Jag köpte boken Bioshock: Rapture förra hösten, som är skriven av John Shirley och släpptes i Juli 2011. Meningen var att jag skulle spela spelet Bioshock innan jag läste boken men efter bara några få stunder in i spelet kunde jag inte ta mig vidare då jag blev för rädd. Så boken låg på nattduksbordet i ett par månader tills jag bröt mitt löfte och läste den förra veckan. Nu är jag mer sugen på att spela spelet än någonsin. Vilken värld! Vilken berättelse!

Bioshock: Rapture utspelar sig mellan 1945 och 1959, innan de båda Bioshockspelen. Det är berättelsen om hur Rapture, en stad som ligger under havet i nordatlanten, gick från vision till verklighet. De politiska motiv och de världsliga händelser som triggade denna skapelse samt hur visionen sedan utspelar sig när den har blivit verklighet. Boken är uppdelad i de tre första faserna av stadens liv, skapelsen efter andra världskriget, den första smekmånadstiden under början på femtiotalet och till sist apokalypsens framfart i slutet av femtiotalet.

Stämningen återger sådant som jag själv tycker mig anse om tidsperioden direkt efter andravärldskriget. En ganska så bra bild har jag fått genom min ”limey” far som föddes 1920 och genomlevde hela denna tidsperiod på kontinenten. Rädslan för atomvapenkrig, uppbyggnaden av det ekonomiska systemet i västvärlden, klasskillnaderna och arbetarklassens kamper för rättigheter, skyldigheter och ett socialt system.

Det är en bok som fullständigt bygger på ekonomiska och politiska visioner och ståndpunker. Individen och företaget versus gruppen och arbetaren. Det ger oss en bild av hur extrema positioner kan slå slint. Men det är också en berättelse om hur sorgligt det blir när man satsar allt på ett kort och drömmar sveps bort. Även om jag inte bryr mig nämnvärt om det politiska budskapet så är det fascinerande att se Rapture gå under på grund av den väldigt åtråvärda och extrema friheten för företag, forskning, utveckling och personlig utforskning.

John Shirley säger i en intervju med Chris Wigham på Console Obsession:
”Societies need wiggle room and flexibility and modification. In a way, in the grand scheme of things, liberals need conservatives and conservatives need liberals, though neither would admit it. Society is a synthesis… Andrew Ryan started out as an extreme libertarian conservative and then became a kind of hypocritical autocrat.”

Andrew Ryan är visionären och mogulen bakom Rapture, staden under vatten utan kontakt med omvärlden som lever på sina egna villkor. Vi möter honom i bokens början precis efter att den andra atombomben har slagit ner och han redan har en klar vision om Rapture. Vi får ta del av den stund då han bestämmer sig för att satsa allt han har på denna skapelse. Han ska bli en frigörare, och för en viss tid en beskyddare åt människor med liknande politiska och ekonomiska idéer.

Bokens protagonist, Bill McDonagh är en mycket välskriven karaktär och bokens hjälte. Han kommer från England och befinner sig i USA direkt i andravärldskrigets slutskede. Ryan headhuntar Bill på sin toalett till ett jobb inom Ryans organisation. Bill blir Ryans främste förespråkare och vän, Ryan är mannen som har gett honom en chans och den chansen är han evigt tacksam för. Ryan är en arbetare och han är stolt över den position han har arbetat sig upp till. Men han är också en iakttagare av världen runt omkring honom och vår egentligt enda ”friska” eller ”normala” observatör. Sakta men säkert ser vi hur världen byggs upp och sedan bryts ner. Genom Bill förstår vi de riktiga orsakerna.

I denna värld är individen allt. Man har inga som helst skyldigheter gentemot någon annan än sig själv. Personen är fri att utöva sina verksamheter utan restriktioner och utan krav. Många lockas att ta del av dessa möjligheter och många flockas kring den store visionären Ryan. Framtiden ser ljus ut och världen där ovan är bortglömd och förkastad. Till denna stad kommer många med löften om att kunna bli som de vill och skapa sina egna liv. De enda restriktioner som finns är utövande av olika religioner, inga kommunistiska eller socialistiska åsikter tolereras och man kan aldrig återvända till ytan (förrens världen där uppe har förstört sig själv i det kommande kärnvapenkriget). Men annars får man göra precis som man känner utan att bry sig nämnvärt om konsekvenserna.

Det som förstås händer är att det blir en mer och mer extrem situation, där de mindre driftiga människorna slås ut och eftersom det inte finns något som helst socialt skyddsnät i denna värld uppstår det stort missnöje. Inte nog med att människor förlorar allt och inte kan få hjälp, de kan dessutom inte lämna staden, någonsin. Samtidigt så tar företagare och forskare större och större risker och vågar ta fler och fler moraliskt ifrågasatta grepp. Vapen och droger säljs fritt och ingen beskylls för att använda dessa hur mycket de vill.

Vi får se hur utvecklingen av ADAM och EVE sker och hur man skapar Little Sisters och Big Daddys. Det är gripande och ruggigt, men det är också en av de bästa bitarna med boken. Vi får en fullständigt klar bild av vilka personerna är bakom dessa uppfinningar och vad som har motiverat dem till denna utveckling. Vi får uppleva frammarschen av splicers och vi får reda på hur allt kunde nå extrema nivåer av organiserat kaos.

Flera gånger slås jag av hur fascinerad jag är av allt detta som händer även om det inte alltid är trovärdigt. Men sen så minns jag att det handlar om extrema ytterligheter och dessa finns även i vår värld, om än urvattnade. Här är en stad full av destillerad egoism. Jag hade inte speciellt höga förväntningar av författaren att leverera en licensberättelse, men jag tycker ändå att boken har varit läsvärd och bra. Det var bra tempo, lättförståelig filosofi på olika nivåer och vissa drag i boken som tilltalar. Jag gillar speciellt hur väl han lyckas framställa Bill McDonagh, med rätt dialekt och trovärdiga tankar.

Några viktiga trådar får en upplösning redan i boken, men andra delar får sina upplösningar i de två spelen som följer efter händelserna i boken. Det gick utmärkt att läsa denna bok innan jag spelat klart spelen och kan med glädje rekommendera den som fascinerande underhållning och suveränt komplement till spelen. Boken har helt klart gett mersmak.