Vacker live action

Snart är det drakdags!

Text: Joakim

Snart är det dags för årets stora rollspelshändelse! Ja för inte har ni missat att den 11/11 släpps The Elder Scrolls Skyrim (Nej inte Scrolls från Mojang). Längtan har varit stor, så stor att jag inte trott att det kunde bli större men ack så fel man kan ha. Efter att ha sett den nyligen släppta live action trailern från spelet har hypen gått från stor till oproportionerlig.

Live action kanske ni undrar, ja det har blivit allt vanligare att spel får trailers där spelet utspelas av riktiga skådespelare. På ”riktigt” helt enkelt. Halo ODSTs var nog den mäktigaste, fram tills nu.

Allt jag kan säga är att drakar regerar!

TriOviz

3D för alla

Text: Fredrik

Det är med stor tillförsikt och glädje jag möts av nyheten att båda storspelen Batman: Arkham City och Assassin’s Creed: Revelations kommer ha stöd för stereoskopisk 3D. Innan du slutar läsa, muttrandes att du minsann inte har en 3D-TV och dessutom är det där med 3D bara en gimmick, så vänta lite. Detta kommer röra dig med.

Gemensamt för dessa två spel är att de använder en 3D-teknologi från företaget TriOviz. Det är en tredjepartstillverkare som gjort ett system för att lägga till 3D till existerande spel, och de gör det nästan utan någon extra belastning på hårdvaran. Hur är detta möjligt när utvecklarna till spel som Killzone 3 och Resistance 3 får koda sig blodig och kompromissa för att få in 3D-stöd?

När man skapar en bildruta i ett normalt modernt TV-spel så skapas även en så kallad djupbuffer som innehåller hur långt bort varje pixel i bilden befinner sig från betraktaren. Denna används normalt för att bedömma om något är framför eller bakom det som finns på skärmen innan det ritas ut. Men det kluriga är att man även kan använda den för andra syften också. TriOviz använder den för att göra en omprojicering av alla pixlar i bilden som om de var sedda från ytterligare en kamera (det ”andra” ögat), som befinner sig strax brevid orginalkameran. På så vis skapas ytterligare en bild givet det som renderades från början, utan att man behöver räkna på ljussättning eller liknande. Med lite smarta trick lyckas de även fylla igen hålen som skapas i denna bild på ett tillräckligt tillfredsställande sätt för att övertyga. Gears of War 3 är ett tydligt exempel på detta, då det använde sig av tekniken. Bra 3D som inte kompromissade med orginalspelet. TriOviz är 3D för alla spel. Nu väntar jag på att Bioware skall utannonsera 3D-stöd.

Så vad har då detta med dig som inte har 3DTV att göra? Jo det fina är att både Batman och Assassin’s Creed även kommer har stöd för klassiska färgade glasögon. De kommer således ge en 3D-upplevelse även för dig med en vanlig HDTV, bara du lyckas få tag på ett par billiga pappersglasögon.

Mitt första 3D-spel någonsin var Batman: Arkham Asylum som i sin Game of the year-utgåva innehöll en tidig version av TriOviz system för 3D, och nyttjade just färgade glasögon. Jag var blown away, och körde igenom allt i 3D, trots brister. Det spelet kom med två par magenta/gröna-glasögon, men jag är osäker på hur det kommer se ut med de kommande spelsläppen. Dock är det väl värt att leta reda på ett par färgade glasögon (troligtvis i ovan nämda magenta/grön) bara för att få testa. Det blir inte perfekt 3D, men det var nog för mig att övertyga mig om att senare skaffa en 3DTV.

Men varför detta tjat om 3D? Är det inte bara en gimmick för grafikkåta spelare? Delvis kanske det är det. Men efter att ha spelat igenom en rad spel i 3D är jag inte så säker på det. De senaste spelen jag spelat har varit i 3D, och varje gång man byter tillbaka till 2D-läget så känner man att det saknas något väsentligt. Inte bara rent estetiskt, utan i känslan i spelet. Inlevelsen blir lidande. Spelet går från att vara en värld till att bara bli grafik när jag byter tillbaka till 2D. Det som tidigare bara var mest en häftig effekt går mer och mer mot att vara något nödvändigt – mycket i samband med att utvecklarna också lär sig hantera 3D-effekten. Alla spel som bygger på någon form av inlevelse, det vill säga de flesta enspelarkampanjer, blir faktiskt bättre i 3D. Speciellt tydligt blir det i Shadow of the Colossus, där det som i 2D är repeterande playstation 2-texturer och platt upphör att upplevas som repeterande och begränsat av gamla resurser när väl 3D:n slås på. Jag ser att spelet har enkel grafik, men med 3D behöver det inte vara detaljerat för att övertyga mig om att något är ett träd. Det finns ju redan där som en form, ett objekt. Med djup. 3D ger polygonantal och texturupplösning mindre betydelse.

Men lyssna inte bara på mig. Ge dig ut på jakt efter ett par färgade glasögon och testa själv. Det kommer inte vara fulländat, och det tar ett bra tag innan man vänjer sig vid de färgade glasen, men det kommer ge dig en smak av 3D, och kanske ge dig samma känsla som jag hade efter Arkham Asylum med färgade pappglasögon: Jag önskar alla spel hade det här.

Färgade glasögon i magenta/grön finns att få tag på både på Tradera och på Imago3D samt i flera usla köpfilmer, bland annat resan till jordens medelpunkt. Kanske följer det även med spelutgåvorna. Två par finns i Batman: Arkham Asylum GOTY edition.

Space-botox

Till försvar av Femshep

Text: Fredrik

Det är viktigt att man varierar sig när man bloggar. Jag kan inte bara blogga om Tali och Liara från Mass Effect, även om jag verkligen gillar dem båda. Så nu skriver jag istället om female Shepard. Allt för variationens skull.

Nåväl. Efter mycket stötande och blötande med omröstningar så valde Bioware slutligen den female Shepard till Mass Effect 3 de hade tänkt från början enligt den gamla fina demokratiska traditionen att man har omröstningar tills folket röstat rätt.

Så då fick vi tillslut en officiell female Shepard. Man kunde tro att alla skulle vara nöjda, då min och många andras favoritspelikon äntligen fick ett ansikte utåt, men så blev det inte. Många blev väldigt upprörda över hur hon såg ut och hur hon inte kändes som ”deras” Shepard. Det kan jag verkligen förstå, och jag kan hålla med om att hon ser inte ut helt som min Shepard heller.

Men.

Jag gillar henne. Med risk för att bli lite ytlig – men det är ju ändå utseendet som det handlar om här, vi fyller ju på med djupet själva – måste jag säga att jag tycker hon är söt. Jag erkänner, jag är oerhört svag för den nästypen. Nu kanske inte det är vad alla letat efter i en räddare av galaxen, men för mig har Shepard alltid varit en söt person. Trots att hon varit stenhård och med massa skinn på näsan har där alltid funnits ett mått av söt charm under ytan, som kommit fram när hon talat med de egna. Så gigantiska läppar och överdriven makeup har inte varit aktuellt, utan en naturligt söt look, men också känslan av att inte vara rädd för lite skit under naglarna. Allt detta finner jag också i den officiella Femshep.

Så var det detta med åldern. Ja, hon ser några år för ung ut. Jag förstår kritiken. Jag kan hålla med. Men samtidigt får man inte glömma att Shepard dog i början av Mass Effect 2 och klistrades och tejpades ihop av Cerberus. She’s more machine now than woman; twisted and evil, som Obi-wan hade sagt. Hennes hud växte tillbaka på nytt, så tanken att de värsta rynkorna inte kom med är inte helt otänkbar. Shepard är nu 31 år gammal, lever i en värld där man blir 150 år gammal (en ökande siffra) och de flesta kända sjukdomarna som vanligtvis drabbar människor är utrotade. En naturlig bieffekt av avancerad rymdfart är också alla mysko material man kommer på, som direkt kan användas till att förhindra härdsmälta i en warp core och som aktiv beståndsdel i hudkräm. Space-botox, om du så vill. Att en 31-åring som genomgått en komplett makeover, från benstruktur till hudlager, skulle se lite fräsch ut har jag inte svårt att köpa.

Men det handlar ändå i slutändan såklart om känslan. Något väldigt subjektivt. Jag respekterar och förstår dig som inte gillar henne. Jag var lite anti själv först. Men hon växte på mig. Nu överväger jag att spela som henne istället för min vanliga, om tillfälle ges att ändra, nu när trean kommer. Den manliga diton kommer inte på tal förrän en andra spelomgång. Ni vet han som ser ut som en kalsongmodell. Grattis rymden. Nu öppnar Dressman sin butik på Noveria.

Den ultimata femshepen är dock någon helt annan, jag kallar henne Frances Shepard. Om bara man hade karaktärskoden för den looken.

Laddat möte

Fysiken imponerar

Text: Joakim

Morgon och klockan ringer. Vanligtvis brukar jag ha stora problem att ta mig upp men inte igår. Visst det var en fantastisk känsla att bara bli inbjuden av EA för att, lite i förtur, få spela NHL 12 men den stora glädjen var att jag äntligen skulle få träffa hunken Jesper Englin. Den fantastiska pirrande känslan som infann sig när han smög sig upp bredvid mig där jag satt ensam och spelade. Försiktigt blåste han mig i örat och såg sådär busigt på mig som bara Jepser kan. Där och då smälte mitt hjärta lite ytterligare. Jesper, åter från lång semester såg oförtjänt snygg ut och vilken fysik karl har!

Apropå fysik så är det inte bara sådant som Jesper har utan även en av de tre stora nyheterna som NHL 12-producenten Sean Ramjagsingh tryckte hårt på. Detta tillsammans med en AI som nu gör att spelarna istället för att de glider runt och vänta på att man får pucken faktiskt tar tidigare skär mot öppna ytor eller försöker bryta passningar tidigare i försvaret. Helt klart efterlängtat.

Den sista stora nyheten är att målvakterna nu är tacklingsbara, och även kan hamna i slagsmål. Något som fler än jag verkade riktigt tveksamma mot och undrade vad det kunde innebära för matcher online. Jag hoppas inte att det leder till att man försöker flytta motståndarens målvakt ur målet för att göra enkla mål. Nu när jag spelade offline en mot en fick jag inte intrycket av att målvakten påverkades speciellt av denna nya funktion.

Så till kärnfrågan, hur känns NHL 12 i jämförelse med NHL 11? Inte för att förringa de övriga nyheterna men det som verkligen glänser är den nya fysikmotorn. Större spelare känns verkligen som riktiga jättar där ute på isen och de mindre flyger som vantar vid en rejäl tackling. Spelare med bra balans i verkligheten faller inte som furor vid en mindre tackling. Ja kort och gott känns det som om spelet fått riktig fysik, äntligen!

NHL 11 var det närmaste perfekt, inget spel har jag nog spelat så kontinuerligt som det i år. Ändå fanns det en sak som störde mig mer än något annat. Spelarnas klubbor gick sönder i parti och minut. Detta är tack och lov borta nu. Det som kunde ha varit den här versionens irritationsmoment är möjligheten att kunna tackla spelare igenom plexiglaset. Något som inte hände en enda gång under de tiotalet matcher jag spelade. Det känns som om EA förstått att bara för att det är en nyhet så behöver det inte ske flera gånger per match.

Så efter en halvdag tillsammans med NHL 12 måste jag säga till er som tvekar, det här är det bästa NHL-spelet någonsin. Spelet har ett ännu bättre flyt och mindre irritationsmoment än sin föregångare.

Klockan 17.00 så stegade jag ut från lokalen på Kungsholmen, tillsammans med Jesper. Vi sprang mot min buss som jag hann med, Jesper skulle sorgligt nog vänta på nästa. Sakta rullade jag iväg och där och då insåg jag med sorg i hjärtat; när får jag se min kära rödtott till hunk igen?

Den 8:e September gäller det att ha er plånbok redo för köp då släpps nämligen NHL 12.

Önskedröm

En plan för en prins

Text: Fredrik

I dagarna har jag spelat Prince of Persia: The Forgotten Sands. Jag är inte riktigt igenom hela spelet ännu men jag gillar verkligen det jag spelar. Storyn är kanske inte så mycket att hänga i julgranen och prinsen själv är kanske inte heller så rolig. Miljöerna är fina, och just att det utspelar sig i perserriket gör att det osar sagostämning och fantasifullhet. Det har bra variation och klockren bandesign med precis lagom kluriga miljöpussel och med plattformande som kräver att man har tungan rätt i mun, utan att bli frustrerande.

Men det är inte ett nytt återseende av Prinsen och Elika.

Den finns många spel den här konsolgenerationen jag gillar och tycker är bra, men det är mycket få jag verkligen älskar. Den akvarellaktiga Prince of Persia-omstarten, släppt i december 2008, är dock ett sådant. Det var kärlek från första skärmdumpen, en kärlek som brinner än idag. Tyvärr sålde inte spelet så bra, vilket gör att en uppföljare fått dröja och kanske inte ens kommer. Orsaken är att vissa tydligen hade kritik mot denna pärla, och visst kan jag hålla med om att där fanns saker som kunde varit bättre. Men hur skall vi gå vidare? Hur skall nästa Prince of Persia se ut? För det kommer väl mer, inte kan de låta serien dö ut?

Tillåt mig komma med en plan. Man kanske skulle kunna kalla det för önskelista. Självklart kommer ingen från Ubisoft läsa den, but a boy can dream, can’t he?

Min tanke är att blanda. Det bästa är att utgå från Prince of Persia från 2008 (Pop 2008). Det hade en underbar grafisk identitet, störtsköna karaktärer och bra story som verkligen förtjänar en fortsättning. Stridssystemet, med sina kombinationer och kedjor var också mycket bra, men det kunde också kombineras lite med viss akrobatik från Forgotten Sands. Tanken med att inte ha horder med fiender, utan att varje strid är lite utav en bossfight är också genial, men behöver också utvecklas med fler och mer varierade fiendekonfrontationer.

Från Forgotten Sands plockar man miljöpusslen och klurigheterna. Idén med att frysa vatten är genial, och funkar bra ihop med Pop 2008 – något vi såg i epilogen som faktiskt gick till en nivådesign mer lik den i Forgotten Sands men också introducerade konceptet med delar av miljön som återställdes till sitt forna ursprung för en kort stund. Själva kontrollen vid plattformshoppandet i Forgotten Sands är också i det närmaste perfekt. Balansen mellan frihet och magnetism är mycket välbalanserad, och det är sällan man missar ett hopp av ren klantighet på det sätt som man kan göra i Assassin’s Creed. Samtidigt vill man inte missa det underbara meditativa flödet som uppstod i Pop 2008 så till viss del tror jag på att plocka vissa moment därifrån också, även om skillnaden mellan de två inte är så stor.

Till detta så introducerar man en dos av det som bland spelare kallas metroidvania. Banor med områden som man kan återkomma till när man fått fler förmågor, massa hemliga gångar och en hel del utforskande, gärna med flera vägar till samma mål. Prinsen och Elika bjöd lite på det, men allt man upptäckte var mest fler lightseeds. De kunde visserligen användas för att få fler förmågor, men det kändes samtidigt lite fattigt. Utveckla det konceptet med mer hemligheter och kanske även bygga in storymässiga klurigheter som belöning för den som utforskar. Kanske kan det även leda till bättre vapen. Ubisoft har med Assassin’s Creed visat att man inte har brist på idéer på saker man kan göra för att belöna utforskande.

Kanske är det en orealistisk önskedröm men just att se mer av prinsen och Elika, gärna i ovanstående format, vore fantastiskt. Eller vad tycker du?

Nu börjar det

Fina löften om nästa generation

Text: Fredrik

Det börjar bli en fin och mysig tradition nu. Det är nästan så det känns lite gott i magen och man funderar på om inte svenska bryggerier är redo att ta fram en ny must speciellt för detta tillfälle. Jag pratar självklart, som alla förstår, om tiden innan en ny konsolcykel då någon hoppar ut ur lådan och klämmer ur sig hur nästa generation kommer klara av att rendera grafik i samma kvalité som – ja just det ja, här brukar det skifta, men ändå – någon form av imponerade storfilm.

Vi har alltså hört det förut. Både om Playstation 2 och den första Xboxen har det ”lovats” att de skulle kunna skapa grafik i nivå med den första Toy Story-filmen. Vi vet alla hur det blev med den saken. Halo säger hallå med sina fem polygoner. Även efter lansering pratade man om Pixar-nivå på grafiken i Ratchet and Clank till Playstation 3. I bästa fall med mycket fantasi hamnade man där i de förrenderade mellansekvenserna, även om det var ett rätt så läckert spel rent designmässigt. Sen får vi inte heller glömma att om Nintendo 64:an så skall någon tydligen ha kläckt ur sig att den skulle klara av Jurassic Park-nivå på grafiken. Säg det till Wii. Det skulle möjligtvis vara den hackiga ”this is UNIX, I know it”-sekvensen då.

Den här gången är det AMD-bossen som fått lite hybris efter att det verkar som de minsann fått samtliga tre konsoltillverkare att anlita dem för nästa generation och uttalar sig i Offical Xbox Magazine att – jajjemen – nästa Xbox kommer klara av grafik i samma nivå som Avatar. Vi får anta att han då inte syftar på Avatar: The Game utan storfilmen, såvida Microsoft inte gör en Nintendo och släpper samma konsol en gång till med högre prislapp (Mein Gott! Jag är på unfair and unbalanced-humör!). Så, nästa Xbox: Avatargrafik. Det är nu det inte finns så många ord att välja på och frågan är mer om man skall söka en effekt och skriva på engelska, eller om man skall hålla sig till svenskan. I vilket fall så är det som faller på tungan inte så vackert. Eller kort och gott:

- Skitsnack!

Inte ens en värsting-PC idag klarar av att komma nära Avatar. Bildkvalitén är på tok för hög. När Epic och Crytek visar upp vad deras spelmotorer minsann skall klara i nästa generation är det inte heller ens i närheten. De talar inte ens samma språk. Visst, det går att göra sånt som i viss mån kan fuskas till att imponera och ha ett utseende som påminner om kvalitén, men att det hamnar där rent detaljnivåmässigt och bildkvalitémässigt och i 3D? Give me a break! Inte en chans.

Man talar idag om att Battlefield 3 ser fotorealistiskt ut. Och visst, på en monstermaskin ser det oerhört bra ut. Ljussättning, effekter och liknande är i väldigt hög kvalité. Men är det Avatar? Nixpix. Allting i Avatar har för hög kvalité. Bara en sån sak som att i Avatar finns ingen så kallad aliasing. Alltså inga flickrande, fnasiga, pixlar på kanter och i fjärran. Inte heller några suddiga texturer eller några liknande bildartefakter. Inte heller ser man något som skulle kunna liknas vid en kantig, tydlig, polygon. Allt detta finns i Battlefield 3 i mer eller mindre omfattning. Och då har jag inte ens nämnt riktiga reflektioner, något den första Toy Story hade men som ännu inte dykt upp i något spel. Crysis 2 i sin DirectX 11-uppdatering fuskar till det (i screenspace), och gör det riktigt bra, men det är långt ifrån riktiga raytracade reflektioner. Sen kan man väl bara säga lycka till med halelujah-bergen utan att komprimissa med nåt eller för den delen håret på karaktärerna och alla simulationer som pågår av vingfladder och exploderande träd.

Men visst, jag kan köpa att det kommer se bra ut, kanske i nivå med Avatar på flera plan genom mycket fuskande så det blir ”tillräckligt” bra. Blir väldigt spännande att se. För visst kommer vi säkert bli imponerade av vad man kommer kunna krama ur maskinen. Dessutom känns det fantastiskt att Microsoft verkar satsa på ett riktigt generationshopp med CPU och GPU som låter spelen utvecklas både grafiskt och i fysik och artificiell intelligens med mera, och inte bara en lite lätt uppgradering. Man kan väl säkert gissa på en vidareutveckling av Kinect också. Så det blir säkert fantastiskt med tappade hakor i golvet och allt. Men någon Avatar, det tror jag inte på.

Men jag har gärna fel…

Längtan

När förnuftet flugit sin kos

Text: Joakim

Jag brukar undvika att titta för mycket på spelvideos innan ett spel släpps, dels för att jag inte vill få händelser spolierade för mig innan jag själv upplever det, men också för att inte bli allt för exalterad över ett visst spel. Detta gör jag medvetet för att undvika den gruvliga besvikelse som ofta infaller sig när man tror att ett spel ska helt fantastiskt men sen inte riktigt lever upp till förväntningarna. Det har hänt för många gånger och jag försöker mitt bästa för att inte dras med i förväntningarna.

I många fall går det här bra men inför hösten finns det ett spel jag inte har klarat av att hålla tillbaka min lust att se allt. Det hela började med de fantastiska svartvita bilderna som Rocksteady Studios släppt, dessa gjorde mig helt knäsvag och efter det har det varit kört. Jag släppte hämningarna helt och har sedan dess slaviskt kollat på varje video och kan inte sluta dregla över hur fantastiskt Batmans nästa äventyr ser ut!

Samtidigt som jag skrev föregående mening inser jag sorgligt nog att jag troligtvis inte kommer älska Arkham City lika mycket som föregångaren Arkham Asylym. Det som talar för att jag strax efter den 21:a Oktober kommer vara besviken är dels det faktum att Arkham Asylym kom som en blixt från klar himmel för egen del. Jag visste absolut ingenting om det spelet. Nu ligger mina förväntningar på astronomiska proportioner, jag förväntar mig nästan det ultimata spelet och ja ni hör ju själva hur liten chansen är att dessa förväntningar införlivas.

Tills dess att jag sitter där besviken lever dock hoppet på att i höst så kommer världens bästa actionspel!

Trailern nedan är för övrigt helt sittmöbelsfri, därför kan inte en jämförelse med Uncharted 3 eller Resistance 3 göras om vilket spel som är snyggast/bäst/störst/vackrast.

Inbördeskrig

Fredrik svarar på anklagelserna

Text: Fredrik

Igår gick Jocke – känd som Familjenspel – till en väldig attack mot mig och mina uttalanden om Resistance 3. Efter denna gemena provokation så ser jag ingen annan lösning än att besvara eld med eld. Scenen är redan intangen. Låt nu denna hjärtats djupa konflikt spelas upp inför alla att se. När ridån dras för och duellen är över kommer det vara en som står och en som försvinner ut med skammen. Detta betyder inbördeskrig och likt alla konflikter jag är involverad i började den här med ett missförstånd från min motpart.

Jocke försöker täcka sina påhopp i en air av humor och sarkasm för att få det han säger att låta som att det inte är allvarligt menat, något jag aldrig skulle sänka mig till. Fjärran vore det från mig. Men Jockes stora problem är inte att han gömmer sig bakom sarkasm eller att han ser mig sitta instängd på Arkham Asylum utan att han missar själva kärnan i det jag säger. Låt oss ännu en gång lyfta fram den tweet som ligger till grund för denna allvarliga konflikt.

”Resistance 3 ser så tokigt bra ut – på många plan – att jag blir knottrig och måste gå på toa eller nåt. Mer peppad än för Uncharted 3.”

Kärnan i denna tweet är såklart min reaktion. När det gäller Twitter är det viktigt att aldrig läsa någon bokstavligt utan försöka se vad som står mellan raderna, just på grund av den 140-tecken långa teckenbegränsningen. Det som då tydligt framkommer är att det mer handlar om ett uppdämt behov av ett besök på det kaklade rummet i bostaden. Detta faktum går Jocke i sin blindhet helt förbi, och således kan han inte heller förstå vad som sägs därefter om pepp. För likt ett uppskjutet toabesök handlar pepp om förväntansfull nervositet inför något som komma skall, som slutligen leder till att ett uppbyggt tryck lossnar. Således säger pepp mer om förväntan än själva objektet för förväntan.

Anfall är bästa försvar, men eftersom jag enligt vissa tydligen är mentalsjuk så går jag rakt i försvarsställning. Frågan då att svara på är varför jag ser Resistance 3 som något som är mer värt att ha förväntan inför än Uncharted 3. Jag ser fram emot båda, men just Uncharted är lite som att se fram emot en ny säsong av en favorit-TV-serie. Man vet att det kommer bli bra, men man vet samtidigt vad det är man kommer få. Lagom kul tredjepersonsskjutare med mysig story och oerhört charmiga massmördare till karaktärer samt en rad fantastiska scenerier och så kallade set-pieces. Allt uppdelat med jättefina mellanfilmer de säger är renderade i motorn, men tveksamt om det kunde ske i trettio bilder per sekund. Gamle trofaste Drake helt enkelt. Bra, men inget att oroa sig över eller blir hysterisk över.

Uncharted - en serie speciellt känd för att knappt ha någon grafik alls

Resistance 3, däremot, är något annat. Det första spelet i serien var ingen jättehöjdare, men var också gjort för att hinna med lanseringen av en ny spelkonsol. Tvåan däremot var riktigt roligt, med egentligen bara några få brister – huvudpersonen fortsatte vara jättetrist, grafiken var inte mer än ok, man följde strömmen i att bara tillåta få vapen åt gången, samt att svårighetsgraden var aningen för hög på normal. Utöver det var det ett underbart roligt spel med finurliga spelmekaniska idéer och framför allt fantastiska, fantasifulla, vapen. I den nu kommande tredje delen verkar de ha åtgärdat alla dessa brister. Storyn blir en mer personlig ‘road-movie’, man har fört tillbaka möjligheten att välja bland en myriad vapen i varje strid (många av dem lite annorlunda) – just som i gamla klassiska shooters som Half-Life 2 – och så finns där då grafiken, detta hemska ting som tydligen inte har någon som helst relevans för spelupplevelsen. Det är ju inte heller direkt något man kommer att tänka på när det kommer till Uncharted 3, då den serien – som alla vet – är speciellt känd för att knappt ha någon grafik alls.

Men Resistance 3 har en av de bästa kombinationerna av bra ljussättning, bra art direction och bra teknik jag sett på länge. Man använder också världen i sig för att berätta och sätta kontext på ett sätt de tidigare spelen i serien bara kunde drömma om. Och det är just detta, hur de radikalt förnyat serien både estetiskt och tematiskt men ändå behållt det som var bra som gör det värt peppen. Kommer spelet bli bättre än Uncharted? Irrelevant fråga. Att jämföra dem är fånigt då de inte ens är i samma genre.

Trots att jag bara pratade om förväntan och kissnödighet så vill han jämföra

Men Jocke vill såklart jämföra. Trots att jag bara pratade om förväntan och kissnödighet så vill han jämföra. Så trots att han totalt missförstått mig så hugger jag nu på betet. Låt oss jämföra. Inte bara rent subjektivt, utan med hjälp av vetenskap och objektivitet. Det enda som finns att ta fram för detta ändamål som är tillräckligt viktigt och allmänt erkänt som fundamentalt för den totala spelupplevelsen och som trumfar allt annat är just jämförelse av sittmöbler, soffor för att vara mer specifik – något som även Jocke nuddade vid i sitt inlägg.

Tyvärr så finns det i dagsläget inga bilder från Uncharted 3 som innehåller några soffor, vilket bara det säger en hel del om kvalitén på det spelet. I brist på riktiga spelmekaniska grundbultar så får vi nöja oss med en fotölj. Bara där ser vi en tydlig objektiv fördel för Resistance 3. I Resistance-soffan (se bilder nedan) får en hel white-trash-familj plats och kan njuta av lyxen medan i Unchartedfotöljen går det kanske att knö in Uncle Bob i, som då mest får svettas hela tiden. Om man har tur. Trots att vi ännu bara skrapar på ytan ser man direkt hur vida överlägset Resistance 3 är som spel.

Sittmöbelsjämförelse mellan Resistance 3 (vänster) och Uncharted 3 (höger)

Dessutom har jag genom att noga mäta och räkna kommit fram till tydliga siffor som visar att Resistance 3 är ett bättre spel – alla kategorier. Exempelvis finns där 176% mer yta med specularitet på – det vill säga blänk – trots att den skyms av ett ben (ett tydligt tecken på bättre integration i världen). Inte nog med att det blanka täcker en större yta så är även Resistancesoffan 168% blankare i sina ljusaste partier. En mycket viktig siffra. Det starka sambandet mellan hur man putsar lädret i spelmöbler och spelets kvalité behöver inte ens diskuteras längre, så även här är Resistance överlägset, och då har jag inte ens tagit hänsyn till att Unchartedfotöljen är full med mossa. Ser man till rent shadingtekniska detaljer finner man även när man jämför ambient occlusion att Resistancesoffan slår Unchartedfotöljen med hästlängder. Nästan tre gånger så mörk skuggning! Lägg till det högre upplösning på normalmaps och den nära tillgången till frisk luft vid sittande och jag tror inte jag behöver säga mer för att det skall vara helt solklart vilket spel som är bäst.

Även vid direkt vetenskaplig jämförelse råder där ingen tvekan. Att man skall ha större pepp för Resistance 3 ter sig nu självklart, och Jockes infantila försök att med känsloargument och målande av nidbilder skapa en aversion mot Resistance 3 blir i det klara ljuset av fakta inget annat än rent löjligt. Eller som man annars skulle kunna uttrycka det:

Ägd!

Triforce

E3-kriget, vad vill vi se?

Text: Spelkriget

Rummet är lite rökigt, det luktar cigarr och gammal möbelpolish. Bokhyllor täcker hela väggarna från golv till tak men det är inte böcker i dem utan gamla spelfodral. Små fönster finns på en väggen men det är mörkt ute och det lilla ljus som finns kommer från en gammal grön skrivbordslampa som står mitt på ett skrivbord i mörk mahogny med läderyta. Skrivbordet står mitt i rummet och framför står två oxblodsröda läderklädda öronlappsfotäljer i Brittisk stil. Fredrik sitter nedsjunken i en svart läderfotölj bakom skrivbordet, han ser inte upp när Joakim öppnar dörren för att gå in i rummet. Frances pressar sig förbi Joakim, hon slänger sig nonchalant ner i en av öronlappsfotöljerna med benen över ena armstödet och utbrister: Jag är inte hypad alls!

Fredrik lyfter på huvudet och säger mycket lågt och farligt: Låt oss prata om det här mina… vänner

Joakim skrattar: Jasså, låt oss börja då min… kollega. Han tittar bort mot Frances och blinkar med ena ögat. Samtidigt som han sätter sig ner i den andra öronlappsfotöljen så slår dörren igen bakom dem med en dundrande smäll.

Frances: Nej jag vet inte, jag känner bara ett stort fett MEH! inför hela E3.

Joakim: Vad menar du Frances? Hur kan man känna ett stort Meh inför hela E3? Det är ju nu det händer! Hela branchen darrar av förväntan! Kommer det nya konsoler? Hur ska Sony hantera debacklet med PSN? Frågorna är många! Framför allt! Vilka nya spel får vi se?

Fredrik: Själv är jag superhypad. Dels för att vi vet det kommer ny konsol (Café), men också på hur de andra skall kontra det. De vet ju om vad som kommer från Nintendo liksom.

Frances: Vem vet, jag kanske tänder till när det börjar dyka upp coola grejer på mässan, men inför mässan känner jag inte något stort sug. Så nu sitter vi här två hypade killar och en seg tjej. Ni kommer bli besvikna och jag kommer säkert hitta den där WOW-nyheten att glädjas åt.

Fredrik: Så kan det mycket väl vara, låt oss tala om de stora elefanterna först, hur känner ni inför Microsoft? Kan de följa upp Kinect-succén med lite mer innehåll? Vad tror ni de har att komma med?

Joakim: Microsoft säger du Fredrik? Kinect skulle jag gärna vilja se mer kul till, något häftigt innovativt kanske? Visa vad de verkligen kan göra med produkten. Kanske äntligen den där uppdateringen som gör den känsligare? Spel, spel, spel till Kinect som är intressanta!

Jag har fortfarande inte riktigt gett upp Kinect som en rolig grej i större spel, ni vet som ett tillbehör som bidrar till upplevelsen mer än som specifik kontroll.

Frances: Jag tror inte MS eller PS kommer försöka kontra Nintendo just nu, det kommer nog dröja lite!

Fredrik: Ja verkligen. Nu har de visat att det fungerar. Dags att visa spelen. Men jag tror, men hoppas inte, att Frances har rätt där med att Microsoft och Sony kommer dröja lite.

Själv har jag har en dröm om ett grymt FPS med headtracking så att det man ser ändras när man flyttar huvudet, det vore riktigt coolt!

Frances: BANG HEADSHOOT!!

Fredrik: Mina kära vänner, vad tror ni om Sony då? Som det ser ut nu är de helt i botten rent PR-mässigt med sitt PSN. Något jag skulle vilja se är faktsikt just därför ett ödmjukt Sony. En Kevin Butler som ”VP of apologies”, det vore skönt om de hade lite självdistans och humor.

Frances: Jag är så otroligt ointresserad av Sony. Vet inte varför. *låter som en surkärring*

Fredrik: Jag brukar också vara det, rent spelmässigt, men just med hela PSN-debaklet så är det väldigt intressant. Och du är ingen surkärring. Du är grundad i verkligheten och vi svävar bland hypemolnen där allt nytt är underbart no matter what.

Joakim: Bah Fredrik sluta smöra nu, hon är en riktig surkärring, jag vill se mer av Uncharted 3 såklart! Vet inte riktigt vad de ska göra för att rädda sig själva i PR stormen de lever i just nu.

Fredrik: De kan ju knappast ignorera det? De kan ju inte bli det vanliga snacket om hur många som har PSN eller liknande, det skulle ju inte vara passande. Det vore otroligt kul om Microsoft kunde kasta lite paj på Sony också när de snackar om live.

Vanligtvis brukar de ju tjata om hur många PSN-subscribers de har. Kanske inte riktigt passande i år

Joakim: We have 77 million trooooooops!

Fredrik: Ja Konami för fantastiska förra året med sin helt nedknarkade presskonferens. I år hade de ju sin pre-E3 stream med announcements, men kommer de ha en presskonferens också? Med Tak Fuji som visar upp ett ”online pope-mode” med ”one million troops” och ”I love you guys”. Ja kommer Konami återupprepa sin grej från förra året med helt nedknarkad presskonferens? Kommer de ha självironi nog att referera till den också?

Joakim: Förra året var bara ett gigantiskt PR-trick och denna gången kommer det vara fullt hos dem och nu kommer de visa helt fantastiskt coola grejer. *ironi*

Fredrik: Mer Castlevania kanske? Omstarten var ju lysande! Men när det gäller spel då. Frances, du var lite pigg på Thief 4. Något speciellt du väntar dig?

Frances: Jaaa!!! Jag vill ha info… LACK OF INFORMATION. Blir galen för de är ju superdåliga på att teasa! Eller så är dom för bra… Edios utvecklar och det är andra året nu så de får fan ta och visa något nu!

Joakim: Skit i jävla Theif 4 nu, jag säger bara GRAND THEFT AUTO V *skriker med galet ljus röst*

Fredirk: Jocke du är en sådan fanboy! Annat är det med Alan Wake 2!!! Älskade Alan Wake!!! <3 <3. Det vore verkligen en dröm att de utannonserade och visade upp Alan Wake 2. Kinect version eller att man spelar det med en banjo… I don´t care! Vill … Ha … Meeeeer!

Joakim: När det gäller Rockstar är jag fet fanboy, men du ska inte säga så mycket, du och dina finskapinnar!

Fredrik: Frances du måste vekligen få chans att träffa Alan. Man of your dreams!

Frances: Åhå? Ja jag måste verkligen skaffa en Xbox, min sambo har lovat mig en! Fast hoppade vi över Nintendo nu? Nintendo är det enda jag känner lite spänning för, riktigt roliga rykten!

Joakim: Jaha vafan ska vi köra Nintendo nu? Så sjukt trött på dem!

Fredrik: Är Café så roligt då? Känns som en mellankonsol med ännu en konstig gimmick.

Frances: Ja Café kommer bli jätteroligt! Du ska se att de hittat på något kul! Kanske inte något prestanda-monster men Nintendo är KUL och de är ROLIGA!

Joakim: Nintendo verkar ju trivas att vara någon form av mellankonsol, de kör sitt eget race vilket de ska ha cred för.

Fredrik: Det är kul att se vad de hittat på, sure, men kommer jag köpa den? Troligtvis inte. Nintendo har inte riktigt en historia av den typen av spel jag gillar, förutom Metroid då.

Frances: Men vännen du behöver inte köpa Nintendo, jag kan göra det och så får du låna min konsol när den börjar samla damm.

Joakim: Jag köper allt, jag är en sucker för nya grejer!! Need more stuff! Solklart köp och jag tror att de närmar sig hardcore lite mer och kanske kan få stöd på riktigt av tredjepartsutvecklare. FIFA/NHL osv i likvärdiga versioner, bara det Nintendo! Äntligen är ni på banan igen!

Frances: Såja kära Joakim, den som lever får se…

Fredrik: Ja det lär ju garanterat komma massa multiplatformsspel till Café. Är ju inte dyrt att porta över sina CoDs och Assassins och sådant över till den också.

Joakim: Tror den stora grejen med Café kommer vara att den visas upp i speldugligt skick, jag tror också Nintendo kommer släppa bomben att Zelda skjuts tills 2012. De har garanterat redan börjat jobba om det till nya Café.

Frances: Oh just! Zelda… jag är nyfiken, inte sugen, men nyfiken!

Fredrik: Skyward Sword ser inte vackert ut, och vill verkligen de som spelar Zelda EGENTLIGEN sitta och vifta ner fiender?

Frances: Jag gjorde det när Wiin släptes HAHA

Joakim: Nej ingen vill vifta i spel…. någonsin! Kick my ass nu Frances, om du vågar!

Frances: Ok men killar nu har vi snackat konsolskit ett bra tag, kan ni hypa något för mig, en PC-tjej? Något jag BORDE vara het på gröten inför E3 för?

Fredrik: Det finns en grej, ett spel som ALLA borde vara pepp inför. Half-Life 3! Kommer det i år? Finns det ens?

Joakim: Jag tror det. Men som sagt man får ju se lite av skeppet i Portal 2 men jag är så förbannat trött på allt hypande av HL3! För fan bara visa vad ni gör någon jävla gång! *frustration*

Men Valve kommer utannonsera tadadada!!! Left 4 Dead 3 *catching* pengar rullar in, det går bra nu…..

Fredrik: Ok men vi kan enas om att Half-Life 3 är något vi vill ha, något som faktiskt kommer är ju Halo 4! Jag hoppas det presenteras och ser helt insanesnyggt ut. Ett personligare Halo med fokus på relationen Cortana/Chiefen. Corrine Yu (grymt duktig spelmotorutvecklare) gör sedan en überteknisk presentation i en intervju/video i samband med mässan, men inte på själva mässan. Jag vill helt enkelt veta allt om den toksnygga motorn!! *PEPP*

Joakim: Vilka är det som gör Halo 4 nu igen?

Fredrik: Det är 343 industries. Microsofts egen studio.

Joakim: Ah cool, jag vet inte Halo är ytterligare en serie jag känner sjukt lite pepp över… inget spel jag spelat i serien har varit bra, inte sådär 9-10/10 bra iaf.

Fredrik: Jag hoppas de med Halo 4 kan lägga mer fokus på en personligare story. Reach hade för mycket grejer som hände men inget man brydde sig om. Halo 3 var dock vackert slut på och allt, Reach var aldrig vackert rent storymässigt. För man brydde sig inte.

Frances: Nu skiter jag i er överhypade män! Jag vill sluta och gå och ligga med Isabella. Måste verkligen få min timme med Dragon Age 2 nu! Annars blir jag inte bara en trött tjej utan även en frustrerad sådan!

Joakim häller upp en ny whiskey, tänder en stor cigarr och lutar sig nöjt tillbaka i sin bruna läderfotölj. Det kommer bli bra det här säger han skrattandes, ikväll drar det igång mina vänner då hoppas jag vi får se saker vi inte ens har kunnat tänka oss! Fredrik ler nöjt åt sin kollegas insiktsfulla kommentar och höjer sitt glas med vatten. Frances? Ja hon har redan lämnat rummet för att ligga…

Hopp om kommande spel

Förväntan på vägen mot potentiell katastrof

Text: Fredrik

Så här strax innan E3 kan det vara på sin plats att blicka lite framåt. Det kommer ju komma en rad utannonseringar och spelnyheter i samband med mässan, och det finns då vissa spel man vill kasta ett extra öga på. Den här gången tänkte jag lista tre spel som jag är jättepeppad inför, men som också är lite utav osäkra kort – spel som kan gå från hoppfullhet och förväntan till total katastrof.

Silent Hill: Downpour

Jag har aldrig spelat ett Silent Hill-spel. Och ärligt talat är jag inte särskilt intresserad att gå tillbaka och spela dem heller. Det kommer tillräckligt mycket bra spel i den här generationen för att jag skall klara mig. Skall jag vara ännu mer ärlig så vet jag inte heller så mycket om Downpour heller. Horror med mer fokus på psykologisk horror än ren action. Spelmekaniskt en varierat mellan action och flykt. Nånstans mellan Silent Hill 2 och Homecoming vad jag förstått, vad det nu betyder.

För mig är det dock något som känns rätt med det här spelet. I bilderna känns atmosfären helt rätt, och spelet har även hjälp av den klassiska spelregeln att regn är samma sak som bra. Det finns inte mycket att gå på, men det jag vet känns dock riktigt trevligt.

Men det kan samtidigt gå helt åt skogen. Jag minns Alone in the Dark, ett spel jag verkligen såg fram emot som såg hur lovande som helst ut i förväg. När spelet väl kom var det en katastrof. Lägg till det att det är en Tjeckisk utvecklare, vilket bådar för bra teknik och design men kan vara lite mer osäkert kort på speldesignbitarna, om man nu skall se till stereotyper.

I vilket fall verkar de medvetna om både förväntningar och arv, vilket är lovande om något. Musiken görs av kompositören av Dexters musik, så åtminstone musiken kommer vara lysande.

Tomb Raider

Tomb Raider har startats om mer eller mindre ett antal gånger. Resultatet har mötts med ganska varierande mottagande. Men den här gången tror jag faktiskt de nailar det.

Det vi ställs inför är en helt ny Lara med ett lite annorlunda förflutet. Det är lite utav en ursprungsberättelse i stil med Batman Begins. Skitigt och rått. Lara själv ser mer realistisk ut och mycket mindre serietidningsaktig. En mänskligare Lara kort och gott. All good and well.

Vad kan gå fel då? I ett sånt här spel är kontrollen livsviktig. Det är lätt hänt att det antingen blir för ostyrt så det är omöjligt att hoppa som man vill eller också är det alldeles för uppstyrt och det känns mer som att man spelar Guitar Hero än ett tredjepersonsspel. En svår balans.

Utöver det så finns en rad saker som kan gå fel när man startar om ett varumärke. Vi får hoppas de inte tittat allt för mycket på andra spel utan hittar en egen identitet. I vilket fall så ser det lilla man sett ruskigt bra ut. Om nu bara titeln kunda vara något som var hyffsat unikt googlingsbart.

Final Fantasy XIII-2

Många klagade på Final Fantasy XIII. Jag var inte en av dem. Jag gillade stridssystemet, som var en mycket bra blandning av effektivitet och strategi. Speciellt flera av bossarna krävde både flinka fingrar och paradigmskifte i rätt tid. Världen var även vacker och karaktärerna var charmiga. Speciellt var jag svag för Lightning – en fantastisk hjältinna. Trots ett stort mythos, eller kanske snarare på grund av, så kändes storyn tyvärr dock lite ofokuserad.

Vilket för mig till FFXIII-2. Den direkta uppföljaren. Eftersom jag gillade det förra spelet så känns det lovande med uppföljaren. Det känns även intressant med att spelet verkar behandla den osynliga världen, eller någon form av mörkervärld. Kommer Lightning kämpa för att behålla balansen i världen? Kommer vi få se de stora gudaväsendena Muin, Etro och Buniberzei? Peppad!

Men samtidigt kan det bli helt kass. Jag gillade Final Fantasy XIII, men är också ganska nöjd med det som det spelet gav. Mer av samma känns meningslöst och onödigt. Det får gärna vara liknande, men några radikala förändringar krävs också för att det skall bli intressant. Och det är dags för historien att få lite fokus också. Annars kan det vara.