Vi har nu kommit fram till årets kanske mest personliga kategori. Årets ögonblick. Jag skall nu då alltså ge mig på att återkalla hela spelåret i minnet och sedan försöka hitta det där gyllene tillfället då just jag personligen blev extra berörd eller på något sätt kände att just nu var tillfället då alla planeter sammanföll i en rak linje ovanför mitt huvud och dörren till ett bortglömt utopia öppnades.
Sakta men säkert har jag gått igenom spelåret kronologiskt och försökt hitta det där tillfället då det fanns det där lilla extra skimret på handkontrollens kanter. Det jag finner när jag gräver bland gamla dammiga pergamentblad i minnets mer skumma korridorer är att det är ungefär tre tillfällen som skiner lite mer än de andra. Att plocka ut ett av dem är inte helt lätt, men det känns ändå som det starkaste spelminnet det här året ändå är den första gången jag klarade episod ett av Alan Wake (mini-mini spoiler att vänta).
Det tillfället sticker ut inte bara för att det är ett bra spelögonblick, utan för hur allt sammanföll där hemma i soffan i en liten men kort sekund av total upplevelseperfektion.
Som ny till spelet fanns inga förväntningar om vad som skulle hända. Jag och frugan hade just tagit oss fram till bensinmacken och satt verkligen på helspänn i soffan efter att Alan precis ringt polisen för att få hjälp.
I mellansekvensen som följer dyker sheriff Sarah Breaker upp. Alan talar om huset på ön vid sjön. Alice is missing! Vi tas till sjön för att se att ön inte finns. Och det är då det händer. Precis i det ögonblicket när cliffhangern levereras så är det något speciellt som flödar ut ur högtalarna. Det blir svart och slutet på episod ett proklameras. Men musiken som spelas, Roy Orbisons In Dreams, fortsätter och allt samverkar på ett nästan magiskt sätt. Vad som händer i mig är svårt att beskriva, men vid detta tillfälle så bara jag vet, i hela min kropp, att det här kommer bli ett av årets bästa spel.
Vilket det också blev…
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Om jag inte hade valt en mer personlig upplevelse så hade jag definitivt slagit en tärning eller något liknade för att välja ut vilket ögonblick som helst ur Alan Wake.
Finns mängder men ögonblick i det spelet som kvalificerar sig under ”årets ögonblick” tycker jag
Jag kan nu inte beskriva mitt ögonblick för det skulle spoila allt för mycket, men den panik och ångest jag kände efter att ha spelat The Signal måste vara årets ögonblick. Tror det måste alla andra ögonblick. Jag är extremt känslig för saker som händer på en skärm, jag gråter till och med i slutet av Zombieland på grund av det som händer där..
The Signal gjorde verkligen så stor effekt på mig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen!
Det var fruktansvärt och underbart på samma gång. Länkar till min recension: http://gameplayer.se/game_info.php?game_id=9587§ion=1#main
Känner igen mig i detta, hade liknande känslor genom hela spelet och att det är uppdelat i episoder med väl vald musik mellan varje, det är ett riktigt bra val och det är för den delen riktigt bra gjort. Det är ju, som du säger, faktiskt ett av årets allra bästa spel.
Håller med dig, det var ett ögonblick att minnas, även för mig. Jag kände mig helt bortblåst och bara ”wow vilket spel” när första episoden var över. Musiken gjorde nog en hel del också! Bra val!!
Musik kan verkligen sätta stämningen, jag minns en scen ur Watchmen (filmen) där en ganska blodig och otäck fightscene sätts till Unforgettable (Nat King Cole). Ingen kuslig musik i världen hade gjort scenen mer obehaglig och sorglig. Återigen slås jag av hur välgjort berättandet i Alan Wake är.