-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
2 Läst: Deus Ex: Icarus Effect

Med boken Deus Ex: Icarus Effect avklarad är det såklart dags för lite intryck. Till att börja med så är jag fortsatt riktigt peppad inför Deus Ex: Human Revolution, och jag kan nog säga att boken har både styrkt och förminskat förväntan vilket resulterar i vad som skulle kunna kallas för peppbalans.
Boken är inget mästerverk, men den funkar och den är spännande. Jag hade helt klart svårt att lägga ner boken, vilket i kombination med en allvarlig morgontankspriddhet ledde till ett missat flyg. Gott betyg om något. Det är egentligen först framåt slutet som det inte riktigt håller. Men resan är det viktiga, och då är det perfekt lättsmält sci-fi. Alltså ingen Peter F. Hamilton med femtielva huvudrollsinnehavare utan lite mer rakt på och inte så subtilt.
Jag gillar ganska direkt den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, med den manliga diton känns lite för stereotyp, något som också gäller i stort sett samtliga skurkar. Och det är egentligen först här i skurkgalleriet det börjar kännas lite unket. När man sedan blandar in termer som Illuminati och New World Order blir det lite väl övertydligt. Jag gillar konspirationsteorier, men jag tycker det görs lite för rakt på här och inte tillräckligt nedtonat.
När boken kommer till sin slutgiltiga konklusion så sitter jag dock ändå med ett gillande, om inte på läpparna så ändå i sinnet. Allt som hänt i boken får sig ett ganska snyggt avslut ändå, även om jag inte gillade slutscenerna som var väldigt mycket action och inte så mycket faktisk handling eller stora avslöjanden.
Det var naturligtvis även lite kul att boken då och då nuddar vid personer och händelser man redan nu vet att spelet kommer behandla. Att få extra bakgrund är naturligtvis godis för förväntansmätaren.
Själva spelet, Deus Ex: Human Revolution, släpps den 26 augusti. Vill ha!
10 Dragon Age: Origins

Jag har på sensommaren spelat mig igenom Biowares Dragon Age: Origins. Spelet släpptes förra året, men var så vitt jag förstår i stort sett klart tidigare än så, men man höll på släppet av PC-versionen för att göra klart en portning till konsol, gjord av kinesiska Edge of Reality. Det är nu denna portning jag har spelat och jag tänkte presentera min intryck i samma smidiga recensionsformat som mastodontbloggen Kotaku använder sig av. Så förvänta dig ingen siffra på slutet, men ändå ett ärligt intryck av spelet.
Dragon Age: Origins är, för den som inte vet, ett fantasyrollspel, där man som en ensam Grey Warden får i uppgift att stoppa en invasion av demoniska monster, kallade Darkspawn, samtidigt som man försöker stoppa ett inbördeskrig och en nation att fall samman. Det hela är väldigt storslaget och har ett stort omfång rent spelmässigt.
Älskade:
Världen: Dragon Age är inte en jätteorginell fantasyvärld, utan den befolkas som ”vanligt” av människor, dvärgar, alver och allsköns monster – flera med typisk orch-känsla, fast här med namnet darkspawn. När talande träd dyker upp är det svårt att missa Tolkienstämningen. Men allt det där är bara en ram. För det är i detaljerna jag tycker Dragon Age målar upp en intressant värld. Alverna ser t.ex. ut som klassiska alver, men här är de istället för mystiska övermänniskor samhällets bottenskrap som klasats ihop i ghetton. Förtryckta och hatade. Då jag spelade som en stadsalv så blev detta väldigt påtagligt i hur folk bemötte mig. Utöver det finns en rad intressanta religioner, konstellationer och nationer som ger både djup och krydda till historien.
Valfritt djup: Det finns ett enormt djup spelets värld. Man plockar hela tiden upp saker som hamnar i spelets ”codex”. Där kan man läsa mer och verkligen fördjupa sig i mytologin. Det är också förhållandevis enkelt att hitta i codexen. Det fina är att dialogerna ger ett tillräckligt djup de med, vilket gör att codexen är något man kan dyka ner i när det är saker man är lite extra intresserad av. För djup finns det gott om, men det är aldrig påtvingat. Även dialogerna och valen bjuder på valfritt djup. Man kan grotta ner sig i situationer eller bara släta över dem om man så vill. Önskar man veta mer om en karaktär går det bra, men man kan också skippa fördjupningen helt. Sånt gillar jag och får mig just att vilja veta mer och gräva djupare.
Ödesmättade val: Dragon Age fullkomligt kryllar av ångestfyllda gråzonsval. Det är sällan ens val är tydliga bra eller dåliga, utan alla har de sina fördelar och konsekvenser. Allt man gör påverkar verkligen världen. Inte så att spelet tar en helt annan vändning, men det påverkar precis så mycket att allting känns väldigt mycket som mitt eget spel. Det är jag som väljer, och det är svåra val varje gång. För aldrig är något så enkelt eller svartvitt som det först verkar.
Karaktärerna: Utan tvekan spelets starkaste kort är dess karaktärer. Där finns i stort sett allt man kan önska sig. Men det är inte heller allt för stereotypt, utan alla karaktärers egenarter vägs och viktas utan att man skrivs på näsan. Speciellt intressant tyckte jag det var när två karaktärer, apropå ingenting, började tala sinsemellan. Det var ofta där man fann aspekter av dess personlighet som inte kom fram genom dialogval och händelser. Jag gillade exempelvis att Morrigans kritik av Lelianas tro inte blev ensidig utan även fick svar och kritik i sin tur, likaså sen när Wynn kritiserade Morrigans sätt att leva så var det aldrig så att man skrevs en åsikt på näsan utan det var alltid upp till mig som spelare att forma min egna uppfattning och bestämma vem som hade rätt. Även när spelet inte presenterade några val fick jag ändå vara delaktig.
Musiken: Med allt ifrån sångnummer till ren bakgrundsmusik så sätter musiken stämningen rätt i stort sett hela tiden. Övergången mellan strid och lugn funkar även den bra. Favorittillfällen är naturligtvis när musiken innehåller någon form av sång. För den intresserade finns musiken på Spotify.
Arkitekturen: Fina miljöer är något man är van vid att se i linjära spelkampanjer, men kändes oväntat att stöta på i detta spelet, som har en enorm bredd och djup. Om och om igen möts man av stora salar med fantastiskt arkitektur och storslagenhet man mycket sällan stöter på. Där finns en konstruktionsmässig detaljnivå och känsla för rymd och klaustrofobi som levereras perfekt. Ingenting känns ologiskt, utan allt är trovärdigt även om det inte är verklighetstroget. I ett spel med så många gånger dålig grafik hade jag inte förväntat mig att bli hänförd av miljöerna. På sina ställen är det fantastiskt snyggt.
Ljussättningen: Det må ibland vara lite väl mycket mättnad i de bilder som visas för en, men miljöerna man besöker är alltid stämningsfullt ljussatta vilket drar in en i spelets stämning.
Ogillade:
Grafiken: Det är förståeligt att ett spel av det omfånget som Dragon Age: Origins ändå är att grafiken inte är top-notch överallt. Men det finns vissa saker som inte är svårare att göra bara för att det är stort omfång. Främst är det karaktärerna som ser dåliga ut. Flera står med spretiga fingrar och har dåliga animationer och lite lätt bajsnödiga gång-animationer. Mycket av det återanvänds och är därmed något som bara behöver göras en gång ändå. Att det då är dåligt när så många andra saker som inte går att återanvända, såsom miljöer, är ett mysterium. Ljussättningen av karaktärerna lämnar också en hel del att önska. Känns ofta som om de inte står i samma rum som, ja, själva rummet.
Naturen: All miljö som inte var inne i någon form av människobyggnad var av låg kvalité. Träden såg ofta riktigt dåliga ut, och lågvattenmärket var nog ganska tidigt i spelet då man befinner sig i ruinerna av en gammal borg. Ruinen i sig är fin, men miljön runtom är så lågdetaljerad och rudimentär att man undrar om det inte är ett spel till den gamla xboxen. Det känns många gånger som om ett kompetent team gjorde alla byggnader och ett annat praktikantteam gjorde resten.
Art-direction: Trots fin arkitektur är många gånger designen i spelet riktigt dålig. Det är inte sällan saker ser väldigt generiska ut i allt ifrån menyerna till karaktärerna och fienderna. Hela spelet känns som om det saknar mycket utav en visuell identitet. Dessutom finns delar som är riktigt hemska, såsom alla magikers hattar. Utan undantag ser de ut som dumstrutar.
Striderna: Komplexitet och djup i all ära, men när gränssnittet för att nyttja komplexiteten inte fungerar blir det helt enkelt inte roligt. Jag försökte initialt spela striderna strategiskt och taktiskt, men det fungerade ganska dåligt. Dessutom fick man inte direkt någon större tutorial om vad som gjorde vad i stridssystemet. Efter ett tag gav jag helt enkelt upp de tråkiga striderna och bytte till enklaste svårighetsgraden, och kunde då njuta av resten av spelet. Vad jag hört skall striderna vara roliga i PC-versionen, men det finns dock ett problem till med striderna, och det är dess hutlösa mängd. Jag vet inte hur många strider jag har engagerat mig i, men det är en ansenlig mängd, och även om de vore roliga skulle det vara för mycket. Bättre vore att satsa på färre strider som var mer varierade. Nu är det bara samma fiender om och om och om och om och om igen.
Lojalitetssystemet: Med så djupa och invecklade karaktärer känns det på något sätt fattigt att man så lätt kan köpa deras gunst med rätt gåvor. Nu använde jag mig utav en guide på internet för att ge rätt gåva till rätt person, även om det var relativt tydligt vad som passade till vem. Men när val man gör så tydligt reflekteras i en mätare som går upp och ner med ett visst antal poäng så känns helt plötsligt karaktärerna mer som ett metaspel än faktiska karaktärer. Mätaren hade gärna fått finnas för mig, men då skulle den ha varit dold och bara presenterats vid olika val som att ”person x disapproves”, utan några synliga poäng. Möjligtvis att en person ”greatly disapproves”.
Menysystemet: För ett spel så fokusserat på rollspelande och att läsa codexinlägg så var det ganska invecklat ibland att navigera runt i det. Inte för att det var så svårt att hitta det man letade efter, problemet var snarare att veta vad som var nytt. För lästa inlägg, ett nytt vapen eller en ny quest markerades tydligt, men om de fanns utanför skärmen så var det omöjligt att bläddra till dem utan att då automatiskt markera dem som synade, vilket gjorde att man inte visste om de var nya. Det var även väldigt krångligt att veta vilken så kallad quest-note hörde till vilken quest. Speciellt mot slutet när färdiga uppdrag hamnade under en meny medan alla quest-notes blandades ihop, avklarade som oavklarade. Svårt att hitta precis den man är ute efter.
Videosekvenserna: Varför envisas utvecklare att använda sig av Bink-video? Det är en videokompression som alltid, utan undantag, ser dåligt ut. Enda anledningen jag kan tänka mig är att den kräver lite processorkraft, och kan därför spelas i förgrunden medan något annat laddas i bakgrunden. Det verkar dock inte vara fallet ändå i Dragon Age.
Sammanfattning
I det stora hela älskade jag dock Dragon Age: Origins. Trots att jag spelade den som anses vara den lite sämre versionen. Storyn, karaktärerna och arkitekturen står som höjdpunkter i en spelupplevelse utöver det vanliga. De brister som finns är främst grafisk och i stridsystemet, men jag tyckte inte de var nog för att förstöra ett i annars fantastiskt spel.
7 I gränslandet finns bara död

I gränslandet mellan liv och död.
Han letar efter sin syster. Ibland nära, ibland långt borta. Men allt känns som en mörk mardröm. Sceneriet skiftar, det som tidigare såg ut som målet blir istället en dödsfälla.
Han letar efter sin syster. Men är det kanske sin själ han letar efter? Här i dödens land. Öde, men ändå med strimmor av hopp. Är det gamla minnen som återuppspelar sig i förvridna versioner? Minnen av en hård och kall industrivärld utan plats för barnslig oskuldsfullhet. Eller är allt ett efterspel på ett grymt mord av en pojke och hans syster. Kanske skedde det på ett hotell?
När allt är slut och menyn tonar tillbaka sker det till det olycksbådande ljudet av surrande spyflugor. Här i gränslandet finns bara död och stank…
…vilket är ett väldigt pretto sätt att säga att jag i ärlighetens namn egentligen inte fattar nåt! Men trots det älskar jag spelet. Eller kanske just därför. Jag får skapa min egna backstory. Och det har jag gjort. Många olika versioner.
Äntligen har jag tagit mig tid och klarat artsy-pusselspelet Limbo. Tokigt bra.
5 Singularity

Idag klarade jag tidsmanupilationsspelet Singularity efter några nätters intensivt spelande. Man skulle kunna tro, med den titeln, att spelet har något att göra med Ray Kurzveils bok om den teknologiska singulariteten, The singularity is near, där vi alla blir superkreativa syntethjärnor (lätt överdrivet) men det är inte fallet här, utan det handlar om rum och tidsmanupilation. Den klassiska sortens singularitet alltså med fluxkondensatorer, bullet-time, radioaktivitetsmutationer och 88 miles per hour. Ok, kanske inte det sistnämda. Men mutationer och stora monster finns det gott om.
Singularitet: En punkt i rymden där de värden som beskriver gravitationsfälts styrkor får oändliga värden, och allmänt vedertagna fysikaliska lagar upphör att vara användbara för att beskriva tillstånd i singulariteten.
Det som slår mig direkt efter att ha klarat spelet är hur roligt jag hade. Det var en upplevelse som även om den på många sätt lånar från en rad olika spel ändå kändes unik och intressant. Första delen av spelet är väl kanske inte helt inspirerande, men det är inte dåligt heller. Det hela tar sig dock ganska snabbt, och växer därifrån hela tiden. Det är roliga pussel, men de tar inte heller över och blir allt för komplexa. I centrum finns ju ändå korridorsskjutandet, som har bra variation med olika förmågor och flera möjliga strategier. Skall man ha ut som mest av spelet skall man naturligtvis leka med alla tillgängliga förmågor. Sedan gillar jag också tempoväxlingen i spelet som går från att ena stunden vara intensiv action till att i en annan sektion bestå i att smyga förbi fiender utan att bli upptäckt. För en gångs skull funkar även undervattenssektionerna riktigt bra. Brukar inte riktigt gilla dem i spel. Den i spel obligatoriska tågsekvensen var också riktigt grym.
Rent grafiskt var det även bra mycket snyggare än jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara lite halvdassig grafik, men istället så möts jag av fantastisk art-direction med den ena miljön mer spektakulär och imponerande än den andra. Trots att många grafiska stilar återkommer så känns det alltid fräscht, till skillnad från den tydliga inspirationskällan Bioshock, där även om allt är väldigt spännande grafisk stil på i stort sett ser likadan ut genom två spel. Här varieras miljöerna ordentligt, men känns ändå som om de hör ihop i samma värld. Förvandlingarna mellan dåtid och nutid förstärker naturligtvis den här känslan. Särskilt imponerande är det i samband med att man vandrar omkring på ett större fartyg som inför ens ögon åldras i turbofart. Vid ett tillfälle tar man även på sig en gasmask, och detta ger en väldigt läcker grafisk effekt.

En typisk nivå i Singularity.
Det man kan klaga på är bristen på undertexter, men jag tycker nog ändå det funkade rätt så bra. Dessutom känns det lite mystiskt att folk skulle spela in sig själva på gamla bandspelare och lämna överallt. Jag kan köpa forskarna som talar om sin forskning på band, men att en liten rädd skolflicka som låst in sig på toaletten skulle ha med sig en stor 50-talsbandspelare och sedan spela in sig känns inte helt trovärdigt. Hade varit roligare om de löst den delen av berättandet med någon form av tidseko från 50-talet som man kunde lyssna av. Hade passat bättre med världen. Ibland är även texturerna (på konsol) lite lågupplösta.
Men det är detaljer. I det stora hela så är det ett riktigt bra spel som jag mycket väl kan tänka mig att spela igen, vilket inte är helt vanligt med en actionrökare. Tyvärr kommer det nog ingen uppföljare då Activision nästan verkat smyga ut detta toppenlir och försäljningen därför säkert blir lidande. Synd, för det förtjänar verkligen att sälja bra. Om jag skall sätta ett betyg på spelet så blir det 4 av 5 fluxkondensatorer. Eller om man vill jämföra: Bättre än det riktigt bra spelet Bioshock 2.
Nu är jag inte ensam bloggare att gilla Singularity. EmmyZ, Svampriket, Ariez och Xboxflickan har alla fyra uttryckt sin förtjusning över detta spel. Can’t say I blame them. Nu tycker jag det är dags för dig att skaffa spelet och ha roligt du med.
7 Avklarat: Star Wars: The Force Unleashed
Efter en kväll och en hel dags intensivt spelande är nu Star Wars: The Force Unleashed avklarat. Det kan tyckas lite kort, men det kändes faktiskt precis lagom. Var kanske en sisådär åtta-nio timmar långt. Det var liksom inte onödigt långt bara för sakens skull. I det stora hela var det en angenäm upplevelse, med lite brister här och där. Främst i siktningsystemet och plattformshoppandet. Men det var en trevlig story som inte alls var så tokig. Inte det bästa jag sett, men helt klart bra för att vara ett spel. Dock inte ens nästan i samma liga som underbara Alan Wake. Men det var väldigt dramatiskt. Med puss och allt.
Kort och gott ett bra spel med lite brister. Det var i sina stunder också väldigt roligt, vilket gör att jag nu verkligen ser fram emot uppföljaren som skall komma i år. Den 26:e oktober i USA är i alla fall bekräftat. Det som visats av det spelet ser riktigt bra ut. Kan knappt vänta. Ytterligare ett kanonlir att se fram emot.
Tills dess, en bild från kommande The Force Unleashed II:
11 Avklarat: Splinter Cell: Conviction

Igår kväll, när gästerna hade gått, satte jag mig och spelade det sista på Ubisofts senaste titel i bad-ass genren (dum-rumpa?). Det vill säga Splinter Cell: Conviction. Ett mycket varierat och spännande äventyr som flera gånger överraskar en med sin känsla för detaljer. Speciellt ett uppdrag mot slutet av spelet där man likt Uncharted 2 inte utkämpar någon strid utan bara går runt bland människor är riktigt snyggt genomfört. Röstskådespeleriet på statisterna i de scenerna är bättre än huvudskådespelarna i många andra spel. Det säger även en hel del om hur grymt bra röstskådespelarna är i huvudrollerna.
Grafiskt sett är det lite blandat, med ibland lite låga polygonantal, men ljus och skuggmodellen är fantastiskt fin vilket gör det hela riktigt bra. Speciellt när man är ute på gatorna och det inte är så kliniskt rent som kontorslandskapen ibland kan bli. Nu är jag väl lite opartiskt när det kommer till skuggorna, men jag tycker de fungerar väldigt bra. Just det att inget sticker ut mot bakgrunden lyfter spelet väldigt mycket på det visuella planet. Projektionerna av uppdragsmål, story och Sams känslor är även ett orginellt och effektivt grepp som lyfter spelet väldigt mycket.
Det viktiga är dock gameplayet, och jag kan inte säga annat än att det är fantastiskt tillfredsställande att smyga runt och vara allmänt bad-ass. Smygandet är för övrigt roligt och fartfyllt den här gången och inte långsamt och irriterande som det många gånger kan vara i smygarspelen. Att det nästan alltid finns flera olika sätt att ta sig an samma problem gör det även varierat och roligt.
Sen några ord om längden. Har läst att enspelarkampanjen skall räcka typ fem timmar. Vet inte hur de spelar, och jag har inte mätt, men jag upplever spelet som bra mycket längre än så. Säkert åtta timmar. Om man kutar igenom allt går det nog att klara snabbt, men då missar man det viktiga med spel: Att ha roligt.
Kort och gott: Ett riktigt bra spel som verkligen rekommenderas. Nu saknar jag bara någon att spela igenom co-op kampanjen med.
3 Avklarat: Battlefield: Bad Company 2

Nu betar jag av spel efter spel, känns nästan som om det är dags för ett inlägg med titeln ”hjälp jag hinner med”. Senast i raden var single-playerdelen av svenska Battlefield: Bad Company 2. Rent spontant så gillade jag det väldigt mycket, men kan ändå säga att jag tyckte bättre om Bad Company 1. Det var mer varierat och längre. Och helikoptersekvensen i det spelet var grymt bra. I det här spelet är kontrollerna på fordonen inte lika intuitiva. Det här var även lite för kort i min mening. Å andra sidan var det här en mer komprimerad och tightare hollywoodupplevelse, då ettan kunde bli lite tjatig till och från. Lite för mycket åka omkring med tankts på golfbanan i det spelet. Storyn i ettan var dock utan tvekan bättre, mycket eftersom det helt enkelt var mer humor i den. Att ”smilen” från Haggards granter är borta säger en hel del om tonen i nya spelet, även om en hel del skönt snack finns mellan karaktärerna. Speciellt mot slutet. Dock saknar jag i tvåan att de inte [minispoiler för ettan]förklarar vad de gjorde av allt guld de så lägligt fick med sig i slutet av ettan. Kom igen! Man kör inte iväg med en lastbil med guld utan att ens vara lite putt på att man blev av med det eller åtminstone referera till att ”man har ju i alla fall allt det där guldet”[/spoiler slut]. Det kunde man åtminstone ha fått se något av. Därmed inte sagt att storyn är dålig. Kommer lätt spela igenom spelet igen.
Sammantaget så gillade jag verkligen spelet. Grafiskt så är det bra, men inte fantastiskt. De stora vyerna är dock helt fantastiska, likaså atmosfäreffekterna med rök, dimma och sand. Blir häftig känsla att kriga när man inte ser särskilt långt varierat med strider där man verkligen ser långt. Nära inpå är grafiken inte lika imponerande. Ljusmodellen är väl godkänd, men kunde helt klart arbetats lite mer på. Är främst djungeln som nära inpå ser lite platt ut. En annan shader på löven hade inte skadat. Typ någon form av fusk-subsurface scattering eller bara lite mer liv i dem genom någon enkel spekularitet. Vad vet jag. Lite platt ser det allt ut.
Men det är en köprekommendation. Multiplayern är också riktigt bra, även om jag är fruktansvärt dålig. Efterlyser fortfarande ett handikappsystem så att jag som är ganska kass kan spela med folk på min friendlist som är grymma utan att det blir helt obalanserat. Kan inte förstå att det inte finns. Är spelvärlden så fruktansvärt tävlingsinriktad? Det är ju löjligt att alla måste jämföra sina e-penisar i den grad att man inte verkar vilja ha ett system där alla kan spela mot alla. Om man vill tävla så spela då matcher med enbart nollhandikappare!
0 Avklarat: Assassin’s Creed II

Mådde sjukt dåligt idag efter lunch, och efter att världen snurrat runt några tusen varv och jag spytt på toan på jobbet åkte jag hem och sov. Framåt kvällen när har jag blivit något fräshare satte jag mig och spelade det sista jag hade kvar på Assassin’s Creed II.
Statistiken i spelet säger att total spelad tid är 24 timmar. Förutom att det till och från blir lite väl grindigt – om man är som jag och tvångsmässigt måste ha nästan allt – så var det ett riktigt bra spel. Det som jag främst gillar är hur man inte bara sugs in i en värld utan också att det är en verklig värld. Visst, varje gata kanske inte går exakt som i verkligheten, och vissa saker är annorlunda, men i det stora hela så stämmer det. Alla stora landmarks är där och på rätt ställe. Man får uppleva kulturen och genom spelets inbyggda databas får man en snabb ”turistinformation” om varje plats man besöker. Visste till exempel inte att i Venedig finns två kyrkor med samma namn, vilket kan leda till problem vid bröllop och liknande.
Sen är huvudstoryn rätt så intressant. Lite overklig, javisst, men det finns mycket underliggande fiktion och backstory som gör den ganska matig. Små ”glitchar i matrixen” låter en även uppleva små pusselsektioner med konspirationstema utifrån en annan Assassin’s minnen. Knivigt och ett bra sätt att låta universat växa utan att huvudstoryn störs nämnvärt.
All in all: En stark rekommendation, om än något tidskrävande. Vilket i min mening dock är något positivt. Det som saknas är dock ovanstående scen (se bild), som jag photoshoppade ihop lite snabbt. Kanske i Assassin’s Creed 3?
6 Bara det bästa spelet någonsin
Nu är jag tillbaka efter kinavistelsen, som var mycket trevlig. Jag har ägnat de senaste dagarna till att vila upp mig och spela Mass Effect 2 likt en galning. Jag klarade det igårkväll och måste säga att det finns ingen tvekan i när jag säger att detta är det bästa spelet någonsin. Så fantastiskt är det. Visst, finns spel som var mer revolutionerande när de kom än Mass Effect 2 är nu, men det är inte vad jag talar om. Detta är ett helt fantastiskt spel, och jag kan inte se något spel som kommer slå denna upplevelse förens Mass Effect 3 landar om sisådär två år. Min hype inför spelet var enormt. Nästan ohälsosam. Spelet överträffade min hype.
Allt är fantastiskt, kort och gott. Som rollspel har de designat om det mesta omständiga som man annars tagit för givet, och resultatet är perfekt. Djupt utan att komma ivägen för upplevelsen. Jag behöver inte hålla på med micro-management av varenda liten detalj. Men ändå har jag stor kontroll. Leveling systemet funkar perfekt.
Berättandet är större och mer episkt än något hittills på konsol, men ändå nära och personligt. Halo och Uncharted kan slänga sig i väggen. Det här är bättre än film. Mycket bättre för det är jag som styr och får ta konsekvenserna utan att för den delen bli en orgie av att trycka på rätt knapp i rätt tillfälle.
Som shooter är det riktigt tight. I viss mån kanske inte riktigt lika tight som Gears of War 2, men mycket nära. Å andra sidan så är variationen enorm både i fiender, bandesign och framför allt i hur man strider. Med biotic och tech powers och squadkommandon blir resultatet en av de absolut bästa shooters jag spelat. Om spelet enbart vore shooterdelarna och vanliga fasta cut scenes hade jag tyckt det var fantastiskt.
Sedan har vi karaktärerna. Ojojoj! Även om flera av dem har en grundstereotyp så är de tillräckligt djupa för att gå utanför den och växa till levande personligheter. Även en viss geth (en robot/AI) man stöter på har personlighet, fast på sitt sätt. Favoriten är dock Tali, som återkommer från förra spelet. Egentligen är allt med Quarians (hennes ras) väldigt intressant.
Lägg till det att allt samverkar för att skapa en summa som är större än summan av de individuella delarna. Om du äger en Xbox 360 och inte skaffat detta (och föregångaren) så är det din skyldighet att gå ut och handla i detta nu. Om du inte äger en Xbox 360 men gillar spel så är detta en extremt bra anledning att köpa en. Annars finns det också på PC, men spelet mår helt klart bäst av att blåsas upp på en ordentlig TV eller varför inte en projektor, som i mitt fall.
Blir att ta ett varv till och göra andra val…och sedan ett varv till…och ett till…
0 Tillbaka efter sommaren
Efter ett skönt sommaruppehåll är nu bloggen tillbaka. Jag tänkte skriva lite mer om japanska rollspel, vilket bör ske i nästa inlägg. Detta med anledning att jag spenderat sommaren tillsammans med det vackra Tales of Vesperia, men även på grund av några artiklar i senaste upplagan av speltidningen LEVEL som fick mig att börja fundera lite.
Utöver det har det blivit mycket spel i sommar med både ett kärt återseende av det första Monkey Island, i remake version. Jag har även spelat köttat mig igenom Dead Space, ett spel jag undvikit lite då jag trodde att det skulle vara för läskigt. Istället var det starkt atmosfäriskt och mycket givande. Tillsammans med Mirror’s Edge är det helt klart ett av förra årets höjdpunkter.
Slutligen har jag också passerat 10000 i gamer score på Xbox Live.
- Yay me!





Åh, låter lovande
Kommer aldrig ha råd! 
Börjar bli lite mycket jag är sugen på och ”ska inhandla så fort jag har råd”
Ina bloggade nyligen: Ina hjärta podcasts
En klassiker. Nu var inte boken jättedyr (80 spänn tror jag), men många bäckar små…