Nedanstående är som du ser ett långt inlägg. Kanske det längsta jag skrivit. Det har sin förklaring i att det är mer än en motivering till årets spel. Det är också ett utforskande av min syn på spelet och en kärleksförklaring. En sådan kan bara göras i antingen en koncentrerad kärnfull mening eller med väldigt många ord.

Mass Effect 2

Utvecklare: Bioware
Utgivare: Electronic Arts
Släpptes: 28:e januari

”What could I possibly be suggesting? I mean, a young woman gets rescued by a dashing commander who lets her join his crew and then goes off to save the galaxy? How could she possibly develop any kind of interest in him?” - Tali’Zorah vas Normandy

Med risk för att få min älskade fru jagande efter mig med Hattori Hanzōsvärd och hämnd i blick så måste jag erkänna att genom denna serie har jag utvecklat lite utav en mindre crush på besättningsmedlemen Tali’Zorah. Fast det är nog att överdriva, men jag har aldrig stött på en karaktär i ett spel som tilltalat mig så mycket. Kanske är det för att hennes kultur är så intressant eller för att det är lite mystiskt med att man inte ser hur hon egentligen ser ut. Men antagligen är det nog för att hon på många sätt påminner mig om just min fru (yay! där räddade jag nog delvis mitt äktenskap, fast det blir nog straffkommendering till diskhon en månad framöver).

Det här är just symptomatiskt för Mass Effect-serien. Oavsett vad som händer, vad man än gör och vad som än sägs så är världen uppfyllt av karaktärer som är oemotståndligt intressanta. Vid stunder kan en och annan vara lite platt och ibland kan någon vara väldigt förutsägbar, men det gör inget för genom allt så genomsyras varenda större karaktär av något mystiskt som gör dem så svåra att motstå. De har något som är svårt att åstadkomma, men som man känner igen direkt när man ser det. De har karisma.

Det är här så här jag måste närma mig Mass Effect 2. Med en kärleksförklaring. Rent tekniskt kan jag prata om spelmekanik, design och detaljer och komma fram till att de skiner alla och tillsammans skapar de årets bästa spel. Men det vore att närma sig spelet från fel vinkel för min del. Det får komma senare. För när det kommer till Mass Effect måste jag tala ifrån hjärtat först. För det är där det finns. Det är där det verkar och ruvar. På ett sätt kan man tro att det då blir immunt mot kritik, men jag tror att det är ändå så att det man tar nära sitt hjärta synar man desto mer nogrant och ser brister i. Men kärleken gör att man också kan se bortom bristerna.

Jag vet inte vad det är med just Mass Effect 2 som gör att det talar så till mitt hjärta. För dels finns där brister – om än mycket små – och visst kan man tycka att själva huvudstoryn eller slutbossen är rätt så banal, men jag tror att det finns något just i det som tilltalar mig. För när spelet på ett otroligt snyggt sätt varvar personliga uppdrag med att tvinga in en i obligatoriska uppdrag som bryter av det öppna berättandet så infinner sig ett mått av känsla att det man gör är viktigt och brådskande. En enkel grundhistoria som görs intressanta saker med inom ramberättelsen är alltid något som tilltalar mig.

Men det är såklart inte allt. För det som ändå är det som gör Mass Effect 2 oemotståndligt för mig är ändå utan tvekan själva världen. Varenda detalj, om det så är en planet, en ras eller några ord om en kontrollmetod för datorer har en historia, ett kontext och ett sammanhang. Allting hänger ihop och är sammansvetsat med korsreferenser till varandra och med sina egna små mikrovärldar inom den stora världen. Alla har sina egna agendor och motiv vilket reflekteras i handlingar som inte är direkt onda eller goda. Även huvudfienden i sig har en agenda som man ännu inte är helt säker på att den är helt igenom ondskefull. Kallt kalkylerande möjligtvis, men inte ond för ondskas skull.

Även en helt syntetisk rollfigur som Legion är inte utan en tydlig personlighet och motiv trots att den drivs av konsensus mellan logiska enheter. Med ett helt alternativt sätt att tänka är det en unik karaktär som trots att den inte borde ha någon direkt karisma är mig otroligt intressant. Speciellt mot Talis varma och passionerade livsinställning skapar den kontrast och får mig att tycka om dem båda så mycket mer.

Spelet har även gett mig en stor kärlek till min egna Shepard. Jag utsåg henne tidigare till årets rollfigur, och det är hon sannerligen värd. Med ett röstskådespel fyllt av nyanser av ironi, sarkasm och hjärta kan jag inte tänka mig någon rollfigur jag spelat som varit mig så tilltalande. Shepard hon är inte som mig, eller ens som jag skulle vilja vara, men hon har, precis som de andra rollerna i spelet en oemotståndlig karisma vare sig hon är hård eller mjuk.

Men låt oss gå tillbaka till början. När Mass Effect 2 släpptes befann jag mig i Hong Kong på en filminspelning. När ni andra fick lära känna Miranda och Jacob var jag i en filmstudio på den märkligaste inspelning jag varit på, i staden Guangzhou, inne i Kina. Men det är en annan historia. Efter en lång resa kom jag tillbaka och fick då en veckas ledigt för att återhämta mig. Denna vecka spenderades intensivt med Mass Effect 2. När jag var klar fanns bara en tanke i mitt sinne: Det här är det bästa spel jag spelat. Någonsin.

När tiden går och andra spel kommer emellan är det dock lätt att glömma dessa känslor och glömma att de faktiskt var äkta. För mig. För det är naturligtvis omöjligt att säga att ett spel är det bästa någonsin. När jag tänker på det så tror jag nog inte heller det är så att Mass Effect 2 är det bästa spelet jag spelat. Jag kommer inte på vilket det skulle vara som är konkurrenten, men det är lätt att med tidens gång förminska gamla spelupplevelser.

Men när jag känner efter i hjärtat inför att skriva den här texten och ser vad som finns där så hittar jag, ihop med minnen om the Garden of Kadesh från Homeworld, just Mass Effect 2 och en mängd små fragment som kan tyckas obetydliga i sig själv, men som för mig är små beståndsdelar som sammanfogas till att skapa en bild av årets bästa spel och kanske det bästa jag spelat någonsin. Är det objektivt? Nej verkligen inte, men det är så det känns.

Om vi för en liten stund lämnar hjärtats varma och trygga slag för att titta på själva spelet finns här även ett helt fantastiskt spel. Efter att ha renodlat och skalat bort onödigt bagage från första spelet finns nu en kärna kvar av helt fantastisk shootermekanik och rollspelande. Likt Gears of War är det en tredjepersons covershooter, men trots att Mass Effect 2 främst är ett rollspel så tycker jag det ändå överglänser Gears och de flesta genrekamrater som ett rent actionspel. För där  de flesta andra spel nöjer sig med att skjuta på fiender när de behagar titta upp ifrån sitt skydd så lägger Mass Effect 2 på flera lager av intressant speldesign med fiendernas barriärer och sköldar samt ens biotiska krafter och en rad andra specialegenskaper som man kan använda strategiskt. Det har även en squadmekanik som för en gångs skull faktiskt fungerar i praktiken.

Den stora miljövariationen och det strategiskt intressanta och varierade spelsystemet samverkar till att skapa en tredjepersonskjutare som i min mening faktiskt är roligare och mer varierande än tungviktare som Gears of War som inte har det massiva rollspelande som Mass Effect 2 bjuder på. Det som man möjligtvis kan sakna är fler stora och intressanta bossfighter. Man tycker ju att med hela galaxen som spelfält borde det finnas fler stora varelser med lysande pulserande svaga punkter i gult att skjuta på.

Men vad gör det när man får ta en Krogan genom sin rite of passage, återförena syskon, förföras av en seriemördare, försvara Tali i rätten och knäppa The Illusive Man på nosen? Vad mer kan jag säga?

Det här är mitt favoritspel på hela Citadellet. Keehla se’lai!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.