Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.

Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.

I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.

Dragon Age: Origins bjuder på en hel del beslut. Som här, hoppa från bron eller inte...

Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?

Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.

Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.

Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.

Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?

Inspirerade av Spelradions spelklubb så har jag och min kompis Rickard gett oss på indie-spelet Sleep is Death. Efter en mycket sen kväll med många skratt så bestämde vi oss också för att spela in ett podcastavsnitt där vi helt enkelt diskuterar våra tankar, våra reaktioner och upplevelser.

Så ladda ner mp3-filen och följ med oss till en värld av spektrum, de osynliga och massor med mystiska nunnor. Bilderna finner du efter ”läs mer”-länken.

Klicka på första bilden och navigera med hjälp av piltangenterna.

Jag har det senaste spelat lite spel från förra året. Senaste klarade jag Batman i 3D-versionen (läs mer om det på onlajn.se) och nu har jag tagit mig an Dragon Age: Origins. Jag spelar spelet på min konsol, och har hittills bara spelat några timmar. Har inte ens blivit officiell Grey Warden ännu (men är på god väg), vilket för Mass Effect-spelare kan jämföras med att bli en Spectre. Så det är ganska lite jag spelat, men känner mig redo att ändå ge några första intryck.

Det första man slogs av när man slog på spelet var hur vacker musiken är. Det gäller inte bara titelskärmen, utan stämmer hittills för allt jag spelat. Det andra som slog mig var att grafiken var riktigt dålig. På sina ställen är den väl helt ok men i de allra flesta fallen är den riktigt usel. Speciellt karaktärsanimationen är riktigt usel. Fingrarna spretar och folk går som om de har häftstift i byxorna. Inte imponerande. Vissa saker är ju så att det inte är något som beror på spelets omfång utan måste göras vilket som och inte är svårare att göra det bra om talang finns. Att misslyckas med sånt är bara dåligt i storbudgetspel. Art-direction på många element är också bristfällig, medan andra element, såsom arkitektur är riktigt bra.

Röstskådespeleriet var i början ganska dålig (jag spelar som manlig City Elf). Jag var faktiskt ganska chockad då jag trodde spelet skulle vara just starkt på det området. Men det var bara precis i början, och delvis innan jag vant mig vid att huvudkaraktären inte talar. Så fort jag var klar med inledningen blev röstskådespeleriet väldigt mycket bättre. Till och med helt fantastiskt bra, även när man talar med sekundära karaktärer. Fortsätter det så här blir jag lycklig.

Stridsystemet är ännu ganska rudimentärt, men jag kan tänka mig att det växer när man får mer intressanta deltagare i ens partaj (jaja…”party”…) och har fler förmågor tillgängligt och fienderna blir svårare. Dock spelar jag mest för berättelsen och världens skull.

Egentligen kan jag säga att av det jag spelat hittills så är egentligen precis allting top-notch förutom grafiken. Skall bli intressant att se hur det utvecklar sig.

PS. Föresten: Håll utkik på bloggen den närmsta tiden. Har en tävling på gång med ett minst sagt singulärt pris… DS.

Jag spelade nyss igenom Batman: Arkham Asylum i specialutgåvan med stöd för 3D på vanlig TV. En helt klart angenäm upplevelse. Men eftersom du såklart vill veta mer så måste du läsa min artikel om detta borta på onlajn.se, där jag numera hjälper till som skribent.

Läs artikel (onlajn.se)

Så tack alla ni som bidragit med pepp och texter så att detta kunnat ske (främst EmmyZ och Onlajn.se).

Sen kan jag tillägga att om ni tycker att projektorbilden ser lite dassig ut så beror det på att det är sol och sommar utomhus. Hur man än försöker så är det svårt att helt isolera sig från detta fenomen.

Du har väl förresten inte missat J:s gästinlägg här på bloggen?

Idag klarade jag tidsmanupilationsspelet Singularity efter några nätters intensivt spelande. Man skulle kunna tro, med den titeln, att spelet har något att göra med Ray Kurzveils bok om den teknologiska singulariteten, The singularity is near, där vi alla blir superkreativa syntethjärnor (lätt överdrivet) men det är inte fallet här, utan det handlar om rum och tidsmanupilation. Den klassiska sortens singularitet alltså med fluxkondensatorer, bullet-time, radioaktivitetsmutationer och 88 miles per hour. Ok, kanske inte det sistnämda. Men mutationer och stora monster finns det gott om.

Singularitet: En punkt i rymden där de värden som beskriver gravitationsfälts styrkor får oändliga värden, och allmänt vedertagna fysikaliska lagar upphör att vara användbara för att beskriva tillstånd i singulariteten.

Det som slår mig direkt efter att ha klarat spelet är hur roligt jag hade. Det var en upplevelse som även om den på många sätt lånar från en rad olika spel ändå kändes unik och intressant. Första delen av spelet är väl kanske inte helt inspirerande, men det är inte dåligt heller. Det hela tar sig dock ganska snabbt, och växer därifrån hela tiden. Det är roliga pussel, men de tar inte heller över och blir allt för komplexa. I centrum finns ju ändå korridorsskjutandet, som har bra variation med olika förmågor och flera möjliga strategier. Skall man ha ut som mest av spelet skall man naturligtvis leka med alla tillgängliga förmågor. Sedan gillar jag också tempoväxlingen i spelet som går från att ena stunden vara intensiv action till att i en annan sektion bestå i att smyga förbi fiender utan att bli upptäckt. För en gångs skull funkar även undervattenssektionerna riktigt bra. Brukar inte riktigt gilla dem i spel. Den i spel obligatoriska tågsekvensen var också riktigt grym.

Rent grafiskt var det även bra mycket snyggare än jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara lite halvdassig grafik, men istället så möts jag av fantastisk art-direction med den ena miljön mer spektakulär och imponerande än den andra. Trots att många grafiska stilar återkommer så känns det alltid fräscht, till skillnad från den tydliga inspirationskällan Bioshock, där även om allt är väldigt spännande grafisk stil på i stort sett ser likadan ut genom två spel. Här varieras miljöerna ordentligt, men känns ändå som om de hör ihop i samma värld. Förvandlingarna mellan dåtid och nutid förstärker naturligtvis den här känslan. Särskilt imponerande är det i samband med att man vandrar omkring på ett större fartyg som inför ens ögon åldras i turbofart. Vid ett tillfälle tar man även på sig en gasmask, och detta ger en väldigt läcker grafisk effekt.

En typisk nivå i Singularity.

Det man kan klaga på är bristen på undertexter, men jag tycker nog ändå det funkade rätt så bra. Dessutom känns det lite mystiskt att folk skulle spela in sig själva på gamla bandspelare och lämna överallt. Jag kan köpa forskarna som talar om sin forskning på band, men att en liten rädd skolflicka som låst in sig på toaletten skulle ha med sig en stor 50-talsbandspelare och sedan spela in sig känns inte helt trovärdigt. Hade varit roligare om de löst den delen av berättandet med någon form av tidseko från 50-talet som man kunde lyssna av. Hade passat bättre med världen. Ibland är även texturerna (på konsol) lite lågupplösta.

Men det är detaljer. I det stora hela så är det ett riktigt bra spel som jag mycket väl kan tänka mig att spela igen, vilket inte är helt vanligt med en actionrökare. Tyvärr kommer det nog ingen uppföljare då Activision nästan verkat smyga ut detta toppenlir och försäljningen därför säkert blir lidande. Synd, för det förtjänar verkligen att sälja bra. Om jag skall sätta ett betyg på spelet så blir det 4 av 5 fluxkondensatorer. Eller om man vill jämföra: Bättre än det riktigt bra spelet Bioshock 2.

Nu är jag inte ensam bloggare att gilla Singularity. EmmyZ, Svampriket, Ariez och Xboxflickan har alla fyra uttryckt sin förtjusning över detta spel. Can’t say I blame them. Nu tycker jag det är dags för dig att skaffa spelet och ha roligt du med.

Kort och gott ett bra spel med lite brister. Det var i sina stunder också väldigt roligt, vilket gör att jag nu verkligen ser fram emot uppföljaren som skall komma i år. Den 26:e oktober i USA är i alla fall bekräftat. Det som visats av det spelet ser riktigt bra ut. Kan knappt vänta. Ytterligare ett kanonlir att se fram emot.

Tills dess, en bild från kommande The Force Unleashed II:

I det stora hela finns det väldigt lite att klaga på så här långt. Skådespeleriet är charmigt, och röskskådisarna är inte alls tokiga. Jag har riktigt roligt när jag spelar och det ser ut att bli en liten trevlig romans där också med piloten Juno Eclipse. Mysigt. Riktigt bra namn på en karaktär också. För oss som är Battlestar Galacticajunkies så är det även lite kul att se ”Crashdown” (Sam Witwer) spela huvudrollen. Star Warsstämingen känns också mer som de klassiska filmerna än de nya katastroferna på grund av den stora karaktärsfokuseringen istället för galaktisk politik. Vi får se hur det utvecklar sig…

Microsoft

Uppvisning av några spel vi redan visste om. Gears of War 3 ser riktigt fett ut. Blir skön fight mellan det och Killzone 3 nästa år. Båda är fina grafiskt (KZ3 nog lite finare), men Gears har mer personlighet än Killzoneserien. Imponerande gränssnittsnavigation med Kinect. Trista casualspel. Imponerad av Your Shape: Fitness Evolved (Halo: CE referens?). Ny Xbox 360. Sweet! Förhandsbokad. Värdelöst att inget pris på Kinect gavs. Är det 1500 spänn så är det absolut inget köp om inget riktigt nice visas upp. Kostar den 500 så köps den troligtvis. Min kompis som inte är core gamer men ändå satt med och såg presentationen var jätteimponerad av alla Kinect demos. Han gillade det mer än Playstation Move. Värt att fundera på, då jag själv kände tvärt om. I det stora hela var konferensen rätt så trist så när som på gränssnittsdemostrationerna som var intressanta. Casualspelen från Microsoft kändes riktigt fattiga, om än lite bättre än Sonys och Nintendos motsvarigheter. Men det var inget som direkt skapade köplusta. Kinectimals var gulligt, men blev fånigt när tjejen låtsades bli slickad av katten på TV:n. Kommer det på svenska är det nog ett roligt barnspel dock. Imponerande också att de lyckades hålla nya 360:n hemlig så länge. Klantigt att inte bygga in en Blu-rayspelare i den. De förlorar nog mer på det bland casualpubliken än de vinner i försäljning på Zune marketplace. Även riktigt klantigt att inte visa upp något fett spel för core-publiken som integrerar Kinect med vanligt handkontrollspelande.

Betyg: 2/5

Your Shape: Fitness Evolved

Nintendo

Uppvisning av Zelda. Meh. Känns väldigt gammalt. Inget upphetsande alls förutom för tidigare fans. Nöjer man sig med enkel grafik finns fler spel till PS2 med bättre prislapp och det måste finnas dem med bättre gameplay och bättre story. Wii känns totalt meningslös. De visar nåt DS rpg. Gäsp. 3DS visas upp. Verkar lite häftig faktiskt. Men den gröna färgen är fruktansvärt ful. Finns dock fler färger. Men den de visade var hemskt ful. 3D-funktionen är ju dock lite neat, men mest en gimmick. Har sett sådana skärmar som kör 3D utan glasögon. Inte roligt. Är du i fel position blir det bara svårt att se vad som finns på skärmen. I rätt position är det dock 3D. Men orkar man spela en längre stund på det sättet? Bävar för när den tekniken kommer till hemmet. Kommer ta många år innan den kommer i närheten av kvalitén hos glasögonbaserad 3D.

Betyg: 3/5

The Legend of Zelda: Skyward Sword

Sony

Imponerande presskonferens med ganska roliga potshots mot Microsoft. Lite väl mycket dock kanske. Sen var det hela på tok för långt. Man fick intrycket först att detta var riktigt fett beroende på presentationen. Killzone 3 ser grymt ut. Stark betoning på 3D-tv, som nog är framtiden, men inte än på några år. Är på tok för dyrt än så länge. Efter ett tag går det även upp för en att inget på konferensen är nytt, precis som på Microsofts konferens, och det som visas upp för Move ser riktigt trist ut. Exempelvis Sorcery. Casualspelen de visat upp tidigare ser för övrigt horribla ut och totalt utan personlighet. Dock så känns Move rätt så coolt för core-spelen. Kan verkligen tänka mig spela ett fps såsom Killzone 3 med Move, såvida man inte blir för trött i armen. Problemet är att det är på tok för dyrt. Jämförbart med Wiitillbehör, men ändå för dyrt. Liksom för att ha en grundsetup som faktiskt är det man verkligen behöver med två Moves, en PS Eye och en Navigational Controller så är man uppe i minst 1600 kronor. Oacceptabelt. Och då har man ändå inget spel. Även för rena casuals så landar man på 1500 kronor, men får dock med ett spel, eller 1300 utan spel. Jag har nu räknat på en dollarkurs på 10 kronor, vilket brukar vara det som det i verkligheten blir med moms och tullar och allt liknande.

Hursomhelst. Därefter visades en massa demos av multiplatformspel som ändå i regel är marginellt bättre på 360. Nice dock med Portal 2. Ser riktigt fint ut från de gameplayfilmer jag sett. Det hela avslutas med ett fult demo av Twisted Metal. Hemsk art-direction och i det stora hela ett totalt ointressant spel. Så det blev inget Resistance 3 och inget The Last Guardian. Vad har Sony egentligen för exklusivt för spelhösten 2010? Satsar de allt på ett bilspel (Gran Tourismo) och Move? Känns väldigt fattigt, eller har jag missat något.

Betyg: 3/5

Playstation Move

Fler intryck

Alla presskonferenser var ganska dåliga, men vinnare är nog ändå Nintendo. Egentligen var de alla ganska mediokra. Men var inget bra på E3 då? Jodå, men ingen av de tre stora. Det som var bra var bra var spelen. Konamis Castlevania: Lords of Shadow ser helt fantastiskt ut och kan, likt Heavenly Sword, bli ett puckla-på-spel jag faktiskt kan tänka mig spela. Det är något i det spelets ljussättning och animation som ger det en enorm realism. Bland det snyggaste jag sett. Sen att röskådisarna är fantastiska skadar inte. Dead Space 2 är makalöst imponerande, men blev tyvärr uppskjutet till januari 2011. Halo: Reach imponerade inte jättemycket grafiskt, men verkar ha den där sköna Halo-känslan, så jag är med på det tåget. Ingen tvekan. Ghost Recon: Future Soldier såg mycket intressant ut, Medal of Honor likaså. Nya Star Wars: Force Unleashed 2 fick mig att bli jättesugen på att spela ettan. Tyvärr råkade jag läsa hur det slutade, men det skall nog vara kul ändå. Köpte det nästan när det begav sig, men det blev aldrig av. Finns många fler spel än detta som fångade mitt intresse, och i det stora hela är jag ganska nöjd med årets E3, även om det inte blev så mycket av min önskelista.

Framtiden tillhör helt klart multiplatform. One console future, någon?

Castlevania: Lords of Shadow

Föresten, ett spel som verkligen såg speciellt ut, vad El Shaddai: Ascension of the Metatron. Den grafiska stilen är helt unik, och tanken att löst basera spelet på den apokryfiska bibliska boken om Enok är också intressant och unikt. Själva teologiska grunden känns dock väldigt lös, men det är intressant och framför allt unikt att basera ett spel på den grunden, även om man är väldigt fri i sin tolkning. Till skillnad från Dante’s Inferno så känns det här som det är gjort med lite klass och känsla istället för med spyor och tuttar.

El Shaddai: Ascension of the Metatron

]]> http://spel.malmer.nu/2010/06/e3-2010-intryck/feed/ 10 http://spel.malmer.nu/2010/04/avklarat-splinter-cell-conviction/ http://spel.malmer.nu/2010/04/avklarat-splinter-cell-conviction/#comments Sun, 25 Apr 2010 19:12:29 +0000 Spel-Malmer http://spel.malmer.nu/?p=942

Igår kväll, när gästerna hade gått, satte jag mig och spelade det sista på Ubisofts senaste titel i bad-ass genren (dum-rumpa?). Det vill säga Splinter Cell: Conviction. Ett mycket varierat och spännande äventyr som flera gånger överraskar en med sin känsla för detaljer. Speciellt ett uppdrag mot slutet av spelet där man likt Uncharted 2 inte utkämpar någon strid utan bara går runt bland människor är riktigt snyggt genomfört. Röstskådespeleriet på statisterna i de scenerna är bättre än huvudskådespelarna i många andra spel. Det säger även en hel del om hur grymt bra röstskådespelarna är i huvudrollerna.

Grafiskt sett är det lite blandat, med ibland lite låga polygonantal, men ljus och skuggmodellen är fantastiskt fin vilket gör det hela riktigt bra. Speciellt när man är ute på gatorna och det inte är så kliniskt rent som kontorslandskapen ibland kan bli. Nu är jag väl lite opartiskt när det kommer till skuggorna, men jag tycker de fungerar väldigt bra. Just det att inget sticker ut mot bakgrunden lyfter spelet väldigt mycket på det visuella planet. Projektionerna av uppdragsmål, story och Sams känslor är även ett orginellt och effektivt grepp som lyfter spelet väldigt mycket.

Det viktiga är dock gameplayet, och jag kan inte säga annat än att det är fantastiskt tillfredsställande att smyga runt och vara allmänt bad-ass. Smygandet är för övrigt roligt och fartfyllt den här gången och inte långsamt och irriterande som det många gånger kan vara i smygarspelen. Att det nästan alltid finns flera olika sätt att ta sig an samma problem gör det även varierat och roligt.

Sen några ord om längden. Har läst att enspelarkampanjen skall räcka typ fem timmar. Vet inte hur de spelar, och jag har inte mätt, men jag upplever spelet som bra mycket längre än så. Säkert åtta timmar. Om man kutar igenom allt går det nog att klara snabbt, men då missar man det viktiga med spel: Att ha roligt.

Kort och gott: Ett riktigt bra spel som verkligen rekommenderas. Nu saknar jag bara någon att spela igenom co-op kampanjen med.

Efter ett faktiskt ganska lyckat föredrag bestämde jag och min fru oss för att gå på bio ikväll. Så nu kom jag precis ut från biografen från att ha sett Peter Jackson senaste film The Lovely Bones (”Flickan från ovan” i Sverige).

Oj, vilken fin film! Så vacker, så oväntad men inte ansträngd, så gripande och så tänkvärd. Kan inte nog rekommendera den. Vet egentligen inte vad jag skall skriva om den, mer än att jag blev väldigt berörd och tycker det egentligen var en perfekt film för Jackson att ge sig på efter sin mastodonttriologi. Något jordnära (eller kanske inte…) och mänskligt, men ändå som är en visuell fest för ögonen.

Om du kan tänka dig att bli berörd av en film så rekommenderar jag dig att se den.

Det ena temat efter det andra har avhandlats – att förlåta sig själv och andra, ånger över osagda känslor, hur man går vidare efter att ha förlora allt. You name it! Och ännu vet man inte riktigt vartåt det barkar. Det är spännande, och saker som måste sägas har ännu inte blivit sagda. Jag älskar när spel är såhär! Och det tar till synes aldrig slut! Finns alltid en twist eller en vändning kring nästa krök. Allt packeterat i en mastodontförpackning. Vägen ner till Pulse var verkligen ett bra exempel på detta.

Nu är jag då på Gran Pulse och det är alltså nu spelet skall öppna upp, enligt rykten. Det är med viss bävan jag går ut i det där. För personligen gillar jag linjäriteten. Jag gillar att det finns en väg att gå som är bra balanserad mellan strid, njuta av miljöer och mellansekvenser. Väl avvägt för att bossen skall vara en lagom utmaning, men inte för mycket heller.

Men hur mycket grinding kommer behövas här på Pulse för att klara sig vidare? Hittils har spelet inte på något sätt varit omöjligt. Lite prövande, ibland, javisst. Var flera gånger på en viss specifik boss i kapitel tio som jag döden dog. Men det kändes aldrig övermäktigt. Istället kände man sig sporrad att försöka igen. Hur blir det nu?

För jag vill ju veta mer hur det går. Jag vill se vem som överlever, vem som offrar sig och vem som kanske sviker. Jag vill fälla en liten tår till japansk övertydlig smörighet. Jag vill veta mer om häftiga Lightning, söta Vanille, coola Sazh och mysteriska Fang. Feta monster och uppgraderingar i all ära och stridssystemet är fantastiskt, men jag vill möta slutet utan trötthet på det. Betyder Gran Pulse att jag nu måste grinda? Jag kommer svaret på den frågan ganska snart, men oj jag bävar för svaret…

Är kärleken blind i detta fallet?

Hursomhelst, vid hustruns återvändande och spelet stängdes av insåg jag hur fruktansvärt kalla mina händer var. Behovet av värmeslingor i handkontrollen blev helt plötsligt uppenbart. Så vore inte det fantastiskt? En liten tillsats, kanske ett tight fodral till kontrollen, med eluppvärmda slingor i. Allt för att låta långa gamingsessioner bli mindre frusna. Det skulle naturligtvis kräva en sladd så inte strömmen i handkontrollen tar slut, men om det följer med en lång USB-sladd så är det löst åtminstone för PS3. Ett annat alternativ skulle vara att bara ta på sig sådana där handskar utan fingertoppar. Fast det får vara med bra grepp. En ullvante är ju inte direkt optimalt för precis spelkontroll.

För att ta en paus i spelandet och lägga ifrån sig handkontrollen ett tag är ju helt otänkbart!

Kände mig lite kreativ såhär i slutet av söndagen, så jag satte mig och gjorde lite pillande med logotypen/titeln på min blogg. Så efter en hel del friläggning och minimalt med kodande så slumpar den nu fram vilken logotyp den skall visa överst på sidan. Eller snarare, logotypen är den samme, men karaktären jämte varierar. Än så länge har jag lagt in nio olika spelmotiv, däribland från kända spel såsom Halo, Final Fantasy XIII och Bioshock.

Blev lite roligare så tycker jag.

Dessutom måste jag bara nämna att efter dagens session i Final Fantasy XIII så känns det verkligen som om det är det vackraste spelet jag spelat sedan 2008 års Prince of Persia. Underbar art direction där allting känns annorlunda men ändå familjärt, som en saga nästan, eller varför inte: Som en fantasi.

Uppdatering:

La till ytterligare en tionde figur nu – Legion från Mass Effect 2 – vilket gör det totala antalet till tio. För att se vilka de andra nio är klicka vidare in i inlägget eller börja ladda om sidan som en galning. Som Peter kommenterade om i en kommentar så kommer också galleriet av karaktärer fyllas på kontinuerligt så att man ofta får en ny logo att titta på.

Hittils finns följande karaktärer:

Big Daddy (Bioshock)
Little Sister (Bioshock 2)
Lightning (Final Fantasy XIII)
Vanille (Final Fantasy XIII)
Master Chief (Halo 3)
Sigmund (Infinite Undiscovery)
Prince & Elika (Prince of Persia)
Mech (Mass Effect 2)
Weighted Companion Cube (Portal)
Legion (Mass Effect 2)

Kvällsmys med Final Fantasy XIII

Jag högg då i alla fall! Efter ett positivt omdöme i radio speltorsk och efter att EmmyZ så övertygande intalade sig själv och oss andra att hon gjort ett bra impulsköp så var jag chanslös. Det var bara att gå och köpa den första delen i sagan om de nya kristallerna, Fabula Nova Crystallis, och samtidigt grinda lite poäng i webhallens MMO (ni som har konto där vet vad jag menar). Final Fantasy XIII har hittat hem till oss. Visst ser det mysigt ut?

Så vad tycker jag om spelet efter att ha spelat nu i kväll? Jag kan bara sammanfatta det i att jag är helt hooked. Spelet har fångat mig och jag är helt fast. Det är kort och gott fruktansvärt bra. Jag vet inte hur det gått till dock. Hade det varit en film hade det bara varit ett stor enda ”what the…?!”.

Men nu är det inte en film och några aspirationer på att vara det gör inte heller spelet. Däremot är det oändligt vackert, det är väldigt charmigt och det är perfekt stegring – hittills – i hur stridssystemet introduceras. Man har gott om tid att lära sig hur det hela fungerar, istället för att bara få en ny funktion, två fiender att testa på, och sedan kastas in i en bossfight som i många andra spel. Jag har aldrig spelat ett Final Fantasy förut – ok, jag har spelat 20 minuter Final Fantasy II på iPhone – men har ändå tagit mig igenom en rad japanska rollspel på min 360. Trots det så tycker jag att denna långsamma introduktion är perfekt. Man får nämligen tid att insupa den fascinerande världen.

Vanille - Charmigare och mindre irriterande än väntat

Sedan så har vi karaktärerna. De må följa mallar, men i vilket spel eller film är det inte så? Det som är intressant med en sådan karaktär är vad som händer inom den mallen, och givet vad jag sett hittills ser det mycket lovande ut. Jag hade hört att Vanille (röda toffsar) skulle vara en karaktär man kommer vilja skjuta varje gång hon öppnar munnen, men vad jag sett och hört hittills, efter två avklarade kapitel, så tycker jag snarare hon är lite gulligt charmig i sin naiva ton. Hon skuttar omkring och verkar vid första intrycket inte ha full koll på läget, men när det väl kommer till kritan så vet hon precis vad läget är. Så charmigheten har i mitt fall övervunnit irritationsmomenten so far. Såvida Vanille inte blir extremt irriterande längre fram så gillar jag henne som hon är. Hon springer väl kanske lite för mesigt dock med viftande händer. Vilken tjej springer så? I verkligheten.

Serah och Snow. Gulligt värre! Sen att han är en gigant på två meter och hon rätt så liten i växten även med spelets ögon mätt gör att det kan tidvis se lite creepy ut. Men det är faktiskt bara tre år mellan dem.

Däremot kan Snow (snubbe med mössa) vara lite väl japansk hjälte ibland, vilket å andra sidan vid tillfälle justeras rätt så bra av Lightnings högernäve (hon stencoola med svärdet). Jag tror nog att när han får växa lite som karaktär så blir det mer intressant. Det var ju även lite gulligt i flashbacken till hans frieri till Serah tidigt i spelet. Eller också är det bara jag som är för mjuk och blödig. Äsch, jag ger mig, han är en rätt så skön snubbe ibland han med.

Lightning. Gillar verkligen karaktärsdesignen.

Huvudpersonen, Lightning, är ännu ett hyffsat oskrivet blad, men vad jag sett gillar jag. Hon är cool. Lite intressant trivia är att röstskådespelerskan är samma som gjorde Liara i Mass Effect. Så frågan är hur det blir att lyssna på mitt love interest från Mass Effect 1 under hela spelet. Kommer det vara Liara eller Lightning som slutligen ”äger” rösten när creditstexten rullar?

Slutligen måste jag säga att jag verkligen gillar detta spelet så här långt. Ser fram emot många härliga timmar i den världen. Hur blev det så? Kanske har jag en soft spot för det asiatiska? Det var väl kanske därför jag föll hårt för Lost Odyssey, trots den ibland osmakliga karaktärsdesignen, och det var väl därför jag slutligen blev helt förälskad i Hong Kong.

Eller är det bara att det hela är så otroligt vackert?

Nu betar jag av spel efter spel, känns nästan som om det är dags för ett inlägg med titeln ”hjälp jag hinner med”. Senast i raden var single-playerdelen av svenska Battlefield: Bad Company 2. Rent spontant så gillade jag det väldigt mycket, men kan ändå säga att jag tyckte bättre om Bad Company 1. Det var mer varierat och längre. Och helikoptersekvensen i det spelet var grymt bra. I det här spelet är kontrollerna på fordonen inte lika intuitiva. Det här var även lite för kort i min mening. Å andra sidan var det här en mer komprimerad och tightare hollywoodupplevelse, då ettan kunde bli lite tjatig till och från. Lite för mycket åka omkring med tankts på golfbanan i det spelet. Storyn i ettan var dock utan tvekan bättre, mycket eftersom det helt enkelt var mer humor i den. Att ”smilen” från Haggards granter är borta säger en hel del om tonen i nya spelet, även om en hel del skönt snack finns mellan karaktärerna. Speciellt mot slutet. Dock saknar jag i tvåan att de inte [minispoiler för ettan]förklarar vad de gjorde av allt guld de så lägligt fick med sig i slutet av ettan. Kom igen! Man kör inte iväg med en lastbil med guld utan att ens vara lite putt på att man blev av med det eller åtminstone referera till att ”man har ju i alla fall allt det där guldet”[/spoiler slut]. Det kunde man åtminstone ha fått se något av. Därmed inte sagt att storyn är dålig. Kommer lätt spela igenom spelet igen.

Sammantaget så gillade jag verkligen spelet. Grafiskt så är det bra, men inte fantastiskt. De stora vyerna är dock helt fantastiska, likaså atmosfäreffekterna med rök, dimma och sand. Blir häftig känsla att kriga när man inte ser särskilt långt varierat med strider där man verkligen ser långt. Nära inpå är grafiken inte lika imponerande. Ljusmodellen är väl godkänd, men kunde helt klart arbetats lite mer på. Är främst djungeln som nära inpå ser lite platt ut. En annan shader på löven hade inte skadat. Typ någon form av fusk-subsurface scattering eller bara lite mer liv i dem genom någon enkel spekularitet. Vad vet jag. Lite platt ser det allt ut.

Men det är en köprekommendation. Multiplayern är också riktigt bra, även om jag är fruktansvärt dålig. Efterlyser fortfarande ett handikappsystem så att jag som är ganska kass kan spela med folk på min friendlist som är grymma utan att det blir helt obalanserat. Kan inte förstå att det inte finns. Är spelvärlden så fruktansvärt tävlingsinriktad? Det är ju löjligt att alla måste jämföra sina e-penisar i den grad att man inte verkar vilja ha ett system där alla kan spela mot alla. Om man vill tävla så spela då matcher med enbart nollhandikappare!

För tjejerna var riktigt grymma, liksom ingen påtvingad diskussion om tjejers roll i spelvärlden (även om det behövs också!) utan istället var det helt jämlikt i det att tjejerna bara pratade om spel utan något tvång att försöka försvara sig och sin hobby. De pratade naturligt om det som att det är helt självklart att tjejer spelar spel, vilket det också borde vara. Avslappnat och bara helt grymt bra. Är väldigt imponerad.

Så nu börjar väntan på tjejernas svar på spelradion, savepunkt och radio speltorsk.

Mådde sjukt dåligt idag efter lunch, och efter att världen snurrat runt några tusen varv och jag spytt på toan på jobbet åkte jag hem och sov. Framåt kvällen när har jag blivit något fräshare satte jag mig och spelade det sista jag hade kvar på Assassin’s Creed II.

Statistiken i spelet säger att total spelad tid är 24 timmar. Förutom att det till och från blir lite väl grindigt – om man är som jag och tvångsmässigt måste ha nästan allt – så var det ett riktigt bra spel. Det som jag främst gillar är hur man inte bara sugs in i en värld utan också att det är en verklig värld. Visst, varje gata kanske inte går exakt som i verkligheten, och vissa saker är annorlunda, men i det stora hela så stämmer det. Alla stora landmarks är där och på rätt ställe. Man får uppleva kulturen och genom spelets inbyggda databas får man en snabb ”turistinformation” om varje plats man besöker. Visste till exempel inte att i Venedig finns två kyrkor med samma namn, vilket kan leda till problem vid bröllop och liknande.

Sen är huvudstoryn rätt så intressant. Lite overklig, javisst, men det finns mycket underliggande fiktion och backstory som gör den ganska matig. Små ”glitchar i matrixen” låter en även uppleva små pusselsektioner med konspirationstema utifrån en annan Assassin’s minnen. Knivigt och ett bra sätt att låta universat växa utan att huvudstoryn störs nämnvärt.

All in all: En stark rekommendation, om än något tidskrävande. Vilket i min mening dock är något positivt. Det som saknas är dock ovanstående scen (se bild), som jag photoshoppade ihop lite snabbt. Kanske i Assassin’s Creed 3?

Allt är fantastiskt, kort och gott. Som rollspel har de designat om det mesta omständiga som man annars tagit för givet, och resultatet är perfekt. Djupt utan att komma ivägen för upplevelsen. Jag behöver inte hålla på med micro-management av varenda liten detalj. Men ändå har jag stor kontroll. Leveling systemet funkar perfekt.

Berättandet är större och mer episkt än något hittills på konsol, men ändå nära och personligt. Halo och Uncharted kan slänga sig i väggen. Det här är bättre än film. Mycket bättre för det är jag som styr och får ta konsekvenserna utan att för den delen bli en orgie av att trycka på rätt knapp i rätt tillfälle.

Som shooter är det riktigt tight. I viss mån kanske inte riktigt lika tight som Gears of War 2, men mycket nära. Å andra sidan så är variationen enorm både i fiender, bandesign och framför allt i hur man strider. Med biotic och tech powers och squadkommandon blir resultatet en av de absolut bästa shooters jag spelat. Om spelet enbart vore shooterdelarna och vanliga fasta cut scenes hade jag tyckt det var fantastiskt.

Sedan har vi karaktärerna. Ojojoj! Även om flera av dem har en grundstereotyp så är de tillräckligt djupa för att gå utanför den och växa till levande personligheter. Även en viss geth (en robot/AI) man stöter på har personlighet, fast på sitt sätt. Favoriten är dock Tali, som återkommer från förra spelet. Egentligen är allt med Quarians (hennes ras) väldigt intressant.

Lägg till det att allt samverkar för att skapa en summa som är större än summan av de individuella delarna. Om du äger en Xbox 360 och inte skaffat detta (och föregångaren) så är det din skyldighet att gå ut och handla i detta nu. Om du inte äger en Xbox 360 men gillar spel så är detta en extremt bra anledning att köpa en. Annars finns det också på PC, men spelet mår helt klart bäst av att blåsas upp på en ordentlig TV eller varför inte en projektor, som i mitt fall.

Blir att ta ett varv till och göra andra val…och sedan ett varv till…och ett till…