Mark of the Assassin

Text: Frances

Har jag lärt mig en sak under den tiden jag spelade Dragon Age 2 så är det att Varric är en riktig skvallerskärring. Varric överdriver, hittar på och sprider gärna berättelser om Hawke över hela Kirkwall. I Mark of the Assassin, en nedladdningsbar extraepisod till Dragon Age 2 är vi tillbaka och Varric ska berätta om en incident han glömde att nämna. Det är Varric som berättar historien inför the Seeker och han gör som vanligt ett underbart inslag. Just att Varric är den som driver berättelsen är en av sakerna som gör att jag finner händelserna och Hawkes agerande som trovärdiga i Dragon Age 2. Vem vet vad som faktiskt är sant?

Eftersom vår hjälte Hawke är den han är, det vill säga motvilligt och sarkastiskt hjälpsam, samt att han inte kan låta bli att stoppa näsan i blöt överallt, så går han med på att åka till en borg utanför Kirkwall. Det börjar med att Hawke blir räddad vid ett anfall av Tallis, en Qunari elf som ber honom hjälpa henne stjäla en relik.

Tallis är spelad av nördkändisen Felicia Day och hon ger liv till denna minst sagt förvirrade lönnmördare. Jag känner lätt igen hennes röst och utseende men att hon låter och agerar så typiskt Felicia Day-aktigt stör mig inte. Det är tydligt att valet av henne beror på att hon just nu står riktigt högt på stjärnhimlen över alla nördkändisar (the Guild, Eureka mm). Men till skillnad mot till exempel Kate Mulgrew och Claudia Black som agerar som de proffsiga skådisar de är (trots nerd kändisskap) så är hon bara sig själv, Felicia Day med smeknamnet Tallis. Det är ändå ok, för Felicia any Day!

Tallis har en politisk agenda med sin stöld och hennes berättelse är intressant. Tyvärr så förstod jag inte speciellt mycket av allt kulturellt som diskuterades och jag har gett mig själv en bakläxa att lära mig lite mer Qunari lore. Trots både min och Tallis förvirring så tycker jag att det var en intressant historia och vinkling. Det finns många riktigt väl utförda komiska inslag och jag njuter av fulla drag av kombinationen Hawke och Tallys. Överlag är alla röstskådisarna lika starka i denna nedladdningsbara episod som de alltid varit. Agerandet av karaktärer vi träffar på är ofta överdrivet men samtidigt riktigt underhållande.

Du får välja två partymedlemmar från ditt gamla gäng, förutom de du har ”tappat” på vägens gång. De du väljer kommer även påverka vilka sidequests du kan utföra vid sidan om huvudhandlingen. Det är underbart skönt att få ett nytt område med nya kartor att springa omkring på. Det är också uppfriskande att många spelmoment var annorlunda mot det vanliga grindandet.

Vid ett tillfälle kan man välja att smyga omkring utan att slakta allt i sin väg och just denna bit var riktigt kul. Speciellt som Hawke vid detta moment är helt själv utan party och guidas av Tallis. Senare kommer man till ett ställe med riktigt roliga pussel att lösa. Jag är lite sucker för knep och knåp och satt länge innan jag förstod hur allt hängde ihop. Riktigt tillfredställande! Som avslutning fick jag vara med om vad jag tycker är den absolut bästa bossfighten i hela Dragon Age serien. Om man följer de tips som de i ditt party då och då ropar ut så blir strategin mycket enklare och dessutom riktigt kul.

Jag är riktigt sugen på att spela mer Dragon Age och hoppas verkligen att de kommer spinna vidare på en hel drös med nedladdningsbara extraepisoder till denna värld. Mark of the Assassin tog mig ca 5½ timme att spela igenom och gav en fangirl en stor dos tillfredställelse.

Jag vill tacka BioWares Community Coordinator Lion Martinez som gav mig möjligheten att njuta av denna upplevelse!

Mysterium för familjen

The Secret of Grisly Manor

Text: Frances

Ett mysig och tilltalande mysterium finns att hämta för den som gillar att lösa knepiga gåtor. 15 kr på App Store. The Secret of Grisly Manor är ett iPhone/iPad spel inom kategorin familj och äventyr och utvecklat av Fire Maple Games. The Secret of Grisly Manor har ett trevligt utseende och en mysig, mystisk bakgrundshistoria. Musiken däremot är repetitiv och jag stängde av den efter bara några minuter.

Din farfar är en uppfinnare som har försvunnit under mystiska omständigheter och du får en lapp där han ber dig komma till hans hus. När du kommer fram till huset så regnar det och åskan är inte långt bort, det var en mörk och stormig natt. Väl i huset ska du lista ut hur du kan ta dig in i låsta rum och hitta gömda föremål. Gåtorna du ska lösa är varierade och kan handla om att lägga ett mönster rätt, hitta ett specifikt föremål för att kombinera med något annat eller att slå in färg och sifferkombinationer.

Det var riktigt kul som ett tillfälligt tidsfördriv och jag påmindes mycket om den gamla sortens spel jag spelade när jag var liten. Då kunde jag sitta i timmar för att lösa knep och knåp (på den tiden fanns inte Google) i gamla textbaserade DOS-spel.

Tyvärr så är spelet väldigt kort och dagens tålamod nästan lika kort, så innan jag var klar så hann jag irritera mig ett antal gånger på att jag satt fast. Men när jag kom på lösningen till nästa steg kändes det alltid lika tillfredställande och ofta var det saker som jag ”borde” ha fattat då de var mitt framför näsan på mig. Jag är glad att jag inte föll för frestelsen att googla svaren för det är verkligen värt att återuppleva den där känslan igen.

Roligt, klurigt och alldeles för kort.

Bokrecension

Underbara Metro 2034

Text: Joakim

Visst jag ska villigt erkänna att jag inte är speciellt bevandrad i litteraturen, trots detta anser jag att alla bör ha läst Dmitrij Gluchoskijs debutroman Metro 2033. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst. En gripande historia med en fantastisk stämning som sög tag i mig och gjorde att jag inte kunde sluta läsa.

Därför var det med stora förväntningar som jag slog mig ner på tunnelbanan och slog upp uppföljaren med det fantasifulla namnet Metro 2034. Föga oväntat har det nu gått ett år sedan senast, men det är inte huvudkaraktären ur den första boken, Artiom, som vi får möjligheten att följa på en lång resa genom metron, utan här serveras vi en mycket mer fokuserad och mindre kringflackande resa.

Det är verkligen en annorlunda berättelse som presenteras i uppföljaren. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör det så. I stället för att som i den tidigare boken fokusera på att berätta Artioms historia berättas här tre personers öden på ett sätt som för vissa säkert skulle kännas splittrat men som för mig gör att boken växer och blir till en intressantare helhet.

Av dessa tre personer är det speciellt den mystiska brigadören Hunter som det fokuseras på. Hunter, som även finns med som den som triggar igång Artioms resa i Metro 2033, målas här upp i ett intressant porträtt. Där Metro 2033 handlade mer om hotet utifrån, om hotet från de muterade, de svarta, så är detta en berättelse med fokus på hotet inifrån. Här handlar det genomgående att på något sätt stoppa den epidemi som hotar hela metron. En epidemi som bara Hunter kan stoppa men som också leder till det faktum att han tvingas möta sig själv och sina inre demoner. På det stora hela är den inre resan och det inre hotet, i mitt tycke, en mycket intressantare sådan.

Rent språkligt tycker jag att Gluchoskij oftast lyckas riktigt bra med att trollbinda och få mig att ständigt vilja ha mer, samtidigt kan jag tycka att det ibland blir lite väl mycket krångel för att få sagt det som behöver sägas. Gluchoskij verkar älska sina förklarande liknelser men personligen kan jag tycka att det blir smått töntigt ibland.

Det är magiskt att se hur huvudpersonernas livsöden sakta men säkert vävs in i varandra och mot slutet av boken sitter jag och förvånas över hur fantastiskt Gluchoskij lyckas få ihop de lösa trådarna och samtidigt lyckas bygga vidare på historien från Metro 2033. Precis sådär lagom mycket att jag genast längtar efter mer.

Wish I was there

Drömmen om något bättre

Text: Frances

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle få uppleva en tid och en värld som den Peter F. Hamilton dukar upp i sin underbara rymdopera the Void trilogy. Varje gång jag lagt ner böckerna och tittat upp och känner jag att jag saknar min u-shadow, jag vill kunna bli en multiple, en higher med bionomics eller en follower of living dream med uppkoppling mot the gaiasphere. Detta är den andra serien av Hamilton jag läser och än en gång slås jag av hans positiva syn på mänskligheten. Han ser vårt svarta inre och hur hemska vi kan vara men han tror också att vi skulle kunna nå utiopia (med lite hjälp).

Världen i denna berättelse är en fortsättning på en tidigare serie Commonwealth Saga som jag inte har läst. Jag har helt enkelt börjat i fel ordning. Men även om jag förstår att det finns en hel del bakgrund till en del karaktärer så gör det inget, jag saknar inget. Berättelsen är sin egen, huvudkaraktärerna presenteras komplett och övriga karaktärer som är av ”favorit i repris”-typen är väl invävda i berättelsen.

Hamilton har flera trådar igång samtidigt och de vävs sakta men säkert ihop. Han har två huvudberättelser varav en är fantasy med scifi-inslag och den andra är en underbar rymdopera med mängder av biljakter rymdskepps-jakter. Berättelsen är engagerande och fantastiskt spännande, det är ett hett tempo och vi kastas mellan våra huvudpersoner. Innehållet är underhållande och intressant. Miljöerna är fantastiska och jag vill vara där i detta universum, möta dessa kulturer och leva bland dessa människor.

Den första tråden handlar om en värld som är lite påminnande om någon slags medeltid. Några människor har hamnat i en kreation som kallas the Void som är ett slags mikrokosmos. I denna miljö har de telepatiska och tele-empatiska förmågor, där de kan dela tankar och känslor med andra. Vår hjälte är Edeard som har en mycket kraftig och stark förmåga. Vi får genom tre böcker följa hans kamp att göra ”rätt”. Men för att göra rätt måste man ibland göra fel.

Den andra tråden handlar om vårt eget universum där en man som kallas ”the Dreamer” har drömt om the Void och dessa människor som lever där inne. Kring dessa drömmar växer det upp en religion som kallar sig Living Dream. Dessa människor använder sig av implantat för att imitera den telepatiska förmåga som människorna i the Void har. Men ”the Dreamer” försvinner och plötsligt dyker det up ”the second dreamer” som ingen vet vem det är. Drömmar släpps ut i ”gaia-fältet” och alla börjar jaga denna person. Stora religiösa och politiska komplikationer uppstår.

Denna historia handlar på ett djupare plan om att skapa en utopi, att utveckla den mänskliga rasen och vårt samhälle. Evolution! Det presenteras flera lösningar till uppfyllelse och upplyftande, att gå vidare och bli mer än människor. Detta kan göras på flera sätt, vi kan utveckla oss med hjälp av teknologi eller vi kan som samhälle gå ihop i en empati-gemenskap, man kan även använda sig av främmande teknologi som andra raser har lämnat efter sig efter att de har blivit upplyfta.

Det var egentligen inte tills i bok tre, The Evolutionary Void, som jag förstod att han ville visa en poäng med att en uppnådd utopi inte behöver betyda att allt är fantastiskt. Utan snarare att man själsligt och som väsen stagnerar och det finns ingen mening längre med utveckling. Han visar även på hur religion kan förgifta goda intentioner och hur avstickargrupper kan förstöra för alla andra. Mycket tankvärt och intressant.

Beroendeframkallande

Contre Jour

Text: Frances

Jag har haft sällskap med en mystisk liten varelse som heter Petit (betyder liten på franska). Jag har försökt hjälpa honom att ta sig genom ett antal knepiga pusselbanor i en mörk, lite läskigt spöklik men fantastiskt vacker värld. Detta är ett beroendeframkallande pusselspel som bjuder på vacker grafik och fin stämningsmusik.

På min iPhone har spelet Countre Jour gått varm den senaste veckan. Spelet är utvecklat av Mokus och publicerat av Chillingo (EA). Musiken är skapat av David Ari Leon och spelet släpptes i augusti 2011. Countre Jour blev nominerat till priset som bästa mobila spel av Game Critics Awards: Best of E3. Du kan köpa det på App Store för 7 kr eller om du även vill så finns den som HD-version för 22kr.

Namnet Countre Jour är franska och betyder ”mot dagsljus”. Det är ett knep fotografer använder för att skapa bakgrundsbelysning och ger bilden en stark kontrast mellan ljus och mörker och kan ta bort detaljer för att skapa siluetter. Spelet är i svartvitt och med inslag av några neonlysande element. Det finns taggiga hinder och onda enögda blommor vill äta Petit. I bakgrunden dinglar det ibland jätteögon som följer vartenda drag jag gör för att hjälpa Petit. Varje bana är ett konstverk i sig och om inte musiken fanns skulle det kanske vara lite småhemskt. Väldigt vackert och väldigt stämningsfullt.

Varelsen Petit är döpt efter ”den lille prinsen” (La Petit Prince) en klassisk fransk barnbok. Petit är ett litet, mjukt, kolsvart öga och han ger ifrån sig morr och utrop beroende på om du gör något rätt eller fel. Han är helt i händerna på dig och din förmåga att hjälpa honom fram. Du styr världen och de inslag som finns där till hjälp. Du kan trycka på marken för att få den att bukta ut eller sjunka undan och du får lianer och portaler till din hjälp att föra fram Petit.

Tyvärr är några av de sista banorna lite svåra att kontrollera på iPhone. Det går med nöd och näppe (jag har små fingrar) men skulle det krisa kan man zooma in och det kan hjälpa om man inte spelar på iPad.

Det finns 3 kapitel, Monsters, the Night och Machine och varje kapitel har 20 banor. På varje bana finns det tre ljusmoln som liknar eldflugor och du ska få Petit att fånga dessa. Det är riktigt knepigt ibland att förstå hur man ska fånga alla tre och det är därför jag återvänder till vissa banor gång på gång för att få full pott. Helt enkelt riktigt ordentligt beroendeframkallande!

Samförstånd

Samtal om Resistance 3

Text: Joakim

”Den sista striden för mänskligheten är här, det är dags för vår ras att äntligen sätta ner foten…” Resistance 3 har landat med en så generisk baksidesstory att man mår illa. Ändå verkar Familjenspel och Spel-Malmer vara överens om att detta kan vara bland det bästa de spelat i år. Hur hänger det egentligen ihop?

Spel-Malmer: Vi skall alltså prata lite Resistance 3. Det är väl ingen hemlighet att vi båda två är relativt positivt inställda ändå? Vad var dina första intryck?

Familjenspel: Överraskad måste jag ändå säga var det första jag kände. Förbluffad över hur snyggt det är och hur roligt det är att döda Chimera. Hur kände du själv?

Spel-Malmer: Tyvärr hade jag inte kunnat låta bli att tjuvkika lite på gameplayklipp från början av spelet, men jag blev ändå mäkta imponerad. På videoklipp kanske det ser lite generiskt ut, men när man sitter där med kontrollen är det helt annorlunda. Det var oerhört kul att skjuta Chimera. Det blev speciellt en rätt stor kontrast nu när jag började spela Gears of War 3 som är lite mer traditionellt i sitt vapenupplägg. Man känner hur redan de första vapnen man får i Resistance 3 är riktigt roliga.

Familjenspel: Nej verkligen inte som din typiska FPS, visserligen är jag och sambon inte långt in i Gears of War 3, men i en jämförelse känns det som en gäspning. Samma gamla vapen utan något extra alls, såhär ett par timmar in i alla fall.

Visserligen kanske Gears och Resistance inte går att jämföra men min poäng är att Resistance 3 inte känns som bara ett spel i mängden.

Spel-Malmer: Ja öppningen i Resistance 3 är helt klart bättre. Bara det att en kille heter Tommy Dean, och alla säger hela hans namn hela tiden. Älskar sånt. Känns verkligen som man är på landet någonstans i en håla. Sätter stämningen oerhört mycket.

Familjenspel: Bra att du säger det, stämningen i Resistance 3 får ju ett redigt lyft av 50-tals estetiken.

Spel-Malmer: Javisst, men det är inte heller in-your-face 50-tal. Det bara finns där, och man kanske inte tänker på det så mycket. Dessutom är det ju ett post-apokalyptiskt 50-tal, vilket lite gör att saker ser ut lite som vissa 50-talssaker ser ut idag. Tänk! Vi lever i ett post-apokalyptiskt 50-tal fast apokalypsen hände inte.

Familjenspel: Du är lustig, men det var länge sedan jag haft så här skoj med en shooter, det har ju varit rätt mycket militärshooters på senare år. Allt ska vara så ”verkligt” som det bara kan bli känns det som, vilket i längden är trist.

Spel-Malmer: Ja när det gäller FPS är det verkligen ett spel som sticker ut, men samtidigt är troget till klassiska genrekonventioner.

Familjenspel: Ja jag håller med, men det slår de flesta tredjepersonsskjutare på fingrarna också.

Spel-Malmer: Verkligen. Love it! Det är många små detaljer i miljöerna som lyfter spelet en hel del.

Familjenspel: Det är rätt coolt när man bara kan stå och kolla på en övervuxen bil i en halv minut, då vet man att man har sugits in.

Spel-Malmer: Som julpynt i övergiven stad.

Familjenspel: …eller SOFFORNA! *FAP FAP FAP*.

Spel-Malmer: Men ärligt talat…jag har ingen soffafetisch.

Spel-Malmer: Men det är en rätt bra mätinstrument för att jämföra spel ändå. Väldigt många spel har lite halvruttna trasiga soffor och tiden de lagt på ett alldagligt objekt som en soffa kan säga något om kvalitén på övriga grafiken. Så varför inte jämföra dem? Soffaindex!

Familjenspel: Jo jag kan inte annat än att hålla med, soffor är oftast med i de flesta spel i någon form. Perfekt grej att jämför spelen på. Fast jag har hört rykten om att det är något annat i Resistance 3 som varit din ”grej”, stämmer inte det?

Spel-Malmer: Ja…måste erkänna att när sofforna inte var riktigt lika snygga som i bullshotsen (fast de var dock bra) så föll min kärlek över på något annat. Kylskåpen.

Familjenspel: Gah! Du förstör mitt spelande! Går bara runt och glor på detaljer. Jag som bara brukar rusa igenom spel.

Spel-Malmer: Fast egentligen handlar det om samma sak. De har verkligen lyckats få till övergivna hem i Resistance 3. När man springer genom miljöer så är det så mycket detaljer. Soffor, kylskåp, gamla pianon och skåp och klockor mm. Älskar små pilliga detaljer. Speciellt i regn.

Familjenspel: Men om vi ska lämna detaljerna, Resistance 3 har en liten men ändå viktig brist tycker jag. Det är nog storyn. Hur engagerande är den egentligen? Bryr du dig? Eller är det bara en ursäkt för att få ha skoj?

Spel-Malmer: Det är lite tudelat. Jag bryr mig mer än i flera andra spel, för det är personligt, men det är knappast att jag sitter med en klump i halsen.

Familjenspel: Jo fast jag gillade vad de försökte göra, att få det just lite mer personligt.

Spel-Malmer: För det mesta är det hela dock mest en ursäkt för att ha skoj med vapnen och fienderna, men den är inte heller helt utan ljuspunkter.

Familjenspel: Ja jag som har barn känner ändå lite mer när man, i spelet, ger sig iväg från familjen.

Spel-Malmer: Det är många bra delar, och i vissa fall rätt råa delar.

Familjenspel: Jo det är ju rätt in your face blodigt. Betydligt blodigare än vad jag kommer ihåg från de andra spelen i serien.

Spel-Malmer: Men inte på Bulletstorm/Gears of war-sättet blodigt där det mest är serietidningsvåld, utan mer verkligt jobbigt blodigt. Studsade till ordentligt där på något ställe. Plus för det, men med det sagt, slutet är ju ändå rätt B.

Familjenspel: Det kändes lite som om man fått slut på tid eller idéer, eller i värsta fall båda, vilket var trist. Tyckte man kunde fått ur sig kanske en eller två timmar till…utveckla det hela lite till innan en ganska ”meh” avslutning som det blev nu.

Spel-Malmer: Men det förtar inte direkt jättemycket från helhetsupplevelsen, och det är ju ändå så att man ändå verkligen vill komma framåt och klara uppdraget. Något som många ambitiösa spel inte lyckats med. Crysis 2 dyker upp i huvudet på mig som avskräckande exempel.

Familjenspel: Ja herregud, Crysis 2 la jag av med ganska snabbt…totalt oengagerade.

Spel-Malmer: Kände du att spelet hade något att säga ändå, utöver lite cheesy dialog och plot? Eller skall vi lämna sådana tankar åt Bioshock och Limbo?

Familjenspel: Jag vet inte, inte direkt. Visst man kan få det till att det är snack om växthuseffekt och liknande. Det finns ju hintar om det. Men ärligt? Brydde jag mig om att tänka på det när jag spelade? Nej.

Spel-Malmer: Nej, för spelet levererade fantastiska setpieces och perfekt pacing. Och mycket bra variation. Jag hatade snipersarna ett tag, men sen blev jag lite kär i dem. Det blev verkligen kul gameplay med alla snipers man försökte komma undan och hitta. Speciellt hoppetoss-snipers (bara att få säga det ordet om ett spel säger en hel del).

Familjenspel: Det är sällan man känner sig uttråkad, och faktiskt så har Resistance 3 en tågstrid som är nära att knäcka självaste Uncharted 2. Bara en sådan sak!

Spel-Malmer: Den knäcker den lätt. Men samtidigt påminner den också en hel del om tågresandet i RDR.

Familjenspel: Hahaha ja faktiskt!

Spel-Malmer: Men grafiskt vet jag inte om det knäcker Uncharted 2. På vissa plan gör det det, men det är lite för lågupplöst och lite bristande här och där. Speciellt i texturer. Men overall är det oerhört nice. Och 3D:n lägger till mycket tycker jag. Bra implementerat och lätt på ögonen, så när som på att det går lite hackigt ibland när mycket händer. Då växlade jag ibland till 2D, vilket var lite jobbigt då man behövde gå tillbaka till huvudmenyn. Men i vilket fall, snyggt var det.

Familjenspel: Jo jag håller med, fast upplösning är ju inte heller allt.

Spel-Malmer: Nej verkligen inte.

Familjenspel: Uncharted rår det inte på. Men ändå tycker jag helheten gör det snyggare än mycket. Alan Wake exempelvis, var ju ett sådant spel som rent grafiskt inte var 720p men som ändå kvalar in som ett av de snyggaste jag spelat.

Spel-Malmer: Åh Alan Wake. *får nåt fjärran i blicken* *snaps back*. Speciellt den ”blå banan” föll mig i smaken rent estetiskt och gameplaymässigt. Vissa delar var en modern (och roligare) Ravenholm.

Men samtidigt är Resistance 3 ett oldschoolspel. Och det är nog det bästa med det. Massa olika vapen med alt-fire och inget behov av att kasta sig ifrån dem. Gott om ammo och kul med avsaknaden av regenhälsa.

Familjenspel: Älskar verkligen att man KAN dö! DET gör mycket av spelet.

Spel-Malmer: Jag vet inte vad och hur de gjort det, men de har verkligen fått det så man kan och vill använda alla vapen. Ofta brukar det vara så att vissa vapen är roliga att använda men maskingeväret är det som alltid är bäst. Här är det mer en fråga om att man kan ta olika strategier och använda olika vapen på många ställen. Inget vapen känns onödigt. Jag tror typ alla vapen utom mutatorn, som man fick ganska sent, var välanvända av mig. Och den var också mycket användbar, speciellt alt-fire på den.

Familjenspel: Ja man rullade runt bra på de flesta vapnen, och det är ju rätt många också … vad är det 14st typ?

Spel-Malmer: Nåt sånt…eller 12. Eller jag vet inte. Men det var många och de var alla bra och välbalanserade.

Spel-Malmer: De NPC:s som stred med en var ändå rätt pajjiga dock. Men sånt är detaljer egentligen. Overall är Reisstance 3 bland de bästa spelen jag spelat i år. Inte top of the heap, men det är lätt i topp fem.

Familjenspel: Men ärligt, den som förväntar sig ett polerat spel får nog leta vidare, speciellt Co-Op som vi testade var ju inte alls bra.

Spel-Malmer: Lite småbuggigt där, håller med. Fanns några sådana småproblem här och där i spelet. Men det är ett gediget – aningens kort – spel.

Familjenspel: Tja det slår ju inte alla spel jag spelat i år men som bästa FPS ligger det nog fast ändå.

Spel-Malmer: Killzone 3 har inte en chans mot det här. Varken på 3D-nivån och på kampanjens underhållningsvärde. Tycker detta är snyggare också. Sett till helheten iaf.

Familjenspel: Ja jag har ju inte möjligheten att testa 3D:n och Killzone 3 har jag inte kommit till i högen men jag skulle gissa att jag håller med.

Spel-Malmer: Men vi har kanske inte så mycket mer att säga om det här spelet utan att förstöra det. Vi älskade det, och det får ett stort <3 från oss två. Frances tvingar vi att hålla med så vi säger <3 från Spelkriget.

Failjenspel: So be it…Jedi.

Storr tack till Nordisk Film som varit vänliga att ge oss ett exemplar av spelet.

Eeeeeern, Eeeeeern!

A onetrickpony?

Text: Joakim

En förälskelse så ljuv, ett beroende som ännu inte riktigt har släppt än idag. Det är med de känslorna jag ser på Kairosofts första spel, Game Dev Story. Denna så finurliga ”theme-hospital” inspirerade pärla som fått min iPhone att bli min naturliga spelplattform på alla dessa resor fram och tillbaka genom Stockholm. Ett Stockholm som under tiden som mitt spelföretag växt sig starkare har skiftat årstider fler än en gång.

Ja ni hör kanske genom mina pretentiösa ord vilka förväntningar som nu låg på Grand Prix Story nu när det äntligen landat på AppStore. De elaka Android-ägarna har fått ha det för sig själva under en allt för lång tid. Den stora frågan för egen del var om Kairosoft kunde återanvända formeln utan att det skulle kännas som om jag istället för att utveckla spel nu bara utvecklade brum brum bilar.

För ja den här vändan kliver du alltså in som ägare till ditt eget stall med mekaniker, förare och ja det mesta som finns kring ett professionellt stall. Personer ska utvecklas, nya bildelar skall plockas fram och snabba bilar skall plockas ihop, allt med målet att hamna högst upp på prispallen. Själva loppen styr du inte över utan här handlar det enbart om att ha rätt bil och rätt förare sedan hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Känns det igen? Ja det är ingen tvekan om att Kairosoft har hittat en formel för den här typen av spel och att man nu bara byter ut miljöer och teman med mindre förändringar. Det går snabbt att komma in i om man som jag spelat tidigare spel och ja, det går också fortare att tröttna på idén där här gången. Riktigt samma charm och retrokänsla väller inte över mig men ändå kan jag inte förmå mig själv att sluta spela. Det som Grand Prix Story gör bra är att det precis som sina föregångare är lika enkelt att plocka upp och lägga ner vilket i slutändan leder till att man gärna spenderar allt från några minuter till timmar på att få till den perfekta bilen.

Kairosoft har gjort det igen, med samma häst i nya kläder. Nästa gång kommer jag inte gå på det här! Vem försöker jag lura? Ge mig en Space Dev Story så sitter jag snart där igen ska ni se!

Tills dess vill jag utfärda en varning, går du i gångtunneln under Vasagatan i Stockholm runt åtta eller arton, se upp! Ni riskerar att krocka med mig när jag men stadig blick på min iPhone försöker gå och spela, bara några klick till.

Peta och pilla

Tiny Tower

Text: Frances

Jag har blivit med iPhone 4. Under förra veckan har jag plockat hem lite olika gratisspel för att känna efter lite vad jag skulle gilla och det enda som jag verkligen fastnade för är ett litet gulligt spel som kallas Tiny Tower. Till att börja med var jag faktiskt lite smått beroende och satt mest hela dagarna och pillade lite då och då. Tiny Tower är utvecklat av NimbleBit LLC och släpptes juni 2011. Det är ett gratis spel som finns att ladda ner från App Store.

Tiny Tower är pilligt, pixligt, lite retro och snuttegulligt. Du ska bygga dig ett torn, med lägenheter där dina bitizens (invånare) bor och sedan ge dem jobb i de företag du bygger. Allt eftersom du bygger dina våningar med lägenheter, kontor och affärer växer tornet högre och högre.

Kanske är det meningen att ett personligt engagemang ska skapas genom att dina bitizens har drömjobb och blir glada av att få arbeta med det de vill. Men slumpen styr vilken sorts verksamhet du kommer att få när du byggt din våning och det är svårt att få rätt sorts bitizens att flytta in. Det är ett ständigt evakuerande då jag måste slänga ut lågpresterande bitizens från mitt torn för att göra plats åt högpresterande med rätt drömjobb. Jag slutade få dåligt samvete efter någon timme. Snarare blir jag bara irriterad att det är så många lowlifes som drar omkring.

Det är ett ”pilla lite då och då”-spel. Man får vänta IRL-tid på att saker ska byggas, lagret fyllas på och pengar komma in så att man kan bygga mer och flytta in fler. Däremellan så sköter man hissen, ser till att lagret är påfyllt och planerar nästa våning. Just detta att spela IRL-tid påminner om så många facebookspel som tar dygn för att något ska hända. Något jag aldrig har fastnat för utan bara irriterar mig på.

Jag gillar egentligen inte alls denna stil av att spel då man måste vänta mellan fem minuter och sex riktiga timmar på att saker ska utvecklas, utan föredrar simulationsspel där man kan skynda på flödet själv. Men troligtvist kommer appen få finnas kvar i min mobil ett litet tag till och jag kommer plocka upp den och pilla lite när jag sitter på bussen eller står i hissen för det tar inte mycket tid i anspråk dagligen, det bara drar ut på tiden i oändlighet. Gulligt pill för dig som ibland har några tråkiga minuter.

Claim to fame

”It´s all about the generations”

Text: Joakim

Så var det dags för mitt eget lilla ”claim to fame” att åter göra succé borta hos Press2play. Saga och ljuvligt vackra Ellinor tar den här gången sig an The Sims: Leva Livet. Det är inte utan att man blir varm, svettig av att se Christer i studion. (OMG HOT MAN ON SCREEN!)

Som vanligt är det bara att klicka på bilden nedan för att se hela härligheten!

Hjärtat i halsgropen

Coraline

Text: Frances

Jag kisar med ena ögat och fortsätter läsa på sidan i boken jag tidigare var tvungen att vända upp och ner och lägga en kudde över. Det går inte att sluta läsa, det är så bra. Men jag orkar inte längre. Det gör fysiskt ont i halsen på mig, precis som när det snörper sig och man snart ska börja gråta. Jag har knottror på nacke och rygg, nästan så jag känner varje individuellt hårstrå röra sig i vindpusten från balkongdörren som står öppen.

Neil Gaiman är inte riktigt klok. Han borde ha levt samtidigt och varit bästis med bröderna Grimm. Detta är inte den första av hans böcker där han skriver en underbar och sockersöt saga, fast ryslig. Jag känner fasa. Jag känner bävan. Jag känner att boken hör hemma i frysen. Där kan den ligga tillsammans med filmen Ringu, Dr Who avsnittet Blink och en och annan King bok. Tack och hej! Men sen åker den fram för jag kan inte sluta plåga mig själv.

Det som händer är att en liten flicka som heter Coraline har precis flyttat till ett nytt hus tillsammans med sin mamma och pappa. Hon tycker om att utforska och hittar därför en dörr som är avskild i deras lägenhet. Efter att ha gått genom den dörren upptäcker hon sin andra mamma och sin andra pappa i den andra världen. Där verkar allt mycket bättre och de lovar Coraline att hon kan få det hon vill ha. Men det är också lite konstigt och inte riktigt på riktigt. Coraline får ett erbjudande om att stanna men för att hon ska få bo hos dem måste hon få knappögon, precis som hennes andra mamma och andra pappa har. Hon bestämmer sig för att vända hem till hennes riktiga mamma och pappa, men väl hemma upptäcker hon att hennes föräldrar är försvunna. Nu måste hon använda all sin list för att få tillbaka dem.

Jag försöker störa mig på saker i boken, till exempel så fnyser jag åt att Coraline inte alls ifrågasätter att folk har knappar istället för ögon. Men det går inte, jag älskar boken och det finns inget att störa sig på. Det är en saga och då händer det saker som man inte behöver förklara och världen behöver inte vara balanserad. Det som däremot är väl balanserat är Gaimans underbara språk, hans perfekta flyt och berättelsen förs fram så Coraline får utvecklas och finna en lösning. Den är typisk Neil Gaiman. Charmig, gullig, plottrig, intressant, spännande och framförallt rysligt kuslig. Läs den!