Sist jag skrev om Halo Reach hade jag inte klarat hela spelet, utan hade ännu några kapitel kvar. Då fanns fortfarande en spänning om vad som komma skall, men nu när det är färdigt kan jag ge ett slutintryck.
Tyvärr måste jag säga att det hela känns ganska ljummet. Berättelsen fungerar tyvärr inte och lyckas aldrig få mig som spelare att bli emotionellt kopplad till mina squadmates. Något som är livsviktigt i en story som bygger på konceptet att de en efter en får sätta livet till. Jag bryr mig liksom inte när en virtuell karaktär plötsligt blir sniprad, eftersom någon djupare relation aldrig etablerats. I Halo: Combat Evolved byggs ständigt en relation upp med Cortana, så om hade hon dött på slutet hade det betytt något. Här saknas det helt, och Bungie förlitar sig istället på snygga scener med häftiga och intressanta kameravinklar istället för bra scener. När de spelar på nostalgi, som när man får se inledningsscenen i Halo: Combat Evolved åter spelas upp, så misslyckas de att sätta stämningen på grund av att skeppet hackar fram med dålig framerate.
Rent spelmässigt är dock spelet fantastiskt roligt. Speciellt i co-op. Men ett bra gameplay räcker inte. För ett det skall lyfta krävs ett bra kontext. Det behövs en fungerande historia. Det saknas här, och spelet kan då inte annat än vara en besvikelse. Hade det varit grafiskt imponerande hade det varit något som kunde varit en behållning i sig men inte heller här levererar spelet. Nej som helhetsupplevelse hade jag en mycket bättre stund med det snyggare och roligare Singularity. Köp det istället är mitt råd. Halo Reach var ett bra spel, men inget extraordinärt, likt jag tyckte de första tre Halospelen var.
Läs även familjenspels recension.
Håller helt med dig i dina tankar, och ja det avspeglas väll ganska väl i min recension. Något GOTY är det ju verkligen inte…
Jag har faktiskt knappt spelat reach ännu, påbörjat en kampanj i co-op vilket var roligt, men jag har planerat att inte fortsätta förens min co-op-partner har tid att köra, det blir roligare så. Multiplayerläget tycker jag rent utsagt är urtrist. Tyvärr. Alldeles för mycket sent 90tal över upplägget där för min del.
Reach har fått ett ljumt mottagande mest överallt tycker jag.
#Förhögaförväntningar?
Visar väl lite på hur olika man kan finna ett spel. Jag tyckte storyn i Reach var mer nyanserad än superhero:ismen i de ursprunliga spelen, samtidigt som man såklart måste ta hänsyn till att att Reach är beroende av de tidigare delarna för sin kontext.
Mattias: Dels för höga förväntningar, men också att spelet på berättarplanet är sämre än tidigare delar. Snyggare och mer berättat, men det saknar starka relationer. Aldrig känner jag mig som nya killen som är lite utfryst för att tillslut accepteras. Aldrig bryr jag mig riktigt för någon.
Micke: Kan hålla med om att det var en mer nyanserad bild. Lite mer som i ODST faktiskt, som jag tycker är lite underskattat. Det som saknas här är emotionellt djup och koppling till karaktärerna. I ett spel som bygger på att allt går åt skogen så är det något som är absolut nödvändigt. Det finns inte här. De försöker hela tiden, men de lyckas inte helt enkelt.
Problemet med att ha en hel grupp av karaktärer är att man måste ge alla liv. Med Cortana kunde de ägna hela spelet och alla dess mellansekvenser för att bygga upp relationen mellan henne och Master Chief, medan detta inte gick i Reach. Det kändes som att Bungie fokuserade på några karaktärer först, som dog; och sedan på några andra; som dog; och i sista uppdraget kämpade jag med en gruppmedlem som jag inte kände alls, och intrycket när han dog var bara ”meh”.
Det egna fallet var dock episkt. Speciellt på Legendary så kändes situationen så totalt hopplös. På lägre svårighetsgrader kan man i alla fall lura sig själv att man har en chans, men inte på Legendary.
Jag blev också lite besviken på kampanjen. Den var helt okej, och en bra brygga över till huvudserien, men inte så mycket mer än det.
Däremot har jag inte hunnit spela så mycket MP ännu. Jag älskade verkligen Halo 3:s MP, och Reach-betan, så det ska bli intressant att pröva. Av någon anledning så fastnade jag inte så mycket för de få matcher jag hunnit spela, men jag ska försöka vidare. Det är där – och det håller nog alla som gett spelet toppbetyg med om – som spelets storhet förmodligen ligger, och inte direkt i kampanjen.
Jag håller helt med om att Halo:Reachs stora problem är att man aldrig gör en emotionell investering i huvudkaraktärerna. Och det är som sagt ett måste. Annars fungerar inte historien.
Men det beror inte bara på att de var så många, och t.ex. Cortana och Master Chief var bara två. Man kan absolut få till massor av emotionell kontakt under de 10-15 timmar som det tar att spela genom spelet. Det handlar om att fixa små konversationer, små personliga drag som man som spelare kan identifiera sig med.
Jag har precis spelat de första två timmarna av Enslaved: Odyssey to the West. Där bygger de upp emotionell kontakt med huvudkaraktärerna på 30min.
Så det går att göra. Bungie var helt enkelt inte bra på det. De förlitade sig väl på all sin häftiga grafik…
Ps. Även jag störde mig grymt på laggingen av Pillar of Autumn på slutet. Tog mig helt ur upplevelsen. Störande att de inte kunde fixa det bättre. Ds.
Från en gammal Halo-hatande pc-spelare, måste jag säga att efter en hel helg med Halo 1-3 och sen reach har jag bytt åsikt. Jag älskar Reach, och tycker det var skönt att få en prequel. Jag håller inte med dig och tycker fakstiskt det är bra mycket snyggare än de förra spelen,dock kanske inte lika snyggt som toppspelen på konsolen, men med handen på hjärtat har väl aldrig Halo varit extremt snyggt? Gameplay och fysiken i spelet tycker jag är helt underbar jämfört med Halo3. Men visst, det är väl kanske inte det bästa spelet till Xbox360, men lätt det bästa Halo spelet!
Jonas: Jag hade heller inga större problem med gameplayet. Tyckte det funkade utmärkt. Och spelet är snyggare än tidigare Halo-spel. Men det är fortfarande under all kritik för en såpass stor profiltitel. Och man misslyckas fatalt med karaktärerna. Det är nog för mig att känna lite ”meh” över titeln, som ändå skall vara en profiltitel för Xbox 360. Killzone 2 till PS3 led av samma problem och var trots awesome atmosfär rätt så platt. Halo 1-3 hade något magiskt. Reach saknar det. Det är bara bra, och det är inte nog för ett Halo-spel i min mening.
Då förstår jag hur du tänker, jag hade nog inte riktigt lika höga förväntningar på det, då jag inte prisat serien tidigare. Jag hade precis samma känsla om Metroid: Other M, vilket jag tyckte var det sämsta Metroid någonsin. Det är så tråkigt när man blir besviken!
Handlar inte bara om förväntningar. Halo Reach är ett 8 av 10 spel i min mening.
En åtta betyder ju jättebra. Tycker det låter som om du är mer skeptisk mot spelet än så.
Och, jag håller med dig.
[...] huvudsakligen med tunn story, tråkiga uppdrag och i vissa fall av att det inte är som Halo 3. SpelMalmer pekar i sitt slutintryck på hur viktigt det är att berättelsen engagerar, vilket jag håller med [...]
NuYu: Det är inte en stark 8:a. Det är en åtta mest baserad på bra gameplay. Skulle lika gärna kunna sagt 7. I minnesvärdhet är spelet extremt svagt. Eller låt oss kalla det en 8:a i en inflationsdrabbad betygsskala. Svagt VG eller starkt G. Kort och gott: Roligt att spela men inte minnesvärt.
Det får 7/10 av mig. För sin starka gameplay.
Tycker spelet ligger ungefär på samma nivå som resten av Halo-spelen. Jag har svårt att bry mig om vad som händer och jag har aldrig brytt mig specielt mycket om varken master cheif eller nu Noble Six.
Jag stör mig på att man aldrig får se personen bakom masken. Detta har hyllats i spelforum överallt, att Bungie lyckats så bra med att skapa en relation till karaktären trots att man aldrig ser dennes ansikte. Jag håller inte med, jag tycker det är skittråkigt. Tacka vet jag James Cameron som bygger nya dykardräkter så man enklare kunde se karaktärernas ansikten i filmen The Abyss. Vafan, han borde tas in och styra upp!
Sen känns Halo Reach mer som en Halo 3 – expansion. Halo 3: Reach typ. Ungefär som Left 4 Dead kändes som en Half Life 2 modd. När man etablerat sig så otroligt mycket med kontrollerna i tidigare spel via multiplayer, är det viktigt att singleplayer i det nya spelet inte känns igen så tillräckligt. Spelet är aldrig otäckt, spännande eller intressant för det känns hela tiden som jag springer runt och skjuter bottar i en multiplayer bana. Den där extra atmosfären som singleplayer ska innefatta finns helt enkelt inte. Ingen extra ljussättning eller avancerad filmshow mellan tagningarna. Som du skrev … ”meh”.
En sjua från mig också. Inte för att det spelar någon roll egentligen, men vi ska trots allt inte vara som alla omogna och sätta åttor på spel vi inte tycker är väldigt bra. För som sagt: gameplayet – galant, men jag har redan lagt spelet bakom mig. Återvänder nog för en del multiplayer senare.
Nu har jag spelat klart Enslaved. Helt fantastiskt!
Om Reach hade haft hälften av Enslaveds berättarteknik så skulle det antagligen ha blivit GOTY.