Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.
Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.
I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.
Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?
Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.
Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.
Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.
Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?
Tycker det är det som är det härliga med rollspel att det är som i verkliga livet till viss del. Står man inför ett val i verkligheten vet man ju aldrig vad man missar när man har gjort sitt val.
Spelar dock mycket som dig, det blir att springa i alla skrymslen och vrår för risken att missa något.. Ibland önskar jag att vissa val skulle ge sådana konsekvenser (då även vägval) så att man inte kan gå tillbaka…
Precis, men då skulle man bli sur för det. Ibland så hamnar man ju i cutscenes som förändrar allt, och man kan då inte gå tillbaka och hämta det där svärdet som man precis skulle plocka upp efter man ”bara kollat” det där rummet.
Men visst, i verkligheten kan man inte ångra sina val eller veta innan vart de leder, men å andra sidan så är verklighetens val inte så mycket om jag skall ha ihjäl draken eller locka bort den till intillliggande byn…
Det jag beskriver är ju mycket en slags frustration jag känner. För det är ju inte fel på spelen. Det är ju perfekt utformat. Och jag älskar det. Men ändå så är det irriterande på nåt mysko sätt.
Fables breadcrumb visar med ganska stor tydlighet vad som är sidequest och mainquest. Så då vågar man gå ut på sidequesten utan att vara rädd att det var mainquesten och man då skulle missa sidequesten. (vilket är mitt största problem, att råka välja mainquesten innan jag är ”klar”)
Bra skrivet! Får ofta på gränsen till tvångstankar när det ges möjlighet att välja. Kanske därför jag ibland tycker det är rätt befriande med linjära spel som inte ger en allt för många valmöjligheter.
Känner precis som du när det gäller valet, vad har jag missat, vad hade jag hittat om jag gick den andra vägen? Blir det för mycket sådant här så tar det bort en del av spelglädjen för mig, blir snarare ett tvång att ta sig igenom det.
Dock beror det på, Mass Effect 2 t ex, där ville jag inte att spelet skulle ta slut och försökte köra klart varje side mission samtidigt som jag tyckte det var fruktansvärt kul. Men här är det ju fortfarande rätt så linjärt när det gäller uppdragen, man kan fortfarande uppleva dom flesta uppdragen (vad jag vet), man får se de flesta olika miljöerna. Värre är det när det gäller dialog, vilket gör att jag hamnar inför ett annat dilemma mellan att vara god eller ond. Det slutar oftast med att jag är god, det är en annan grej jag tänkt på. Har många polare som lirar som onda från början, något jag inte klarar av, tror jag är lite reserverad här, vill vara kompis med alla.
Jag känner så väl igen det där. Jag vet inte hur många gånger jag har jag stått inför samma typ av dilemma och sprungit fram och tillbaka för att vara säker på att jag inte har missat något.
Men ganska nyligen (när jag spelade FFXII i våras) insåg jag att mitt spelbeteende har förändats. Jag orkar inte längre leta igenom varje skrymsle och vrå. Istället går jag rakt på och struntar helt enkelt i missade ”feta” items. Man brukar ju faktiskt vinna ändå!
Så numera är jag nöjd när jag märker att jag följer huvudstoryn ganska nära. Det är ju ändå därför jag spelar. För att få uppleva historien! Sedan finns det underbara världar att utforska, det är mycket av nöjet. T.ex. Elder Scrolls: Morrowind var ju bara helt underbar.
Känner igen mig fullständigt! Jag har tvångstankar att jag måste utforska allt, hitta alla grejer etc. Man får helt enkelt trotsa sina tvångstankar ibland. Ge upp, bara flyta med i spelet. Det är trots allt designat för flera genomspelningar!
Erik: Det verkar helt klart som om jag inte är ensam om detta. Har lite värkt på det ett tag men nu här i veckan så blev det så tydligt för mig att jag var tvungen att skriva ner mina tankar. Intressant att fler känner likadant.
Oskar: FF13 är ju nu iofs ganska linjärt, men du har nog något där faktiskt. Skall satsa på det när jag ger mig på det igen. Vill avsluta detta fantastiska spel! Har bara inte blivit av. Men suget kommer nog snart tillbaka. Saknar ju Lightning lite i hemlighet…
Jonas: Grejen är att ett stort rollspel har jag sällan har tid att spela igenom två gånger (såvida det inte är Mass Effect. Då finns tid för tre gånger). Å andra sidan kan det vara skönt att först och främst bara njuta av historien och sedan en andra gång låta den ”tjocka till sig”:
***
En annan fråga om Dragon Age: Origins. Läser ni alla codex entries? Det är ju så mycket, men det är även lite frestande att ge sig på dem. Hittils har jag bara läst vissa. Naturligtvis uppstår lite lätta tankar kring ”hjälp, vad missar jag” även här…
Codex entries , ingen höjdare att trampa ner sig i det träsket. Finns ju så mycket att läsa.
I Baldurs Gate fanns det väl hela böcker man kunde läsa igenom om man kände för det.
Sitter med Final Fantasy XIII just nu och även där finns det ju en hel del text att ta sig igenom. LaCie, FalCie. Vad var skillnaden nu igen?
Jag känner igen mig! Ojojoj vad jag känner igen mig
Jag går tillbaka, samlar allt. Laddar om om jag missat något. Kan inte låta bli. Det är därför jag tröttnar så fort på spelen :/ Det är ju faktiskt inte kul att samla ALLT och utforska varenda liten vrå i stora spel.
Det blev betydligt värre med achievements och gamerscores intåg i spelvärlden. Jag har knappt kul när jag spelar spel på 360 längre, ändå köper jag multiplattformspelen till 360 ”eftersom man ju får achievements”… GAH!
Jag läser alla codex entries också >-<
Jag är också en notorisk backtrackare. Håller rollspelen på att frammana en hel generation med vägskäls-OCD:are?
Jonas: Jag tyckte ändå FF13 var ganska tydligt i sina begrepp. L’Cie och FalCie med mera. Men du har rätt. Ibland blir det bara för mycket. ME har det ganska bra med att mycket läses upp för en. Det som man dock hade önskat var att man kunde få den att läsa upp i bakgrunden medans man fortsätter att gå. Som i Bioshock typ.
Ina: Du har så rätt i att spelen blir egentligen bättre med en hälsosam dos backtracking och samlande. Men vet du vad du skulle göra. Stäng av achievementpopups så kan du nog bli fri från den värsta hetsen.
Angelica: Troligtvis, ja. Se bara på alla kommentarer ovan. Vi blir beslutsrädda och tar alla beslut samtidigt istället…