5 Singularity

Singularity

Idag klarade jag tidsmanupilationsspelet Singularity efter några nätters intensivt spelande. Man skulle kunna tro, med den titeln, att spelet har något att göra med Ray Kurzveils bok om den teknologiska singulariteten, The singularity is near, där vi alla blir superkreativa syntethjärnor (lätt överdrivet) men det är inte fallet här, utan det handlar om rum och tidsmanupilation. Den klassiska sortens singularitet alltså med fluxkondensatorer, bullet-time, radioaktivitetsmutationer och 88 miles per hour. Ok, kanske inte det sistnämda. Men mutationer och stora monster finns det gott om.

Singularitet: En punkt i rymden där de värden som beskriver gravitationsfälts styrkor får oändliga värden, och allmänt vedertagna fysikaliska lagar upphör att vara användbara för att beskriva tillstånd i singulariteten.

Det som slår mig direkt efter att ha klarat spelet är hur roligt jag hade. Det var en upplevelse som även om den på många sätt lånar från en rad olika spel ändå kändes unik och intressant. Första delen av spelet är väl kanske inte helt inspirerande, men det är inte dåligt heller. Det hela tar sig dock ganska snabbt, och växer därifrån hela tiden. Det är roliga pussel, men de tar inte heller över och blir allt för komplexa. I centrum finns ju ändå korridorsskjutandet, som har bra variation med olika förmågor och flera möjliga strategier. Skall man ha ut som mest av spelet skall man naturligtvis leka med alla tillgängliga förmågor. Sedan gillar jag också tempoväxlingen i spelet som går från att ena stunden vara intensiv action till att i en annan sektion bestå i att smyga förbi fiender utan att bli upptäckt. För en gångs skull funkar även undervattenssektionerna riktigt bra. Brukar inte riktigt gilla dem i spel. Den i spel obligatoriska tågsekvensen var också riktigt grym.

Rent grafiskt var det även bra mycket snyggare än jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara lite halvdassig grafik, men istället så möts jag av fantastisk art-direction med den ena miljön mer spektakulär och imponerande än den andra. Trots att många grafiska stilar återkommer så känns det alltid fräscht, till skillnad från den tydliga inspirationskällan Bioshock, där även om allt är väldigt spännande grafisk stil på i stort sett ser likadan ut genom två spel. Här varieras miljöerna ordentligt, men känns ändå som om de hör ihop i samma värld. Förvandlingarna mellan dåtid och nutid förstärker naturligtvis den här känslan. Särskilt imponerande är det i samband med att man vandrar omkring på ett större fartyg som inför ens ögon åldras i turbofart. Vid ett tillfälle tar man även på sig en gasmask, och detta ger en väldigt läcker grafisk effekt.

En typisk nivå i Singularity.

Det man kan klaga på är bristen på undertexter, men jag tycker nog ändå det funkade rätt så bra. Dessutom känns det lite mystiskt att folk skulle spela in sig själva på gamla bandspelare och lämna överallt. Jag kan köpa forskarna som talar om sin forskning på band, men att en liten rädd skolflicka som låst in sig på toaletten skulle ha med sig en stor 50-talsbandspelare och sedan spela in sig känns inte helt trovärdigt. Hade varit roligare om de löst den delen av berättandet med någon form av tidseko från 50-talet som man kunde lyssna av. Hade passat bättre med världen. Ibland är även texturerna (på konsol) lite lågupplösta.

Men det är detaljer. I det stora hela så är det ett riktigt bra spel som jag mycket väl kan tänka mig att spela igen, vilket inte är helt vanligt med en actionrökare. Tyvärr kommer det nog ingen uppföljare då Activision nästan verkat smyga ut detta toppenlir och försäljningen därför säkert blir lidande. Synd, för det förtjänar verkligen att sälja bra. Om jag skall sätta ett betyg på spelet så blir det 4 av 5 fluxkondensatorer. Eller om man vill jämföra: Bättre än det riktigt bra spelet Bioshock 2.

Nu är jag inte ensam bloggare att gilla Singularity. EmmyZ, SvampriketAriez och Xboxflickan har alla fyra uttryckt sin förtjusning över detta spel. Can’t say I blame them. Nu tycker jag det är dags för dig att skaffa spelet och ha roligt du med.

Kommentarer (5):

  1. Elin skriver:

    Phew! Vad roligt att det föll även dig i smaken. Och spännande att höra att du placerar det framför Bioshock 2.
    Elin bloggade nyligen: Fredagsregeln

  2. Spel-Malmer skriver:

    Båda spelen är bra, men jag gillar tempot i det här spelet. Bioshock 2 är väldigt mycket springa runt på samma plats. Så det är ju smaksak. Här kommer man hela tiden framåt. Men båda spelen är verkligen värda att spela om man gillar bra singleplayerspel.

  3. Trevlig läsning och riktigt roligt spel! :)
    Jag har ju faktiskt inte spelat Bioshock själv men jag har ju inte kunnat undgå att se en hel del utav, tillräckligt mycket för att se liknelserna. Ytterligare ett (par) spel att se fram emot för min del! :)

    Men som sagt, Singularity är riktigt roligt om än något för kort.
    Mattias // Onlajn.se bloggade nyligen: Recension- Singularity

  4. Oskar Källner skriver:

    Kollade upp spelet och insåg att det är gamla hederliga Raven Software som ligger bakom. Schyst!

    De har en speciell plats i mitt hjärta efter gamla underbara lir som Heretic, Hexen, Heretic II och det bästa Star Wars liret of all time: Jedi Knight II: Jedi Outcast. :-)

    Minns fortfarande hur vi på högstadiet kopplade upp oss med varandras 486:er, via tjocka runda koaxialkablar och lirade Doom2 och Heretic tills dess ögonen blödde. Det var tider det. :-D

    Så det glädjer mig att de fortfarande verkar göra bra spel. Synd bara på bristen på marknadsföring. Hoppas det säljer bra ändå.
    Oskar Källner bloggade nyligen: Längtan

  5. [...] Har ni missat vad som egentligen har sagts och vad det är jag håller med om så rekommenderar jag denna post av Spel-Malmer och denna recension av Ariez. Mycket välskrivna [...]