Tävling: Vinn Singularity
Singularity är ett grymt roligt spel. Det är snyggt, det tar det bästa från de gamla klassikerna, sätter ihop det och skapar något som är större än de enskilda delarna. Personligen älskade jag spelet, och har kört igenom det två gånger, något som inte är särskilt vanligt för min del när det gäller actionrökare. Det kändes helt enkelt väldigt tight, intressant story, fantastiska miljöer och kort och gott roligt.
Nu har du chansen att vinna detta spel (Xbox 360-versionen), och det är en chans jag inte tycker du skall missa. Activision ställde upp och bidrog med spelet när jag kände jag ville sprida Singularitykärleken. Stort tack till dem.
Så vad måste du göra för att deltaga i tävlingen? Jag tycker alltid det är roligt med bilder, och eftersom spelet mycket handlar alternativa verkligheter så skulle det passa om du för den här tävlingen helt enkelt fotograferar eller bildmanipulerar fram en bild på dig själv i en roll du kanske har i en alternativ verklighet. Fantasy, sci-fi eller 1700-tal? Klistra in dig själv i känt foto? Låt kreativiteten flöda. Viktigt är dock att du själv är med i bilden. Så kladda på i Photoshop eller liknande för glatta livet om du vill det (inte ett måste), men du själv skall som sagt vara med i bilden, om så bara med ett ansikte.
Skicka ditt bidrag till tavling [at] malmer.nu. Deadline för tävlingen är onsdagen den 25:e augusti klockan 20:00.
Regler:
- Endast ett bidrag per tävlande. Om du skickar in flera måste du specificera vilket du vill tävla med.
- Vinnaren bestäms av mig och min fru. Besultet kan inte överklagas.
- Jag eller min fru får inte själva deltaga (äsch!)
- Priset skickas via post, och jag ansvarar inte för fungerande postgång.
- Alla bidrag kan publiceras här på bloggen och genom att deltaga ger du mig rätt att göra detta, men också att undvika publicering om jag så önskar.
- Vinnarbidraget publiceras garanterat om inget helt galet händer och bloggen brinner upp eller så.
Har du redan Singularity eller är du efterlyst av interpol och därmed inte vågar figurera i bildformat på internet så sprid gärna att tävlingen pågår.
Podcast: Sleep is Death
Inspirerade av Spelradions spelklubb så har jag och min kompis Rickard gett oss på indie-spelet Sleep is Death. Efter en mycket sen kväll med många skratt så bestämde vi oss också för att spela in ett podcastavsnitt där vi helt enkelt diskuterar våra tankar, våra reaktioner och upplevelser.
Så ladda ner mp3-filen och följ med oss till en värld av spektrum, de osynliga och massor med mystiska nunnor. Bilderna finner du efter ”läs mer”-länken.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Do androids dream of human revolution?
Vi slappnar av, tar fram chipsen, och känner oss som är hemma på ödelagda månbaser fulla med hellspawns. Vi käkar zombienazister till frukost. Postapokalyptiska ruiner är vår svenssonsemester. Vi plaskar runt i undervattensstäder varje kväll och djungeln kan vi bättre än fantomen själv.
Men äntligen kommer det ett spel med klassiskt hårdkokt cyberpunktema. Det var länge sen sist nu.
Deus Ex: Human Revolution ser ut att göra allting helt rätt. Den mörka högteknologiska världen blandas med det skitiga gatulivet i en stad där extrem kapitalism råder. I början av året var jag i Hong Kong med jobbet, och man kände sig verkligen som om man gick runt i den på temat oöverträffade filmen Blade Runner (som jag för övrigt nördat ner mig totalt i under sommaren. Total gottning i kommentatorspår och flera timmars extramaterial). När jag ser Deus Ex: Human Revolution får jag samma vibbar, även om jag hade önskat lite mer kontrast och olika färger i gatulivets neonmyller. Annars sätter ljussättningen, teknologin och musik stämningen perfekt.
Det enda som saknas är ett ensligt saxofonsolo och en origami-enhörning.
Jag tänker på Bioshock Infinite
Få av oss som är galna spelentusiaster har väl missat nyheten om Irrational Games uppföljare till Bioshock. För er som inte är galna spelentusiaster så kan jag nämna att det igår utannonserades en helt ny titel i serien med namnet Bioshock Infinite. Den stora nyheten är att vi lämnat undervattenslandet Rapture för en lite mer högtflygande skapelse i den svävande staden Columbia. Allt utspelar sig i ett alternativt 1912 och utspelar sig i ett helt annat universum än det tidigare Bioshock. Trailern finner du på Gametrailers.com.
Det är ett nödvändigt grepp för att ta serien vidare. Bioshock 2 var ett fantastiskt spel, men har fått ta mycket glåpord för att det var för likt det första spelet. Fascinationen över den för spel ganska annorlunda världen hade lagt sig, och de politiska idéerna som behandlades var inte lika djupa och välutvecklade. Men dock skall tilläggas att Bioshock 2 hade ett fantastiskt bra och många gånger lite subtilt moralitetssystem och en mer personlig och emotionellt engagerande berättelse. Det var ju inte utan att jag var lite rörd av det slutet jag fick.
Men att stöpa om allting till så stor grad och ta det upp i luften är vågat och kreativt. Borta är Big Daddies och Little Sisters. Och det verkar som om man kommer ha med sig en AI-styrd kompanjon genom hela spelet. Vissa har uttryckt att det då egentligen inte hade behövt heta Bioshock alls, utan istället kunde hetat någonting helt annat. Men jag känner ändå att när jag ser bilderna och CG-trailern så finns den där. Bioshock-känslan. För vad handlar Bioshock om egentligen? Är det Rapture? Eller är det något annat?
Ina på NewGame+ funderar lite lätt på tanken att Bioshock egentligen handlar om utopier som går fel, mer än själva Rapture. Tror det ligger mycket i det, men jag tror nästan man kan gå vidare än så. Bioshock i sin grund anser jag handlar om idéer. Som en slags uppgörelse med vårt västerländska tankesätt. I Bioshock så var det Ayn Rands objektivism som dissekerades, men även en hel del anti-ideologier dök upp i spelet för att motverka det som Rapture hade blivit. I tvåan är det det drömmen om att göra sig själv till Gud som är temat, och hur Sofia Lamb manipulerar fram en hel religion för detta ändamål. Gemensamt är att det handlar om hur idéer används för att få makt, och kritik av många av dessa ideologier. Om vad som händer när ofullkomliga människor, såsom Sander Cohen, får helt fria händer att agera ut sina innersta galenskaper. Men trots kritiken finner åtminstone jag även tankar av en slags respekt och önskan av att det ändå finns något värt att hämta ur det hela.
Än så länge vet vi inte särskilt mycket om spelet, men det känns som om Bioshock Infinite kommer behandla utvecklingsoptimism och att tanken att ”allting är möjligt!”. Tankar som helt klart har präglar vår västerländska historia, och då främst USA:s. Jag tror Bioshock Infinite kommer måla upp en positiv yta, men ett mörkt inre, vilket passar perfekt i den soliga och tillsynes glada miljö vi ser i trailern. Jag tror vi kommer få se ett samhälle där framgång prisas framför allt. Jag tror att i mångt och mycket kommer den amerikanska drömmen att bli föremål för spelet, och jag tror att Irrational Games kommer, likt i föregångaren, gräva djupare i vetenskapsmissbruk och ideologisk manupilation. Och det är precis där i kontrasten mellan ljuset och mörkret jag tror och spekulerar vilt i att vi kommer hitta maktmissbruket som kommer göra Bioshock Infinite lika intressant och läskigt som det första spelet.
Likt en clown med mord i sinnet.
Att komma in i mitten
Som utgivare vore det en ganska dålig strategi att släppa en uppföljare som kräver att man spelat föregångaren för att kunna uppskatta spelet. Men trots det så är det ju ändå så att för att kunna uppleva en uppföljare som sig bör så skall man har spelat det spel som kom före. Visst så går det att läsa ikapp storyn på Wikipedia, men det är ofta ett ganska dåligt substitut till att faktiskt ha spelat spelet. Bättre är att jaga klipp på YoutTube, men det är ändå onödigt omständigt och kräver en hel del tittande. Dessutom missar man narrativ som sker som enbart voice-over under själva speltillfällena.
Faktum är att det många ibland fått mig att skippa spel, eller helt enkelt inte intresserat mig för dem ens från början just för det att jag inte spelat föregångaren. Man kan ju naturligtvis skaffa föregångaren och spela igenom den på en helg eller två, men för många riktigt bra spel så är ofta föregångaren ganska komplex, lång och med brister som helt enkelt inte är accepterbara längre när grafiken inte imponerar nog för att väga upp. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan tolerera när man blivit van vid modernare lösningar. Speciellt om ens speltid är begränsad till några kvällar i veckan.
Så vad skall spelutvecklarna göra? Hur skall man få det så enkelt som möjligt att komma in i mitten av en spelserie? Lösningen är enkel och beprövad. Jag presenterar lite ödmjukt mitt enkla förslag: ”Previously on…”
Nästan varje TV-serie börjar avsnitten med denna korta summeringsfilm med vad som hänt tidigare. Alan Wake använde det mellan varje episod inne i spelet. Varför skulle det inte kunna användas som inledning i alla uppföljare? En välklippt resumé kan presentera väldigt mycket information på kort tid, och ger oss en bra inblick i karaktärerna och deras motiv. Även för de som spelat föregångaren kan det vara praktiskt att få en liten påminnelse om vad det är som hänt. Kan vara svårt att komma ihåg vem som gjorde vad i de tre åren som det i regel är mellan ett spel och dess uppföljare.
Med en summering av vad som tidigare skett är problemet löst till ganska stor del, och man får det även levererat i samband med spelupplevelsen istället för att behöva leta efter informationen på annat ställe. Det är även en billig lösning, och kan fungera lite som ett förband till att komma i den rätta stämningen. I Alan Wake fungerade det väldigt bra på det viset när man tog en episod per spelsession. Vore det inte lysande om nästa Uncharted började med just ”previously on Uncharted”. Uppläst av Victor ”goddamn” Sullivan såklart. Vi gamla Unchartedrävar skulle komma i stämningen direkt. Även de som missat tidigare delar i denna fantastiska serie skulle kunna hoppa på och känna sig inkluderade från början. Och jag kan tänka mig att när Halo 4 så småningom släpps finns där en helt ny grupp spelare som aldrig rört ett Halo-spel. Då kan det vara bra att få en liten summering av vad det hela egentligen handlar om.
Vad tycker du? Finns det rentutav bättre vägar att gå?
Spelet du inte köpte, men borde
Har haft en tokigt lång dag idag på jobbet. Är på filminspelning för en reklamfilm (sköter programmering av en sån här) och dagarna blir långa och tunga. Var hemma först vid elvatiden på kvällen. Men jag kände att jag ändå ville ge er, mina läsare, något här på bloggen. Så ikväll bjuder jag på ett speltips. Ett spel som du inte köpte när det begav sig men som ändå är sjukt bra och som du måste köpa.
Många av er hade säkert tänkt att spela Mafia 2 nu här i slutet av sommaren, men med en reklamkampanj som består av att visa en Playboymodell mot vitt med två handkontroller och med enda kopplingen till spelet är att hon har en t-shirt med Mafia 2 tryck på så kan det hända att ni känner för att bojkotta detta spel. Så vad skall ni då spela istället fram till dess att Halo: Reach släpps? Svaret är enkelt. Ni skall spela Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena.
Spelet sålde, vad jag förstått, riktigt dåligt men var inget annat än underbart roligt att spela. Egentligen består spelet av två spel. Först får man den lite mer smygarcentrerade Escape from Butcher Bay, som är en remake av samma spel till den första xboxen. Men trots det ser det riktigt bra ut. Enda direkta bristen är att så fort AI:n upptäcker dig så skjuter de skarpt på dig direkt från alla håll. Men det är pettitesser. Spelet är helt underbart kul att spela (Tips dock vid första mechen som du måste ta död på. Är typ omöjligt om man inte klättrar upp på taket). Man tror under spelets gång att nu tog det väl ändå slut, jisses vilket bra spel, men så bara det fortsätter och blir ännu bättre. Värt att köpa bara för det. Att det sedan finns flera olika vägar att gå, massor med sätt att lösa problemen och karaktären Riddick gör det inte sämre heller.
Den andra delen är själva Assault on Dark Athena. Den är lite mer actionorienterad, även om den innehåller en hel del smygande också. Det är inte riktigt lika bra och långt som första delen, men längden är som vilket fullprisspel som helst och är helt klart jämförbart med spel såsom Killzone 2 i längd. Grafiskt sett är det lite snyggare, och det lite mer actionbetonade gameplayet passar perfekt att spela direkt efter första delen.
Tillsammans bildar spelet en oemotståndlig kombination, som det är en skam att du inte köpte direkt. Eller gjorde du det? Om inte, så spring iväg till din favoritbutik och köp nu. Det är i stort sett gratis.
Varför är de så rädda?
De senaste dagarna har det rasat en vild debatt i spelcommunityt om tjejer och spel. Jag har dels inte haft möjlighet att ge mig in i debatten aktivt och dels är jag inte särskilt erfaren att debattera frågan som ändå är rätt så infekterad. Men jag känner ändå att jag måste dra mitt strå till stacken, så här är mitt inlägg i debatten.
I det stora hela har debatten kretsat kring frågor som har sin upprinnelse i att vissa män har svårt att inse och acceptera att tjejer också spelar spel och att om det sker så rör det sig inte bara om spel såsom The Sims. Vissa har även hävdat att tjejer skulle vara sämre speljournalister än män! Befängt så det är inte klokt. De bästa svenska spelbloggarna är ju drivna av just tjejer (shout-out till EmmyZ, NewGame+, Victoria Saade, Xboxflickan, Ariez, mfl). Hur de får detta att gå ihop vet jag inte.
Frågan man ställer sig är vad dessa män är så rädda för. Om fler tjejer syns och hörs och formar spelmedia blir det som händer att målgruppen av potentiella spelare ökar. Med ökad målgrupp ökar försäljningen och det gynnar även ouppfostrade fjortonåriga forumtroll (som tragiskt nog i verkligheten är över tjugo år).
Det som verkar skrämma många är tanken att med fler kvinnliga spelare blir alla spel i framtiden likt The Sims och Farmville. Det bygger på den felaktiga tanken att tjejer inte vill spela actionspel. Problemet med det resonemanget är att massor med tjejer spelar just sådana så kallade hardcorespel, och detta trots att de flesta av dessa spel utvecklas och marknadsförs med intentionen att göra spel för en stereotypisk grupp unga män. Men tänk om det fanns fler spel med starka kvinnor i huvudrollen och en marknadsföring som inte var sexistisk. Vad skulle hända då?
Om man leker med tanken att inga tjejer spelade så kallade hardcorespel (vilket naturligtvis inte är sant, men vissa verkar tro det), och man med hjälp av små förändringar i innehåll, marknadsföring och framför allt attityder lyckades få lika många tjejer som killar att spela den typen av spel. Då skulle det betyda en dubblering av intäckterna och därmed en dubblering av spelbudgetarna för den typen av spel. Jag kan inte se hur det skulle vara en negativ sak. Nu spelar många tjejer hardcorespel, men det finns ju verkligen möjlighet att växa marknaden där. Och där spelar spelmedia en stor roll.
En stor del av debatten har handlat om tjejers dåliga representation i spelmedia. Jag anser att om tjejer fick mer inflytande där skulle det dels leda till mer varierade och därmed bättre tidningar men också till fler kvinnliga läsare och i slutändan fler kvinnliga spelare.
Så tillbaka till frågan. Om fler tjejer blev lockade att spela spel. Vad skulle hända då? Jag tror på astronomiska vinster för spelutgivarna och faktiskt även bättre kvalité på spelen. Alla vet ju att Mass Effect-serien är ungefär trettio gånger bättre som kvinnlig Shepard. Dessutom får vi fler kvinnor lyckliga av alla headshots de placerar i oss lyckliga mäns virtuella pannor.
Alla vinner. Så varför är de så rädda?
Update: Bonusmaterial i kommentarerna.
Dragon Age: Origins – De första intrycken
Jag har det senaste spelat lite spel från förra året. Senaste klarade jag Batman i 3D-versionen (läs mer om det på onlajn.se) och nu har jag tagit mig an Dragon Age: Origins. Jag spelar spelet på min konsol, och har hittills bara spelat några timmar. Har inte ens blivit officiell Grey Warden ännu (men är på god väg), vilket för Mass Effect-spelare kan jämföras med att bli en Spectre. Så det är ganska lite jag spelat, men känner mig redo att ändå ge några första intryck.
Det första man slogs av när man slog på spelet var hur vacker musiken är. Det gäller inte bara titelskärmen, utan stämmer hittills för allt jag spelat. Det andra som slog mig var att grafiken var riktigt dålig. På sina ställen är den väl helt ok men i de allra flesta fallen är den riktigt usel. Speciellt karaktärsanimationen är riktigt usel. Fingrarna spretar och folk går som om de har häftstift i byxorna. Inte imponerande. Vissa saker är ju så att det inte är något som beror på spelets omfång utan måste göras vilket som och inte är svårare att göra det bra om talang finns. Att misslyckas med sånt är bara dåligt i storbudgetspel. Art-direction på många element är också bristfällig, medan andra element, såsom arkitektur är riktigt bra.
Röstskådespeleriet var i början ganska dålig (jag spelar som manlig City Elf). Jag var faktiskt ganska chockad då jag trodde spelet skulle vara just starkt på det området. Men det var bara precis i början, och delvis innan jag vant mig vid att huvudkaraktären inte talar. Så fort jag var klar med inledningen blev röstskådespeleriet väldigt mycket bättre. Till och med helt fantastiskt bra, även när man talar med sekundära karaktärer. Fortsätter det så här blir jag lycklig.
Stridsystemet är ännu ganska rudimentärt, men jag kan tänka mig att det växer när man får mer intressanta deltagare i ens partaj (jaja…”party”…) och har fler förmågor tillgängligt och fienderna blir svårare. Dock spelar jag mest för berättelsen och världens skull.
Egentligen kan jag säga att av det jag spelat hittills så är egentligen precis allting top-notch förutom grafiken. Skall bli intressant att se hur det utvecklar sig.
PS. Föresten: Håll utkik på bloggen den närmsta tiden. Har en tävling på gång med ett minst sagt singulärt pris… DS.
Bloggtips: Side Quest
Eftersom jag är på ganska bra humör, och det är fredag, så känns det inte helt dumt att dela med sig lite av glädjen. Tänkte därför pusha lite för den ganska nystartade bloggen Side Quest. Är alltid roligt med nytt!
Bloggen startade i maj och drivs av Marcus Grönskog med ett mission statement att bloggar är ungefär som spel. Läser man bara inlägget så missar man något. Det är i side questen som det hela blir komplett. I diskussionen och dialogen. I kommentarerna. Det finns alltid tid för diskussion och analys av spelmediet.
Så gör en liten side quest över till Marcus blogg – och kommentera om du finner något intressant!
Höst och vinterspelsförväntan
Så var Singularity släppt och den gamla pepp-listan har nu alltså spelat ut sin roll. Dags att se framåt, och likt förra gången så föregår Emmy (och nu även Ina och familjenspel) med gott exempel och presenterar sina listor för vad som de tycker ser nog hett ut att hålla undan höst- och vinterkylan. Jag skall naturligtvis inte vara sämre så här kommer min lista.
Rent spontant måste jag säga att det känns som om även om det finns flera titlar som känns som om de har ganska stor potential så är det ingen titel jag direkt känner att det suger jättemycket ifrån. Jag ser liksom ingen Mass Effect 2 eller Alan Wake i årets höst och vinterutbud. Jag har satt gränsen vid årsskiftet, men tittar man lite in i januari finner vi dock Dead Space 2 den 25:e, och skulle det släppts detta året hade det garanterat legat på en upphöjd plats på den här listan. Kort kan man säga att det extremt jämt mellan deltagarna på listan, vilket gör att jag har mycket svårt att rangordna dem, vilket jag heller inte kommer göra.
Assassin’s Creed: Brotherhood
Jag har gillat alla de tidigare Assassin’s Creed-spelen skarpt. Konstigt nog det första lite mer än det andra, som såklart ändå är ett bättre spel. Var väl miljöerna som var intressantare kan jag tro. Med detta som bakgrund borde jag egentligen vara ganska peppad över hösten spel. Ändå är jag inte mer än ganska jumt intresserad. Kanske om jag låter det vara till i mars eller så? Onlineläget är jag helt ointresserad av, så det är trevligt att det kommer finnas en riktig kampanj. Hoppas bara det inte blir riktigt lika mycket tvångsmässigt tavelhandlande bara.
Castlevania: Lords of Shadow
Det mesta jag sett från det här spelet skriker till mig: Köp detta spel! Det har bra röstskådespelare. Väl utarbetat berättelse, och det senaste budet är även att det kommer på två skivor (360) eftersom det är så mycket unikt innehåll i spelet att det inte går att få in på en skiva. Bara positivt i mina ögon. Grafiken ser helt makalös ut, även i helt oansenliga scener. Miljöerna och karaktärerna verkar också väldigt spännande, även om så mycket inte har visats. Så vad talar emot att detta skulle bli helt fantastiskt för mig? Egentligen bara en sak: Genren är för mig inte jätteintressant. Spelet är ett knapphamrarspel i samma stil som God of War och Dantes Inferno. Båda två spel som jag inte är det minsta intresserad av, mycket för att jag är så fruktansvärt dålig på att sätta knappkombos. Men detta set ut att ha kvalitéer som överväger mycket av det. Ungefär som Heavenly Sword – ett spel i samma genre, men som jag ändå gillade.
Enslaved: Oddysey to the West
Från samma utvecklare som just Heavenly Sword kommer spelet Enslaved som ser ut att ha mycket intressant att komma med. Utvecklarnas talang för historieberättande och spännande karaktärer fick man smak på i deras förra spel, och här verkar de ta det till nästa nivå. Dessutom ser själva spelandet ut att vara ganska spännande också. Dock var senaste trailern lite tråkig, då det mest var ett stridsmontage. Men spelet ser snyggt och framför allt annorlunda ut, och är helt klart en het kandidat på den här listan.
Star Wars: The Force Unleashed 2
Jag spelade nyss igenom det första spelet i serien och även om det på många sätt var ett spel med många och stora brister så hade det en kärna som var riktigt roligt att spela. Det var även riktigt snygg grafik och klart godkänd story med riktigt bra röstskådespelare. Sen att man fick återse ”Crashdown” från Battlestar Galactica i huvudrollen skadade inte (i verkligheten: Sam Witwer). Det första spelet sålde läskigt bra, så för uppföljaren verkar de fått större budget och de är även varma i kläderna när det gäller teknologin. Därför ser spelet helt galet snyggt ut, och de har även kunnat fokusera mer på att förbättra spelupplevelsen. Som berättelse verkar det även bli en mer personlig berättelse, vilket välkomnas.
Halo: Reach
Att Halo är ett sådant fenomen beror i mångt och mycket på dess onlineläge. Men för min del så har det aldrig intresserat mig, utan för mig har det alltid varit kampanjen som varit dragningskraften. Jag spelade igenom de tre första spelen i ett sträck efter varandra och fick då en ordentligt storslagen upplevelse som jag ser fram emot att få fortsätta. Eller snarare börja om. Reach är ju som de flesta insatta känner till en så kallad prequel till det första spelet i serien. Det skall därför även fungera att spela för den som inte spelat de tidigare spelen. För min egna del så är jag riktigt peppad på vad Bungie lyckats koka ihop den här gången. Det som dock gör mig lite kall är att jag tycker de kunde gjort mer på det grafiska planet än vad jag sett hittills av spelet. Inte för att det är fult, hade bara hoppats att trilla av stolen lite bara. Men när plasmaskotten börjar vina om öronen och musiken sätter igång är allt det säkert helt glömt.
Slutligen…
Det var min lista på höst och vinterspel. Värt att notera är hur det tydligen är väldigt populärt med undertitlar på spelen i år. Kan även tillägga att Medal of Honor och Call of Duty: Black Ops (undertitel igen!) är båda kandidater om det visar sig att kampanjerna har någon längd. De tidigare CoD-spelen har varit lite väl korta för oss som inte är ute efter multiplayern.
Men hur ser din lista ut?
NuYu
Ina (NG+)
Oskar Källner
Peter
Aftonstjaerna
Senaste Kommentarer