I gränslandet mellan liv och död.
Han letar efter sin syster. Ibland nära, ibland långt borta. Men allt känns som en mörk mardröm. Sceneriet skiftar, det som tidigare såg ut som målet blir istället en dödsfälla.
Han letar efter sin syster. Men är det kanske sin själ han letar efter? Här i dödens land. Öde, men ändå med strimmor av hopp. Är det gamla minnen som återuppspelar sig i förvridna versioner? Minnen av en hård och kall industrivärld utan plats för barnslig oskuldsfullhet. Eller är allt ett efterspel på ett grymt mord av en pojke och hans syster. Kanske skedde det på ett hotell?
När allt är slut och menyn tonar tillbaka sker det till det olycksbådande ljudet av surrande spyflugor. Här i gränslandet finns bara död och stank…
…vilket är ett väldigt pretto sätt att säga att jag i ärlighetens namn egentligen inte fattar nåt! Men trots det älskar jag spelet. Eller kanske just därför. Jag får skapa min egna backstory. Och det har jag gjort. Många olika versioner.
Äntligen har jag tagit mig tid och klarat artsy-pusselspelet Limbo. Tokigt bra.
Första halvan är ju sjukt bra. Hur spelet får en att känna sig utsatt. Fällor, spindlar, illasinnade barn, skog med rep som hänger från träden och konstiga varelser. Jag älskar atmosfären. Halvvägs in händer något. Och jag gillar det inte lika mycket. Det blir för mycket industri. För många magnetfält och för mycket gravitation. Miljöerna är inte längre lika levande. Inte lika hotfulla. Inte samma atmosfär. Spelet blir tråkigare.
Jag håller med om att spelet förlorade lite av sin atmosfär efter att Pojken vandrade in i den industrialiserade zonen. Mig gjorde det inte så jättemycket, men första halvan var faktiskt lite bättre.
Annars gjorde jag för ett tag sedan en tolkning, om vad jag tror att spelet handlar om.
Läs om ni vågar… 
http://varldar.kallner.com/#post91
Själv tyckte jag spelet tappade lite atmosfär efter spindeln. Hade helt klart sett mer av sådant. Men så spelade jag vidare och snart slutade jag sakna atmosfären från början. För en ny, lite annorlunda atmosfär infann sig i den industrialiserade delen av spelet. En annan slags utsatthet. Inte lika läskig, men kanske med större känsla av just utsatthet.
Sen var pusslen mot slutet helt fantastiska. Dock måste jag nog säga att det svåraste pusslet var ett precis i början av spelet, innan jag kommit in i hur man skulle tänka. Jag stog och puttade ut lådan i vattnet och försökte förgäves få den att flyta över till andra sidan. Bara för att efter miljoner drunkningsolyckor inse att man kanske kan dra lådan tillbaka…
Anyhow, jag rekommenderar alla att läsa Oskars länkade tolkning. Väldigt intressant läsning.
Håller med de övriga om att sista delen inte alls var lika bra, hade gärna sett mer av den första varan med fällor, djur osv. Oavsett är det en härlig upplevelse!
Industridelen tyckte jag personligen var fantastiskt, snäppet bättre än inledningen. Atmosfären är här en helt annan, mer obehagligt kall och inte läskig, drömsk nästan. Väldigt abstrakt, medan början är mer konkret i sitt upplägg. Det passar mig perfekt.
Läs gärna min text också:
http://bloggonoid.wordpress.com/2010/08/14/i-ovisshet/
Sist men inte minst, härligt och annorlunda inlägg, åtminstone här på bloggen. Det uppskattas!
Jag lutar en hel del åt att hålla med NuYu. Tyckte atmosfären mot slutet var riktigt intressant.
Älskar att slutet är så öppet för spekulationer! Att man får tänka själv och gräva in sig i sin egen fantasi om vad som egentligen hänt/händer pojken och hans syster!
Din text om vad som hänt var vackert skriven! Mycket poetisk!