Har nu spelat lite drygt hälften av Dead Space 2 (recension kommer senare), och jag kan inte låta bli att känna mig som om jag dykt ner under havets yta igen och stapplar omkring i Bioshocks undervattensstad Rapture.
Det är detaljerna som gör det. För även om The Sprawl är en rymdstation med ordentlig Dead Space-estetik så är känslan som förmedlas genom detaljerna oerhört Rapturianska, om man nu kan säga så. Det är melodierna när man går förbi en sönderbruten affär. Det är resterna efter vad som en gång var ett fungerande samhälle och det är affischerna som vittnar om en tid före sönderfallet.
Detta är för min del oerhört positivt och fyller mig inte bara med Dead Space egna obehagskänslor, utan även en touch av de känslor som Bioshock förde med sig. Vänta bara så dyker Sander Cohen upp, och gör en installation av Necromorphs.
Att möta Rapture i rymden känns lite som att komma hem, fast med den obehagliga aspekten att ens hem är totalförstört och fyllt med blodsplatter och läskiga rymdzombies.
Som en vanlig lördagskväll med andra ord.
Intressant. Jag har bara spelat demot hittills och kommer antagligen inte få spela fullversionen än på länge men atmosfären i spelet var absolut något mer än den från det första.
Elgiganten hade inte fått in det igår, så hämtar ut mitt exemplar idag. Din text gjorde mig, om möjligt, mer entusiastisk!
Åhhh, jag ska suga tag i spelet tillsammans med Tony i helgen! Men att det ger en känsla av Rapture känns instinktivt bra!
Du verkar inte vara ensam om att tycka att Dead Space 2 liknar Bioshock. Jag talade med Jocke från Familjenspel häromdagen och han var av samma åsikt. Jag höll inte med, baserat på mina erfarenheter av första spelet, men nu när fler verkar dela hans åsikt så tror jag att jag ska vänta tills jag spelat uppföljaren innan jag så tvärsäkert säger att han (eller du) har helt fel.
Däremot tycker jag, rent generellt om spelserierna, att de skiljer sig ganska markant från varandra. Rapture är en fantastisk plats men jag tycker att väldigt mycket av identiteten ligger i dess historia, utöver atmosfären som sådan. Rapture skulle inte vara Rapture utan Andrew Ryan och hans idéer, och det tycker jag är en dimension som Dead Space saknar. Jag vet som sagt inte hur det är med tvåan, men jag har lite svårt att se hur den dimensionen skulle finnas där. Som jag ser det så är det inte en del av Dead Space-formeln.
Jag tycker att det är just denna extra dimension som gör Rapture så speciell, och det är därför som jag har lite svårt i att se dessa likheter som folk verkar se mellan de två spelen. Jag förstår dina poänger (tror jag) men för mig så var det aldrig riktigt de aspekterna som definierade Rapture för mig.
Jag kan återkomma när jag faktiskt spelat DS2 (det borde förhoppningsvis ligga i min brevlåda när jag kommer hem).
Ercarret: Jag förstår helt hur du tänker, och jag håller till viss del med. En stor del av Bioshocks känsla kom just av Andrew Ryan. Men för min del var också mycket det att man gick omkring i något som man tydligt såg att förut hade det varit något speciellt, och nu var det bara raserat. I Dead Space 2 går man in i folks små kyffen till lägenheter och får verkligen se en plats där människor bodde. Det är en speciell känsla, som fanns mycket av i Bioshock. Sen är de samtidigt väldigt olika. Men där finns något som binder dem samman väldigt tydligt i känsla. Kanske mer Bioshock 2 och Dead Space 2.
Man kan även säga att Dead Space 2 hämtar mycket av det läskiga från Bioshock. Speciellt den del i början av BS1 på väg till psychodoktorn som ”plastikopererade” folk.
Okej. Jag kan i så fall tänka mig att just del två av Dead Space, som vad jag förstått till större delar utspelar sig på platser med större igenkänningsfaktor (jämfört med ettans rymdskeppskorridorer, som man inte kunde associera till alls), faller närmare Bioshock. Nu fanns inte spelet i brevlådan när jag kom hem (argh!) så jag har inte hunnit bilda någon egen uppfattning ännu, men det kommer väl så småningom.
Sådär. Nu har jag spelat igenom Dead Space 2 (2 ggr) och tänkte ge mig in i diskussionen igen.
Jag tycker fortfarande inte att Dead Space 2 får mig att känna någonting som Bioshock gjorde. Efter att ha spelat igenom det så förstår jag vad du menade, men samtidigt så tycker jag att den förankring som Dead Space 2 har i vardagen är ganska liten jämfört med den som Bioshock har. Jag tror att problemet, för min del, ligger i att Dead Space 2 (hur man än vrider och vänder på det) utspelar sig ute i yttre rymden långt bort i framtiden. Jag har svårt att se Dead Space 2 som någonting ”nära” mig, trots att det har en del miljöer som man kan känna igen från vardagen. I DS2 kan jag ibland, mellan sektionerna då the Sprawl ofrånkomligen känns som en rymdstation, titta upp och tänka, ”Det här känner jag igen”. I Rapture kommer aldrig något sådant tillfälle, eftersom illusionen aldrig bryts.
En annan sak som jag tror spelar in är hur spelens audiologs är utformade. I Bioshock behandlar de livet innan saker gick åt skogen. Man kan många gånger ana vartåt det barkar, men det har oftast inte gått åt helvete ännu. I Dead Space 2 så handlar de nästan uteslutande om skeenden efter att helvetet brutit ut. Det är effektivt, ur ett skräckspelsperspektiv, men det bidrar inte till samma här-har-människor-faktiskt-levt-känsla som jag tycker att Bioshock har.
Om du har spelat mer nu, håller det hela vägen igenom? Första Dead Space var helt awesome de första timmarna, eller kanske första halvan av spelet, sen känns det som att idéerna tog slut och det blev bara mer av samma och ganska repetetivt. Hur är 2 i den bemärkelsen? Har bara spelat demot av 2, som iochförsig gav mersmak..