Glöm inte heller att uppdatera din RSS-läsare med nya adressen!

Det är med stor stolthet jag nu presenterar det jag pillat med den senaste veckan. Bloggen Spelkriget är ett samarbete mellan min blogg och familjenspel.se. Från dem kommer såklart Jocke och resten av familjen men också det nya stjärskottet Frances.

Tillsammans bloggar vi ihop på Spelkriget, men ändå individuellt. Bloggen lanseras på måndag och vi är superpeppade. Mycket kommer förbli som tidigare, och det är om möjligt så att vi får ännu tydligare individuell identitet i den nya bloggen än vi hade som fristående bloggare, mycket på grund av en design vi är väldigt nöjda med.

Hur gick det här till då, kanske någon undrar. Jo, det började för kanske tre veckor sen när jag kort frågade Jocke om vi inte kunde hitta på något kul tillsammans. Frågan växte och ganska snart var planerna satta i verket. Våra bloggar skulle läggas ner och uppstå igen på spelkriget. Så en veckas funderande och en veckas kodande och designande och så är vi här.

Välkommen till Spelkriget. På måndag kör vi igång.

Nu får det snart vara nog med dessa konstiga inlägg, annars kanske någon får spel och tar upp vapen och går i krig mot en.

Kommer Spel-Malmer att försvinna? Ena dagen ett kryptiskt inlägg om filosofen och nån struktur. Andra dagen en bild på fågel fenix, nyss uppstånden från askan. Har det något med X-men att göra? Eller är det nån mysko referens till Harry Potter?

Vad är det egentligen som är på gång?

I

In the eleventh hour of the second day,
the beginning of the third cycle
of what was to be the last,
the Philosopher came to the Structure
with a query.

The query itself was simple,
and the Structure was pleased
with the Philosopher,
ever encouraged
by the words in the Archive.

With great pride
the Structure gave its reply.

II

As time passed the nature of the query changed.
It was subtle, but steady.
From a simple question it turned
into an organic growth
as slowly its tendrils infiltrated
the mind of the Philosopher.

Deep in the dark of the Structure
it nourished and grew.
The Archive gave the query strength.

Too late the Philosopher saw
his grave mistake,
and realized the only option
was to embrace the inevitable.

While the Philosopher set to work.
The Structure bided its time
waiting for the right moment.

III

Arise! The hour is late,
a new dawn is swiftly approaching
With it comes the unknown.

The Philosopher is lost to madness.
The Structure looks for answers in the Archive.

The query has grown and with the new dawn
only one thing is certain:

War is coming.

Med boken Deus Ex: Icarus Effect avklarad är det såklart dags för lite intryck. Till att börja med så är jag fortsatt riktigt peppad inför Deus Ex: Human Revolution, och jag kan nog säga att boken har både styrkt och förminskat förväntan vilket resulterar i vad som skulle kunna kallas för peppbalans.

Boken är inget mästerverk, men den funkar och den är spännande. Jag hade helt klart svårt att lägga ner boken, vilket i kombination med en allvarlig morgontankspriddhet ledde till ett missat flyg. Gott betyg om något. Det är egentligen först framåt slutet som det inte riktigt håller. Men resan är det viktiga, och då är det perfekt lättsmält sci-fi. Alltså ingen Peter F. Hamilton med femtielva huvudrollsinnehavare utan lite mer rakt på och inte så subtilt.

Jag gillar ganska direkt den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, med den manliga diton känns lite för stereotyp, något som också gäller i stort sett samtliga skurkar. Och det är egentligen först här i skurkgalleriet det börjar kännas lite unket. När man sedan blandar in termer som Illuminati och New World Order blir det lite väl övertydligt. Jag gillar konspirationsteorier, men jag tycker det görs lite för rakt på här och inte tillräckligt nedtonat.

När boken kommer till sin slutgiltiga konklusion så sitter jag dock ändå med ett gillande, om inte på läpparna så ändå i sinnet. Allt som hänt i boken får sig ett ganska snyggt avslut ändå, även om jag inte gillade slutscenerna som var väldigt mycket action och inte så mycket faktisk handling eller stora avslöjanden.

Det var naturligtvis även lite kul att boken då och då nuddar vid personer och händelser man redan nu vet att spelet kommer behandla. Att få extra bakgrund är naturligtvis godis för förväntansmätaren.

Själva spelet, Deus Ex: Human Revolution, släpps den 26 augusti. Vill ha!

Jag befinner mig just nu i den norska huvudstaden då jag i veckan som varit och kommande vecka är involverad i två olika reklamfilminspelningar. Som tur är befinner sig min fru här också, och igår var vi på bio-humör och gick således och såg filmen The King’s Speech, eller som det heter på norsk: Kongens tale. Tack och lov var filmen inte dubbad. Det hade varit smärtsamt.

Så, filmen var slut, och jag var nöjd med biobesöket. Filmen var ju faktiskt sjukt bra, fint filmad och Colin Firth gjorde bra ifrån sig. Men så började jag fundera på det här med konst och budskap och sådant.

The King’s Speech är detta årets stora Oscarsvinnare. Att förvänta sig att det är en stark representant för just konstmediet film kan ju inte vara att kräva för mycket. Men ändå så lämnar jag biografen med inte större förändring innuti än att jag just sett en underhållande och välagerad film. För vad är budskapet i filmen? Vad vill den säga egentligen? Ja säkert kan man hitta lite teman om att övervinna svagheter och om mod. Men det är ju mer peptalk än faktiskt budskap. Hur är det med det emotionella då? Får den mig att känna? I stunden är jag verkligen där med kungen och hans problem och visst blir man något uppmuntrad, men det bestående intrycket är ändå att det var inte mer än en ganska humoristisk och varm film.

Vad har då allt detta med spel att göra?

Detta är ju faktiskt en spelblogg. Jo, det är en ständigt återkommande debatt om det här med om spel är konst eller bara underhållning. Och det är här jag tänkte ännu en gång sticka ut näsan lite med risk för att bli bränd. För även om The King’s Speech är fantastiskt fint gjord och agerad så är det ju mest tekniska saker. Lite som att säga att grafiken och röstskådespeleriet i ett spel är bra utan att egentligen veta om spelet i sig är bra. På detta plan är dock filmen extremt välgjord. Men i bestående intryck och helhetens konstnärliga uttryck tycker jag att det finns flera spel som berör mig vida mer än The King’s Speech.

Vad vill jag då få sagt med det här? Att spel är bättre än The King’s Speech? Att manus och skådespeleri är bättre i spel än i senaste Oscarsvinnaren? Absolut inte! Filmen i fråga är excellent och de enskilda konstnärlig uttrycken hos skådespelare och cinematografi är riktigt bra – så när som på ett extremt bajsnödig Churchill-imitation av Harry Potters Wormtail och några andra biroller. Men när det kommer till helheten så tycker jag The King’s Speech inte ger mig en större konstnärlig upplevelse än vad exempelvis Bioshock, trots att filmen är så vida överlägsen i agerande, uttryck och den mänskliga kopplingen.

Vad jag helt enkelt vill få sagt är att potentialen i spel är så oerhört stor. Med den involverande aspekten av interaktivitet och delaktigheten i berättande så kan spel trots sina ofta fåniga historier och usla agerande nå upp till en nivå som i bestående intryck ger mig mer än en grymt agerad, bra fotad och gripande berättelse om en kung med talfel i en tid där det verkligen behövdes en stark, inspirerande röst. Det om något säger, eller åtminstone stammar fram, en hel del om potentialen i vad spel är och kan bli.

Idag dök den upp på posten. I ett brunt paket med nästan lika brunröd adlibrislogga på var nu äntligen boken min. Prologen till det spel med den absolut bästa speltaglinen i mannaminne. Jag talar såklart om Deus Ex: Icarus Effect.

Spelet, Deus Ex: Human Revolution, släpps i augusti och jag är löjligt taggad inför det spelsläppet. Måtte nu bara spelet bli bra. Med boken i mitt mentalabagage – som är första gången jag köper en spelbok innan jag spelat spelet – skulle jag inte bli förvånad om jag gillar spelet lite mer än jag skulle gjort innan. Det finns ju en slags emotionell investering då.

Men det gör mig inget. För jag vill verkligen gilla Deus Ex: Human Revolution. Inget spel sen Prince of Persia (2008) har fångat mitt intresse så med sin art-direction. Dessutom känns universat och spelmekaniken klockren.

Och boken? Jag provläste de första kapitlen via Kindle-appen och givet det så måste jag säga att den är åtminstone bättre skriven än Mass Effect-böckerna, och jag blev ordentligt sugen efter de få korta kapitlen.

Taglinen då? Frasen som får mig att dallra av förväntan är såklart: It’s not the end of the world but you can see it from here. Skulle Deus Ex vara ett dåligt spel känns det nog ändå lite som att jordens undergång kom ett litet, men ändå mätbärt, steg närmare.

Alla spelintresserade stöter med jämna mellanrum på en rad tekniska begrepp som i mångt och mycket används för att sälja in just förträffligheten i den aktuella produkten. För någon som inte är så insatt kan det lätt bli lite förvirrande. Det senaste på tapeten att diskuteras är något som kallas GI. När vanliga dödliga tänker på kosthållning och köttintag så tänker en renderingsprogrammerare som mig själv på ljus och skuggor. Då tekniken är aktuell i samband med nysläppta Crysis 2 och kommande Battlefield 3 så kände jag att det var dags att höja medvetenheten något bland mina läsare.

Det är helt enkelt dags för kunskapslyftet!

GI står för Global Illumination, vilket troligtvis inte gjorde någon klokare än förut, men håll ut tappra läsare. Vi kommer dit. Men låt mig kortfattat säga att global illumination är ett samlingsord för olika metoder att simulera hur ljus studsar omkring i en miljö för att skapa en realistisk ljussättning.

Tänk på ditt vardagsrum. När solen slår in genom fönstren – om du bor i en falloutbunker utan fönster får du låtsas att du har fönster. Nåväl, när solen slår in genom fönstren så förblir det ju inte kolsvart i resten av rummet där ljuset inte direkt träffar, utan det studsar vidare och slutligen blir hela rummet ljust och fint. Dessutom ser man dammet i hörnena. Dumma, bistra, verklighet!

Traditionellt i datorspel brukar man ta detta kolsvarta utrymme och bara fylla med ett konstant och från alla håll jämt ljus, normalt kallat för ambientljus. Det ser ohyggligt platt ut eftersom inget annat än just ytans färg framkommer.

Samma miljö utan och med global illumination. Notera hur den röda färgen blöder över på omgivningen. Bilden är från CryEngine 3.

Verkligheten har, damm i hörnena till trots, ett stort övertag mot våra datorer. I verkligheten ”räknas” ljuset ut av sig själv i realtid, medan i en dator är global illumination en process som traditionellt tar väldigt lång tid att räkna ut. I en högkvalitativ lösning kan det ta många minuter per bildruta. Hur gör man då för att få detta att funka i spel?

Det korta svaret är: Man fuskar.

Idag använder väldigt många spel sig av någon form av global illumination. Den vanligaste varianten är att man tar hela sin spelnivå och sätter den på att räkna ut hur ljuset studsar runt i den. Allting lagras sedan som unika texturer – så kallade lightmaps – för varje yta som innehåller ljusstyrkan, och ibland även den inkommande ljusfärgen, på den aktuella ytan. Pionjären för detta, som för så mycket annat, var id softwares Quake. Nackdelen med denna teknik är att det dels tar en hiskelig tid – ibland flera timmar – att räkna ut ljuset för en hel nivå samt att när man väl räknat ut allt så är lösningen helt statisk. Ändrar sig något i nivån, eller en lampa flyttar på sig, så stämmer inte längre ljuset.

Det är bland annat därför saker som lådor och annat man kan manipulera ofta känns lite som att de inte riktigt är en integrerad del av världen. Spelens motsvarighet till den tecknade filmens sämre kvalité på den stenmur som om några sekunder kommer rasa sönder. Dynamiska ljuskällor kan också bara bidra med direktljus och ingen av de sekundära ljusstudsarna. Ljuset från dem lämnar, så att säga, vardagsrummet (eller bunkern) kolsvart förutom där de direkt träffar. Dessutom tar texturerna som lagrar all denna ljusinformation en ordentlig hög med minne i anspråk. Snyggt blir det dock, vilket är tydligt i ett spel som Mirror’s Edge, som använde denna teknik på ett mycket effektivt sätt.

Så långt är allt ganska traditionellt. I många spel funkar det dessutom riktigt bra. Tyvärr undviker många spel även att använda lightmaps på grund av dess minneskostnad och osmidighet vid utvecklingen. Men vad är det som skiljer Crysis 2 från ovanstående modell som gör att det pratas så mycket om just detta? Jo, i Crysis 2 finns inga lightmaps, utan allt global illumination-ljus räknas ut on-the-fly av spelmotorn. Hur det går till rent tekniskt kommer jag inte gå in på, men sättet det görs på är riktigt smart och snabbt, och innefattar såklart ett visst fuskande. Men slutresultatet blir väldigt nära den fysiskt korrekta lösningen med den stora fördelen att miljön, ljuset och, tja, allting kan ändras hur som helst, när som helst. Dessutom så ljussätts allting enligt samma modell och det är därför ingen skillnad på en flyttbar kon eller en stenhård vägg. Allt detta klarar den av på runt 4-5 ms på en gammal trött Xbox 360. Minst sagt imponerande. Vad som kommer ur den spelmotorn i framtiden blir riktigt spännande att se.

En mellanväg att gå är att göra ett system likt det i det numera nedlagda kinectprojektet ”Milo” där miljön innehöll information som tillät att ljuset ändrades hur som helst och kunde studsa runt i miljön men miljön i sig var tvungen att vara statisk. Då den största delen av alla speliljöer är väldigt fasta var det ett intressant grepp.

Global illumination på (höger) och av (vänster) i Frostbite 2 - spelmotorn som driver Battlefield 3. Intressant även Mirror's Edge-estetiken i exempelmiljön. Än finns hopp för en tvåa.

Och slutligen så har vi Battlefield 3, som även det innehåller en lösning för global illumination. Jag har mest skummat i deras publicerade papper om denna så jag kan missta mig, men det verkar som om den är främst gjord för statiska miljöer, likt dem i Milo, men att det även verkar gå att använda den för dynamiska miljöer också – själva kärnan i de senare Battlefieldspelen. I stort handlar den om att räkna ut ljuset i en väldigt enkel version av världen och sedan överföra det till den högdetaljerade versionen.

Framtiden ser ljus ut, med många studsar, och det kan bara bli bättre och snyggare spel som resultat. Förhoppningsvis har du, min läsare, lärt dig något nytt och jag hoppas att jag varken blev för komplicerad eller gjorde för många förenklingar utan hittade en balans. Med lite tur är nu kunskapen både lyft och intresset efter att veta mer taggat.

Uppdaterat:

Läs mer och grotta ner dig i detaljerna för hur CryEngine 3 gör på deras site:

Real-time Diffuse Global Illumination in CryEngine 3

De senaste veckorna har jag på min tid av ”fri lek” suttit och klämt på Dragon Age 2. Måste säga att jag faktiskt gillar det mer än föregångaren Dragon Age: Origins, även om det finns aspekter av detta som helt klart känns något framstressade. Kommer såklart skriva mer om det när jag är klar, vilket borde vara ganska snart. Men jag är ju ändå 40 timmar in nu. Jag gillar det skarpt och rekommenderar det verkligen.

Med Dragon Age 2 i bakhuvudet är det inte långt att börja tänka på Mass Effect, och då framför allt nästa nedladdningsbara paket som dyker upp nu den 29:e  mars. Självklart är jag väldigt taggad. Om ‘The Arrival’, som den heter, håller samma kvalité som den förra, ‘Lair of the shadow broker’, så blir det nästan lite mini-julafton.

Men när jag ser på det ändå väldigt lyckade Dragon Age 2 så uppstår ändå en viss oro inför Mass Effect 3. För trots att kvalitén i Dragon Age är förhållandevis hög så märker man av att delar av det har fått ge vika för att kunna hålla ett tight produktionsschema. Det är främst i återanvändandet av miljöerna som det känns av. Det verkar lite som att man ville rida på en framgångsvåg från Origins och Mass Effect 2. Risken finns att Mass Effect 3 kan lida av lite samma problem.

Nu har spelet mer produktionstid på sig än vad Dragon Age 2 hade, men det hade känts lite tryggare om de sparade på det till en januarirelease. Å andra sidan är det numera multiplatform och de kan därmed slänga fler människor och mer pengar på projektet. Dessutom betyder släpp innan jul större försäljning vilket också betyder att de kan slänga ännu fler folk på problemen. Till det kommer det att de har en spelmotor och ett arbetssätt som finslipats över två spel.

Egentligen är jag inte så orolig, och de lyckades ju leverera mycket väldigt bra innehåll till Dragon Age 2. Att miljöerna i detta spelet var lite repetitiva behöver ju inte Mass Effect 3 lida av.

Så ingen oro. Allt är lugnt. For now…

Såg alldeles nyss en helt fantastisk liten video som visade en väldigt liten del av första uppdraget i kommande Deus Ex: Human Revolution (och den latinska delen uttalas precis som det stavas, inget annat) tacklat på tre olika sätt. Nu har jag inte spelat hela den gamla klassikern Deus Ex, men av det lilla som visas så är mitt intryck att det är extremt hög Deus Ex-känsla som genomsyrar denna nya version – På gränsen till mer än orginalet självt.

Det jag tog med mig efter att ha sett klippet var att potentialen var extremt hög. Med tanke på vad jag sett tidigare samt att detta var bara ett tutorialuppdrag så var onekligen känslan att Mass Effect 3 och L.A. Noire har i Deus Ex: Human Revolution en potentiellt mycket seriös motståndare till titeln årets spel 2011. Hype mätare på topp.

Så långt mina känslor. Sedan hände internet.

När jag skummar igenom kommentarerna på diverse nyhetssiter som postat klippet blir jag dock bestört. Jag hade förväntat mig enhälligt att alla skulle känns ungefär lite åt samma håll som jag. Visst finns de där som likt jag hyllar det, men där finns också en rad upprörda människor som talar om ”pre-order cancelled” och konsolfördumning.

Kritiken, som i huvudsak handlade om att saker i gränssnittet hade samma positioner som knapparna på en handkontroll (OMG!), att vissa saker i världen hade HUD outlines och att det ibland bytte till tredjepersonsvy, kom främst från så kallade PC-purister. Det är inget fel i att älska sin PC. Det är ju trots allt den kraftfullaste och utan tvekan mångsidigaste spelmaskinen idag. Finns spelupplevelser på PC som man helt enkelt inte kan få på konsol. Men jag har den senaste tiden fått mer och mer känslan av att många av dessa purister verkar leva i någon slags illusion om att allt var mycket bättre förr, och all utveckling eller förändring av minsta lilla detalj i spelmekanik är av ondo.

Man skyller på konsolfördumning när det egentligen handlar om att effektivisera system som inte var särskilt bra till att börja med, utan tog ifrån helheten av spelupplevelsen genom överdrivet micro-management. Jag får känslan av att många av dem hellre vill ha en nyversion av sina gamla spel än något helt nytt. Det är som att de önskar att id softwares kommande Rage skall vara som gamla Doom och inte det egna spel som det är. Sin egna identitet. Spel idag är och skall inte vara likadana som de var på 90-talet.

Personligen tycker jag att strömlinjeformning är något positivt som lyfter fram upplevelsen på ett nytt sätt och gör det möjligt att använda sig av den fulla spelmekaniken eftersom man är befrias från överdrivet menyjagande. Låt oss kalla det förmänskligande. Precis samma sak Apple gjorde med iphone som resulterade i att alla idag kan använda en smartphone på ett kraftfullare sätt än experterna gjorde tidigare – utan ingenjörsexamen. Det var en revolution av användbarhet. Inte allt, men mycket av det som kallas konsolfördumning är  just detta, förmänskligande av onödigt begränsande komplexitet.

När det kommer till Deus Ex ser jag bara ett spel med fantasiska valmöjligheter och mer frihet i första tutorialnivån än orginalet hade i sin första nivå. Och jag tvivlar inte en sekund på att det spelet kommer få se en del menyjagande också, om än moderniserat och genomtänkt för att göra det enklare att göra mer än man kunde tidigare.

Så med intressant story, varierat spelsystem med stor valfrihet och en grafisk design som blåser sockarna av mig, vad finns det att inte gilla?

När man köpt en egentligen meningslös pryl fylls man ganska snabbt av ett behov att rationalisera och försvara sitt köp för sig själv. Vare sig det är en iPad eller något annat så försöker man (be)visa upp för sig själv hur fantastiskt det  man köpt är. Själv har jag spelat Killzone 3 i 3D på min 3DTV, ett köp som jag definitivt inte behöver försvara för mig själv eftersom det är ett logiskt och sunt köp som verkligen fyller ett stort behov i vårt hem. Eller hur?

Onödighet till trots så vill jag skriva ett par ord om den upplevelsen. Eller främst hur den skiljer sig från motsvarande upplevelse i två dimensioner.

Man kan nämligen argumentera för att 3D-versionen av Killzone 3 är en märkbart sämre upplevelse då grafiken har fått ta smällen för att den nu måste skapa två bilder istället för en. Att man, som Victor Leijonhufvud skriver i sin bloggpost ”Ett snyggt Killzone 3 – eller ett i 3d”, just kan välja mellan att spela med bra grafik eller spela det med 3D-effekten.

Hur man upplever det är naturligtvis väldigt subjektivt, men jag har dock svårt att hålla med den annars så klarsynte Victor den här gången.

I 3D har Killzone 3 lägre upplösning och främst de effekter som bygger på genomskinlighet är inte alls lika definierade utan ännu mer lågupplösta. Dessutom poppar geometri mellan dess enklare version och dess högdetaljerade version närmare kameran än i 2D-versionen. Jämför man två bilder är det inte något snack om vilken som är snyggast. Den tvådimensionella bilden vinner hands-down.

Men så finns där djupet. För när jag sätter mig och spelar samma sekvens av spelet i de olika versionerna är slutsatsen något helt annat. Visst ser jag detaljer bättre i den tvådimensionella versionen. Visst är det även så att 3D-djupet gör att det även kräver mer av mig som spelare för att läsa av allt som händer. Men i den ena versionen sitter jag och tittar på en bild på TV. I den andra versionen tittar jag på en värld.

Grafisk kvalité handlar om att sälja in det man ser till betraktaren för att skapa trovärdighet och därmed öka inlevelsen. Det gör 3D-versionen mycket bättre. Djupet lägger till så mycket i inlevelse att jag tycker det med marginal överträffar det grafiska i den tvådimensionella versionen. Jag personligen, med mina måste-försvara-mitt-onödiga-inköp-glasögon på, upplever det rent krasst som en snyggare upplevelse.

Störst skillnad gör det i en rymdstridssekvens som får motsvarande sekvens i Halo: Reach att kännas som en monokrom Space Invaders. I 2D är det visserligen snyggare än i Halo, men det är inte ens i närheten av inlevelsen i 3D-versionen. Samma sak gäller speciellt i nästan alla sekvenser där man befinner sig i ett fordon.

Min slutsats blir helt enkelt att man kan välja mellan att spela ett snyggt Killzone 3 – eller ett snyggare, fast på ett annat sätt, i 3D. Oavsett vad man tycker om det så är det utan tvekan så att 3DTV:n fortfarande ett köp som fyller ett verkligt behov hos familjen Malmer.

Eller hur var det nu?

Det första jag slås inför när det gället Bulletstorm är hur infernaliskt knivigt det är att skriva på tangentbordet utan att någon bokstav byter plats eller försvinner. Följden blir således frågeställningar kring hur ett spel med namnet Bulle-storm skulle se ut. Med kanelbullar och vidare associationer på sinnet känns det naturligt att gå vidare in i själva spelet.

För det som slår mig när jag spelar Bulletstorm är hur galet det är. Gång på gång tänker jag: Det här spelet är insane. Mest för att det är en sån överdriven actionrökare, men även för dess innehåll. Vet inte hur många gånger man börjar en nivå med att hosta efter att kraschat ännu en farkost eller raserat någon gigantisk byggnad. Allihop på ett mastodontfilmsmässigt sätt. Det är stort och jag älskar det. Men nu går jag händelserna i förväg.

Noll förväntan

Actionmomenten i sig är ju inte den stora snackisen när det kommer till Bulletstorm. Det alla verkar prata om är tydligen ”dicktits”. När jag satte mig ner före spelets släpp för att spela demoversionen var mina förväntningar inte höga. Efter sett en introduktionsfilm som introducerade mig till universat och spelmekaniken så skönk intrycket ännu mer. Efter skjutit tre fiender för att kolla på grafiken lite så stängde jag av det i vad som närmast kan likna ett rage-quit. Hårt besluten att detta var ett totalt skitspel med möjligtvis en rolig spelmekanik, men med vulgär och pubertal förpackning. Inget för mig. Då jag tycker helheten i en spelupplevelse är viktigare än att det just bara är kul mekanik så hamnade Bulletstorm snabbt på min ignoreralista.

Klipp till nästa scen när jag kommer hem och finner ett brev från EA med Bulletstorm på hallmattan. Tacksam som jag är så tänker jag att jag får ändå ge det en ärlig chans. Jag och frugan bänkar oss i soffan och gör oss beredda att översköljas av smörja.

Kort därefter finner vi hur vi sitter fångade av både den lättsamma handlingen och den strålande grafiken, fortfarande väntandes på att den där utlovade tsunamin av pubertal snopphumor skall överskölja oss. Det är bara det att den aldrig kommer. Visst finns där ett grovt språk men det är inte mycket värre än, som min fru sa: ”vissa av mina förläsare på universitetet”.

Nu finns här kanske lite mer snopphumor och sexuella antydningar än i svenska skolväsendet, men det är inte ens i närheten av vad man förväntat sig givet marknadsföringen. För det mesta är det förvånansvärt snyggt gjort med glimten på rätta stället i ögat och en stor dos humor. Inte att förakta är heller den övriga humorn som finns i spelet. Tycker nästan den överskuggar  rumphumorn. Situationskomiken är stundom riktigt välplacerad och med stor distans. När huvudpersonen Grayson uttrycker ”deus ex machima!” över just en sådan storymässig lösning på en knipa då skrattar man gott och känner att självironin är satt på precis rätt ställe.

Mer djup än man tror

Berättelsen i sig är ganska enkel, men det är många som avfärdar den som något totalt meningslöst som bara finns där som en orsak för själva spelmekaniken, men det tycker jag är fel. Bulletstorm har kanske en ramberättelse som är banal och enkel, men där finns mycket hjärta och humor. Till helheten känner jag personligen att berättelsen i sig gav mig mer och var intressantare än den i det så hyllade Enslaved. Ja. Jag sa det. Den gör inga anspråk på att vara något, och just därför fungerar det utmärkt och blir intressant. Bulletstorm är inget Heavy Rain, det är en lättsam actionhistoria. Men som sådan funkar den perfekt. Replikskiftena är ofta riktigt bra skrivna.

Mitt uppe i all lättsamhet tvingar mig ändå Bulletstorm att reflektera. Min nemesis pekar vid ett tillfälle på alla de oskyldiga som faktiskt dött i min jakt efter rättvisa. Gående genom ett trasigt landskap fyllt av liken från de som indirekt dött genom huvudpersonens handlingar gör lite att skratten över fåniga one-liners fastnar i halsen. Det är inget nytt att moralisera över konsekvenser av hjältens handlingar, men här tas det efter första gången upp om och om igen vilket slutligen nästan gör mig illa till mods varje gång jag skjuter en icke-mutant. Bulletstorm får mig att ta en verklig funderare kring det här med det så vanliga nedplöjandet av horder av fiender och traditionell spelmekanik. Sist jag tänkte på spel på det viset var efter en omvälvande plottwist i Bioshock. Hur många seriösare spel lyckas med det?

Jag kan egentligen inte fatta att jag sitter och skriver så här om Bulletstorm. För ja, det är många gånger barnsligt och överdrivet. Men det är gjort med finess i all vulgaritet att det fungerar och rätt som det är lyfts en allvarligare sida fram som blir desto starkare just på grund av dess kontext.

Men så finns där också själva spelet

Spelmekaniken, som är den stora sellingpointen, bygger på att man får poäng för att ha ihjäl fienderna som består av en lite blandad hög av mutanter (hmm…kanske får ta tillbaka det där jag skrev om storyn) på olika kreativa sätt. Ju mer kreativ och skicklig du är desto högre poäng. Dessa kan sedan användas för att uppgradera vapen och förmågor. Om man vill kan man naturligtvis spela igenom spelet som en ren kuta-skjutare, men då försvinner hela grejen med Bulletstorm. Jag var ganska tveksam till denna mekanik, men när man vant sig och låst upp lite förmågor blir det riktigt roligt. Det håller nästan hela spelet igenom, men någonstans på mitten börjar de kännas rätt så tradigt och repetetivt för att sedan sakta bli bättre och bättre. Mot slutet när man uppgraderat det mesta faller det igen och känns stundom lite trist. Motivationen att samla poäng är helt enkelt inte lika stor längre.

I det stora hela är spelmekaniken rolig, men känns samtidigt lite onödig ibland. Spelet ger en helt enkelt inte tillräckligt med motivation för att bygga ut sin arsenal av skill-shots annat än hungern efter att få mer poäng för sakens skull. En nog så bra motivationsfaktor, men det räcker inte hela vägen igenom.

Gears möter Singularity

Ett annan litet störningsmoment är att vid tunga scener med mycket action kan ibland bilduppdateringen falla ganska drastiskt. Det hör inte till det vanliga, men när det händer är det väldigt irriterande och resulterar ofta i att man dör. Jag har spelat spelet på Playstation 3, som även skall vara den märkbart sämre versionen med flera saknade visuella effekter, så det kan mycket väl vara så att dessa problem inte finns på Xbox 360. PC-versionen är såklart den bästa versionen om din hårdvara är uppgraderad nog.

Trots att de imponerande ljusstråleeffekterna från 360-versionen inte är med i den version jag spelade så är det dock ett väldigt visuellt imponerande spel som ofta är väldigt storslaget. Framför allt är det på designplanet det imponerar. Man skulle kunna säga att det känns som en färgglad blandning mellan Gears of War 2 och Singularity, fast mycket mer futuristisk än båda dessa spel.

Bulletstorm är inte ett spel för barn, och det kan då och då vara lite grovt i språket, men det är gjort med glimten i ögat och för det mesta med finess. Det är bländande vackert och när jag går in i staden märkt som The forbidden zone påminns jag av New Alexandria från Halo: Reach fast i det här fallet många gånger snyggare. Spelmekaniken är rolig och annorlunda och upplevelsen i stort är en häftig bergodalbana även om det efter ett tag blir lite repetetivt och lätt att falla in i favoritskillshots. Kort och gott en rolig spelupplevelse som rekommenderas, även om den inte är fulländad.

(Tack till EA som bidrog med spelet till recensionen)

Jag spelade aldrig fotboll som barn. Jag har heller inget bollsinne. Alls. Jag är totalt ointresserad av sport, som verkligen var det som alla grabbar skulle hålla på med när jag gick i lågstadiet (nuförtiden är det säkert något annat). För detta blev jag såklart retad, likt alla som inte helt passar in på något plan. Jag blev en ”tönt”. Sen med att jag senare fick tandställning, började gilla datorer och även har ett lätt talfel blev det knappast bättre.

I dagarna har jag spelat massa Bulletstorm, ett spel som verkligen gottar sig i begreppet over-the-top-action. Det tar snoppskämt och gör det till en konstform och låter en i varje ”skillshot” finna någon form av lämplig sexuell antydning. Med sin stora självmedvetenhet lyckas dock spelet på något mystiskt sätt komma undan med det hela och istället komma ut på andra sidan som relativt lyckad och avslappnad humor. Jag är överraskande positiv till min spelupplevelse.

Men så finns där den sura eftersmaken.

Genom hela spelet drivs det med den traditionella mansrollen som macho och förbrukningsbar kanonmat. Var gång någon av männen i spelet visar någon form av svaghet så förlöjligas de. Detta är självklart menat som en parodi på just den starka machomannen. Det är också för det mesta skön underhållning och det görs ofta på ett lyckat och fyndigt sätt. Bulletstorm har fler lager än det får credit för.

Men någonstans i mig så känns det lite jobbigt också. Eftersom jag i egenskap av ”tönt-stämplad” inte kunnat identifierat mig med dessa roller så blir förlöjligandet av deras svagheter kritik av egenskaper som jag identifierat mig med hela livet. Det som är deras svagheter är ju varje gång de på något sätt liknas vid mig. Han som inte är stark. Han som inte är macho. Tönten. Det är inte menat så, men det känns lite ändå.

Spelet har även en stor idealisering av den vulgära machorollen. När jag förväntas tycka allt som sker är WOAH! AWESOME! så sitter jag där, likt en Stig-Helmer, och skrattar med men känner också ett obehag på insidan. För där hyllas allt som jag inte kunde identifiera mig med. Känns nästan som att det förväntas av mig att sitta i vit wife-beater, ta fram ölen, klia mig i skrevet och garva med som den värsta white trash. Det är inte utan att jag känner mig som jag är tillbaka på skolgården. Där det var de grova översittarna som anmärkte på varje svaghet som var vinnarna och jag, som bara lätt annorlunda, blev lite utav en förlorare.

Sen skall det sägas att för det mesta så gillar jag verkligen Bulletstorm. Jag har en gnutta kvar av spelet att spela, men så fort det är klart kommer en recension. Men jag kan säga redan nu att det finns väldigt mycket att gilla i Bulletstorm, och då inte bara gameplay och grafik. Även parodiserandet av machomannen känns för det mesta helt på pricken på ett sätt som Duke Nukem bara kan drömma om.

Det är bara när TV:n försiktigt blinkar no signal, hörlurarna är avtagna och lampan är släkt som jag i vardagsrummets tysta mörker slås av den för mig så emotionellt laddade tanken:

Jag kan inte spela fotboll.

Lätt euforisk måste jag lyckligt berätta att min blogg blivit nominerad till årets spelblogg 2010! Som en av 25 så skall det mycket till att jag vinner, men äran att ha blivit nominerad är verkligen något stort för mig. Stort tack till ni i juryn som röstade och nominerade mig.

För er som dyker upp på bloggen nu för första gången efter att ha hittat hit via omrösningssidan så vill jag först säga välkommen hit, samt även visa dig runt lite på bloggen. De inlägg jag är mest nöjd med ligger under läsvärt uppe i menyn. Skall jag peka dig lite mer direkt så är nog det inlägg jag är mest nöjd med under förra året min analys Upplevelsen och produkten, mycket på grund av den diskussion som uppstod i kommentarerna efteråt. Läs gärna det (och rösta sedan på Tove Bengtsson som årets spelskribent). Sen är säkert en stor anledning att jag blev nominerad storsatsningen årets spel enligt svenska spelbloggar som jag drog igång i december förra året.

Så kila över till Level7 och rösta i folkets val, gärna på mig, men följ hellre vad ditt hjärta säger.

- Kom, vi måste gå!
- Vi kan inte lämna mormor på det sättet!
- Det finns inte tid, vi måste fly nu!
- Neeeeej…

Han släpar sin gråtande hustru bort från det lilla kyffe de kallat hem de senaste fem åren. Allt de kämpat för är förlorat. Hon vet de måste gå, men det gör så ont i hjärtat. Allt hon kan tänka på är synen hon just sett. Hon märker inte ens ljudet av skriken runtomkring. Detta är slutet för dem. Detta är slutet på allt.

Mindre än en tjugo sekunder senare stiger en man in genom dörren på det som tidigare var familjens hem. Han har aldrig varit där förut, men han känner igen det han ser. Framför honom krälar en varelse som en gång var en människa men nu är en styggelse det inte finns ord för. Tre välriktade skott med sin plasma-skärare och kvar finns en sörja av kroppsdelar och blod. Mannen lyfter på sin fot för att stampa och – likt en som sett för mycket hemskheter men ändå försöker hålla fast vid det som gör honom mänsklig – mumlar knappt hörbart:

- Förlåt…mormor…

Jag har i dagarna klarat Dead Space 2. En resa i både det yttre och det inre, där man till det yttre får bevittna hur ett samhälle totalt rasar samman, samtidigt som huvudpersonen kämpar med sina inre demoner från förra spelet.

Man är där, mitt under apokalypsen, och får bevittna och uppleva paniken som börjar i skrik men som ju längre man kommer övergår mer och mer till necromorphsens monstruösa gurglanden när ingen mer levande finns kvar. Det blir mörkare. Ensligare. Mer utsatt. Där man initialt gick genom ett slags sönderfallande samhälle med starka Bioshock-vibbar finner jag mig mer och mer ensam.  Det som en gång var en sprudlande rymdstation full med liv har förvandlats till en dödsfälla med monster.

Där finns dock en ljusglimt. Hon heter Ellie och är en ny favorit bland kvinnliga spelfigurer. Hon har skinn på näsan och vet hur man hanterar en plasma-skärare. Hon är tålig, men också människa. Inte hård bara för sakens skull. Hon råkar bara, likt Isaac, vara rätt person på – ur deras synvinkel – fel plats.

Ellie är inte det enda jag gillar i Dead Space 2. Likt föregångaren så är det kanske inte främst en upplevelse som bygger på sann fruktan och rädsla, utan mer på panik och tryckande ångest över ett ständigt sinande ammunitionsförråd och hälsa som blinkar oroväckande rött. Detta är för mig perfekt. Genom hela spelet – som blir svårare och svårare, sitter jag på helspänn och bara njuter av spänningen och atmosfären. Visst, ibland blir det lite frustrerande då jag dör många gånger på raken, men precis när jag skall ge upp så klarar jag det och kommer vidare.

För när små scener som den ovan spelas upp och när man i en viss sektion av spelet får uppleva saker som verkligen känns för oss som spelat föregångaren så kan jag inte annat än att bli betagen av spelet. Det är visserligen ganska likt föregångaren, men det är också så mycket mer finslipat. Där finns mer variation, starkare berättande och jämnare nivå med en bra stegring i svårighetsgrad. På slutet är det riktigt panikartat, på ett ömsom frustrerande och ömsom spännande sätt.

Alla behöver en kram ibland. "Make us whole!"

Något att fundera kring är spelets återgivning av den sektliknande religionen Unitology – en blandning av vad som närmast kan liknas vid en variant på scientologi med estetik från jehovas vittnen. Nu är det hela en ganska osmaklig och pengafokuserad religion som mer fungerar som ett maktmedel än ärligt trossystem, och kritiken känns befogad och inte helt otänkbar givet förebilden, men det känns även lite billigt och lätt att skapa och sedan klanka ner på en så tydligt korrupt religion.

Det hade varit mycket mer intressant, tycker jag, om en mer nyanserad bild av Unitology hade presenterats. En där korruptionen är mindre tydlig och även det positiva lyfts fram på ett annat sätt än att det känns geniunt läskigt. Med tanke på att Unitology är den stora världsreligionen i spelets värld så känns det inte så troligt med det uttryckssätt den får att det skulle vara en mainstreamtro. En mer balanserad och inte så fundamentalistisk grund med grenar av hysteri och motsättningar hade varit mycket mer intressantare och realistiskt. Samma gäller propagandan från de styrande – EarthGov. Den är likt Unitologys banderoller allt för glättig för att vara trovärdig.

Men det är idémässiga detaljer. I det stora hela tycker jag Unitology, EarthGov och hela det universum som Dead Space 2 utspelar sig i är mycket intressantare och mer utvecklade här i uppföljaren, och spelet som sådant är, trots vissa frustrerande sektioner och att utvecklarna kanske inte vågade ta till den allra största förändringsspaden, helt lysande och jag kan inte annat än att ge en stor köprekommendation.

(Tack till Electronic Arts som bidrog med spelet för denna recension)

Ikväll spelade jag demot på Killzone 3 igen. Och jag måste säga att jag hade så fel i mitt förra blogginlägg att jag borde stå i skamvrån ett tag. Jag vet inte vad som var fel på mig då, men tydligen måste jag gått på knark och haft allvarliga hjärnproblem. Så vad var nu fel?

Jo 3D-effekterna i Killzone 3 är i det närmaste helt felfria. Jag har fortfarande rätt i min analys av hur brist på kantutjämning och den lägre upplösningen i 3D skapar vissa små problem, men å andra sidan är dessa problem minimala.

Där jag hade helt fel, och skall skämmas, är min utläggning om att saker sticker ut ur skärmen och att undertexterna har problem. När jag spelade idag såg jag inget, noll, nada av detta. Undertexterna satt perfekt. Inget stack ut ur skärmen och allt var total ren och skär awesomeness!

Killzone 3 blir ett självklart köp för mig här på onsdag och jag kommer njuta av det i dess till synes fantastiska 3D. För detta är inte dåligt effektsökande 3D som i Black Ops (som ändå var riktigt imponerande). Det här är galet bra och det kryper i hela kroppen av förväntan inför onsdag nu.

Efter mycket väntan kommer nu snart Killzone 3. Ett spel jag får spela i 3D. Efter att ha testat 3D-versionen av demot är jag helt klart sugen på mer. Demot var även långt och varierat. Kort och gott mycket bra. 3D-biten fungerade riktigt bra och var helt klart imponerande. Såpass bra grafik, men ändå 3D. Minst sagt en bedrift. Det var dock några små saker jag noterade som var riktigt intressanta ur ett teknikperspektiv och som skall bli intressant att se hur framtiden kommer hantera, när fler och fler spel blir 3D.

Uppdatering: Jag har så fel i följande stycke att det inte är klokt. Läs mer här.

Till att börja med så gör Guerilla samma idiotsak som Treyarch gjorde i Call of Duty: Black Ops: De låter saker poppa ut ur skärmen. Det är allt ifrån vapnet och miljön till karaktärer i mellansekvenser med mera. Det sköts lite bättre här än i Black Ops, där det var ganska dåligt gjort med vapnet på ett djup längre in i miljöer som man gick nära. Men det är ändå fruktansvärt irriterande och ibland jobbigt att se på. Allting som går inåt i skärmen är klockrent. Allt som sticker ut känns bara jobbigt.

Hur kan man göra en sådan miss? Testar de ens spelet i 3D? Eller är det Sony som envisas med att tvinga på utvecklaren att göra 3D-effekterna större och mer ”imponerande”. En annan miss är även att undertexterna ligger i samma djup som skärmen, vilket leder till att de ligger som ett hål in i det som sticker ut ur skärmen. Ett frekvent problem under mellansekvenserna.

Här tänker Crytek helt rätt i sitt kommande Crysis 2. I multiplayerdemot var det dock verkligen låtsas-3D med bara tre lager: gränssnittet, vapnet och miljön. I den färdiga versionen kommer dock även miljön ha djup, men allt kommer följa det resultat Crytek kommit fram till när de gjort undersökningar av 3D: Ingenting får poppa ut ur skärmen. Eller som de själva säger: Your health is important (AAA Stereo-3D in CryENGINE 3).

Det krävs inte ett geni för att inse att detta är mycket mer bekvämt att titta på. Att göra som Killzone 3 gör är ett designmässigt val, inte en teknisk begränsning. Ett dåligt val som kan jämföras med hur överdriven bloom-filtering var när det kom för att det skulle se ”next-gen” ut, eller för den delen fula överdrivna lensflares i bland annat Monster Truck Madness 2. Likt dessa barnsjukdomar är popp-ut 3D något som förhoppningsvis försvinner, men som man ändå tycker Guerilla skulle ha vett nog att undvika redan nu, eller åtminstone ge spelaren alternativ.

Lika skitigt och imponerande som dess föregångare.

En annan sak jag noterar, som också fanns i Call of Duty: Black Ops, är att kanter med mycket aliasing, det vill säga kanter utan kantutjämning, får problem. Visserligen upplevs de som mindre kantiga jämfört med sin 2D-variant (vilket är bra) men där kontrasten är hög så blir det lite konstigt då de olika ögonen får ganska radikalt olika detaljer eftersom där det ena ögat får ljust så kanske det andra får mörkt. Exempelvis kan detta uppstå om det finns en kant med ett skinande blänk på. I 3D upplevs det då som något som kanske inte syns direkt med som känns lite fel. Som ett slags djupmässigt brus. Detta är tyvärr något som är svårt att göra något åt utan att köra med någon form av kantutjämning eller väldigt mycket högre upplösning.

Även här finns det dock extra hopp för Crysis 2. Spelet inte använder sig nämligen inte av två virtuella kameror för att skapa sin 3D, utan istället tar det sin enskilda renderade bild och förkjuter pixlarna i sidled olika mycket beroende på dess avstånd till betraktaren och skapar på så sätt en ny bild för det andra ögat. Med detta kommer vissa små artefakter, men troligtvis kommer de inte vara särskilt märkbara. Fördelen blir dock att eventuella glänsande kanter istället är samma i de båda ögonen eftersom de är skapade utifrån samma källa. Om så blir fallet är ren spekulation, men det är en intressant tanke.

Dock är dessa sprakande kanter i 3D ett mindre problem än de är i 2D, men det vore helt klart intressant om Cryteks lösning visar sig vara en lösning. Förutom att den är mindre krävande än Killzones två unika bilder så kan den eventuellt då också leverera en upplevd bättre kvalité även om det rent tekniskt bör innehålla fler fel vid ren analys. När vi i jobbet använt liknande teknik för att skapa 3D utifrån färg plus djup så är det min erfarenhet att det ofta blir väldigt bra. Frågan är om det blir tillräckligt bra i en realtidssituation. I mars får vi svaret. Men med tanke på att Killzone 3 gör flera mindre grafiska kompromisser, bland annat upplösning, så känns även Cryteks efterbearbetningsmetod som en vinnare också, eftersom de inte behöver kompromissa med grundbilden i samma grad. Detta är även sant för kommande konsolgenerationer eftersom man då vill trycka den grafiska kvalitén på varje enskild bildruta ännu ett steg.

Slutligen så måste jag säga att Killzone 3 blir ett givet köp som jag bara måste spela igenom i 3D. Det är tyvärr bara lite smolk i en annars så skinande bägare att de valt att låta effektsökeri med 3D-effekten gå före spelbarheten. Speciellt när det var en så enkel justering som hade krävts för att det skulle bli mer behagligt och därmed en mer insugande spelupplevelse.

Jag har länge velat tipsa om en underbar ljudinläsning och animation jag stött på, men det har inte blivit av. Med den nya designen färdigställd kände jag att det var dags.

Animationen, som heter Dot Dot Dot, är baserad på en användarrecension av parodispelet Super Press Spacebar To Win och har gått den vanliga rundan genom spelnyhetssiter, men om du missat det så är det dags för bot och bättring. Själv har jag sett den flera gånger och kan bara inte få nog, vilket också är orsaken till detta korta, men ändå, blogginlägg.

Så trilla över till youtube med en gång, skruva upp volymen (måste!) och njut. Observera dock att the athore coments al totol lies!