitter. Med en liten handhållen skärm sitter du ju inte lika långt ifrån som på hemmabion. Det som är intressant är hur mycket av ditt synfält som skärmen upptar. Värt att notera dock är att även om du håller din ipad så den upptar lika många % av ditt synfält som en imaxduk så blir det ändå inte särskilt episkt och stort då ögonen måste fokussera närmare vilket inte känns så bekvämt för hjärnan. Den triggar små små obekvämskänslor när saker är för nära helt enkelt. Close talkers och liknande. Därför det aldrig känns riktigt fett att se på film på laptopen, även om du sitter nära den.
Sen är det naturligtvis så att om du bara har en bred vista såsm Grand Canyon att se ut över så kan du ta isär dina kameror något, med konsekvensen att du får mer 3D känsla, men också att allt känns lite som en miniatyr. Kommer till det i del 3 som publiceras en minut över midnatt. Stay tuned…
Visst, jag håller med om att det är ett sätt att mjölka, men det var inte riktigt så illa som jag trodde.
RASH: Tack förresten för den fina kritiken. Jag försöker att hela tiden hålla en bra blandning mellan spelintryck, spelförväntningar och lite längre artiklar och djupdykningar.