Tävlingen är nu avgjort. Det var flera riktigt minst sagt både galna, roliga och imponerande bidrag som kom in, men det kändes ändå ganska tydligt vilken som var den naturliga vinnaren av en inplastad, flong ny, kopia av Singularity till Xbox 360.

Vinnaren blev Sanna med sin post-apokalyptiska survivor, där inte en enda detalj lämnats åt slumpen. Det är arbetat, det är stämningsfullt och det är kreativt. En värdig vinnare. Grattis Sanna! Spelet kommer på posten. Jag skulle inte heller vara förvånad om fler bilder så småningom dyker upp på hennes blogg.

Klicka för större bild

Honorable mentions går till Rickard för sin grymt snygga Bubble Bobble-verklighet och till Rikard (en annan) för sin kommande roll i Muscle March till Wii. Tack för alla bidragen och ett speciellt tack till Activision som bidrog med priset.

]]> http://spel.malmer.nu/2010/08/singularitytavlingen-avgjord/feed/ 16 http://spel.malmer.nu/2010/08/singularitytavlingen-slutar-imorgon/ http://spel.malmer.nu/2010/08/singularitytavlingen-slutar-imorgon/#comments Tue, 24 Aug 2010 20:41:02 +0000 Spel-Malmer http://spel.malmer.nu/?p=1788 Missa inte att Singularitytävlingen slutar imorgon, onsdag, klockan 20:00. Så ännu finns det alltså tid att skicka in ditt bidrag, och tänk inte så mycket på att det måste vara tekniskt fantastiskt. Det är ju egentligen själva idén som räknas. Så ta fram kameran och/eller bildbehandlingsprogrammet och skrid till verket. Jag väntar med spänning på ditt bidrag!

För ett tag sen skrev jag en genomgång av spelen jag såg fram emot under hösten och fick lite frågor kring varför Fable III inte var med på min lista. Jag svarade lite diffust att jag helt enkelt kände mig lite likgiltig inför titeln. Att jag gillar Fable, men att det inte var något som jag brinner för. Men nu har jag rannsakat mig själv, och efter att ha tittat på några gameplayklipp från GamesCom stod det helt plötsligt klart för mig varför jag kände så.

Det som karaktäriserar Fableserien är att det finns massor att göra. Du kan förutom det vanliga skattletandet och krigandet också köpa, inreda och hyra ut hus, gifta dig, muta en bard, skaffa barn och du kan göra affärer på en rad olika sätt. Dina val påverkar också hur världen utvecklar sig framåt i tiden. För höga hyror och det blir dålig stämning. Grymt fint  gjort av Lionhead.

Där finns alltså en stor bredd med mängder av valmöjligheter och utvecklade sidequests. Så vad är det då som tar emot? Problemet är något jag upplever finnas i de flesta spel som bygger ut sin värld till att bli lite mer sandlådeaktig. All dynamik, bredd och varierande saker man kan göra kommer ivägen för en enkel men nog så viktig dimension av spelupplevelsen: Djup.

Med ökad bredd är det väldigt lätt att just djupet blir lidande. Interaktionerna med spelvärldens karaktärer blir ytliga, och i fallet Fable II bestod det främst i att fisa och gyckla. I Fable 3 verkar de ha utvecklat systemet till att du nu kan fisa i folks ansikten. Liknande sak återfinns i många spel, och handlar oftast om att många gånger ganska övertydligt justera en gillamätare från negativ till positiv. Sen blir det giftermål. Svårare än så är det inte.

Där öppna spel ofta misslyckas är just i denna typ av interaktioner. Utan vettigt dialogsystem och djupare karaktärer i världen går mycket förlorat. Det är här Bioware är kungar. För även om det i bakgrunden finns en gillamätare (och i Dragon Age en synlig sådan för din grupp med äventyrare) lyckas de ändå maskera detta genom meningsfulla och djupa val där det som är positivt för en karaktär kan vara negativt för en annan. Hela tiden måste val vägas och viktas. Man kanske inte kan köpa en affär i Orzammar eller få barn med vilken Asari som helst, men de interaktioner som finns har en upplevd djup och substans. För även om det egentligen är en chimär så blir upplevelsen mycket starkare än alla band du kan få till din respektive eller för den delen hund i Fable II, och med ganska stor risk även i uppföljaren.

Nu är det dock väldigt lätt att förväxla djup med komplexitet. Speciellt Fable har ju gjort det till sin ledstjärna att sänka barriärena för rollspelande genom en rad olika system och förenkling av gränssnitt. Detta är inte något negativt utan snarare tvärt om och har heller inte så mycket med djupet att göra. Det är alltså inte på grund av förenklingarna som jag upplever Fable som ytligt. Bara för att ett spel har hög komplexitet behöver det inte vara djupt, och för att det är enkelt behöver det inte vara en ytlig upplevelse. Däremot kan djup finnas både i komplexitet och enkelhet. Men komplexitet i sig kan faktiskt ibland vara på enbart bredden och vara utan konsekvens i hur djup och meningsfull en spelupplevelse är.

Jag gillade att spela Fable II. Där fanns en vacker värld, och det var roligt att leka med de olika systemen för att se vad det fick för konsekvenser. Men särskilt berörd blev jag aldrig. Jag fick välja mellan att offra en okänd tjej från byn eller själv ta negativa konsekvenser. Jag valde konsekvenserna, men det var aldrig att det kändes särskilt hårt. Det var ett val för stunden, men inget som talade till mitt hjärta.

För i slutändan är de flesta sandlådespel rätt så ytliga. Man gifter sig med någon som tycker om när man fiser, när det i verkligheten är så att man lär sig acceptera en fis som en konsekvens av att man har kärlek – den är mycket sällan orsaken till kärleken.

Kommer Peter Molyneux förvåna oss och lägga in något meningsfullt i interaktionerna? Kommer den nya spelmekaniken med handhållande vara något mer än en folkflyttarfunktion? Kommer vi gå, hand i hand, mot solnedgången och faktiskt, på riktigt, känna något? Om så är fallet har ni min förhandsbokning. Om inte så går jag tillbaka till min nyfunna kärlek Dragon Age: Origins.

Ibland finns den bara där. Känslan att vilja göra ett inlägg om ett spel, enbart för att man känner sig så enormt förväntansfull inför det. Problemet är då att man måste komma på något vettigt att säga om det. Jag är inte jättemycket för att bara posta nyheter, då det finns riktigt bra siter som gör det så mycket bättre. Nystartade svenska Skillpoint.se, exempelvis. Så vad skall man då skriva?

Jag skulle kunna skriva om den senaste cinematiska trailern, som släpptes nu på GamesCom i Köln, men det har redan så många gjort så det tänker jag inte göra…eller jo, det tänkte jag, men whatever. Gå och se den. Inte för att grafiken kommer bli så fin, men det verkar ganska lovande ändå med det grafiska. Eller för att citera GamePro som fick en förhandstidd bakom låsta dörrar:

The jump in graphical fidelity between Dragon Age: Origins and its sequel is pretty stunning. Whereas the first game was overshadowed by the visuals in Mass Effect 2 – Bioware’s other major RPG that released a few months later –- Dragon Age 2 stands amongst the company’s best work.

Så det känns ju väldigt lovande. Jag sitter just nu mitt uppe i det första spelet, Dragon Age: Origins, och det är många gånger verkligen inte vackert. Dock måste jag säga att miljödesignen är riktigt bra. Lite generisk, men arkitekturen är riktigt fin. Sen att mycket av ljusarbetet, shaders och texturer är ganska osmakliga gör inte så mycket. Spelet lyckas verkligen dra in en i en spännande värld. Från vad jag läst om tvåan vankas helt enkelt mer av detta.

Så där har vi det. Ett långt inlägg om Dragon Age II som egentligen inte säger någonting annat än att jag verkligen ser fram emot spelet, som släpps den 11 mars nästa år. Ja just det ja. Måste slutligen också länka till följande klipp på Destructoid, där Hollie Bennet intervjuar en av skaparna. En hel del intressant information kommer fram, men den största behållningen är Hollie själv som verkligen inte ens nästan kan hålla inne med hur upprymd hon är över spelet. Svårt att inte ryckas med.

Spelhösten är nu spikad och klar, och vi vet ganska väl vad som kommer en bra bit in på nästa år. Men som det ser ut just nu så har Microsoft nästan ingenting kommande utannonserat eller ens något som länge legat i pipelinen med okänd utgivningsdatum. Det enda vi vet om är Gears of War 3, och det är allt. Kingdoms (bilden ovan), som utannonserades nu på E3 med en trailer som inte sa något, kanske skulle kunna vara en kandidat för en 2011 års release, men det känns inte så troligt. I övrigt är Microsofts exklusiva 2011 helt tomt för dess kärnspelare, om man räknar bort Kinectspelen som främst riktar sig till en annan publik.

Jag gissar på att de håller på utannonseringarna för att kunna fokusera på Halo: Reach, Fable III och såklart Kinect. Men efter det? Det finns väl inte ens några rykten om att någon västerländsk tredjepart jobbar med ett större spel för Microsoft. Så den spontana känslan i magen är att Microsoft håller sina kort nära bröstet och vill inte avslöja någonting förens i sista stund. Så när får vi reda på vad de har på gång för 2011 för oss corespelare? De kan ju inte vänta för länge heller. Absolut senast kring Game Developer’s Conference framme i vår borde man ju hört något om vad som är på väg. Sony har ju redan nu utannonserat en rad titlar för 2011. Nu senast Resistance 3. För jag har svårt att tro att Microsoft inte har något storspel för 2011. Det känns helt enkelt väldigt osannolikt.

Är det värt att sätta sitt hopp till Tokyo Game Show nu i September? Kanske får vi höra något om det där stora japanska rollspelet som det ryktas om att FeelPlus utvecklar åt Microsoft? Det kan dock mycket väl vara nedlagt eftersom vi inte hört något om det på ett bra tag. Men det vore ju härligt med en uppföljare till Lost Odyssey.

Men vad finns det för andra exklusiva spelserier som Microsoft kan spinna vidare på, som inte nyss kommit ut med en titel? Står helt still hos mig, så kanske är det dags för helt nya titlar? Vad tror du?

Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.

Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.

I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.

Dragon Age: Origins bjuder på en hel del beslut. Som här, hoppa från bron eller inte...

Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?

Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.

Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.

Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.

Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?

Singularity är ett grymt roligt spel. Det är snyggt, det tar det bästa från de gamla klassikerna, sätter ihop det och skapar något som är större än de enskilda delarna. Personligen älskade jag spelet, och har kört igenom det två gånger, något som inte är särskilt vanligt för min del när det gäller actionrökare. Det kändes helt enkelt väldigt tight, intressant story, fantastiska miljöer och kort och gott roligt.

Nu har du chansen att vinna detta spel (Xbox 360-versionen), och det är en chans jag inte tycker du skall missa. Activision ställde upp och bidrog med spelet när jag kände jag ville sprida Singularitykärleken. Stort tack till dem.

Så vad måste du göra för att deltaga i tävlingen? Jag tycker alltid det är roligt med bilder, och eftersom spelet mycket handlar alternativa verkligheter så skulle det passa om du för den här tävlingen helt enkelt fotograferar eller bildmanipulerar fram en bild på dig själv i en roll du kanske har i en alternativ verklighet. Fantasy, sci-fi eller 1700-tal? Klistra in dig själv i känt foto? Låt kreativiteten flöda. Viktigt är dock att du själv är med i bilden. Så kladda på i Photoshop eller liknande för glatta livet om du vill det (inte ett måste), men du själv skall som sagt vara med i bilden, om så bara med ett ansikte.

Skicka ditt bidrag till tavling [at] malmer.nu. Deadline för tävlingen är onsdagen den 25:e augusti klockan 20:00.

Regler:

• Endast ett bidrag per tävlande. Om du skickar in flera måste du specificera vilket du vill tävla med.
• Vinnaren bestäms av mig och min fru. Besultet kan inte överklagas.
• Jag eller min fru får inte själva deltaga (äsch!)
• Priset skickas via post, och jag ansvarar inte för fungerande postgång.
• Alla bidrag kan publiceras här på bloggen och genom att deltaga ger du mig rätt att göra detta, men också att undvika publicering om jag så önskar.
• Vinnarbidraget publiceras garanterat om inget helt galet händer och bloggen brinner upp eller så.

Har du redan Singularity eller är du efterlyst av interpol och därmed inte vågar figurera i bildformat på internet så sprid gärna att tävlingen pågår.

Inspirerade av Spelradions spelklubb så har jag och min kompis Rickard gett oss på indie-spelet Sleep is Death. Efter en mycket sen kväll med många skratt så bestämde vi oss också för att spela in ett podcastavsnitt där vi helt enkelt diskuterar våra tankar, våra reaktioner och upplevelser.

Så ladda ner mp3-filen och följ med oss till en värld av spektrum, de osynliga och massor med mystiska nunnor. Bilderna finner du efter ”läs mer”-länken.

Klicka på första bilden och navigera med hjälp av piltangenterna.

Vi slappnar av, tar fram chipsen, och känner oss som är hemma på ödelagda månbaser fulla med hellspawns. Vi käkar zombienazister till frukost. Postapokalyptiska ruiner är vår svenssonsemester. Vi plaskar runt i undervattensstäder varje kväll och djungeln kan vi bättre än fantomen själv.

Men äntligen kommer det ett spel med klassiskt hårdkokt cyberpunktema. Det var länge sen sist nu.

Deus Ex: Human Revolution ser ut att göra allting helt rätt. Den mörka högteknologiska världen blandas med det skitiga gatulivet i en stad där extrem kapitalism råder. I början av året var jag i Hong Kong med jobbet, och man kände sig verkligen som om man gick runt i den på temat oöverträffade filmen Blade Runner (som jag för övrigt nördat ner mig totalt i under sommaren. Total gottning i kommentatorspår och flera timmars extramaterial). När jag ser Deus Ex: Human Revolution får jag samma vibbar, även om jag hade önskat lite mer kontrast och olika färger i gatulivets neonmyller. Annars sätter ljussättningen,  teknologin och musik stämningen perfekt.

Det enda som saknas är ett ensligt saxofonsolo och en origami-enhörning.

[Gameplaytrailer]

Få av oss som är galna spelentusiaster har väl missat nyheten om Irrational Games uppföljare till Bioshock. För er som inte är galna spelentusiaster så kan jag nämna att det igår utannonserades en helt ny titel i serien med namnet Bioshock Infinite. Den stora nyheten är att vi lämnat undervattenslandet Rapture för en lite mer högtflygande skapelse i den svävande staden Columbia. Allt utspelar sig i ett alternativt 1912 och utspelar sig i ett helt annat universum än det tidigare Bioshock. Trailern finner du på Gametrailers.com.

Det är ett nödvändigt grepp för att ta serien vidare. Bioshock 2 var ett fantastiskt spel, men har fått ta mycket glåpord för att det var för likt det första spelet. Fascinationen över den för spel ganska annorlunda världen hade lagt sig, och de politiska idéerna som behandlades var inte lika djupa och välutvecklade. Men dock skall tilläggas att Bioshock 2 hade ett fantastiskt bra och många gånger lite subtilt moralitetssystem och en mer personlig och emotionellt engagerande berättelse. Det var ju inte utan att jag var lite rörd av det slutet jag fick.

Men att stöpa om allting till så stor grad och ta det upp i luften är vågat och kreativt. Borta är Big Daddies och Little Sisters. Och det verkar som om man kommer ha med sig en AI-styrd kompanjon genom hela spelet. Vissa har uttryckt att det då egentligen inte hade behövt heta Bioshock alls, utan istället kunde hetat någonting helt annat. Men jag känner ändå att när jag ser bilderna och CG-trailern så finns den där. Bioshock-känslan. För vad handlar Bioshock om egentligen? Är det Rapture? Eller är det något annat?

Ina på NewGame+ funderar lite lätt på tanken att Bioshock egentligen handlar om utopier som går fel, mer än själva Rapture. Tror det ligger mycket i det, men jag tror nästan man kan gå vidare än så. Bioshock i sin grund anser jag handlar om idéer. Som en slags uppgörelse med vårt västerländska tankesätt. I Bioshock så var det Ayn Rands objektivism som dissekerades, men även en hel del anti-ideologier dök upp i spelet för att motverka det som Rapture hade blivit. I tvåan är det det drömmen om att göra sig själv till Gud som är temat, och hur Sofia Lamb manipulerar fram en hel religion för detta ändamål. Gemensamt är att det handlar om hur idéer används för att få makt, och kritik av många av dessa ideologier. Om vad som händer när ofullkomliga människor, såsom Sander Cohen, får helt fria händer att agera ut sina innersta galenskaper. Men trots kritiken finner åtminstone jag även tankar av en slags respekt och önskan av att det ändå finns något värt att hämta ur det hela.

Än så länge vet vi inte särskilt mycket om spelet, men det känns som om Bioshock Infinite kommer behandla utvecklingsoptimism och att tanken att ”allting är möjligt!”. Tankar som helt klart har präglar vår västerländska historia, och då främst USA:s. Jag tror Bioshock Infinite kommer måla upp en positiv yta, men ett mörkt inre, vilket passar perfekt i den soliga och tillsynes glada miljö vi ser i trailern. Jag tror vi kommer få se ett samhälle där framgång prisas framför allt.  Jag tror att i mångt och mycket kommer den amerikanska drömmen att bli föremål för spelet, och jag tror att Irrational Games kommer, likt i föregångaren, gräva djupare i vetenskapsmissbruk och ideologisk manupilation. Och det är precis där i kontrasten mellan ljuset och mörkret jag tror och spekulerar vilt i att vi kommer hitta maktmissbruket som kommer göra Bioshock Infinite lika intressant och läskigt som det första spelet.

Likt en clown med mord i sinnet.

Som utgivare vore det en ganska dålig strategi att släppa en uppföljare som kräver att man spelat föregångaren för att kunna uppskatta spelet. Men trots det så är det ju ändå så att för att kunna uppleva en uppföljare som sig bör så skall man har spelat det spel som kom före. Visst så går det att läsa ikapp storyn på Wikipedia, men det är ofta ett ganska dåligt substitut till att faktiskt ha spelat spelet. Bättre är att jaga klipp på YoutTube, men det är ändå onödigt omständigt och kräver en hel del tittande. Dessutom missar man narrativ som sker som enbart voice-over under själva speltillfällena.

Faktum är att det många ibland fått mig att skippa spel, eller helt enkelt inte intresserat mig för dem ens från början just för det att jag inte spelat föregångaren. Man kan ju naturligtvis skaffa föregångaren och spela igenom den på en helg eller två, men för många riktigt bra spel så är ofta föregångaren ganska komplex, lång och med brister som helt enkelt inte är accepterbara längre när grafiken inte imponerar nog för att väga upp. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan tolerera när man blivit van vid modernare lösningar. Speciellt om ens speltid är begränsad till några kvällar i veckan.

Så vad skall spelutvecklarna göra? Hur skall man få det så enkelt som möjligt att komma in i mitten av en spelserie? Lösningen är enkel och beprövad. Jag presenterar lite ödmjukt mitt enkla förslag: ”Previously on…”

Nästan varje TV-serie börjar avsnitten med denna korta summeringsfilm med vad som hänt tidigare. Alan Wake använde det mellan varje episod inne i spelet. Varför skulle det inte kunna användas som inledning i alla uppföljare? En välklippt resumé kan presentera väldigt mycket information på kort tid, och ger oss en bra inblick i karaktärerna och deras motiv. Även för de som spelat föregångaren kan det vara praktiskt att få en liten påminnelse om vad det är som hänt. Kan vara svårt att komma ihåg vem som gjorde vad i de tre åren som det i regel är mellan ett spel och dess uppföljare.

Med en summering av vad som tidigare skett är problemet löst till ganska stor del, och man får det även levererat i samband med spelupplevelsen istället för att behöva leta efter informationen på annat ställe. Det är även en billig lösning, och kan fungera lite som ett förband till att komma i den rätta stämningen. I Alan Wake fungerade det väldigt bra på det viset när man tog en episod per spelsession. Vore det inte lysande om nästa Uncharted började med just ”previously on Uncharted”. Uppläst av Victor ”goddamn” Sullivan såklart. Vi gamla Unchartedrävar skulle komma i stämningen direkt. Även de som missat tidigare delar i denna fantastiska serie skulle kunna hoppa på och känna sig inkluderade från början. Och jag kan tänka mig att när Halo 4 så småningom släpps finns där en helt ny grupp spelare som aldrig rört ett Halo-spel. Då kan det vara bra att få en liten summering av vad det hela egentligen handlar om.

Vad tycker du? Finns det rentutav bättre vägar att gå?

Har haft en tokigt lång dag idag på jobbet. Är på filminspelning för en reklamfilm (sköter programmering av en sån här) och dagarna blir långa och tunga. Var hemma först vid elvatiden på kvällen. Men jag kände att jag ändå ville ge er, mina läsare, något här på bloggen. Så ikväll bjuder jag på ett speltips. Ett spel som du inte köpte när det begav sig men som ändå är sjukt bra och som du måste köpa.

Många av er hade säkert tänkt att spela Mafia 2 nu här i slutet av sommaren, men med en reklamkampanj som består av att visa en Playboymodell mot vitt med två handkontroller och med enda kopplingen till spelet är att hon har en t-shirt med Mafia 2 tryck på så kan det hända att ni känner för att bojkotta detta spel. Så vad skall ni då spela istället fram till dess att Halo: Reach släpps? Svaret är enkelt. Ni skall spela Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena.

Spelet sålde, vad jag förstått, riktigt dåligt men var inget annat än underbart roligt att spela. Egentligen består spelet av två spel. Först får man den lite mer smygarcentrerade Escape from Butcher Bay, som är en remake av samma spel till den första xboxen. Men trots det ser det riktigt bra ut. Enda direkta bristen är att så fort AI:n upptäcker dig så skjuter de skarpt på dig direkt från alla håll. Men det är pettitesser. Spelet är helt underbart kul att spela (Tips dock vid första mechen som du måste ta död på. Är typ omöjligt om man inte klättrar upp på taket). Man tror under spelets gång att nu tog det väl ändå slut, jisses vilket bra spel, men så bara det fortsätter och blir ännu bättre. Värt att köpa bara för det. Att det sedan finns flera olika vägar att gå, massor med sätt att lösa problemen och karaktären Riddick gör det inte sämre heller.

Den andra delen är själva Assault on Dark Athena. Den är lite mer actionorienterad, även om den innehåller en hel del smygande också. Det är inte riktigt lika bra och långt som första delen, men längden är som vilket fullprisspel som helst och är helt klart jämförbart med spel såsom Killzone 2 i längd. Grafiskt sett är det lite snyggare, och det lite mer actionbetonade gameplayet passar perfekt att spela direkt efter första delen.

Tillsammans bildar spelet en oemotståndlig kombination, som det är en skam att du inte köpte direkt. Eller gjorde du det? Om inte, så spring iväg till din favoritbutik och köp nu. Det är i stort sett gratis.

De senaste dagarna har det rasat en vild debatt i spelcommunityt om tjejer och spel. Jag har dels inte haft möjlighet att ge mig in i debatten aktivt och dels är jag inte särskilt erfaren att debattera frågan som ändå är rätt så infekterad. Men jag känner ändå att jag måste dra mitt strå till stacken, så här är mitt inlägg i debatten.

I det stora hela har debatten kretsat kring frågor som har sin upprinnelse i att vissa män har svårt att inse och acceptera att tjejer också spelar spel och att om det sker så rör det sig inte bara om spel såsom The Sims. Vissa har även hävdat att tjejer skulle vara sämre speljournalister än män! Befängt så det är inte klokt. De bästa svenska spelbloggarna är ju drivna av just tjejer (shout-out till EmmyZ, NewGame+, Victoria Saade, Xboxflickan, Ariez, mfl). Hur de får detta att gå ihop vet jag inte.

Frågan man ställer sig är vad dessa män är så rädda för. Om fler tjejer syns och hörs och formar spelmedia blir det som händer att målgruppen av potentiella spelare ökar. Med ökad målgrupp ökar försäljningen och det gynnar även ouppfostrade fjortonåriga forumtroll (som tragiskt nog i verkligheten är över tjugo år).

Det som verkar skrämma många är tanken att med fler kvinnliga spelare blir alla spel i framtiden likt The Sims och Farmville. Det bygger på den felaktiga tanken att tjejer inte vill spela actionspel. Problemet med det resonemanget är att massor med tjejer spelar just sådana så kallade hardcorespel, och detta trots att de flesta av dessa spel utvecklas och marknadsförs med intentionen att göra spel för en stereotypisk grupp unga män. Men tänk om det fanns fler spel med starka kvinnor i huvudrollen och en marknadsföring som inte var sexistisk. Vad skulle hända då?

Om man leker med tanken att inga tjejer spelade så kallade hardcorespel (vilket naturligtvis inte är sant, men vissa verkar tro det), och man med hjälp av små förändringar i innehåll, marknadsföring och framför allt attityder lyckades få lika många tjejer som killar att spela den typen av spel. Då skulle det betyda en dubblering av intäckterna och därmed en dubblering av spelbudgetarna för den typen av spel. Jag kan inte se hur det skulle vara en negativ sak. Nu spelar många tjejer hardcorespel, men det finns ju verkligen möjlighet att växa marknaden där. Och där spelar spelmedia en stor roll.

En stor del av debatten har handlat om tjejers dåliga representation i spelmedia. Jag anser att om tjejer fick mer inflytande där skulle det dels leda till mer varierade och därmed bättre tidningar men också till fler kvinnliga läsare och i slutändan fler kvinnliga spelare.

Så tillbaka till frågan. Om fler tjejer blev lockade att spela spel. Vad skulle hända då? Jag tror på astronomiska vinster för spelutgivarna och faktiskt även bättre kvalité på spelen. Alla vet ju att Mass Effect-serien är ungefär trettio gånger bättre som kvinnlig Shepard. Dessutom får vi fler kvinnor lyckliga av alla headshots de placerar i oss lyckliga mäns virtuella pannor.

Alla vinner. Så varför är de så rädda?

Update: Bonusmaterial i kommentarerna.

Jag har det senaste spelat lite spel från förra året. Senaste klarade jag Batman i 3D-versionen (läs mer om det på onlajn.se) och nu har jag tagit mig an Dragon Age: Origins. Jag spelar spelet på min konsol, och har hittills bara spelat några timmar. Har inte ens blivit officiell Grey Warden ännu (men är på god väg), vilket för Mass Effect-spelare kan jämföras med att bli en Spectre. Så det är ganska lite jag spelat, men känner mig redo att ändå ge några första intryck.

Det första man slogs av när man slog på spelet var hur vacker musiken är. Det gäller inte bara titelskärmen, utan stämmer hittills för allt jag spelat. Det andra som slog mig var att grafiken var riktigt dålig. På sina ställen är den väl helt ok men i de allra flesta fallen är den riktigt usel. Speciellt karaktärsanimationen är riktigt usel. Fingrarna spretar och folk går som om de har häftstift i byxorna. Inte imponerande. Vissa saker är ju så att det inte är något som beror på spelets omfång utan måste göras vilket som och inte är svårare att göra det bra om talang finns. Att misslyckas med sånt är bara dåligt i storbudgetspel. Art-direction på många element är också bristfällig, medan andra element, såsom arkitektur är riktigt bra.

Röstskådespeleriet var i början ganska dålig (jag spelar som manlig City Elf). Jag var faktiskt ganska chockad då jag trodde spelet skulle vara just starkt på det området. Men det var bara precis i början, och delvis innan jag vant mig vid att huvudkaraktären inte talar. Så fort jag var klar med inledningen blev röstskådespeleriet väldigt mycket bättre. Till och med helt fantastiskt bra, även när man talar med sekundära karaktärer. Fortsätter det så här blir jag lycklig.

Stridsystemet är ännu ganska rudimentärt, men jag kan tänka mig att det växer när man får mer intressanta deltagare i ens partaj (jaja…”party”…) och har fler förmågor tillgängligt och fienderna blir svårare. Dock spelar jag mest för berättelsen och världens skull.

Egentligen kan jag säga att av det jag spelat hittills så är egentligen precis allting top-notch förutom grafiken. Skall bli intressant att se hur det utvecklar sig.

PS. Föresten: Håll utkik på bloggen den närmsta tiden. Har en tävling på gång med ett minst sagt singulärt pris… DS.

Eftersom jag är på ganska bra humör, och det är fredag, så känns det inte helt dumt att dela med sig lite av glädjen. Tänkte därför pusha lite för den ganska nystartade bloggen Side Quest. Är alltid roligt med nytt!

Bloggen startade i maj och drivs av Marcus Grönskog med ett mission statement att bloggar är ungefär som spel. Läser man bara inlägget så missar man något. Det är i side questen som det hela blir komplett. I diskussionen och dialogen. I kommentarerna. Det finns alltid tid för diskussion och analys av spelmediet.

Så gör en liten side quest över till Marcus blogg – och kommentera om du finner något intressant!

Rent spontant måste jag säga att det känns som om även om det finns flera titlar som känns som om de har ganska stor potential så är det ingen titel jag direkt känner att det suger jättemycket ifrån. Jag ser liksom ingen Mass Effect 2 eller Alan Wake i årets höst och vinterutbud. Jag har satt gränsen vid årsskiftet, men tittar man lite in i januari finner vi dock Dead Space 2 den 25:e, och skulle det släppts detta året hade det garanterat legat på en upphöjd plats på den här listan. Kort kan man säga att det extremt jämt mellan deltagarna på listan, vilket gör att jag har mycket svårt att rangordna dem, vilket jag heller inte kommer göra.

Assassin’s Creed: Brotherhood

Jag har gillat alla de tidigare Assassin’s Creed-spelen skarpt. Konstigt nog det första lite mer än det andra, som såklart ändå är ett bättre spel. Var väl miljöerna som var intressantare kan jag tro. Med detta som bakgrund borde jag egentligen vara ganska peppad över hösten spel. Ändå är jag inte mer än ganska jumt intresserad. Kanske om jag låter det vara till i mars eller så? Onlineläget är jag helt ointresserad av, så det är trevligt att det kommer finnas en riktig kampanj. Hoppas bara det inte blir riktigt lika mycket tvångsmässigt tavelhandlande bara.

Castlevania: Lords of Shadow

Det mesta jag sett från det här spelet skriker till mig: Köp detta spel! Det har bra röstskådespelare. Väl utarbetat berättelse, och det senaste budet är även att det kommer på två skivor (360) eftersom det är så mycket unikt innehåll i spelet att det inte går att få in på en skiva. Bara positivt i mina ögon. Grafiken ser helt makalös ut, även i helt oansenliga scener. Miljöerna och karaktärerna verkar också väldigt spännande, även om så mycket inte har visats. Så vad talar emot att detta skulle bli helt fantastiskt för mig? Egentligen bara en sak: Genren är för mig inte jätteintressant. Spelet är ett knapphamrarspel i samma stil som God of War och Dantes Inferno. Båda två spel som jag inte är det minsta intresserad av, mycket för att jag är så fruktansvärt dålig på att sätta knappkombos. Men detta set ut att ha kvalitéer som överväger mycket av det. Ungefär som Heavenly Sword – ett spel i samma genre, men som jag ändå gillade.

Enslaved: Oddysey to the West

Från samma utvecklare som just Heavenly Sword kommer spelet Enslaved som ser ut att ha mycket intressant att komma med. Utvecklarnas talang för historieberättande och spännande karaktärer fick man smak på i deras förra spel, och här verkar de ta det till nästa nivå. Dessutom ser själva spelandet ut att vara ganska spännande också. Dock var senaste trailern lite tråkig, då det mest var ett stridsmontage. Men spelet ser snyggt och framför allt annorlunda ut, och är helt klart en het kandidat på den här listan.

Star Wars: The Force Unleashed 2

Jag spelade nyss igenom det första spelet i serien och även om det på många sätt var ett spel med många och stora brister så hade det en kärna som var riktigt roligt att spela. Det var även riktigt snygg grafik och klart godkänd story med riktigt bra röstskådespelare. Sen att man fick återse ”Crashdown” från Battlestar Galactica i huvudrollen skadade inte (i verkligheten: Sam Witwer). Det första spelet sålde läskigt bra, så för uppföljaren verkar de fått större budget och de är även varma i kläderna när det gäller teknologin. Därför ser spelet helt galet snyggt ut, och de har även kunnat fokusera mer på att förbättra spelupplevelsen. Som berättelse verkar det även bli en mer personlig berättelse, vilket välkomnas.

Halo: Reach

Att Halo är ett sådant fenomen beror i mångt och mycket på dess onlineläge. Men för min del så har det aldrig intresserat mig, utan för mig har det alltid varit kampanjen som varit dragningskraften. Jag spelade igenom de tre första spelen i ett sträck efter varandra och fick då en ordentligt storslagen upplevelse som jag ser fram emot att få fortsätta. Eller snarare börja om. Reach är ju som de flesta insatta känner till en så kallad prequel till det första spelet i serien. Det skall därför även fungera att spela för den som inte spelat de tidigare spelen. För min egna del så är jag riktigt peppad på vad Bungie lyckats koka ihop den här gången. Det som dock gör mig lite kall är att jag tycker de kunde gjort mer på det grafiska planet än vad jag sett hittills av spelet. Inte för att det är fult, hade bara hoppats att trilla av stolen lite bara. Men när plasmaskotten börjar vina om öronen och musiken sätter igång är allt det säkert helt glömt.

Slutligen…

Det var min lista på höst och vinterspel. Värt att notera är hur det tydligen är väldigt populärt med undertitlar på spelen i år. Kan även tillägga att Medal of Honor och Call of Duty: Black Ops (undertitel igen!) är båda kandidater om det visar sig att kampanjerna har någon längd. De tidigare CoD-spelen har varit lite väl korta för oss som inte är ute efter multiplayern.

Men hur ser din lista ut?

Du har väl inte missat den eminenta spelpodcasten Radio Speltorsk? I sommar har de kört en liten specialare där lyssnare fått skicka in sina egna program, vilket jag också gjort. Gissa vems avsnitt som just lagts upp? Ja du gissade rätt (om du gissade på mig).

Avsnittet, som jag knåpade ihop i början av juli med hjälp av en gammal följer-med-cdromdatorn-mikrofon från ett annat årtusende istoppad i en raggsocka är nu ute på det stora internätet. Känns helt klart lite nervöst.

Men studsa över till radio speltorsk och lyssna vetja!

Jag spelade nyss igenom Batman: Arkham Asylum i specialutgåvan med stöd för 3D på vanlig TV. En helt klart angenäm upplevelse. Men eftersom du såklart vill veta mer så måste du läsa min artikel om detta borta på onlajn.se, där jag numera hjälper till som skribent.

Läs artikel (onlajn.se)

Med jämna mellanrum släpps en uppföljare på ett spel där utvecklarna gjort förändringar för att göra spelet lite mer lätttillgängligt. När de berättar om dessa förändringar blir det inte sällan upplopp i kommentatorstrådarna från folk som enbart läser rubriken eller ännu värre att artikeln i sig är otydligt skriven och skapar missförstånd. Senaste exemplet på detta är Biowares kommande spel Dragon Age II. IGN publicerade en artikel där de talade om förändringarna i spelet jämfört med tidigare spel. Dels var artikeln dåligt och otydligt skriven och dels hade IGN totalt missuppfattat allt, och nyheten att det bara skulle finnas tre dialogalternativ i varje konversation spreds som en löpeld över internet. Röster höjdes om konsolfördumning och att Bioware övergav sina trogna fans. Naturligtvis hade ingen av dessa kommentatorer tänkt efter, och siterna som återpublicerade ryktet gjorde det utan att notera den mängd andra ”hands-on” som fanns från mindre siter där man faktiskt fattat hur det låg till. Källkritiken på internet var som vanligt noll bland både läsare och flera nyhetssiter.

Så hur ligger det till egentligen? Fördummar Bioware Dragon Age i sin uppföljare? Är det ens dåligt om det är just vad det är de gör?

Vid lite närmare efterforskningar så visar det sig att det naturligtvis är på det viset som man självklart skulle tro om man lät förnuftet råda lite istället för att ge utlopp för sin direkta nerd-rage. Dragon Age II kommer ha möjlighet till fler konversationsalternativ än tre, och dessa konversationer kommer även vara ordnade i konversationsträd, likt Mass Effect, så precis som i det spelet finns det teoretisk möjlighet för oändligt många konversationsalternativ och djupa valmöjligheter.

Den stora kontroversen som får kommentarstrådarna att svämma över med arga fans är alltså i slutändan att konversationsalternativen inte presenteras i en vanlig lista med full text utan att det är ett effektivt konversationshjul likt i Mass Effect med små ikoner som förtydligar det som eventuellt blivit otydligt med att hela texten av vad som sägs inte visas. Så det är en presentationsgrej. På vinstsidan får man ett effektivare och snabbare konversationssystem med mindre text att läsa, man får bättre inlevelse med röstskådespelare som framför dialogen och allt blir mer överskådligt. Kort och gott bara förbättringar.

Så vad är problemet?

PC-spelarna som tidigare varit vana vid sina extremt komplexa spel – möjliggjorda av mus och tangentbord – har sett hur deras plattform minskat i betydelse bland annat på grund av att de piratkopierat som galningar till förmån för konsolspelande, där fokus ligger på en större lätttillgänlighet och mer actionbetonad upplevelse – och hårdare kopieringsskydd. I detta skifte finner sig många PC-spelare längta tillbaka till dagarna när deras plattform låg i fokus och majoriteten av spelsläppen inte var trötta konsolportningar. Dragon Age: Origins var ett spel som verkligen flörtade med den tanken då det främst var ett PC-spel, ett mycket kompetent sådant, och de är nu rädda att detta skall tas ifrån dem i uppföljaren. Ogrundad rädsla.

Fördummat eller förbättrat?

Men tillbaka till frågan som ställdes tidigare. Fördummar Bioware sin uppföljare och är det ens dåligt om detta sker? Till att börja med så ändrar de inte striderna i PC-versionen alls. När det gäller dialogträdet så får det lite annan design – big deal. På konsolfronten gör de stridsystemet lite mer direkt och mer anpassat för plattformen. Så visst kan man säga att det är en ”fördummad” version jämfört med PC-versionen om man jämför rakt av. Och visst kan man säga att PC-versionen i sig är en fördumning jämfört med den gamla skolans rollspel i det att den talade dialogen gör att omfånget blir något mindre än i rent textbaserat rollspel. Men de allra flesta föredrar den ökade inlevelsen och kvalitén som röstskådespeleri för med sig, så att gå tillbaka till helt textbaserad dialog är bara löjligt  att ens diskutera för ett större spelsläpp såsom Dragon Age II. Vissa kanske vill gå tillbaka till Dragon Age: Origins system där huvudkaraktären är stum och bara de andra karaktärerna talar. Det kan dock leda till mycket konstiga situationer där huvudkaraktären inte kan reagera på det som händer i världen. Dessutom finns det ingen garanti för att spelet skulle bli djupare och större för att man är stum och inte behöver inspelad dialog för detta.

Jag har i artikeln använt ordet fördumma, ett ord jag tagit från belackarna. Och visst finns det fall av fördumning av spel som lett till katastrof. Men i det stora hela är ”fördumning” något positivt. Att något blir enklare att använda och effektivare är något som gör produkten mer öppen för en bredare publik. Den blir en upplevelse som blir lättare att ta till sig och som öppnar upp för djupare och starkare gameplay genom att man faktiskt kan förstå mer övergripande hur något fungerar och kan då arbeta på strategi och att utforska möjligheter på högre plan än ren micro-management. I väldigt många fall är det som beskylls för att vara fördummande egentligen bara en effektivisering och förbättring av en förlegad och dålig speldesign.

Som spelare ser jag mig som något jag kallar för casual hardcore. Jag spelar titlar för kärnpubliken som vill ha stora upplevelser, djupa spel och så långt ifrån Wii Sports som möjligt. Men jag spelar inte för att få högsta poäng eller för att ”vinna”. Jag spelar för upplevelsen. Jag har varken tid, lust eller möjlighet att ge mig till ett ultrakomplext rollspel med hundratals timmars malande av fiender för att gå upp i nivå. Dock vill jag inte missa upplevelsen. Jag vill uppleva världen och striderna, men har inte tid att sitta och lära mig oändligt komplexa system.

Och jag är inte ensam.

Vi är många som sitter på kvällarna och försöker stjäla lite tid för att spela spel, och som avskräcks av för komplex spelmekanik. Vår speltid är för värdefull för att kastas bort på grinding och otroligt komplexa system. Något som i stor mån avskräckt mig från Dragon Age: Origins. Jag tror att Bioware vill fånga upp min målgrupp lite bättre, och jag tror de kan göra det med Dragon Age II till konsol. De klassiska spelarna har sin PC-version som kommer vara helt fantastiskt för dem om de bara tål att dialogträder byter design från hur det var förr och lugnar ner sig lite och inte hoppar på första bästa rykte. Men låt mig få min version med lite enklare system för konsolen. Låt mig få spela ett mer effektivt och strömlinjeformat spel där upplevelsen går före nostalgi. Jag vill inte navigera i sjuttio undermenyer för att kasta en spell. Jag vill ha roligt när jag spelar. Om det då kräver att spelet tappar lite komplexitet så är jag helt med på det. Jag vill inte ha nostalgi och PC-centrerad design på min konsol. Jag applåderar att Bioware effektiviserar – eller fördummar om du så vill – konsolversionen.

För när allt kommer till kritan så vill jag ju spela både Dragon Age: Origins och Dragon Age II. Men för mig, som inte spelat rollspel hela livet så får det gärna förenklas lite. För i slutändan så är det upplevelsen jag är ute efter. Jag vill vara vad de kallar fördummad, utan att för den skull få en ointelligent upplevelse.

Är det ok?

Så tack alla ni som bidragit med pepp och texter så att detta kunnat ske (främst EmmyZ och Onlajn.se).

Sen kan jag tillägga att om ni tycker att projektorbilden ser lite dassig ut så beror det på att det är sol och sommar utomhus. Hur man än försöker så är det svårt att helt isolera sig från detta fenomen.

Du har väl förresten inte missat J:s gästinlägg här på bloggen?