En dålig balans
Det är mörkt och ensamt i korridorerna på USG Ishimura. Utsattheten är stor. Isaac Clarke springer panikartat. De deformerade monstren som just dödat de flesta av hans kollegor fyller hans sinne. Skall jag överleva det här? I rummet framför skymtar en uppgraderingsstation. Kanske kan jag köpa lite ammunition? Väl framme finner Isaac en intressant sak i den automatiserade affären. En ny dräkt som kan ersätta den rostiga och svettiga han har på sig. Gratis också. Varför inte byta? Väl ute ur ombytesmaskinen noterar han att dräkten är fyra nivåer starkare än den han kom i.
Jag är inte rädd längre…äsch!
De som köpte Dead Space tidigt kunde ladda ner en specialdräkt med Xbox 360 eller Playstation 3 tema helt gratis. Själv köpte jag spelet senare, men såg till att så fort spelet släpptes ladda ner gratisdräkterna ifall jag skulle skaffa spelet så småningom. Väl igång med spelet kommer jag till min första uppgraderingstation. För att se hur dräkten ser ut så byter jag direkt till min Xbox 360-temadräkt. Sweet! Upptäcker dock efter lite mer spelad tid att min nivå ett dräkt nu istället är en nivå fem dräkt. Mycket fler slots och lite annat lull-lull som gör livet mindre riskabelt på Ishimura. Problemet är att jag kan inte byta tillbaka, och är nu fast med en dräkt som gör spelet avsevärt mycket lättare under en stor del av tiden. Inte blir det bara lättare, det förändrar skräckdynamiken ganska ordentligt. Det som skulle vara ett roligt skin med annat tema blir något som i viss mån sabbar spelet. Gee, thanks!
Elite suite från Dead Space
Det jag beskrivit ovan är ett koncept som är ganska vanligt. Om man förhandsbokar spel får man ofta någon liten bonus. Det kan vara ett bättre vapen eller en bättre dräkt eller fordon. Problemet är bara att det förstör balansen i spelen. I Mass Effect 2 fick man ett stencoolt vapen som skapar ett litet svart hål som sedan exploderar. Ashäftigt. Men man får det från första början vilket initialt förstör mer än det ger. Att uppgradera och sukta efter den andra nuke-launchern vid namn ”Cain” blir liksom inte helt aktuellt när man redan har en übergun. Och när jag importerar en karaktär från ettan får jag inte bara mina val utan även några level ups, massa pengar och i vissa fall även en bonus power. Är väl roligt och smidigt, men spelet blir initialt lättare och därmed i viss mån obalanserat.
Blackstorm fetkanon från Mass Effect 2
Jag börjar sakta men säkert känna en viss trötthet på denna typ av bonusmaterial. Det kan vara roligt att ha en bra bit in, men att få det från början bara förstör. Det jag istället önskar är att bonusmaterialet inte ger mig några fördelar annat än kosmetiska förändringar, alternativt att det delas ut längre fram i spelet när det blir mer välbalanserat. För som det är nu att i var och vartannat spel få fet utrustning i början av spelen när just resurser är som knappast känns helt fel. Visst, jag kan välja att inte använda dem, men i många fall har man inte riktigt något val som i fallet Dead Space ovan eller också är det ibland svårt att veta vad som är just bonusmaterial och vad som inte är det, som en uppgraderad hagelbrakare man får i Mass Effect 2.
Om man nu nödvändigtvis måste ha bonusmaterial i spelen för förhandsbokningar eller tidiga kunder så låt det vara extra upplevelseinnehåll och inte något som ger en fördel. Alternativt låt mig kämpa lite för bonusen. Gör det intressant. Och framför allt: Sabba inte balansen.
Going Commando
1985 släpptes en riktigt usel film. Jag vet inte hur den togs emot då, jag minns bara att när jag som yngre såg Schwarzenegger-rullen Commando så tyckte jag den var ganska overklig men hyffsat cool ändå, eftersom det var Arnold. I skön nostalgisk anda spelade jag nyss in filmen igen på vårt Windows Media Center. Den bjöd på många skratt, inte för att den var särskilt rolig, utan för hur extremt stereotyp den var. För er som inte sett filmen så kan jag inte tänka mig en bättre och roligare sammanfattning än den som ges i följande recension på IMDB:
Seeing an invincible one man army kill over 100 baddies while intercepting it with zingy one liners, that’s what it’s all about! None of this crap about an ”every man” who’s family have been taken from him blah blah blah. But the mountain of muscle from Austria dealing out justice the only way he knows how – with extreme prejudice and loads of firepower!
Man kan ju lugnt säga att actiongenren i film har kommit en bra bit sen dess. Idag är det sällan oändligt långa sekvenser där hjälten står med maskingevär utan något skydd och utan eftertanke delar ut bly från höften åt framrusande horder av hejdukar. Det görs mer subtilt och i ärlighetens namn mycket bättre idag, även om filmer även idag kan vara riktigt usla. Det bästa som filmen dock gav mig var en kommentar som min fru yttrade under denna actionfestival. Hon sa: ”Det är som ett TV-spel”.
BAM! Där satt den. En perfekt jämförelse av vårt kära spelmedium med filmmediet. För även om det finns en rad nyskapande och djupa spel så är det ändå väldigt mycket där vi befinner oss idag. På den nivå som en dussinfilm från 80-talet en gång var. För även om det rör sig om mästerverk såsom nu senast Uncharted 2 så är det väldigt mycket som känns igen. Horderna av fiendens hejdukar som bara kommer i våg efter våg, och utan någon djupare uppgift än att skjuta och sedan döden dö, därefter tona bort för att spara värdefullt konsolminne. Någon konsekvens av dödandet finns inte, efter ett tag inte ens som en blodfläck. Även filmvärldens till synes autogenererande hälsa är ju en grundpelare i såväl gameplay som berättande. I Commando blir John Matrix (Arnold) träffad, men när han tillslut möter ”slutbossen” i en stenhård man-mot-man strid med stora knivar så är skadan som bortblåst. Eller som i spelens värld: Nathan Drake klättrar i berg, slåss med monster och kastar sig ut för stup efter vad som bara verkar vara några dagar efter att ha blivit skjuten i magen.
Men visst, det är roligt att skjuta skurkar i spel, och hur skall man annars göra det om man vill ha ett roligt actionlir utan att det blir för hårt skriptat? Jag vet inte exakt hur vi skall komma ur spelens 80-tal och mogna, men jag tror det kommer ske av sig självt på samma sätt som Arnold och Jean-Claude van Damme idag bytts ut mot Jason Bourne och andra mer moderna huvudpersoner. Splinter Cell: Convictions mekanik med mark and execute och strategiska användande av senaste kända position verkar bli något som tar actiongenren till något mer sofistikerat, utan att för den delen bli samma klassiska långsam stealth som vi sett tidigare. Hur det blir när det väl släpps får vi se, men i dagsläget ser det lovande ut som ett litet steg i rätt riktning. Det mer vanliga användandet av en sk. cover-mekanik i spel är ju även något som är åt rätt håll, även om dess mest kända förespråkare – Gears of War serien – är spel som verkligen är stöpta i samma form som Commando.
Det är dags att lägga alfahannen på hyllan och lyfta fram mer mångbottnade och intressanta karaktärer, likt de vi sett mer av de senaste åren, men det vore spännande att även se nya varianter på mognare gameplay och inte bara inramningen.
Emergent stories
Jag är inget större fan av multiplayerspel. Visst, att köra en runda då och då kan vara roligt, men jag har aldrig riktigt blivit biten av den där online myggan som gör att jag vill sitta och nöta i Call of Duty eller Halo. Igår kom jag äntligen på svaret på den mycket enkla frågan varför, och vad det är som gör singeplayerupplevelser så mycket bättre i min bok.
Online-multiplayer och även i viss mån så kallade öppen värld eller sandlådespel skapar sina berättelser genom något som populärt brukar kallas för emergent stories. Helt enkelt att berättelser skapas genom oväntade händelser som kanske inte direkt var planerat av utvecklaren. Exempelvis hur man räddade flaggan i sista stund genom en tursam granat eller att landa en Warthog ovanpå en Wraith i Halo. Roligt när det händer, såklart. Det finns naturligtvis mer avancerade och mer utvecklade emergent stories som kan uppstå och som naturligtvis skänker större glädje och blir händelser det berättas om för kompisar och på forum.
Modern Warfare 2 - En katalysator för emergent stories.
Dessa typer av indirekt skapade berättelser och händelser är kärnan i det som skapar mycket av underhållningsvärdet i populära multiplayerspel såsom Modern Warfare och Halo. Det är även här det uppstår, orsaken till att jag inte riktigt gillar dessa typer av spel under mer än kväll någon gång då och då. Det beror på en enkel brist i detta typ av berättande.
Alla sådana här skapade berättelser och oväntade händelser är nödvändiga för alla spel, oavsett om det är en onlineupplevelser eller ett singleplayerspel, annars kan man lika gärna se en film. Men en bra berättelse har åtminstone en komponent till. Den saknade komponenten är mysterium. Precis på det sättet som man tycker många filmer är bra ända tills slutet då allt förklaras, då blir de helt plötsligt ganska ruttna. Det är på något sätt inte lika bra längre. Det är just när du hålls på halster som spänningen uppstår och en vilja att fortsätta hålls vid liv. Kanske är det en av många anledningar till att de nya Star Wars filmerna inte kan mäta sig med föregångarna. Helt plötsligt upphör the Force att vara ett mysterium och ges en biologisk detaljförklaring. Hela filmerna är egentligen en explosion av övertydlighet som borttager av allt mysterium från historien.
Spel som gör detta helt ok är dock många. De flesta singleplayerspel innehåller nåt mått av mysterium, och vissa gör det bättre än andra. Unchartedserien lägger upp mysterie efter mysterie. Precis när ett förklarats så finns där ett nytt vid horisonten, redo att ta vid, hela vägen till slutet. I favoriten Mass Effect kryllar det av mysterier och jag ges även möjligheten att själv bestämma hur djupt jag skall gräva i dem och hur de skall bemötas, något en film aldrig kan ge mig och gör spel till ett medium med enorm potential. En av mina favoritspel någonsin och en riktig klassiker – Grim Fandango – är även det fyllt av mysterium och till och med på slutet finns frågorna kvar, som gör det till en sådant starkt minne. Frågan kvarstår: Vad finns bortom järnvägstunneln? Det är även mysterier som gör en oväntad plot tvist så effektiv. Alla de där potentiella lösningarna vi hade på ett mysterie vänds på ända och nya mysterier uppdagar sig, samtidigt som man belönas med förklaringar på existerande.
Obesvarade frågor och mysterier i de dödas land gör det till en upplevelse man inte glömmer.
Enbart emergent stories saknar detta. De är roliga när de händer och skapar ett roligt gameplay. Men det räcker inte för mig. Jag behöver progression. Jag behöver ett mål som drar mig framåt. Att nysta upp ett mysterium – om så litet – är precis sådan krydda som jag anser emergent stories behöver. Detta finns inte i de vanliga online-lägena, även om de på sistone lagt in både mål och specifika uppgifter.
Därför tror jag verkligen på onlinespel där man spelar tillsammans i en berättelse, så kallad co-op. Det svåra med dem är dock praktiska. Att hitta en tid då ens kompisar, samtidigt som du, har tid att spela är svårt. Man måste ju ha matchande scheman för en hel kampanj. Att dela upp en intensiv kampanj över väldigt lång tid känns ju inte särskilt lustigt. Drop-in co-op, där en kompis kan hoppa in i ditt singleplayerspel för en kort stund och förgylla din upplevelse för att sedan gå vidare funkar därmed bättre. Du spelar vidare på ditt spel och en kompis som tidigare spelat den sektion du befinner dig i hoppar in. Mysteriet kvarstår, men den sociala aspekten finns kvar. Såvida din polare inte spoilar hela storyn och berättar att allt bara var en dröm, eller vad nu det hela handlar om. Dock minskar inlevelsen i en gripande story radikalt över att du och polaren sitter med headset och snackar medan hjärtskärande scener försöker spelas upp och förgäves trollbinda dig.
Jag har alltid varit svag för berättelser och mysterier som skall nystas upp. Därför tror jag att så länge inget radikalt eller nyskapande händer multiplayerspelen så kommer de i min mening alltid vara underlägsna en välgjord singeplayerupplevelse.
Handikappa mig online
Jag är kass i onlinespel. Riktigt dålig. Varför? Jag spelar knappt online och när jag försöker så är jag så usel att jag drar ner nivån väldigt på den grupp jag spelar med/mot. Balansen blir förstörd. Trodde det skulle bli kul med firefight i ODST, men sen får jag reda på att det saknar matchmaking. Jaha, så då skall man spela med folk på sin friendlist, vilket betyder att jag kommer vara överlägset sämst, eller snarare underlägset. Det hade väl varit ok om man inte delat på en pool med liv. Liksom vem kommer få skulden och hur kul är det att spela med klantskallen som alltid dör.
Jag kanske inbillar mig, men ändå är det en känsla jag har, och med en växande spelmarknad med fler nya spelare tror jag fler känner likadant. Många med jobb och familj har inte heller tid att finslipa sina skills till perfektion.
Som ganska ny konsolspelare ser jag onlinespelande som något som blir mer och mer svåråtkomligt. Hur skall jag ha någon chans i Modern Warfare 2 mot alla som spelat CoD4 varje kväll i två år? Skall jag köpa det krävs en matig enspelarkampanj.
I golf har de dock hittat lösningen till roligt samspelande mellan olika skill-levels: det kallas handikapp.
Tänk om jag som usel spelare får börja med ett högt handikapp på kanske 100, med mer skada i mina skott, mer ammo innan reload, högre hälsa och mer autoaim. När jag blir bättre och vinner matcher så sänks min handikap med några pinnhål och automatiskt blir det svårare. Fast jag kan när min handikapp ligger runt 50 fortfarande ha kul med mina usla vänner som precis skaffat en konsol och trevar ut med sina nya 100.
Valet skall naturligt finnas att köra utan handikapp, men om det fanns skulle jag och säkert många fler tycka det var mindre läskigt att ge sig ut i onlinekriget. Jag ser nästan handikapp som ett måste för att spelmarknaden skall kunna bli riktigt mainstream.
Ett alternativ för att ändå få låghandikapparen att känna sig ”l33t” är att ha ett poängsystem där man får mer poäng för sina kill om man kör med låg handikap. Då kanske nybörjaren gjorde många kills men förlorade på poäng. Då blir liksom själva spelsessionen jämn och rolig för alla, men den sanna vinnaren är ändå den som egentligen är bäst.
Nu är frågan vilket storspel som blir först. Kanske Bad Company 2? Halo Reach? Eller kommer det dröja flera år till innan vi halvcasualspelare får vara med och ha roligt med Modern Warfare?
Eller finns det redan överallt och jag missat det?
Tankar kring innovation i japanska rollspel
…och varför Lost Odyssey är helt fantastiskt
Jag har den senaste tiden återupptagit spelandet av gamla spel. Det började med att jag startade en ny omgång av Mass Effect, men så nu när påsken kom och jag hade lite mer tid att spela på tänkte jag att nu är det dags att rensa lite i backloggen, som för min del (fortfarande) består av det utomrodentliga japanska rollspelet Lost Odyssey av Final Fantasy-skaparen Hironobu Sakaguchi. Jag hade av någon anledning lämnat spelet någonstans i mitten på sista skivan och så låtit det vara under flera månader. Fy skäms!
Hursomhelst, spelande detta smått fantastiska spel blev jag fruktansvärt sugen på fler japanska rollspel då jag vet att jag snart kommer ha klarat av spelet. Så, jag gav mig av ut på det stora internätet och läste om japanska rollspel – eller jrpg som de ofta kallas – för att se vad det är som kommer och uppdatera mig på intryck kring vad som verkar intressant. Självklara spel är då naturligtvis kommande Tales of Vesperia (juli) och Star Ocean: The Last Hope (juni), men även det precis utannonserade End of Eternity som släpps åtminstone i Japan i vinter. Men detta är en trevlig parentes.
Det som slog mig var många recensenters och spelares kommentarer kring bristen på nyskapande inom genren. Såg även att det väldigt ofta påverkade betygen som spelen fick. Min första tanke var att, jo visst, så kan det nog vara men jag tycker det är roligt ändå.
Men sen blev jag lite sne.
För hur viktigt är innovation egentligen? Och hur många genrer har det? Är jrpg ensamma om att ha brist på innovation och är de egentligen så dåliga på detta som de säger? Ta den populäraste genren shooters. Vad har egentligen hänt sedan Doom i den genren? Jo, grafiken är mycket bättre. Half-Life visade att man kunde även ha story i en shooter. Vad mer? Jo, det finns cover-system. Vissa shooters gör exakt samma sak om sina rötter i förstapersonsperspektivet, fast man ser gubben i tredjepersonsperspektiv istället. Annars är spelen i stort sett samma sak. Inte särskilt mycket som hänt med andra ord även om man säkert kan räkna upp en rad andra innovationer är det samma återkommande rakade space-marine, samma hagelbrakare, samma maskingevär och nästan alltid samma raketgevär i spel efter spel.
Är detta något dåligt då? Nej, jag tycker inte det. Förändringarna mellan spel ligger på ett annat plan än sådant, och det är där även de japanska rollspelen glänser. Att bra saker återanvänds och definierar en genre är det inget fel på. Jag vill ha ett hagelgevär i mina shooters. Förändringarna kommer istället i kontroller, berättarteknik, bandesign, upplevelsen av episka miljöer, fantastisk grafik eller bara ren atmosfär. Alla stora spel har på något sätt lyckats med detta. Bioshock, Halo 3 och Killzone 2 är bra senare exempel.
De japanska rollspelen har ofta väldigt olika och komplicerade stridssystem med mängder av strategier (iaf. i min ringa erfarenhet) som gör upplevelsen fräsch, men också miljöer och karaktärer som kanske till viss del följer en standardmall, men som ändå satta i de olika spelens sammanhang resulterar i något unikt. Just Lost Odyssey är ett klassiskt jrpg men som ändå känns väldigt fräsht och nytt och som hittils varit värt de nästan 70 timmar av min tid jag plöjt ner i det (även om man inte behöver lägga så mycket tid för att klara det). Det är inte de enskilda komponenterna som är det som skapar en unik och fantastisk upplevelse. Det är hur Sakaguchi skapar ett mångfaceterat pussel med dessa bitar som är storheten. Berättartekniken och den gripande novellsamlingen ”Thousand years of dreams” gör det till ett moget och intressant spel.
Om du nu bara kunde skippat de obligatoriska irriterande barnen…
Why?
Lite orolig för xboxens 2009
Både detta året och förra året hörde man i början av året att det inte kommer något vettigt till xboxen under hela året, medan playstation 3 skulle ha en fantastisk lineup. Förra året visade det sig bli tvärt om med senareläggning av Killzone 2 och inte särskilt imponerande försäljning av Resistance 2 medan xboxen fick en rad med starka titlar som inte hade utannonserats förens en bit in på året. Därför tog jag och säkert många med mig årets motsvarande kritik med en nypa salt. Microsoft utannonserar alltid sina spel ganska sent. Men nu börjar jag bli lite mer tveksam. Vad kommer Microsoft ha som trumfkort i år? Visst, Halo 3: ODST blir säkert bra och säljer nog som smör, men är det allt? Jag trodde mycket skulle bli klart på Game Developer’s Conference (GDC), men den har nu varit, och inget har utannonserats av substans. Det lämnar oss att vänta på E3 i början av juni. Skall helt nya spel utannonseras då för att sedan släppas i höst? Låter lite riskabelt. De stora puckarna har ju nästan alltid utannonserats tidigare och sedan visats mer av eller fått ett releasedatum på E3. Nu gapar det tomt med sådana titlar. Kommer Microsoft utannonserar något vid ett eget arrangemang?
Det kommer några fina multiplatformstitlar det är klart. Bioshock 2 däribland dem. Men något mer speciellt och exklusivt måste de ju ha? Dags att spänna musklerna lite och inte enbart hoppas att det lägre priset och att multiplatformstitlar i stort sett alltid är något bättre på 360 skall räcka. För det gör det inte.
Jag älskar min 360 och det är ingen tvekan för min del på vilken platform jag spelar multiformatspel på. Men vilket spel ser jag fram emot 2009? Jo, det är Uncharted 2 till PS3. Kom igen Microsoft. Överraska mig! Låt mig glömma att den här bloggposten ens fanns.
Klantig lansering av Killzone 2?
På onsdag släpps Killzone 2. Jag kommer köpa det, och jag är förväntansfull så det heter duga. Men jag är inte alls hysteriskt hypad som för ett tag sen. Varför? Jo, för nu har jag läst allt som är intressant att läsa. Jag vet att det kommer bli bra. Så vad finns kvar nu? Ett ”jasså” kanske. Eller ett ”jaha”. Och här kommer vi till min rant: Sony har klantat sig med lanseringen av Killzone 2 genom en enkel handling: tidiga recensioner. Nu till mina belägg.
Genom att släppa embargot på onlinerecensioner en hel månad innan release så har de nu effektivt minimerat mängden förstasidor för Killzone 2 till ungefär noll. För en månad sen var de överallt. Nu finns spelet att hitta två klick ner på siterna i en release. På sin höjd kan det finnas någon feature eller mindre bild med ”hetast just nu”. Men det är inte som det kunde ha varit. Hela internet fullt med siter som bara skriker KÖÖÖÖÖP! Vad är det på förstasidorna som dominerar nu? Jo det där andra spelet. Halo Wars. Ett bra spel, men inte alls lika viktig release som Killzone 2 – ett spel som i mångt och mycket är signaturspelet för Playstation 3.
En annan konsekvens av de tidiga recensionerna är att det nu även hunnit poppa upp lite mer balanserade åsikter. Folk som tycker det förvisso är riktigt bra, men inte så über-mastodont-bra som vissa gjorde gällande. Superhypade recensioner har börjat kritiseras något, och spelet sägs vara något för kort.
Så vad blir slutkonsekvensen av detta. Kommer Killzone 2 sälja dåligt? Knappast. Kommer troligtvis bli en av de bäst säljande PS3-spelen. Men jag tror man missar många av impulsköparna. De som bara dragits med i hypen och som inte riktigt hade tänkt att köpa det med en gång eller till fullpris. För att inte tala om dem som i hypehysteri skulle köpt en ny konsoll. Det kommer inte märkas jättemycket i siffrorna – för de kommer vara mycket bra ändå – men det är bara så fruktansvärt klantigt skött av Sony…igen. De kunde ju fått ännu mer! Recensioner som predikat köpfestival i kombination med annonser över hela stan kan få vem som helst att köpa ett spel. Själv var jag galet nära att köpa GTA IV på grund av detta, trots att jag egentligen inte alls är intresserad av spelet och dess genre! Hejdade mig dock i sista stund och sparade mina slantar till annat som jag uppskattar mer, men det var sjukt nära. Sådana typer av köp (eller ja, ni fattar vad jag menar) missar de nu.
Skall bli intressant att se hur försäljningen blir…
Oskar Källner
NuYu
Peter
EmmyZ
Senaste Kommentarer