”Magrathea vem?” kanske du tänker nu och då är du tydligen inte riktigt så nördig som jag tror att de flesta som läser här är.  För er andra kan jag istället förklara att konkurrensen jag refererar till är Terraform. Ett svenskutvecklat indie-pussel som jag bankat min numera ömma skalle emot de senaste veckorna.

Även om jag inte spelar det så ofta längre så är klassiskt schack ett spel som alltid har fascinerat mig. Reglerna är lätta men djupet enormt och det som utmärker riktigt skickliga schackspelare är förmågan att analysera långt fram i spelet.  När jag spelar Terraform så önskar jag att jag vore en riktigt skicklig schackspelare.

Spelplanen (planeten) ligger framför en i hexagonformat och det gäller att göra alla små hexagoner nöjda med vilken sorts natur de representerar. Hur det kommer sig att olika områden har faktiska önskemål förklaras inte riktigt och det spelar kanske inte heller någon roll. Det här är ett pusselspel och försöker inte utge sig för något mer.

För att forma planeten har man mängder av verktyg till hands. Det är dynamit, skottkärror, spadar, väder naturkatastrofer med mera och ännu mera. Det kan låta simpelt att 2 skogsplättar hellre vill vara öken eller att några stenområden hellre vill vara floder, men spelet innehåller mängder av olika typer av natur och det som gör själva utmaningen i det hela är att varje zons typ påverkar de intillliggande zonerna varje turn. För att inte tala om hur vädret påverkar… och naturkatastrofer…

Börjar det låta rörigt? Bra, för det är det också. Spelet gör iofs ett rätt bra jobb på att lära en varje nytt verktyg men det blir snabbt mycket att hålla reda på och redan i den första 1/4-delen av spelet så finns det banor som jag får spela om flera gånger.  När jag väl lyckas se hur en nivå bör hanteras och jag lyckas med utförandet så känner jag mig dock jäkligt smart igen.

Tyvärr märks det att produktionsvärdena har fått stå tillbaka jämfört med pusselmekaniken. Användargränssnittet påminner mig lite om äldre hemsidor och efter ett tag fick spotify kliva in och ta över jobbet som bakgrundsmusik. Det är lite tråkigt för den något trötta framställningen kommer säkert avskräcka en del från ett annars kompetent pusselspel.

Just när det gäller pusselspel tycker dock jag själv att presentationen är mindre viktig än utmaningen och Terraform utmanar på ett bra sätt. Det är svårt men jag kommer hela tiden vidare och det är kul att försöka se flera steg framåt hur ens ändringar kommer påverka banan.

Terraform har gett mig nyvunnen respekt för Slardibartfast och hans yrkeskår.

Spelkriget har fått en recensionkod av Terraform från Holgersson Entertainment. Spelet går att köpa för runt 45kr på tex Gamersgate och ett demo finns här.

Ni som följer med i kommentarerna här på bloggen eller för den delen följer mig och Fredrik på Twitter kanske vet vad Fredrik anser om mitt ljudsystem. Därför var det till helgen som var äntligen dags att ta tag i och göra om vardagsrummet.

Nu blev det inte enbart en ljudmakeover utan en total renovering av vardagsrummet. Låt oss först begrunda en före bild.

Det finns många saker som är fel med den här bilden. Dels ljudet såklart men också den rätt tråkiga tv-bänken. Sladdar och gamla konsoler som står löst under bänken eller lådorna med spel gör intrycket allt annat än ”cleant”. Därför inleddes projektet med att införskaffa två stycken väggskåp från IKEA. Dessa kompletterades med högblanka dörrar. Högblankt är lite av temat under renoveringen som ni snart kommer upptäcka.

På lördagsmorgonen påbörjades monteringen av väggskåpen och snart satt de fint och rakt på väggen.

När detta var gjort påbörjades borrandet för bakhögtalarna men mitt upp i detta arbetet anlände den viktigaste delen i hela renoveringen, nämligen tv-bänken. Målet var hela tiden att hitta något högblankt men gärna med inslag av svart. När den på Stalands för alldeles för mycket pengar dels sved lite för mycket i plånboken och hade fem veckors leveranstid föll valet på denna pjäs.

När den nu var på plats och grovjobbet var gjort började det roliga, dra kablar och installera det hela. Till det hade jag min kära vän Fredrik som mer än gärna gör sådant. Det införskaffades kabellister och i runda slängar 32 meter kabel och sedan var det bara att köra igång!

Klockan hann bli så mycket som 23.45 innan allt var klart att provlyssnas och vilket ljud det var i Dynavoice högtalarna! För er som vill grotta ner i detaljer kring systemet finns hela paketet med specs här.

Tillsammans med extra saker som nya kuddar, en ny filt, byte av tavlor och annat så blev det helt klart först på söndagen. Om jag blev nöjd? Oerhört!

Inköpslista
Ljudsystem – 7000 kr
Väggskåp – 2000 kr
Tv-bänk – 5500 kr
Kablar, lister och verktyg – 1000 kr
Kuddar – 500 kr
Filt – 200 kr

Totalt: 16 200 kr
Slippa Fredriks tjat: Priceless

Uppföljare. Ofta får de utstå mycket spott och spe. Samtidigt så är det få saker vi ser fram emot så mycket till som en uppföljare till det där spelet med den speciella platsen i våra hjärtan. Ju längre tid sen spelet kom desto starkare blir vår längtan efter uppföljaren. Vi blir nostalgiska och vill återuppleva the glory days. Det här inlägget handlar om ett sådant spel. Nej, inte Prince of Persia (2008) eller Lost Odyssey, för här kommer plot twisten: Jag aldrig spelat spelet i fråga. Spelet jag vill ha en uppföljare till heter Advent Rising, och det här är min historia om ett fantastiskt, men dåligt xbox-spel från 2005. Som jag aldrig spelat.

Det var ganska nyligen min hunger efter spelet väcktes till liv, efter av en händelse stött på trailern. Men det var ingen ny hunger. Jag minns att jag innan spelet kom följde det upp till lansering, läsandes förhandstittar och bakom-material. Jag minns min besvikelse när recensionerna kom. Detta trots att det var under en period i mitt liv då jag inte spelade något nämnvärt.

För Advent Rising, av det jag sett, hade något magiskt. Det speciella magiska och storslagna som man bara finner i vissa scifi-världar. Sånt som får mig att älska spel som Mass Effect och Halo lite mer än att de bara är bra spel i övrigt. Eller gilla den tecknade filmen Titan A.E, trots att det egentligen inte är en särskilt bra film. Advent Rising hade det och oavsett övriga kvalitéer så är detta svårdefinierbara det nog för att rättfärdiga en uppföljare. Något som såklart aldrig kommer hända.

Utöver de framerateproblem, buggar och dålig försäljning spelet drogs med så hade Advent Rising något utöver det tidigare nämnda det som starkt påminner om det totalt trasiga slutet på min favoritserie, Mass Effect. Jag citerar en youtubekommentar:

”it ends with a sequel hook (which never came out), a ”final boss” that receives little-to-no explanation, the main character separated from his love interest, most named characters getting killed, an explosion, and alot of disappointed fans.”

Kanske handlar problemet med Advent Rising inte så mycket om spelet i sig utan mer om att lova för mycket. I trailern och i förhandssnacket utlovades en trilogi, och allt är så storslaget att jag nästan kryper ur skinnet. Bara en sådan sak som att spelet börjar, så vitt jag förstått, med att jorden utplånas! Vi lovas en trilogi, och löftet om att det ska vara så stort att det redan från början inte ryms i ett spel, utan kräver tre. Men när den första delen kommer och är full med buggar och dåligt bilduppdatering och ett abrupt slut med en cliffhanger så blir inte suget att lägga ut pengar stort nog bland spelare, och det som lovades blev bara en vacker dröm.

Att lova för mycket är farligt. Utvecklarna av Advent Rising lovade en episk historia och tre spel. Det blev bara ett, och det slutade abrupt i besvikelse. Men drömmen lever ändå kvar. Drömmen om vad som kunde varit. En dröm, som inte går att finna inkarnerad i spelet, utan bara i en fin trailer.

Jag har återigen fått uppleva Ferelden genom boken Dragon Age: The Stolen Throne. Man skulle kunna tro att detta är berättelsen om Kung Maric och hans trogna anhängares kamp för att ta tillbaka Ferelden och störta den tyrannkung Orlais placerat på tronen. Men även om detta är vad som händer i bakgrunden så är detta egentligen berättelsen om ett triangeldrama, lojalitet, förräderi, plikt och kärlek.

Historiskt utspelar sig händelserna trettio år innan Dragon Age: Origins och kompletterar väl den lore vi får genom spelet. Ferelden är under ockupation av det Orlaisiska Imperiet och rebelldrottningen har blivit lurad i en fälla och mördad. Fereldens folk är splittrade och förtryckta. Prince Maric är den man som måste samla och ena följare och köra ut den ockuperande makten. Men det är en osäker ung man och alla odds är emot honom.

Händelserna följer prince Maric som tillsammans med sin trolovade Rowan Guerrin och den fredslösa Loghain kämpar för att hålla sig ett steg före Orlais och stärka Fereldens rebellarme. Boken är full av action och berättelsen spännande, med några inslag som jag kan se utspelas i ett Dragon Age spel. De strider och bataljer som utspelas är inte direkt vassa och häftiga utan mer avbrott väl utplacerade för att hålla tempo. De stora slagfält, som vi som kan vår lore förväntar oss, skummas över och ignoreras.

Däremot så är det känslorna, relationerna och den personliga utvecklingen som har den viktigaste och mest framträdande rollen. Detta känns troget BioWare. En historia som gör mig påmind om de klassiska engelska sagorna utspelar sig. Det finns olika sätt att älska en människa på och vi får känna på dem här. Kärleken som är lojal, kärleken som är passionerad och kärleken som är en plikt. Kärlek mellan partners, kärlek till en vän och kärlek till en ledare och land.

Det jag älskar mest med denna berättelse är hur Marics syn på sig själv och hur andras syn på honom presenteras. Maric är en väldigt osäker ung man men andra ser honom som otroligt karismatisk och kompetent. De följer honom inte enbart av lojalitet mot hans släkte utan även för att han inspirerar och leder. Författaren David Gaider har verkligen lyckats få mig att känna att vi får följa händelserna genom olika människors perspektiv och jag får en perfekt trovärdig upplevelse.

Detta är inte en bok för dig som vill bygga upp lite lore innan du tar tag i spelet. Det är en bok som komplement till de som älskar Dragon Age och världen och som vill ha mer lore. Det är en bok för Dragon Age fans, som är förlåtande läsare och som bara vill ha lite mer av allt de känner till och älskar. Som fristående novell så har boken många brister och det är långt ifrån ett mästerverk. Jag har precis haft en period då jag läst en hel del skräp och då blir denna bok i jämförelse riktigt tillfredställande. Jag har fått min Dragon Age-abstinens tillfälligt mättad.

Nu är det dags att presentera vinnarna i våra tävlingar. Vi vill tacka alla som varit med och tävlat det har varit jättekul. Vi vill också tacka EA och BioWare för priserna de sponsrat oss med.

Spelkrigets festvecka börjar!

Ni skulle dela med er av det bästa minnet ni har från det senaste året och vi har fått massor av fina bidrag. Vinnare är Oliver Lindberg med följande bidrag:

Det bästa minnet jag haft med er gäller faktiskt inte något på hemsidan, utan mitt bästa minne handlar om när jag träffade er (exklusive Frances *cry*) på Gamex och fick bild med den sötaste medlem (tyvärr Joakim, det var inte du)! Det tillsammans med otaliga konversationer över Twitter har format mina minnen och relation till Spelkriget. Tack för att jag fått lära känna er!

Grattis du har vunnit Battlefield 3 (PC), The Sims 3 (3DS), Portal 2 (Xbox 360), En bok (The art of Mass Effect 3), En serietidning (Mass Effect Invasion), En Crysis t-shirt storlek M.

Namnge vår bäbis!

I nästa tävling skulle ni komma på ett namn på en bebis om Spelkriget skulle få en sådan. Vissa namn förstår vi inte alls, andra namn är lite läskigt insiktsfulla i vilka personer som ligger bakom bloggen. Vi gillade INTE namnet PaSpFrHix bäst, men vi gillade förklaringen:

Erat barn skulle så såklart födas fram som en soffa (Fredrik),soffan skulle ha formerna av en vacker kvinna (Frances), soffans stomme skulle bestå av delar från tre st xbox360 och även några dildos (Joakim), tyget var från börjar trefärgat men har nu bytts om till svart skinn (Mattias).

Vinnare är alltså El_Kebabo. Grattis du har vunnit Shadow of the Damned, NBA JAM och Alice Madness Returns till PS3.

Bestäm ämne, vinn Xbox-prylar!

Nu skulle ni komma på ett ämne som någon eller alla av oss kulle skriva om. Några av ämnena kommer vi nog skriva om ändå, men vinnare blir SpeLinnea för förslaget:

Varför är rymden fortfarande så lockande för så många? Varför grundar sig fortfarande många spel på det temat?
SpelMalmer.

Grattis du har vunnit Dante’s Inferno, Dead Space 2 till Xbox 360 och The Art of Mass Effect 3 och Mass Effect Invasion.

Vinn PC-spel!

I denna tävling fick ni svara på ett gäng frågor om oss på Spelkriget och den med flest rätt svar blev utsedd till vinnare. Frågorna och de rätta svaren var:

1. Som barn hade Fredrik inte bara LEGO utan spelade faktiskt redan då. Men vilken konsol?
   Rätt svar är: Sega Master System
2. Jocke spenderade en hel sommar med Fallout New Vegas. I världen fann han en ny vän, vem?
   Rätt svar är: Boone
3. Frances är så gammal att när hon var ung spelade hon detta spel på båten mellan Göteborg och England?
   Rätt svar är: PacMan
4. Holmberg hade en egen blogg innan vi fick ynnesten att ha med honom i vårt gäng. Vad hette bloggen?
   Rätt svar är: Vill Vara Gamer (en blogg som faktiskt finns kvar )
5. Finns det någon av skribenterna på spelkriget som inte spelat igenom Mass Effect-serien? Om någon, vem/vilka?
   Rätt svar är: Frances och Holmberg, noobsen har haft annat för sig (bra det för annars hade bloggen hetat Mass Effect bloggen).
6. Jocke och Fredrik recenserade båda Metro 2033. Vem hyllade och vem sågade?
   Rätt svar är: Fredrik hyllade och Jocke sågade

Utslagsfråga: Hur många tänder har Jockes yngsta kille Lave hunnit få vid sex månaders ålder? Rätt svar: Sex tänder.

Grattis till Niklas Storm som fick dröpliga 2 rätt (WTF!). Du vinner Battlefield 3, The Godfather 2 och Need for Speed: The Run till PC.

Beach 2012 tävling

I denna tävling skulle ni skapa en bild av oss fyra på spelkriget. Vinnare är Niklas Sintorn med detta smarriga bidrag.

Grattis du har vunnit Active 2 – Personal trainer, The art of ME3, Mass Effect Invasion, Crysis tshirt och en Medal of Honor t-shirt.

Fifa’n alltså vilken tävling

Eftersom vi inte kom på något att tävla om tänkte vi att ni skulle hjälpa oss. Resultatet visade hur dålig fantasi folk har. Men vinnaren blir Waldemar Nyqvist som kom på:

Hitta på en egen trophy/achievment till ett spel, kan vara till vilket spel som helst. Skriv vad trophy:achievment:en heter och vad man måste göra för att få den
Exempel på rolig trophy; Medal of Honor Frontline
Platinum Trophy: What do you want, a medal?

Grattis du har vunnit FIFA 12 och FIFA MANAGER 12.

Tack för alla som har bidragit, det har varit ett fantastiskt år och vi har haft det riktigt roligt tillsammans med er alla. Från oss alla till er alla, ett riktigt trevligt år 2.
Gamer love!

/Frances, Fredrik, Holmberg och Jocke!

Varric vill ”presentera” Bianca för alla han möter, Isabela är syrlig, sexig och dödligt awesome, Alistair är grinig för att han är kung. Allt är i sin ordning, allt är normalt! Vilken tur att mina två favoritkaraktärer från Dragon Age 2, Isabela och Varric, får äran att äventyra tillsammans med fantastiska Alistair från Dragon Age: Origins. Jag har läst den elektroniska serietidningen Dragon Age: The Silen Grove som finns ute nu i sex nummer.

Isabela och Varric var väl valda karaktärer till denna berättelse. Jag tycker deras personligheter passar väl ihop och balanserar upp Alistairs nuvarande deppiga och allvarliga sinnestillstånd. De ger även handlingen en liten tvist då man kan undra varför Alistair valt dem som följeslagare istället för några han borde stå närmare.

Handlingen följer Biowares egen kanon, vilket innebär att Alistair är kung över Ferelden. Tillsammans med Isabela och Varric reser han till Antiva City efter att ha fått ett tips som kan röja en stor dramatiskt hemlighet. Vi får bland annat uppleva en fritagning av en fånge från ett fängelse, fällor som hittas och röjs undan, en jättestor drake, en häxa, Antivian crows och självklart två rouges som konstant stylar och trashtalkar.

Under berättelsens gång slängs det små godbitar åt mitt håll. Jag blir speciellt glad över att få en helt ny synvinkel på Flemeth och vad hennes relation till hennes döttrar kan innebära. Jag får även höra några smaskiga detaljer om Isabelas tidigare liv tillsammans med hennes make. Något hon hittils bara gett små hintar om blir nu glasklart.

Jag tycker att det är fint tecknat och jag gillar stilen. Storyn går snabbt fram men den känns samtidigt ekande tom. Att jag upplever den som tom kanske beror på att serieformatet inte är något för mig? Det var länge sedan jag läste serier och jag har en slags personlighet som tycker om böcker med beskrivningar och utsmyckningar (som spel med mycket dialog och lore).

Men det är något med bilder. Jag älskar fanart och concept art och önskar att mina fantasyböcker skulle innehålla mer bilder. Stilen som Nick Thornborrow (bla inlednings fresco i DA2) och Ramil Sunga (concept och karaktärer från DA:O och DA2) gett oss i Dragon Age syns tydligt på omslaget. När det gäller innehållet så är jag ingen serieexpert men jag uppskattar Chad Hardins teckningar. Det är kanske lite varierat detaljerat, men det är känsla.

Det finns en sak som jag stör mig lite på när det gäller många serier och det är kroppställningarna och vinklarna tjejerna framställs i. Missförstå mig inte nu, jag älskar att beskåda något snyggt och sexigt, speciellt om hon heter Isabela. Men vissa poser är bara för mycket. Denna serie har varit befriad från de omöjliga ryggknäckar poserna men varje gång jag ser en klassisk ”tits and ass”-vinkel suckar jag lite. Tydligen är den ultimata ställningen för tjejer en pose då man ser rumpa och tutte samtidigt.

I Dragon Age: The Silent Grove är det alltså inte så himla farligt och helt orealistiskt, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på de extrema poser som finns i många serier. Om du vill veta mer om vad det är jag refererar till så kan du läsa detta inlägg: This needs to stop…and let me tell you why! Jag vill även rekommendera en av mina absolut favorit tumblr: Boobs Don’t Work That Way för fler underbara exempel.

För mig har serien inneburit att jag fått fantisera att mina vänner lever vidare även utan mig. Finns de på riktigt? Jag kan rekommendera denna serie till dig som älskar Dragon Age och vill ha mer. Jag har fått mer och det var allt jag fantiserat om.

Berättelsen är skriven av David Gaider som är lead writer av Dragon Age Origins och Dragon Age 2 och Alexander Freed. Illustratör är Chad Hardin och färgläggare är Michael Aityeh. Omslaget har varit tecknade av: Anthony Palumbo, Nick Thornborrow och Ramil Sunga. För 7 kr numret ca 12 – 14 sidor tecknat totalsumma för sex avsnitt blir 42 kr. Du kan ladda ner den på Darkhorse eller via deras app för iOS eller Android.

Nu har du chansen att lägga vantarna på årets sportspel enligt Dataspelsgalan 2012 Fifa 12 till PC! Men inte nog med det, eftersom du älskar fotboll behöver du även Fifa Manager 12 till PC. När du lirar dessa spel vill vi att du har på dig en fin Crysis t-shirt.

För att vinna dessa behöver du bara komma på en tävling. Japp du hörde rätt. DU ska komma på vad man kan tävla om. Hitta på ett roligt och spelrelaterat tävlingsförslag.

Vi kommer helt utan sans och reson välja det bidrag vi vill ska vinna. Det går inte att överklaga. Du har till imorgon den 3.e Maj kl 23:59 på dig att skicka ditt bidrag till spelkriget[at]gmail.com.

Nu har våren anlänt till Sverige och väderångesten har satt sina klor i oss ordentligt. Om mindre än en månad ska vi läckra oss på stranden. Är du redo?

Om inte kan du passa på att tävla i vår tävling och vinna en Active 2 – Personal trainer för Playstation 3 där det ingår en pulsmätare och gummiband. Detta paket ser verkligen riktigt bra ut och kanske något för alla er som hakar på GetFitNerd-tåget. Du vinner även concept art albumet The art of ME3 och serietidningen Mass Effect Invasion. För att du ska ha något att svettas i och se cool ut så skickar vi med en Crysis tshirt och en Medal of Honor t-shirt.

Dagens tävling går ut på att skapa en bild av oss fyra på Spelkriget! Du kan använda vilka hjälpmedel du vill. Teckna på en servett, photoshoppa eller karva en träbit.

Vi kommer helt utan sans och reson välja det bidrag vi vill ska vinna. Det går inte att överklaga. Du har till imorgon den 3.e Maj kl 23:59 på dig att skicka ditt bidrag till spelkriget[at]gmail.com.

Jag funderade på att inleda det här inlägget med ”Man vet att man börjar bli gammal när man inte hinner med i RTS som Starcraft längre…”, men när jag tänkte efter så insåg jag att det, ända sen mina yngre år,  har varit med turordningsbaserade spel som  Heroes of Might & Magic, Civilization och Warlords som jag trivts bäst.

Warlords har ju dukat under sedan länge men Civilization-serien har hållt TBS-fanan högt trots att seriens egna utgivare inte ens klassar den som ”tidsenlig”. Själv hade jag nog snarare kallat serien tidlös men oavsett hur mycket tid man vill ge Civilisation så är det något som har saknats. Japp, ni gissade det, eldbollar. Där kommer Warlock: Master of the Arcane in i bilden.

Warlock:MotA har lånat mycket av det visuella och mekaniska helt ohämmat från Civ V med ursäkten att ”if it ain’t broken, don’t fix it”. Men under huven skiljer det sig då man i Warlock:MotA spelar en magiker som hela tiden kan blanda sig i strider med magi  och trollformler som man utvecklar under spelets gång i en alternativ variant av de klassiska teknikträden.   Det här ger en liten extra dimension till taktiken och vad man väljer att fokusera på.

I stora drag känner man dock igen sig väl i formatet. Man bygger städer, tränar soldater, utforskar den granna hexmönstrade fantasykartan och försöker ligga steget före sina motståndare. Det finns ingen kampanj i traditionell mening men spelet har flera olika vinstmål och lämnar en utrymme att välja strategi för att nå dit. Den där pirrande känslan när ens enheter avtäcker en ny del av kartan eller när en viktig byggnad blir klar i en stad är kanske inte ny men definitivt lika underhållande i Warlock:MotA.

En av de saker som intresserar mig mest med Warlock:MotA är att det gör ett tämligen lyckat försök att motverka ett av de största problemen med strategispel och speciellt civilizationklonerna. Det man kan kalla bulldozer-effekten. Man når helt enkelt en brytpunkt i spelet där man antingen ”kör fast” eller så har man blivit så pass mäktig att det inte längre finns något ordentligt motstånd utan man spenderar end-game med att, ohotad och utråkad, utrota motståndet, vilket inte direkt bjuder på samma dramatiska crescendo som andra genrer försöker lägga mot slutet av sina berättelser.

I Warlock:MotA angriper man det här problemet genom att placera ut portaler till andra världar (eg andra nivåer av världen) på kartan. Portalerna är ofta vaktade av hårda fiender och lyckas man ta sig in i en så väntar en värld med rejält uppskruvad svårighetsgrad på andra sidan. Det gäller dock att ha is i magen och inte rusa efter de andra världarnas rikedomar innan man är säker på att kunna hantera det man kan få med sig tillbaka.

Jag hade byggt upp en ansenlig armé av skelettkrigare som jag lyckades flytta igenom en portal under en och samma turn. Döm av min förvåning när den väntande horden bara slog hål genom min armé och sedan skickade lite mer än hälften av sina trupper in i portalen och började härja i min hemvärld. Kvar stod jag med valet att dra mig tillbaka med alla trupper och försöka stoppa invasionen eller dela upp armén och riskera att den utplånas på båda sidor. Min offensiv kom av sig i startgroparna och det fick inget lyckligt slut.

Ett friskt grepp på en genre-sjukdom med andra ord. Något som dock inte är friskt är det droglikande beroendet som den här bara-en-turn-till-typen av spel skapar. Varje runda händer något. En byggnad är klar i en stad eller en enhet går upp i level och jag behöver välja perk. Vad händer nästa turn? Klick…

Om du, som jag, alltid kännt att Civ behövt mer demoner och magi så kan jag rekommendera att kolla upp Warlock: Master of the Arcane lite närmre.  Det kanske inte revolutionerar genren helt men bjuder på tillräckligt mycket nytt och om jag bara kör en turn till så kanske…?

Det här inlägget bygger på en preview-build av Warlock: Master of the Arcane som tillhandahållits av Paradox Interactive. Spelet släpps till PC den 8e maj och ett demo finns tillgängligt på Steam.

Trials HD, det började där. Min kärlek för knappen B.

Röd som kärlek. Röd som blod. Röd som färgen på mitt ansikte då jag i vredesmod skriker ut min frustration. Känslorna är desamma med Trials Evolution som när jag sakta men säkert tog mig igenom Super Meat Boy. Frustration bor granne med ångest, ilska men framför allt bor glädjen där också.

Redlynx skapade med Trials HD den perfektion som krävs för den här typen av spel. En perfektion de bygger vidare på i Trials Evolution. Här finns banor som stegvis lär dig det du behöver, banor som aldrig blir så svåra att det är deras fel om du misslyckas. Det är alltid ditt eget fel. Du kommer känna dig dålig. Men när du lyckas är den euforiska känslan starkare än i vilket valfritt spel som helst.

Orgasm.

Genuin spelglädje. Redlynx visar att glädjen bor plågsamt nära hat. Jag älskar att hata.

Som om de fantastiskt komponerade banorna spelet skeppats med inte vore nog så har Redlynx denna gången inkluderar en editor som tillåter skapandet av helt egna kreationer, vilka givetvis kan delas med hela världen. Banor i oändlighet. Frustration i oändlighet. Kärlek till B-knappen. Kärlek till rött. Kärlek.

För dig som älskar alla former av sadomasochistiska lekar.

Inte för dig som tycker att bakifrån är en spännande krydda för sexlivet.

Torsdag betyder ärtsoppa och pannkaka i restaurangbranschen men Torsdag på Spelkriget betyder såklart tävling! Denna gången kan du som besökare vinna ett mastigt PC-paket beståendes av Battlefield 3, The Godfather 2 och Need for Speed: The Run.

Vad behöver du då göra för att vinna? Jo besvara frågorna nedan genom att kolla igenom våra läsvärda inlägg. När du tror att du har svaren som i en liten ask mailar du dem till spelkriget[at]gmail.com.

Flest antal rätt vinner, om det blir lika avgör utslagsfrågan.

Tävlingen slutar 26/4 kl 23.59 så skynda!

Frågor

1. Som barn hade Fredrik inte bara LEGO utan spelade faktiskt redan då. Men vilken konsol?
2. Jocke spenderade en hel sommar med Fallout New Vegas. I världen fann han en ny vän, vem?
3. Frances är så gammal att när hon var ung spelade hon detta spel på båten mellan Göteborg och England?
4. Holmberg hade en egen blogg innan vi fick ynnesten att ha med honom i vårt gäng. Vad hette bloggen?
5. Finns det någon av skribenterna på spelkriget som inte spelat igenom Mass Effect-serien? Om någon, vem/vilka?
6. Jocke och Fredrik recenserade båda Metro 2033. Vem hyllade och vem sågade?

Utslagsfråga

Hur många tänder har Jockes yngsta kille Lave hunnit få vid sex månaders ålder?

Stort tack till Lion Martinez och EA/Bioware som står för priserna, hela veckan lång.

Ny dag, ny tävling! Det är lite så vi jobbar på Spelkriget den här veckan.

Dagens tävling ger dig som Xboxfantast möjligheten att vinna Dante’s Inferno och ett av våra favoritspel Dead Space 2! Som en liten bonus får vinnaren även böckerna The Art of Mass Effect 3 och Mass Effect Invasion.

Dagens tävling går ut på att du som läsare kommer med förslag på ett ämne och vem av oss här på Spelkriget som ska ta sig an det hela. Kanske vill du höra mer om soffor av Fredrik eller vilket balsam som är bäst för långt vackert hår av Holmberg? Du bestämmer!

Lämna ditt kreativa förslag i kommentarerna nedan senast 23.59 den 25/4. En jury kommer välja ut det bästa förslaget och vinnaren kan inte överklagas.

Stort tack till Lion Martinez och EA/Bioware som står för priserna, hela veckan lång.

Idag fyller vi ett år! Vi föddes genom att slå ihop två bloggar, Spel-Malmer (Fredrik) och Familjenspel (Jocke). På köpet fick vi en geek-skribent (Frances) och några månader senare ninjade vi in ännu en skribent från kommentarsfältet (Holmberg). Nu är vi fyra och vi fyller på sakta men säkert med våra spelintryck och tankar. Vi tycker vi kompletterar varandra väldigt bra och det känns som vi har en bra stämning på bloggen tack vare sköna läsare som gärna bidrar.

Vilka minnen! Vilket år! Vi har alla blivit skribenter och bättre gamers. Ni får gärna skriva en kommentar om ert bästa minne från detta år. Här är våra bästa minnen.

Frances

Vi krigar ganska mycket bakom kulisserna här på Spelkriget. Jag har även rätt rå humor och ibland dyker det upp åsikter som inte direkt är PK (om ni bara visste, nej inte det ni tror). Det roligaste minnet är nog när jag och Jocke satt på Skype och skrattade åt Fredriks korkade åsikter om scifi vs fantasy och det underbara svar han fick av Holmberg. Fredrik hade skrivit Varför riddarborg när rymden finns och Holmberg hade svarat med Till försvar för Fantasy. Två helt fantastiska inlägg!

Det var faktiskt på skämt jag började hetsa Jocke att skriva ett inlägg som tog ståndpunkten att realism var det enda riktiga. Jag vek mig dubbelt av skratt i flera timmar och fick inget gjort på jobbet den dagen. Det enda jag gjorde var skypa med Jocke och skratta så tårarana sprutade. Resultatet blev Scifi och fantasy är skräp. Sedan lät jag Jocke stå i förgrunden och ta all skit, trots att jag skrivit en stor del av inlägget. Min attityd till det hela kan ni se i en av kommentarerna. De fanns till för att underhålla mig. Jag har aldrig skrattat så mycket som den dagen. Efter det började vår hemliga kampanj: Mer Holmberg på Spelkriget.

Jocke

Innan jag tar mig an mitt bästa minne från senaste året måste jag börja med att tacka. Tack ni underbara läsare för ert engagemang och de många underbara kommentarerna. Fredrik, Frances, Mattias och, icke att glömma, Saga. Tack för att ni står ut med mig. Jag vill också rikta ett tack till min sambo Ida som alltid stöttar och hejar på mig.

Mitt minne är från förra helgen. Då de flesta av oss möttes upp hemma hos Fredrik med våra respektive. Födelsedag, middag, snack och en himla massa skratt.

Att jag genom Spelkriget funnit underbara vänner är det bästa som hänt under det gångna året. Visst är Spelkriget som sida viktig för mig men när vi en dag lägger ner hoppas jag att vår vänskap består.

Holmberg

Jag är ju tämligen ny här på Spelkriget så även om jag inte firar ett år PÅ Spelkriget så firar jag ändå ett år MED Spelkriget. Vid en första anblick kan man ju undra varför den här bloggen blev en av de jag följde och kommenterade mest på. Jocke och Fredrik skriver om konsollspel jag inte spelat och Frances skriver om böcker jag inte läst… Men de skriver också bra, personligt och analyserande på ett sätt som fängslar mig.

Så med tanke på att det här var min favoritblogg är det kanske inte så konstigt om jag säger att det bästa minnet för min egen del var när det trillade in ett mail i inkorgen som innehöll mitt alldeles egna login till Spelkriget. If you can’t beat them… Join them!

Fredrik

Det finns mycket att säga om Spelkriget. Som tidigare nämnts så är mycket av det som är Spelkriget inte bara det som händer på bloggen utan även det som händer bakom kulisserna. När baletten är över och vi kämpar med för trånga skor, vem som ska ha huvudrollen och framför allt vem som är mest lik Natalie Portman. Detta har lett till en rad interna smeknamn. För det mesta på undertecknad. Namnen har kommit och gått, men kvar verkar ändå Nazi-Malmer stå, givet för min ständiga, nästan sjukliga, drift efter perfektion i allt ifrån bildval till stavfel. Många gånger har jag lagt in mitt veto mot inläggsbilder som har brutit mot allt som är rätt och riktigt. Det går inte att posta en bild på pip-boy med aspect ration 1,333 när det ska vara 1,778! Det finns gränser för vad man kan stå ut med!

Men man kan inte alltid jaga dubbla mellanslag och lågupplösta jpeg-artefakter. Ibland måste man skriva också, och det är här min favoritepisod under hela året kommer in. Något som format det som jag anser är Spelkrigets själva essens och kärna. Själen, om du så vill. Jag talar såklart om den beryktade Soffastriden. Med en elegans som aldrig förr eller senare har hörts i universum satte jag Jocke på plats och bevisade en gång för alla tidsåldrar att den slutgiltiga måttstocken för spels kvalité ligger i hur de behandlar sina soffor. Jag fick också slutligen rätt. Till och med Jocke erkände till slut att Resistance 3 var ett roligare spel än Uncharted 3, trots all hype för den sistnämnda. Årets höjdpunkt var ett faktum.

Dag två av vår födelsedagsvecka och idag är det alla ni Playstation 3 fantaster som ska få njuta av fina priser! Idag tävlas nämligen inget mindre än ett fint paket fyllt med Playstation 3 -spel ut till en ensam vinnare!

• Shadow of the Damned
• NBA JAM
• Alice Madness Returns.

Tävlingen går ut på följande: om vi i Spelkriget på något konstigt sätt skulle få en bäbis ihop. Vad skulle den då heta?

Lämna ditt bidrag i kommentarerna nedan!

Tävlingen pågår fram till 23.59 tisdag 24/4 (ikväll!) så skynda in med era bidrag! Vinnaren utses av en jury och kan inte överklagas.

Stort tack till Lion Martinez och EA/Bioware som står för priserna, hela veckan lång.

Den här veckan är en speciell vecka för oss på Spelkriget. Vi fyller nämligen ett år! Det exakta datumet är den 25:e April och ett speciellt inlägg om hur vi upplevt året som varit kommer givetvis på födelsedagen.

Men en bra fest håller på veckan lång och därför startar vi veckan med en tävling och kommer sedan ha en ny tävling varje dag fram till Söndag! Alla med olika innehåll och utformning! Så håll utkik, kanske dyker det upp något kul som just du vill ha!

Dagens tävling går ut på att ni som läsare skriver ner ert bästa minne från det senaste året. Något som rör Spelkriget såklart! Kanske har ni något kul att dela med er av som just ni tycker är det absolut roligaste som hänt här på sidan det senaste året.

Bidraget skickar ni till spelkriget[at]gmail.com och tävlingen pågår till kl 23.59 den 29:e April 2012.

Det som ligger i potten för en ensam vinnare är ett gigantiskt spel och bokpaket för alla åldrar och en möjlighet att få sitt bidrag publicerat hos oss!

- Battlefield 3 (PC)
- The Sims 3 (3DS)
- Portal 2 (Xbox 360)
- En bok (The art of Mass Effect 3)
- En serietidning (Mass Effect Invation)
- En Crysis t-shirt storlek M

Ett stort tack riktas till Lion Martinez och EA som står för priserna, hela veckan lång!

Den sanna spelkärleken, den som osar kreativitet och spelglädje, den finner min bloggkollega Joakim i de små lite enklare spelen han spelat den senaste tiden. Det är där som kreativiteten flödar. Långt ifrån mammons iglar som suger ur all spelglädje i jakt på större vinster. I viss mån kan jag hålla med honom. Det finns någonting romantiskt i tanken om den fristående mindre utvecklaren som gör ett mindre spel helt utifrån sin kreativa vision och inget annat. Ett spel som blir en hit och skapar ikoner som Markus Persson. Visst finns de spelen. Jag har själv upplevt det. Jag älskade exempelvis Limbo med hela mitt hjärta, och jag kan tänka mig att Journey kommer göra något liknande med mig när jag tar mig an det. Men låt oss inte lura oss själva.

För egen del finner jag den stora spelglädjen just i de stora produktionerna. För när Joakim blir till sig över Fez mysighet är det andra knappar som får mig att andas lite snabbare och hjärtat att slå lite hårdare. Det är inte den mysiga stämningen eller charmiga pixelgrafiken som får mig het och villig. Nej, det är i spelvärldar där lore ligger i perfekt balans mellan djup, mysterier och greppbarhet som mitt hjärta vilar. När det stora cinematiska uttrycket blandas med inlevelse i en intressant värld på sätt bara ett storspel med mycket talang bakom sig kan. Då njuter jag i fulla drag. Då, när jag spelar storspelens storspel. Då, när jag spelar Halo.

Jag spelade igenom hela trilogin på ett bräde, påbörjande nästa spel så fort jag klarat det föregående tills jag stod där vid slutet. När cryotuben långsamt stängdes blev Cortanas sista ord mina ord: I’ll miss you. Master Chiefs torra militäriska svar, färgat av år av nedtryckta känslor och ovetskap om vad han ska göra nu när striden är över, blev ett löfte om att han kommer tillbaka: Wake me when you need me. Kontrasten dem emellan kunde inte varit större, scenen kunde inte varit mäktigare och jag kunde inte varit mer totalt och obönhörligen förälskad. Halo var inte överskattat. Det var mer än jag trodde det skulle vara. Det var kärlek.

Nu har åren gått. Valve snodde 343 Guilty Spark till Portal och planerna för en Halofilm rann ut i sanden över finansieringen. Efter ett underskattat ODST – även om det inte var all that – och den relativa besvikelsen som var Reach så är det nu äntligen dags för Cortana, och mig, att få återse vår saknade Master Chief. Ju mer jag fått se från spelet desto högre har blodtrycket blivit. Det ser bättre ut än någonsin, musiken låter fantastiskt och i intervju efter intervju har utvecklarna förstärkt min tro på att det kommer bli spektakulärt.

Det var bara en sak som fattades. Efter att i dagarna njutit av den fantastiska HD-remaken av Halo: Combat Evolved med ny grafik och stereoskopisk 3D så kände jag att det skulle, trots allt gott, kännas aningens fattigt att gå tillbaka till 2D efter den upplevelsen. Så i ömsom hopp och ömsom förtvivlan skickade jag iväg en tweet till huvudprogrammeraren för spelmotorn som driver Halo 4, den löjligt smarta Corrinne Yu. Trodde inte jag skulle få något svar. Men svaret jag fick, även om det inte en officiell bekräftelse, var en av de bästa på den här sidan julafton. Jag känner mig som Frances, sockerhög på Red Bull och löften om Baldur’s Gate-uppföljare.

Det Halo, och många andra spel, ger mig är nämligen något som inte går att finna i små titlar. Det cinematiska uttrycket, med fin ljussättning, bra kameraföring och starkt röstskådespeleri kombinerat med interaktivitet och ett stort och svulstigt världsbyggande med exotiska miljöer och djup lore. Den överväldigande känslan efter att ha kämpat igenom flera timmar av omöjliga odds för att slutligen andas ut. Cortanas lugnande röst: Det är fullbordat. Det är en upplevelse något som inte tusen kluriga pussel i Fez kan ge mig. Nej, jag behöver mer än bara rolig spelmekanik. Det är dags att vakna, John-117. Jag behöver dig.

Det finns en elefant i soffan här på spelkriget. Något som vi skrev om innan release men diplomatiskt nog låtit bli att nämna efter det trots att flera av oss spelat det.

Spelet jag tänker på är Kingdoms of Amalur: Reckoning och anledningen att jag själv inte velat skriva om det än är att jag varit rädd för att mitt inlägg skulle framstå som mycket bittrare än jag tycker spelet förtjänar. Det är ju nämligen inget dåligt spel. Hade det varit dåligt så hade jag inte spenderat 40h i dess sällskap. Ett dåligt spel hade det varit bättre att bara stänga av än att sura över.

Nej anledningen att jag är sur och bitter på Reckoning är för att det kommer så otroligt nära att vara otroligt bra. Som ett hantverk räknat är det minst sagt imponerande med tanke på att mina 40h med spelet var i princip buggfria. Likaså slås jag av hur utvecklarna uppmärksammat små saker som känns så självklara att många andra utvecklare bör skämmas för att dom fuskar med dem. Ta bara en liten detalj som att spelet omedelbart anpassar sig efter om jag vill spela med mus+tangentbord eller handkontroll.

Dessutom får man valuta för pengarna i Reckoning. Det är quests, områden,dialogval och loot så långt ögat når och lite längre än så. Vill man göra allt i Reckoning kan det säkert ta upp mot 100h att ta sig igenom och dessutom bjuder spelet på ett intressant stridssystem med en ”skön” känsla och behagligt flyt. Man har helt enkelt inte sparat på krutet när man skapat Kingdoms of Amalur: Reckoning.

Tyvärr är det också ambitionen och viljan att erbjuda allt, till alla, som får stå som Reckonings största problem. Reckoning bjuder på en väldigt ”enkel” visuell stil enligt World of Warcrafts modell. Att komma från Skyrims karga men intressanta värld till den här pastellsörjan med raka linjer och de där märkliga ”väggarna” som skiljer alla områden åt, var rent plågsamt.

En av slagdängorna man använde i marknadsföringen var att det skulle vara en värld späckad med historia och det är det också. Att ta sig an Reckonings värld utan att rita en mindmap med alla namn vid sidan om är snudd på omöjligt. Varenda person man talar med har ett mindre lexikon att berätta om allt möjligt och slutänden blev jag tyvärr så mätt på lore att jag började hoppa över allt babbel som inte hade med huvudstoryn att göra. Reckoning hade gärna fått fokusera på vad det ville berätta för mig istället för att ösa namn ur sig som om det var en Dostojevskij-roman.

Men den allra värsta synden som spelet begår för att förstöra min spelglädje är att det är alldeles, alldeles för lätt. Jag spelade på Hard och förutom 2 strider så gick det utmärkt att helt slumpmässigt buttonmasha sig igenom hela spelet. Även alkemi och lockpicking-färdigheterna går bra att lämna outnyttjade då man klarar alla utmaningar utan dem.

Så spelsystemet med varierade strider, mängder av loot, färdighetsträd och rätt intressant crafting, det som egentligen borde varit livsnerven i spelet, blir istället en sidofigur som man inte behöver bry sig om. Tyvärr tar det också bort drivmomentet i spelandet. Jag behöver inte lära mig nästa craftingsteg, jag behöver inte lära mig nästa attack och jag behöver inte samla material till hjälpande potions. Jag behöver egentligen ingenting annat än att springa framåt, byta utrustning ibland och slå,slå och åter slå.

Det var inte riktigt den känslan jag hoppades på från det svulstiga RPGt med det ännu svulstigare namnet.

I dagarna kom iofs information om att Reckoning ändå sålt bra för ett nytt IP räknat. Det är bra för det ger oss en chans att få se Reckoning 2. Vilket är något jag verkligen hoppas blir verklighet, för spelet är ju trots min bitterhet ovan, såpass bra att det förtjänar en andra chans att träffa rätt.

Tvåtusensju.

Fem år sedan alltså. Det var då Phil Fish påbörjade sitt skapande av Fez. Om han sedan har varit helt ensam i skapandeprocessen under de fem åren som passerat låter jag vara osagt men en kompanjon som alltid varit med honom de gångna åren är kärleken. Kärleken för produkten han skapar.

Phil Fish har under dessa fem åren lagt ner sin själ och sitt hjärta i projektet Fez, det märks. Från att jag startar upp och börjar vrida och vända på världen i sann Paper Mario -anda så strålar kärleken ut genom televisionen och in i mitt hjärta.

Kärleksöverföring.

Insikten som kommer över mig när jag spelar Fez är att ett spel gjort med så mycket kärlek behöver inte vara perfekt. För Fez är inte perfekt. Det finns buggar, det är gigantiskt på ett Metroid sätt som jag annars hatar men som ändå fungerar i Fez. Då varje ny bana jag kommer till skjuter ytterligare en liten pixelpil in i mitt redan förälskade hjärta så förlåter jag.

Vad som också blir tydligare efter mitt besök i Fez men också i spel som Journey, Braid eller för den delen Limbo är hur de mindre produktionerna fängslar mig betydligt mer än de stora så kallade trippel-A titlarna. De med gigantisk budget. Grafik är inte allt. Framför allt saknar dessa gigantiska projekt det essentiella, enligt mig, kärleken.

Visst, jag ska inte vara enkelspårig. Det finns självklart även storspel där känslan av genuin kärlek till spelskapandet skiner igenom. Red Dead Redemption är ett sådant. Alan Wake, Mass Effect 1 eller varför inte Brütal Ledgend kan också nämnas i samma andetag. För att nämna några.

Problemet är, tror jag, att i många storproduktioner idag är antalet involverade så stort att om inte majoriteten av utvecklarna känner starkt för produkten de utvecklar kommer slutprodukten sakna, ja ni gissade rätt. Kärlek.

Slutprodukten må vara hur välpolerad som helst, rent tekniskt kanske till och med ett mästerverk men ändå saknas den där sista lilla pusselbiten. Den bit som försvinner när spel går från att vara något att brinna för att skapa till att vara pengar ut, pengar in.

Tråkig matematik som när Call of Duty nummer fem utvecklas för att det är ”easy money” istället för att satsa på det där lite mer riskabla. Ja listan på denna typ av projekt kan göras lång. Visst har jag förståelse för att utvecklare och utgivare tar den enkla vägen, pengar är alltid pengar. Jag hade bara önskat att samtidigt som de säkra spelen utvecklas hade man kunnat vara lite mer vågad.

Ett exempel är EA och Dice. Det satsades på Battlefield 3, ett spel som troligtvis var enkelt att motivera utvecklingen av. Ett spel som såhär med facit i hand genererat mängder med pengar in. Varför tar man då inte en portion av dessa och chansar lite? Vågar sig på något nytt. Tyvärr blir det troligtvis inte så. Låt oss gissa att Dice släpper något som har med Battlefield att göra även nästa gång och inte Mirrors Edge. Inte speciellt vågat.

Men åter till Fez, Phil Fish och kärleken. Han och övriga små spelutvecklare har i dag ersatt 80-talets Nintendo för mig. Den tidsepok då Nintendo med små medel gjorde spel som strålade kärlek istället för att räkna hem pengar. Det är hos män och kvinnor som Phil Fish som spelvärldens framtid finns. Det är där risktagandet finns men framför allt, där finns kärleken.

Ni kanske har sett tv-serien ”En idiot på resa” där Ricky Gervais skickar runt sin late och lite hemkäre kompis Karl Pilkington på fantastiska resor runt om i världen för att se och besöka fascinerande platser. Karl brukar dock allt som oftast fokusera sin uppmärksamhet på helt andra saker, exempelvis hur svårt det är att hitta mat som han vågar äta eller hur besvärligt det är att inte hitta vettiga toaletter.

I den här historien är det det eviga ältandet om hur underbar Mass Effect-serien är som får ta rollen som Ricky och i Karls plats ser jag mig själv, när jag lite skeptisk men förväntansfull tar klivet in i Mass Effect 1 för att se om jag kommer hitta den magiska kärnan. Jag testade såklart Mass Effect 1 redan när det kom ut men tröttnade på Citadellet och spelet fick samla virtuellt damm tills det avinstallerades. Men nu var det alltså dags att råda bot på min lättja och ta mig an detta äventyr från början, som man ju bör.

Mycket riktigt tog det bara ett fåtal timmar in i spelet innan den lovordade handlingen och berättelserna började suga tag i mig, men eftersom jag inte gillade avbrotten som blev av att hålla på att läsa Codexnoteringar så läste jag istället boken Mass Effect: Revelation och det var ett lyckat drag. Den var lättläst och lagom spännande, men först och främst så gav den mängder av bakgrundshistoria och lade till en extra dimension till hela berättelsen i spelet.

Men varför då liknelsen med Karl Pilkington? Jo för trots att jag vet att det finns en spännande berättelse framför mig och jag omges av flera intressanta karaktärer så kan jag inte låta bli att distraheras av den ganska trasiga sörja som är Mass Effects egentliga spelmoment. För hur mycket jag än gillar ambitionen i berättelsen så finns det mycket i spelet att irritera sig på.

Ta Makon till exempel. Sannolikt är det den sämsta fordonskänslan i ett spel någonsin, i alla fall som jag kan komma på ur minnet. Att studsa runt med gummibilen är inte det minsta kul, och även om Bioware krystat fram någon sorts sci-fi-förklaring till varför personerna inne i fordonet inte mosas så måste en resa inuti Makon bjuda på en helt ny nivå av desorientering. Att min bloggkollega Jocke försöker måla över bristerna med att ”det är kul att utforska” är inte något jag går på. På de planeter man har någon anledning att befinna sig på, så kan man på sin höjd utforska sig från punkt A till punkt B på en krokig men utsnitslag väg.

Tätt bakom Makon försöker även Inventory-systemet sätta krokben för min spelglädje. Varför måste jag springa runt och öppna folks skåp för att se vad dom har för grejer? Och hur ska jag veta om Wrex trycker på det tuffaste snipergeväret eller om Ashley har bättre rustning än mig? Aahhh.. papper och penna såklart. Tack för den. Det är inte ens någon idé att börja prata om röran som blir om man försöker engagera sig på riktigt i att uppgradera utrustning.

Något mer som många uppskattar i Mass Effect är relationerna man bygger upp till ens följeslagare. Själv kände jag dock inte att min Shepard gick igång romantiskt på någon i gänget. Visst var Wrex butterhet något charmig , men ändå.. det fanns ju jobb att göra och en galax att rädda. Gissa då min frustration när spelet i det närmsta försöker tvinga ihop min femshep med den småsliskige Kaiden. Jag gjorde misstaget att klicka på ”Personal questions” och genast tog han det som en invit att börja flörta. ”Hell no!” tänkte jag och började leta lämpligt svarsalternativ utan att finna något. De tre alternativ jag hade gick från ”Ta mig nu!” till ”*Fniss, vi får prata vidare om det här när vi är klara med uppdraget… *blink* *blink*”.

Självklart kände jag mig lite äcklad men jag lyckades ändå komma ur det hela utan att något hände. Bara jag låter bli att prata med honom mer så löser det sig. Trodde jag! I en oundviklig cutscene senare i spelet kom han fram och var minst sagt framfusig. Återigen bara tre alternativ där det bästa var i stil med ”Jag har alltid velat ha dig men vi måste rädda världen först”. Hur jag än försöker slingrar sig Shepard in i hans famn och jag hamrar desperat på Escape-knappen. Räddad av nästa cutscene går jag därifrån med en känsla av skam och förnedring. Så mycket för Mass Effect-romanser…

Jag skulle kunna fortsätta prata om pathfinding som flera gånger tvingade mig att springa tillbaka och försöka lirka folk ur cover, texturer som ser ut att vara gjorda med vattenfärger och det faktum att jag i alla fall fyra gånger slängdes ut till desktop utan någon som helst ursäkt. Men trots allt detta… Berättelsen är ju bra. Karaktärerna är ju intressanta och dialogerna är riktigt levande. Nu när jag kunnat parkera Makon utom synhåll så känner jag mig faktiskt redan nyfiken på att ta itu med del 2 för att se hur universum hanterar min storhet. Jag hoppas bara själva spelandet är bättre eller i alla fall mindre i vägen än i del 1.

Det kommer dock dröja lite tid innan äventyret kan fortsätta. Jag kommer lägga undan rymdgubbar och gummibollsbilar och istället dra på mig min ringbrynja, ta yxan i hand och tända en fackla. Det är dags att ta mig an grottorna i Legend of Grimrock.

För som Karl hade sagt.. borta bra men hemma bäst.

Förväntningar: Jag har spelat spel bara för att jag har fått höra att man kunde få sig ett ligg i dem. Detta har hänt flera gånger. Många av dessa spel har varit riktigt bra. Även liggen har varit helt ok. Baldurs Gate är ett spel jag spelade enbart för att jag fått höra att man fick ligga. Det levde upp till mina förväntningar.

Förhoppningar: När jag spelar rollspel blir jag alltid förtjust i en eller två karaktärer. Jag har förhoppnigar om att min karaktär ska få en relation till denna karaktär och har jag tur så kan den relationen leda till något mer, inte nödvändigtvist sex, men helst. Att få möjlighet att lära känna och utveckla en relation till en karaktär har i många spel varit lika tillfredställande som en bra beskriven karaktär i en bok. Dialoger ger mig förhoppningar om mer. Dialog och romansmoddar för att få ut mer av karaktärerna har förgyllt många rundor i Baldur’s Gate.

Förförelse: Beroende på vilken roll jag har i spelet är det ofta lika ointressant att få onenighters i spel som i verkliga livet. Det är inte tillräckligt tillfredställande med pang på rödbetan. Men det kan vara tillfälligt befriande och boostande att ta sig ett ligg för en kväll när den varianten finns. Jag glömmer exemplevis aldrig dottern till bonden i Fallout 2. En bra relation ska byggas upp under en längre tid och ger då så mycket mer återbetalning när man äntligen kan lösa in investeringen.

Förlösande: En av de mäktigaste spelstunder jag har varit med om var när min Hawke fick till det med Isabella i Dragon Age 2. Två pixeldockor säger du. Två representationer för den komplexa värld, berättelse och relation som jag byggt upp i mitt inre säger jag. Det var med ett äkta pirr i magen jag ställde mig upp och skrek när de ÄNTLIGEN slutade med snacket och föll i varandras famn. Sexet fick representeras av en nedtoning till svart och jag är helt ok med det.

Förlåtande: Jag har överseende med hur sex presenteras i spel. Om jag kan springa omkring med pixeldockor och kötta monster så blir jag inte förvånad dessa inte ser riktigt kloka ut när de ska hångla och vara romantiska. Jag blir inte heller förvånad när jag inte får se ett smack utan scenen bryts efter en dialog och nästa stund är man tillbaka och ”akten” har skett. Med andra ord, jag är inte en av dem som ser sex i spel som något fruktansvärt. Jag ser på sex och relationer som något frivilligt i ett spel. I The Sims får man alltid uppleva fyrverkerier. Det är väl fint?

Förjäkligt: Det finns däremot, enligt mig, för många spel som lämnar relationerna mellan karaktärerna med mer att önska. Jag träffade på Brun i Reckoning och vi blev vänner. Jag blev lite förälskad och kände att här fanns det potential att få sig ett ligg. Han är tyvärr onåbar för mer än en kort questline och några små meningar om vänskap. Trist, och inte första gången jag stöter på detta dilemma i ett spel.

Förströelse: I slutändan så är det något tillfredställande i att uppleva berättelsen och kunna skapa relationer till karaktärerna. Faktum är att det är för mig det absolut viktigaste i en bra bok, en bra film och ett bra spel, hur jag upplever anknytning till karaktärerna. Berättelse, karaktärer och utveckling ska presenteras, skapa en resa och en upplevelse som ger precis den rätta tillfredsställelsen. Det är alltid under utvecklingen av relationerna jag finner min kick och får min fix. Jag vill få förväntningar och förhoppningar, bli förförd och förlöst, det ger mig den perfekta förströelsen.