-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
5 Gästblogg: Hårda ord om Enslaved
Min fru har varit på mig en längre tid att hon vill skriva om Enslaved. Så fort spelet har nämnts i något sammanhang har hon blivit upprörd. Så nu släpper vi vilddjuret lös i ett gästinlägg. /Spel-Malmer
För ett tag sedan visade min man en speltrailer för mig, och vad jag minns så var jag inte särskilt imponerad, men han försäkrade mig om att jag säkert skulle gilla det. Kär som jag är, satte jag mig än en gång i soffan för att tillsammans med min gamer till man följa med på ett äventyr i spelens värld.
Jag vill börja med att säga att jag gillar spelet, precis som min man lovade att jag skulle göra, men det finns endel grejer med spelet jag verkligen inte kan släppa utan måste få ventilera.
I allmänhet så har jag svårt att under spelens/filmernas gång hålla åsikter för mig själv, ibland till min käras förtret, då jag ofta riskerar att ”spoila the moment”. Så även i detta spel.
Bland det första jag hade synpunkter på i spelet var de otroligt stereotypa könsrollerna, som jag naturligtvis nämnde mer än en gång. Monkey är ju lite väl muskulös även ur praktisk vinkel. Jag menar hur många apor ser ut som bodybuilders? Jag gissar att man behöver vara smidig för att klättra runt och jag kan tycka det borde bli väldigt tungt och osmidigt med hans muskelmassa. Men visst, det krävs styrka för att hålla uppe ens kroppsvikt i klätterställningen också, för att inte tala om allt skrot Monkey lyfter titt som tätt.
Trip däremot har jag inte så mycket att säga om, som jag kanske hade velat. Hon är inte särskilt opropotionelig alls, anses i sällskapet som den som vet saker och innehar den annars stereotypt maskulina egenskapen, att vara teknisk. Däremot kan jag sucka över att hon inte får ha en top som räcker ner till byxlinningen eller varför inte en ourringad t-shirt? Dock slog det mig när jag satt här och skrev om Trips kläder att Monkey inte har något på överkroppen alls!
För att nämna något annat som jag som observatör tänkte på var min besvikelse över Trips hem. Jag hade väntat mig något riktigt vackert. Jag tyckte faktiskt att New Yorkbiten i spelet var vackrare, mysigare och mer hemtrevligare. Jag vet inte riktigt hur tidsperspektivet i spelet skulle vara men jag upplevde det som ganska kort tidsperiod. Kanske utspelade det sig under några dagar, en vecka. Därför ville jag sett något spår av andra människors liv någonstans överhuvudtaget i spelet men främst i Trips koloni.
Däremot gillade jag verkligen karaktärernas ögon. Det fanns närmast något som skulle kunna kallas liv i dem. Självklart förstår jag att det är svårt att simulera själ och liv men de är riktigt nära att lyckas i det här spelet. Dessutom gjorde skådisarna en otroligt bra insats som förhöjde upplevelsen ytterligare.
Striderna tyckte jag för övrigt var riktigt kul att se på med alla dess färger, dunder och brak. Jag är uppvuxen i actionfilmens värld så jag gillar explosioner och liknande. För att gå in på detaljer i stridens hetta så gillade jag verkligen att det var olika metalliska ljud i striderna beroende på om slaget blockades av fienden eller ej. Sen fanns det en del pussellösningar som jag inte tyckte verkade särskilt svåra, vilket i positiv mening inte stoppade upp spelet onödigt länge. Men ur ett negativt perspektiv inte gav tillräckligt med utmaning. Men så var det inte jag som spelade heller.
Jag ska inte avsluta med att säga hur otroligt störande striderna med den där ”hunden” var. Istället avslutar jag med att säga min mening om spelet som helhet. Allt som allt verkar det ur min synvinkel, det vill säga bredvid i soffan, vara ett bra spel. Det flöt på storymässigt och jag kände att jag ville följa deras resa av spänning och nyfikenhet. Kommer hon hitta sin pappa? Går Trip och Monkey skilda vägar när hon hittat hem? Jag vet inte riktigt om jag ska våga lägga till dessa sista ord, med tanke på andra bloggars recensioner och höga fullpottsbetyg.
*Andas*
Spelet lämnar mig ändå ganska oberörd. Aah! Då var det sagt! Det fanns en skön humor genom hela spelet och en berättelse som gjorde att jag ville se hur det slutade men det var som vilken actionfilm som helst, de som inte lämnar några spår i hjärtat så att säga. Den omtalade scenen där Trip avaktiverar Monkeys headband och ger honom möjligheten att utgöra sin eventuella hämnd på henne och sticka därifrån, den blir det inget med. Spelet fortsätter som inget har hänt. För min del kändes det mer som att fördelarna med headbandet var överlägsna och hur skulle spelutvecklarna lösa de sista striderna utan Monkeys fördelar och uppgraderingar med headbandet?
Så förlåt mig Oskar Källner och Familjenspel att jag inte kan känna samma känsla av att det är ett ”suveränt spel” eller uppleva den kärlek till Enslaved som ni verkar känna. Ändå vill jag säga att jag såg en enorm potential i storyn men vad betyder det när vi inte bjuds på några dilemman?
17 Gästblogg: Jag, en gamer-fru
Jag föreslog för min fru att hon skulle kunna gästblogga lite här på bloggen. Sagt och gjort, här kommer det första inlägget, av vad jag hoppas blir fler, skrivet av min fru. Låt oss kalla henne för J. Ordet är ditt J:
Öppnar mitt första Word-dokument på nästan tre månader. Känns lite läskigt men också spännande och roligt på samma gång. Anledningen är att min man kom med – det bra eller dåliga återstår att se – förslaget att jag skulle gästblogga på hans spelblogg.
Min erfarenhet av egenspelade spel kan jag utan tvekan räkna på ena handen, så på det planet kan jag inte bidra med så mycket till en spelblogg. Men trots min lilla, lilla erfarenhet av egenspelat så har jag ganska mycket erfarenhet på ett annat plan inom spelvärlden. Ett plan där jag kan vara med, bli berörd och taggad att fortsätta utan att bli störd av att kameran rör sig ”fel” eller att jag trycker på hoppa-knappen istället för skjuta-knappen. Jag har nämligen blivit en gamer-fru.
Många tycker jag är tokig som sitter och kollar på när min man spelar. Att det måste vara urtråkigt och ”a waste of time”. Men redan som barn satt jag bredvid mina syskon och såg på när de spelade TEKKEN, Colin McRae och olika sportspel på – enligt mina källor – en Playstation 1. För mig och min man har det blivit ett sätt att umgås på. Om man tar filmkväll som ett exempel, eller bio för den delen. Hur lätt är det att dela tankar och åsikter under själva pågåendet av filmen eller bion? Efteråt är jag en av de som behöver processa filmen innan åsikter kan utbytas, såklart beroende på vad för slags film det är. Med spel är det annorlunda. Mitt i spelet kan du pausa, tillsammans resonera fram lösningar på problem eller bara uttrycka sin spänning och förväntan på det som kanske kommer. Medan det händer.
Visst kan man pausa film, men det förstör upplevelsen. Spel är inte alls lika känsligt.
Dessutom kan jag ”avslöja” att jag faktiskt väljer spelen jag sitter med i, såklart på inrådan av min man som känner mig så väl och med hjälp av trailers. Exempel på spel jag suttit med i är Alan Wake, som är fantastiskt spännande och thrilleraktigt – helt i min smak. Uncharted 2 är också ett spel som min man inte fick spela utan mig bredvid i soffan. Även delar av Assassin’s Creed 1 och 2 tilltalar mig bland annat på grund av sina sjukt fina miljöer, baserade på historiska städer. Dessutom gillar jag verkligen att det är så många historiska inslag i spelet som du både kan välja men också välja bort till viss del. Sen har väl ingen missat Portal…haha, vilken humor! Går och nynnar på slutlåten lite då och då…
Jag kan även nämna att jag, liksom EmmyZ (via Gamingmama) föredrar undertexter, fast av en annan anledning: De låter mig ta en paus ifrån pluggandet. När jag ser något intressant hända på skärmen kan jag be honom ta ur hörlurarna och låta mig vara delaktig.
"Nej, nej, flaggan var åt andra hållet! Aaaargh! Gör som jag säger!"
Det finns givetvis problem som kan uppstå när ena parten i ett äktenskap är en gamer medan den andra inte är det. Men vet ni vad? Allt går att lösa genom att acceptera varandras olikheter och ge varandra utrymme (läs: fjäsk och mutor). Förresten så finns det inte mycket som slår hans lyckliga ansiktsuttryck när ett nytt spel är hemköpt eller när han har suttit en hel dag (eller natt) och spelat i sträck.
Likt ett barn på julafton.
/J
J 
Avskyr verkligen hennes ”Va va det jag sa”-min! haha.
För det första vill jag säga att jag tycker att alla har rätt till en åsikt, även om den i det här fallet är fullständigt felaktig *ironi*
Sedan vill jag säga riktigt bra skrivet, jag förstår och accepterar dina synpunkter, fast jag tycker tvärtom i mångt och mycket. När jag spelade det var vi två som satt med ”bredvid” och såg på och de båda sögs in i spelet och älskade det lika mycket som jag, kan vara att vi har sämre smak men ändå.
Det som tilltalade mig i storyn var resan, att vara på väg någonstans, dels äventyret men också karaktärerna som utvecklades och kom varandra närmare, en vänskap som föddes, att sedan få insikt i vad den andra kände och att förslavad eller ej så gjorde dom nu det här tillsammans. Det kunde lika gärna kvitta om huvudbandet var där, Monkey skulle hjälpa till ändå och det visade han genom sin symboliska handling att fortsätta vara Trips slav.
Jag tycker att vi enas om att inte enas, vi fick en resa, ni fick ändå ett, som jag förstod det, bra spel.
Tack för mig!
Familjenspel bloggade nyligen: Adventstävling!
Bra sagt.
Bra skrivet J.
Faktum är att jag håller med om samtliga negativa aspekter som du nämnde ovan. Till det kan jag lägga att kameran var lite för nära i striderna, att hoppningen kändes för automatiserad och att man till slut blev trött på att springa runt och plocka ”energibollar”.
Saken är den att jag liksom Familjespel sögs in i spelet till den grad att jag hade överseende med ovanstående problem. Det var så mycket som var positivt, att jag slutade bry mig om det andra.
Vad gäller den där sista scenen där ”det inte hände något” så upplevde jag den helt annorlunda. Låt mig klippa in något jag skrev i en tidigare diskussion.
”Just den scen som du störde dig på, där Monkey ber Trip att återaktivera slavpannbandet, tyckte jag var hur bra som helst. Den var fylld med motsägelsefulla känslor och den bistra insikten att Monkey kanske har blivit ”institutionaliserad”. Efter så lång tid med slavbandet har han blivit van vid det. Trygg i det. Han gillar numera Trip, och vet inte hur han ska relatera till henne om slavbandet åker av. Ska han försöka uppvakta henne? Vrida nacken av henne? Frågorna är för många. Det enklaste är bara att aktivera det igen. Så med sin vanliga elegans ber han henne att göra just det. För mig var det inte en dålig ursäkt för att ha kvar sitt UI inför sista banan, utan ett djupt mänskligt ögonblick där Monkeys inre svaghet blottades.”
För min del var dilemmat glasklart. Men det var min upplevelse.
För precis som Familjeliv skriver så har alla har rätt till sin åsikt. Och som Spel-Malmer skrivit så har alla rätt till sin upplevelse. (Tur att det finns så mycket vist folk i närheten att citera.
)
Det jag egentligen finner intressanta med hela diskussionen är att två personer kan uppleva nästan exakt samma problem, men man ger dem olika dignitet. För vissa är problemen så stora att man hakar upp sig, och för andra spelar det inte någon roll.
Ett exempel åt andra hållet är Singularity som jag klarade härrom kvällen. För mig var det en kompetent shooter, men inte mycket mer. Faktum är att jag störde mig på ganska många saker som effektivt tog mig ur upplevelsen. Jag glömde aldrig att det var ett spel jag satt och spelade. Därför blir jag förvånad när så många andra höjder det till skyarna. Men allas upplevelse är unik.
Jag skulle vilja avsluta med att ge all cred till dig J för att du tog bladet från munnen!
Och vi får väl som Familjeliv skriver, enas om att inte enas.
Tack för mig.
Oskar Källner bloggade nyligen: Författande- Nya manuset klart
Visst är det bra att kunna acceptera varandras åsikter trots att man tycker tvärtom.
Jag tycker det låter bra att vi kan enas om att inte vara helt ense vad det gäller Enslaved, men som sagt: låt ingen eller inget förstöra din spelglädje!
Tummen upp för att det avklädda på mannen uppmärksammas lika mycket som det avklädda på kvinnan!
Jag har inte spelat det än, men funderar på att sätta flickvännen i den uppgiften. Det verkar nämligen som att spelet är roligare att se på än att spela.
Tommy Håkansson bloggade nyligen: Recension-kärleksbrev — ilomilo