Jag har på sensommaren spelat mig igenom Biowares Dragon Age: Origins. Spelet släpptes förra året, men var så vitt jag förstår i stort sett klart tidigare än så, men man höll på släppet av PC-versionen för att göra klart en portning till konsol, gjord av kinesiska Edge of Reality. Det är nu denna portning jag har spelat och jag tänkte presentera min intryck i samma smidiga recensionsformat som mastodontbloggen Kotaku använder sig av. Så förvänta dig ingen siffra på slutet, men ändå ett ärligt intryck av spelet.

Dragon Age: Origins är, för den som inte vet, ett fantasyrollspel, där man som en ensam Grey Warden får i uppgift att stoppa en invasion av demoniska monster, kallade Darkspawn, samtidigt som man försöker stoppa ett inbördeskrig och en nation att fall samman. Det hela är väldigt storslaget och har ett stort omfång rent spelmässigt.

Älskade:

Världen: Dragon Age är inte en jätteorginell fantasyvärld, utan den befolkas som ”vanligt” av människor, dvärgar, alver och allsköns monster – flera med typisk orch-känsla, fast här med namnet darkspawn. När talande träd dyker upp är det svårt att missa Tolkienstämningen. Men allt det där är bara en ram. För det är i detaljerna jag tycker Dragon Age målar upp en intressant värld. Alverna ser t.ex. ut som klassiska alver, men här är de istället för mystiska övermänniskor samhällets bottenskrap som klasats ihop i ghetton. Förtryckta och hatade. Då jag spelade som en stadsalv så blev detta väldigt påtagligt i hur folk bemötte mig. Utöver det finns en rad intressanta religioner, konstellationer och nationer som ger både djup och krydda till historien.

Valfritt djup: Det finns ett enormt djup spelets värld. Man plockar hela tiden upp saker som hamnar i spelets ”codex”. Där kan man läsa mer och verkligen fördjupa sig i mytologin. Det är också förhållandevis enkelt att hitta i codexen. Det fina är att dialogerna ger ett tillräckligt djup de med, vilket gör att codexen är något man kan dyka ner i när det är saker man är lite extra intresserad av. För djup finns det gott om, men det är aldrig påtvingat. Även dialogerna och valen bjuder på valfritt djup. Man kan grotta ner sig i situationer eller bara släta över dem om man så vill. Önskar man veta mer om en karaktär går det bra, men man kan också skippa fördjupningen helt. Sånt gillar jag och får mig just att vilja veta mer och gräva djupare.

Ödesmättade val: Dragon Age fullkomligt kryllar av ångestfyllda gråzonsval. Det är sällan ens val är tydliga bra eller dåliga, utan alla har de sina fördelar och konsekvenser. Allt man gör påverkar verkligen världen. Inte så att spelet tar en helt annan vändning, men det påverkar precis så mycket att allting känns väldigt mycket som mitt eget spel. Det är jag som väljer, och det är svåra val varje gång. För aldrig är något så enkelt eller svartvitt som det först verkar.

Karaktärerna: Utan tvekan spelets starkaste kort är dess karaktärer. Där finns i stort sett allt man kan önska sig. Men det är inte heller allt för stereotypt, utan alla karaktärers egenarter vägs och viktas utan att man skrivs på näsan. Speciellt intressant tyckte jag det var när två karaktärer, apropå ingenting, började tala sinsemellan. Det var ofta där man fann aspekter av dess personlighet som inte kom fram genom dialogval och händelser. Jag gillade exempelvis att Morrigans kritik av Lelianas tro inte blev ensidig utan även fick svar och kritik i sin tur, likaså sen när Wynn kritiserade Morrigans sätt att leva så var det aldrig så att man skrevs en åsikt på näsan utan det var alltid upp till mig som spelare att forma min egna uppfattning och bestämma vem som hade rätt. Även när spelet inte presenterade några val fick jag ändå vara delaktig.

Musiken: Med allt ifrån sångnummer till ren bakgrundsmusik så sätter musiken stämningen rätt i stort sett hela tiden. Övergången mellan strid och lugn funkar även den bra. Favorittillfällen är naturligtvis när musiken innehåller någon form av sång. För den intresserade finns musiken på Spotify.

Arkitekturen: Fina miljöer är något man är van vid att se i linjära spelkampanjer, men kändes oväntat att stöta på i detta spelet, som har en enorm bredd och djup. Om och om igen möts man av stora salar med fantastiskt arkitektur och storslagenhet man mycket sällan stöter på. Där finns en konstruktionsmässig detaljnivå och känsla för rymd och klaustrofobi som levereras perfekt. Ingenting känns ologiskt, utan allt är trovärdigt även om det inte är verklighetstroget. I ett spel med så många gånger dålig grafik hade jag inte förväntat mig att bli hänförd av miljöerna. På sina ställen är det fantastiskt snyggt.

Ljussättningen: Det må ibland vara lite väl mycket mättnad i de bilder som visas för en, men miljöerna man besöker är alltid stämningsfullt ljussatta vilket drar in en i spelets stämning.

Ogillade:

Grafiken: Det är förståeligt att ett spel av det omfånget som Dragon Age: Origins ändå är att grafiken inte är top-notch överallt. Men det finns vissa saker som inte är svårare att göra bara för att det är stort omfång. Främst är det karaktärerna som ser dåliga ut. Flera står med spretiga fingrar och har dåliga animationer och lite lätt bajsnödiga gång-animationer. Mycket av det återanvänds och är därmed något som bara behöver göras en gång ändå. Att det då är dåligt när så många andra saker som inte går att återanvända, såsom miljöer, är ett mysterium. Ljussättningen av karaktärerna lämnar också en hel del att önska. Känns ofta som om de inte står i samma rum som, ja, själva rummet.

Naturen: All miljö som inte var inne i någon form av människobyggnad var av låg kvalité. Träden såg ofta riktigt dåliga ut, och lågvattenmärket var nog ganska tidigt i spelet då man befinner sig i ruinerna av en gammal borg. Ruinen i sig är fin, men miljön runtom är så lågdetaljerad och rudimentär att man undrar om det inte är ett spel till den gamla xboxen. Det känns många gånger som om ett kompetent team gjorde alla byggnader och ett annat praktikantteam gjorde resten.

Art-direction: Trots fin arkitektur är många gånger designen i spelet riktigt dålig. Det är inte sällan saker ser väldigt generiska ut i allt ifrån menyerna till karaktärerna och fienderna. Hela spelet känns som om det saknar mycket utav en visuell identitet. Dessutom finns delar som är riktigt hemska, såsom alla magikers hattar. Utan undantag ser de ut som dumstrutar.

Striderna: Komplexitet och djup i all ära, men när gränssnittet för att nyttja komplexiteten inte fungerar blir det helt enkelt inte roligt. Jag försökte initialt spela striderna strategiskt och taktiskt, men det fungerade ganska dåligt. Dessutom fick man inte direkt någon större tutorial om vad som gjorde vad i stridssystemet. Efter ett tag gav jag helt enkelt upp de tråkiga striderna och bytte till enklaste svårighetsgraden, och kunde då njuta av resten av spelet. Vad jag hört skall striderna vara roliga i PC-versionen, men det finns dock ett problem till med striderna, och det är dess hutlösa mängd. Jag vet inte hur många strider jag har engagerat mig i, men det är en ansenlig mängd, och även om de vore roliga skulle det vara för mycket. Bättre vore att satsa på färre strider som var mer varierade. Nu är det bara samma fiender om och om och om och om och om igen.

Lojalitetssystemet: Med så djupa och invecklade karaktärer känns det på något sätt fattigt att man så lätt kan köpa deras gunst med rätt gåvor. Nu använde jag mig utav en guide på internet för att ge rätt gåva till rätt person, även om det var relativt tydligt vad som passade till vem. Men när val man gör så tydligt reflekteras i en mätare som går upp och ner med ett visst antal poäng så känns helt plötsligt karaktärerna mer som ett metaspel än faktiska karaktärer. Mätaren hade gärna fått finnas för mig, men då skulle den ha varit dold och bara presenterats vid olika val som att ”person x disapproves”, utan några synliga poäng. Möjligtvis att en person ”greatly disapproves”.

Menysystemet: För ett spel så fokusserat på rollspelande och att läsa codexinlägg så var det ganska invecklat ibland att navigera runt i det. Inte för att det var så svårt att hitta det man letade efter, problemet var snarare att veta vad som var nytt. För lästa inlägg, ett nytt vapen eller en ny quest markerades tydligt, men om de fanns utanför skärmen så var det omöjligt att bläddra till dem utan att då automatiskt markera dem som synade, vilket gjorde att man inte visste om de var nya. Det var även väldigt krångligt att veta vilken så kallad quest-note hörde till vilken quest. Speciellt mot slutet när färdiga uppdrag hamnade under en meny medan alla quest-notes blandades ihop, avklarade som oavklarade. Svårt att hitta precis den man är ute efter.

Videosekvenserna: Varför envisas utvecklare att använda sig av Bink-video? Det är en videokompression som alltid, utan undantag, ser dåligt ut. Enda anledningen jag kan tänka mig är att den kräver lite processorkraft, och kan därför spelas i förgrunden medan något annat laddas i bakgrunden. Det verkar dock inte vara fallet ändå i Dragon Age.

Sammanfattning

I det stora hela älskade jag dock Dragon Age: Origins. Trots att jag spelade den som anses vara den lite sämre versionen. Storyn, karaktärerna och arkitekturen står som höjdpunkter i en spelupplevelse utöver det vanliga. De brister som finns är främst grafisk och i stridsystemet, men jag tyckte inte de var nog för att förstöra ett i annars fantastiskt spel.