Det sägs att sagor har något att säga om den verklighet vi lever i idag. Att djupare mening står att finna även i de till synes enklaste sagor. Många spel verkar dock missa detta och plockar de mytiska figurerna och slänger ihop dem i en medeltida gryta och kryddar med en stor mängd action. Castlevania: Lords of Shadow är inte ett sådant spel.
Därmed inte sagt att spelet är utan action. Tvärt om. Lords of Shadow är i själva kärnan först och främst ett actionspel, där den ena exotiska kombon avlöser den andra i ett intensivt piskande och hamrande i tredjeperson. Och vid första anblicken kan det kännas som man tagit allsköns monster från diverse sagor bara för att ha något för vår hjälte, Gabriel Belmont, att piska på med sitt järnkors. Men skrapar man lite på ytan ser man att Castlevania bygger någonting större än så. För istället för en vulgär våldsodyssé med den ena brutaliteten efter den andra så väver istället den spanska utvecklaren Mercurysteam en fantasifull och vacker saga om hämndfylld desperat kärlek, maktbegär och hoppet om förlåtelse.
Till sin hjälp har de kanske de mest storslagna och fantastiska landskap och världar jag någonsin skådat i ett TV-spel. Det här är en viktigare aspekt än bara att det ger spelet en bra grafik – för bra grafik har spelet i allt från texturer till ljussättning. Nej, de fantastiska vyerna ihop med den perfekt matchade musiken bygger konstant upp känslan av en just en stor mytisk sagovärld där trots all styrka och beslutsamhet hos Gabriel så är han ensam och enbart en liten pjäs i ett stort spel vars spelare, motiv och regler är täckta i dunkel fram till spelets final. En final med starkt emotionellt innehåll, djupare meningar och - för den som börjar gräva lite - många lager av berättande som man sällan ser i spel. Allt knyts samman i stark symbolik med både tydliga och mer subtila hänvisningar till den storslagna resa man vandrat.
Men ett av de bästa spelsluten i år är inte nog att driva ett helt spel på kanske 15-20 timmar. Som tur är så kompletteras den underbara art-directionen och soundtracket med en solid actionupplevelse och roligt stridssystem. I grunden är det ganska enkelt, med många kombos tillgängliga, men få som egentligen måste användas. Man hittar ju, som i de flesta spel, några favoritkombinationer och kör med dem primärt genom stora delar av spelet. Men den som vågar experimentera lite finner snart att de flesta olika färdigheterna fungerar väldigt bra ihop, och snart bygger man mer eller mindre omedvetet kedjor av varierade attackmönster.
Det finns dock en aspekt till som förhöjer stridssystemet och det är magisystemet. Till sin hjälp har man ljus och mörk magi som kan aktiveras med ett knapptryck. Med ljus magi byggs ens hälsa upp vid varje slag och vid mörk magi gör man mer skada. Båda dessa har mätare som naturligtvis tar slut vid användadet, och det är här spelet gör det brilljanta att lite tvinga spelaren att spela taktiskt väl. Magimätarna byggs nämligen upp av små glödande klot som fienderna lämnar vid sin död. Men under själva striden bygger du upp en så kallad fokusmätare för var slag du utdelar. När mätaren är full kommer fienderna släppa magiska klot vid varje träff du får in. Kruxet är bara det att om en fiende får in en träff så töms fokusmätaren och du får börja om att bygga upp den. Det leder till att en spelstil som varvar offensivt spelande med defensivt duckande och blockande premieras och striderna blir således genom detta designval väldigt varierade. Tyvärr bjuder fienderna inte på fullt lika mycket variation rent spelmässigt, men variationen är ändå tillräcklig för att man inte skall tröttna.
När dammet har lagt sig och striden är över bjuds man på plattformsklättrande och pussellösning. Då en del pussel är lite väl enkla så finns där en rad lite annorlunda och finurliga pussel som jag tyckte var riktigt roliga och lite kluriga utan att för den delen bli särskilt frustrerande. För den som ger upp finns dock möjligheten att låsa upp en lösning på problemen, men till kostnaden av att några erfarenhetspoäng inte delas ut. En bra lösning för att undvika att någon fastnar och inte kommer vidare.
Trots några sektioner där spelet kan kännas lite tradigt och att det antagligen hade upplevts som ännu bättre om det varit något kortare så är Castlevania: Lords of Shadow ett helt fantastiskt spel med underbar estetik tillsammans med flera bra pussel, roliga strider och ett slut som stannar kvar. Spelet är likt alla andra inte utan brister, och det finns delar som kan vara både lite frustrerande och utdragna. När resten av spelet skiner så starkt blir dock bristerna något som kanske plågar för stunden, men aldrig stannar kvar annat än som ytliga ärr, där det istället är vad som händer på insidan som räknas.
Då man relativt tidigt i spelet snabbt passerar ett rum helt utan betydelse men som ändå är bland det vackraste man sett i ett spel, för att sedan aldrig återvända tror man inte sina ögon. När man sedan om och om igen, genom hela spelet, serveras den ena vackra tavlan efter den andra så kan man inte bli annat än hänförd. För jag känner att det inte bara är yta. Det är målande bilder av en saga, där varje liten del berättar sin historia.
Betyg: 5/5
Storlagen och vacker action med mycket symbolik och mer än bara yta.
Om du skulle ge varje element en procent, hur många procent av spelet är strider och hur många procent är utforskande, plattformande och pussellösning?
Bra text! Vill verkligen spela det när jag läser den vilket säger en del!
Bra skriven recension! Alltid trevligt att läsa dina texter, även om jag kanske inte riktigt upplever att spelet är så bra som du beskriver. Jag är kräsen av mig och blir väldigt frustrerad på vissa grejer, som den låsta kameravinkeln och en hel del jobbiga hopp och tråkiga bossar. Men som du säger, överlag är det en gedigen upplevelse. Det enda jag verkligen inte accepterar med spelet, är att de tagit bort allt som gjorde castlevania till castlevania. Det är väldigt synd. Det här kunde lika gärna vara ett helt nytt ip.
Ahhh… det låter verkligen som ett spel i min smak.
Ser väldigt mycket fram mot att få testa det.
Tommy: Svårt att säga. Men förutom att striderna nog ändå har liten edge så är det nog ganska jämt fördelat mellan de olika momenten.
Familjenspel: Vad bra. Det är ett riktigt roligt och vackert spel.
Jonas: Jag håller helt klart med dig om kameravinklarna, men jag störde mig inte jättemycket på dem längre in i spelet. Kändes som om de var bättre placerade där.
Att det inte är castlevania gör inte mig någonting, då jag inte har en historia med serien. Har bara bedömt spelet utifrån vad det är och inte vad det borde vara. Dock finns en fördel med att det inte är ett nytt IP. Det är att med Castlevaniatiteln så säljer spelet ändå bättre och får mer publicetet. Det leder till större sannolikhet för att en uppföljer blir av. Det är positivt. Vad som står på utsidan av boxen är inte lika viktigt, men jag kan lätt förstå att det kan störa fans av serien.
Oskar: Då får vi se till att du får låna det.
Lords of Shadows är intressant eftersom det, sett till hur mycket jag uppmärksammat det innan release, liknar Enslaved väldigt mycket. Jag kände egentligen noll pepp inför släppet, även om Castlevania-namnet lockade mer än Enslaved (jag har aldrig spelat ett tidigare Castlevania-spel, så jag var lite sugen på att prova). Jag spelade demoversionerna av båda och blev inte särskilt imponerad av någon av dem; båda kändes för korta för att ge en ordentlig bild av spelet de var tänkta att representera. Men båda har fått väldigt bra betyg.
På många sätt är de varandras tvillingar – men ändå har Enslaved svingat sig upp på min ska köpa-lista rejält sedan releasen medan Lords of Shadow rasat rätt rejält från den lilla position den hade där tidigare. Trots strålande betyg, här och på andra sidor. Nu kan det i och för sig vara så enkelt att Enslaved helt enkelt är mer min typ av spel än Lords of Shadow är, men min reaktion förvånar ändå mig lite. Vi får väl se framöver. Jag kanske köper det här så småningom, men även om det inte finns något höst/vinterspel som jag är överdrivet hajpat inför så ser jag inte riktigt vart jag med gott ekonomiskt samvete skulle kunna klämma in det i den nära framtiden.
Ercarret: Med risk att få Familjenspel och Oskar Källner efter mig med yxa och högaffel så måste jag säga att i min mening så är Castlevania ett bättre spel än Enslaved. Jag uppskattade det iaf mer. Min fru likaså, även om hon inte var riktigt lika involverad i spelandet av Castlevania, eftersom det är ett lite mer utdraget spel (kanske för mycket!).
Bra skrivit. Du fick mig sugen på att ge spelet en chans, trots jag inte alls fann demot särskilt tilltalande.
Mitt intryck från de två demoversionerna är nog också att Lords of Shadow kanske är det ”bättre” spelet av de två, men samtidigt så misstänker jag att Enslaved ligger närmare min spelsmak än vad LoS gör. Vi får väl se. Inget av spelen ligger i topp på min köplista för tillfället, jag ska avvakta och se lite vad höstens andra spel får i betyg och så. Assassin’s Creed: Brotherhood och CoD: Black Ops ligger förmodligen högst upp, och om Black Ops MP är bra kan jag nog fastna rejält där under resten av året.
Vi får se, helt enkelt, men jag har svårt att se mig själv köpa LoS under det här året. Enslaved kan jag nog köpa om övriga spel sviker, Eller om jag vinner mycket pengar på lotten som jag just nu håller i handen.
Även om vi inte alltid har så lika smak då det kommer till spel blir jag lite mer sugen på att köpa detta när jag läser din recension Malmer. Samtidigt känns dock Enslaved mer lockande, samt alla de titlar som redan befolkar mina hyllor, så antagligen blir det heller inte för mig ett köp i år.
En sak om recensionen bara: försök att få in mer styckeindelning i mitten, jag tappade bort mig i den där väggen.
NuYu: Korrigerat. Tack.
Trevlig läsning och mycket bra recension, precis som vanligt med dig!
Vi tycks vara helt överens om att LoS är ett RIKTIGT bra spel!
Jag hämtar högaffeln!
(Tror i alla fall att jag har en räfsa stående i ett hörn någonstans.)
Nej men det är väl bara superbra om LoS faktiskt är ett så pass bra spel att det till och med överglänste Enslaved.
Tänk vilken otrolig lyx egentligen att få spela två så bra spel så nära inpå varandra.
Sedan är ju också smaken lite som baken. Kan ju hända att jag inte gillar LoS lika mycket som dig, då jag lirat massor av God of War tidigare och har mycket att jämföra med inom den genren. Men det ska bli väldigt roligt, oavsett…
Och vem vet. Du kanske till och med (av någon outgrundlig orsak) inte gillade Enslaved. Det är inga problem. Jag har tjära och fjädrar i förrådet.
Jag tror att Lords of Shadow kommer att växa i mina ögon. Men eftersom jag inte är så mycket för knappkombinationer och eftersom jag stör mig på kameran kommer det aldrig att få ett högstabetyg av mig.
Dock håller jag med om din väldigt välskrivna beskrivning av grafikens symbios med omgivningen, ljuset och ljudet. Det är det som gör spelet för mig