Jag föreslog för min fru att hon skulle kunna gästblogga lite här på bloggen. Sagt och gjort, här kommer det första inlägget, av vad jag hoppas blir fler, skrivet av min fru. Låt oss kalla henne för J. Ordet är ditt J:

Öppnar mitt första Word-dokument på nästan tre månader. Känns lite läskigt men också spännande och roligt på samma gång. Anledningen är att min man kom med – det bra eller dåliga återstår att se – förslaget att jag skulle gästblogga på hans spelblogg.

Min erfarenhet av egenspelade spel kan jag utan tvekan räkna på ena handen, så på det planet kan jag inte bidra med så mycket till en spelblogg. Men trots min lilla, lilla erfarenhet av egenspelat så har jag ganska mycket erfarenhet på ett annat plan inom spelvärlden. Ett plan där jag kan vara med, bli berörd och taggad att fortsätta utan att bli störd av att kameran rör sig ”fel” eller att jag trycker på hoppa-knappen istället för skjuta-knappen. Jag har nämligen blivit en gamer-fru.

Många tycker jag är tokig som sitter och kollar på när min man spelar. Att det måste vara urtråkigt och ”a waste of time”. Men redan som barn satt jag bredvid mina syskon och såg på när de spelade TEKKEN, Colin McRae och olika sportspel på – enligt mina källor – en Playstation 1. För mig och min man har det blivit ett sätt att umgås på. Om man tar filmkväll som ett exempel, eller bio för den delen. Hur lätt är det att dela tankar och åsikter under själva pågåendet av filmen eller bion? Efteråt är jag en av de som behöver processa filmen innan åsikter kan utbytas, såklart beroende på vad för slags film det är. Med spel är det annorlunda. Mitt i spelet kan du pausa, tillsammans resonera fram lösningar på problem eller bara uttrycka sin spänning och förväntan på det som kanske kommer. Medan det händer.

Visst kan man pausa film, men det förstör upplevelsen. Spel är inte alls lika känsligt.

Dessutom kan jag ”avslöja” att jag faktiskt väljer spelen jag sitter med i, såklart på inrådan av min man som känner mig så väl och med hjälp av trailers. Exempel på spel jag suttit med i är Alan Wake, som är fantastiskt spännande och thrilleraktigt – helt i min smak. Uncharted 2 är också ett spel som min man inte fick spela utan mig bredvid i soffan. Även delar av Assassin’s Creed 1 och 2 tilltalar mig bland annat på grund av sina sjukt fina miljöer, baserade på historiska städer. Dessutom gillar jag verkligen att det är så många historiska inslag i spelet som du både kan välja men också välja bort till viss del. Sen har väl ingen missat Portal…haha, vilken humor! Går och nynnar på slutlåten lite då och då…

Jag kan även nämna att jag, liksom EmmyZ (via Gamingmama) föredrar undertexter, fast av en annan anledning: De låter mig ta en paus ifrån pluggandet. När jag ser något intressant hända på skärmen kan jag be honom ta ur hörlurarna och låta mig vara delaktig.

"Nej, nej, flaggan var åt andra hållet! Aaaargh! Gör som jag säger!"

Det finns givetvis problem som kan uppstå när ena parten i ett äktenskap är en gamer medan den andra inte är det. Men vet ni vad? Allt går att lösa genom att acceptera varandras olikheter och ge varandra utrymme (läs: fjäsk och mutor). Förresten så finns det inte mycket som slår hans lyckliga ansiktsuttryck när ett nytt spel är hemköpt eller när han har suttit en hel dag (eller natt) och spelat i sträck.

Likt ett barn på julafton.

/J