-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
6 Vill inte vara anti
Ibland skriver jag inlägg som bara är en ren hjärtesång; ett stort utflöde av det som brinner i ens hjärta. Mitt inlägg om årets spel, Mass Effect 2, var ett sådant inlägg. Andra gånger skriver jag inlägg som är en reaktion på något som hänt eller ett inlägg i en debatt.
Nu har jag tagit en välbehövlig bloggpaus efter allt samordnande av den stora gemensamma bloggsatsningen kring årets spel. När jag nu skall återvända kan man tycka att jag borde vara full av brinnande ämnen redo att spruta ur mig, men så är inte fallet. Istället finner jag mig fundera på att skriva ett lite mer tekniskt inlägg om anti-aliasing.
Men som comeback efter juluppehåll känns det oerhört fattigt som ämne. Att utgå med att vara emot något, att vara anti, kan väl knappast locka läsare? Till mitt försvar så är jag egentligen inte emot aliasing direkt, då det mer är en konsekvens av att man representerar verkligheten i för låg upplösning, men ändå! Det är ju så trist att göra comback med ännu en torr artikel om teknik.
Exempelvis vore det ju jättetråkigt om jag började argumentera för mer bruk av anti-aliasing – eller kantutjämning som vi säger på svenska – före att gå upp i upplösning till 1080p. Att jag hellre ser spel i upplösning lägre än 720p med bra kantutjämning än högupplösta varianter utan kantutjämning då de ändå inte är högupplösta nog för att kompensera problemet med sprakande kanter och ljusblänk. Ja det vore hemskt tråkigt om jag ägnade ett helt stycke åt att skriva om sånt.
Visst, jag skulle kunna lätta upp ett sådant inlägg med att jämföra en datoranimerad film såsom Wall-E i sin DVD-utgåva med dagens spel, och därmed visa hur upplösning inte på något sätt är det som avgör vilket som är snyggast rent tekniskt utan det är helt andra saker som gör att inget spel kommer i närheten av Wall-E. Med det menar jag alltså att om man vid lägre upplösning får mer kraft över till att göra de pixlarna man har snygga så är det mer värt än att kämpa för att nå upp till högsta upplösningen med sämre grafik överlag.
Jo, visst, det skulle lätta upp inlägget något. Alla gillar ju Wall-E liksom. Kanske till och med kunde ha med honom i bilden för inlägget om anti-aliasing, men frågan är om det är nog? Dessutom vore det allt för lågt, och jag vägrar sjunka till så billiga trick för att få folk att läsa mina inlägg.
För även om Alan Wake är lågupplöst (vissa delar renderas i bara 540p) så är det ett av de snyggaste spelen som släpptes förra året just för att det gör bra saker med sina pixlar och har bra kantutjämning. Det kan man tycka vore nog för att få folk att sluta skrika efter högre upplösning och istället önska bättre kvalité. Man skulle kunna skriva just ett inlägg om detta och kanske kunna få folk mindre fokusserade på antalet pixlar och mer inne på hur helheten ser ut.
Men ett sådant inlägg kommer jag inte inleda min comeback efter jul med. Det vore ju allt för tråkigt. 
32 Årets spel – Sammanställningen
Under hela december har flera fristående spelbloggar var för sig utsett årets spel i en rad olika kategorier. Nu har jag sammanställt alltihopa och vi kan nu äntligen se vilket spel som blev årets spel. Dels i de olika kategorierna och dels totalt sett. Läs vidare för att se vem som vann årets spel enligt den svenska spelbloggosfären.
Läs mer »
Det var väl Fifa 11 och Bad Company 2, men resten var helt borta 
Joel 9 Årets spel. Plats 2
Äntligen är det dags att avslöja toppen på min lista. Imorgon kommer vinnaren, men idag så är det dags för det spel som då kom tvåa. Egentligen skulle det för min del lika gärna kunnat vara delad etta. Jag har in i det sista bollat och inte kunnat bestämma mig för vilken ordning det slutligen skall bli, men efter mycket inre diskussion och ventilerande med min fru så kände jag ändå att så här blir bäst. Så det är med stor glädje och med många trumpeter jag presenterar årets näst bästa spel.
Alan Wake
Utvecklare: Remedy
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 14:e maj
Jag får gå tillbaka till mina naiva ungdomsår för att hitta ett spel som huggt tag i mig på det sätt och inte släppt greppet som Alan Wake gjorde. Jag spelade det i sällskap med min fru, och det blev likt en följetång där det över en rad kvällar var hon och jag i soffan och naturligtvis herr Wake på projektorn.
Från första episoden till den sista satt vi där helt fängslade. Med extramaterialet – speciellt den sista – växte spelet ännu mer, och jag var helt betagen av berättelsen, miljöerna och alla mysterier och plottwists.
Gång på gång överraskar spelet, och man vet aldrig riktigt vad man skall tro om det som händer. Det är oerhört smart berättat med flera lager och nivåer av berättande, och aldrig tas man för en idiot som spelare. Till det kommer en stor mängd väl avvägd humor mitt uppe i allvaret. Allt i perfekt avvägning så det känns fräsht och inspirerande.
Men spelet är mer än bara klassiskt berättande. Med en annorlunda och finurlig spelmekanik där ljus samspelar med vanliga vapen känns även själva spelandet väldigt roligt och unikt. Det är en skör balans mellan att ta hand om fienden rakt framför ögonen och den som just håller på att krypa upp bakom ryggen. Man får ständigt hålla uppsikt och strategiskt lysa och växla mellan sina fiender vilket förstärker känslan av utsatthet och ökar spänningen rejält. Ibland är det bättre att fly än att försöka vinna på klassikt vis.
Alan Wake bjuder även på ett av årets bästa presentation med ljuseffekter som inte har någon like i något spel idag. Stämningen som skapas med ljus i Alan Wake går nästan att ta på, så tät är den. När sedan soundtracket sätter igång med en mix av bakgrundsmusik och vanliga låtar är bilden komplett. Speciellt en specialskriven låt för spelet är riktigt klockren och det händer att jag lyssnar på den då och då utanför spelet och minns tillbaka.
Extramaterialet i form av två ytterligare episoder som släpptes detta året är även helt fantastiskt och jag ser dem som obligatoriska tillägg till spelet. Den sista episoden är ovanligt bra, full till bredden av finurliga idéer och sekvenser som verkligen tar Alan Wake-upplevelsen till nya höjder.
Jag pratar mig ofta varm om att upplevelsen av ett spel är mycket viktigare än de rent produktmässiga kvalitéer som för det mesta upptar större delen av de recensioner man läser på de flesta spelsiterna. För mig är det spelet gör med mig mycket viktigare än om någon spelmekanisk detalj inte är helt perfekt. Alan Wake är inte perfekt, men är för den skull inte dåligt rent produktmässigt. Det är en av de bästa titlarna i år på det planet för mig.
Men där Alan Wake dock skiner som mest är i totalupplevelsen, vad som händer i mig när spelmekaniken möter utforskandet av miljöerna och fogas samman genom ett vansinnigt bra berättande. För när Alan Wake har sina absolut bästa stunder finns där inget i år som kommer i närheten för mig. Inklusive årets bästa spel. Alan Wake är en unik upplevelse och det är med en hårsmån det missar förstaplatsen.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar
8 Årets nedladdningsbara
Limbo
Utvecklare: Playdead
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 21:a juli
Att kunna säga mycket med små medel är alltid en konst. Att göra något öppet för många olika tolkningar utan att för den delen reta publiken med olösta trådar och brist på struktur likaså. Playdead lyckas med sitt svartvita och brusiga lilla äventyr göra både och.
Med vinyldoftande ljudspår och analoga effekter lyckas de skapa ett spel som trots oerhört enkel spelmekanik och grafik som man skulle kunna missta för enkel har mer atmosfär än de flesta stora blockbusters med mastodontlika budgetar. Inom sin visuella stil har de istället lyckats skapa ett spel som till skillnad från de stora kioskvältarna är visuellt felfritt, givet sitt kontext, just för att de valt att gå sin egna väg.
Limbo är inte ett spel med de bästa pusslen eller det mest intensiva actionmomenten. Limbo är en resa och en upplevelse. I min värld är det mer värt än den tightaste kontrollen eller de finurligaste pusslen. Limbo är ett av få spel med hjärta som inte faller till det billiga tricket att göra det gulligt.
Där finns istället tusen symboler och meningar eller ingen mening alls. Limbos narrativ uppstår hos dig som spelare, om du bara låter fantasin flöda fritt. Börja med att korsa floden Styx och du kan bege dig in i riket mellan liv och död. Eller är båtresan något helt annat?
Runner-up: Alan Wake: ‘The Writer’
Close but no cigar blir det för den sista nedladdningsbara episoden till Alan Wake. Det känns nästan lite konstigt att låta Alan Wake dyka upp såhär igen i utnämningarna, men det som Remedy gjort med sitt spel förtjänar att uppmärksammas. Den sista nedladdningsbara episoden rundar av historien om Alan Wake på ett mästerligt sätt och introducerar nya spelmekaniska moment och gör fantastiska ting med spelmotorn. Samtidigt spelar den på ett skickligt sätt på händelserna i huvudspelet och klassiska författarteman samt ger ordentligt med mersmak inför en uppföljare.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets nedladdningsbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
8 Årets ljud och musik
Årets ljud: Battlefield: Bad Company 2
Utvecklare: DICE
Utgivare: EA
Släpptes: 4:e mars
Våra svenska DICE har länge varit kungar på ljud och i Bad Company 2 så fortsätter de brilljera. Vapenljuden är som vanligt perfekta med hårt smatter och tyngd. Explosioner och ja, allt är i stort sett flawless. Men det är inte allt.
När många andra utvecklare bara spelar upp ljud och mixar dem så jobbar DICE lite som man jobbar med bild och olika exponeringar när det kommer till ljud. De har helt enkelt high-dynamic range även på ljudet, och anpassar sedan ”exponeringen” av ljudet så att det blir en jämn och fin ljudmix. Är det en stor explosion som går av precis jämte örat så hör du inte den lilla gräshoppan som lurar i gräset. Men när det blir lugnt och du ligger och lurar med ditt snipergevär då anpassar sig hörseln efter vad för ljud som finns och du mycket riktigt plockar upp den lille gynnarens små ljud.
Lägg till det massa bra effekter som öronpip och lågpassfiltrering och ljudbilden blir inget annat än lysande.
Årets originalmusik: Final Fantasy XIII
Utvecklare: Square-Enix
Utgivare: Square-Enix
Släpptes: 9:e mars
Final Fantasy har alltid varit kända för sin musik, och de gör oss inte besvikna den här gången heller. Det är orkestralt blandat med syntetiskt och när det är som bäst är det mycket vackert. Blandat i fin kompott där även lite sång får plats. Det passar spelet perfekt och det är inte utan att man blir lite halvmjuk i hjärtat ibland. Själva stridsmusiken är också något alldeles extra. Att man kan höra samma låt om och om igen utan att tröttna på den utan istället uppskatta den är verkligen en bedrift, och jag tycker den är osedvanligt bra i jämförelse med många andra JRPG jag spelat.
Kort och gott, riktigt bra musik till ett bra spel.
Bubblare: Årets soundtrack: Alan Wake
Som en liten bubblare dyker även Alan Wake upp med årets soundtrack. Med ett perfekt urval av låtar att avsluta varje episod samt det sköna orginalspåret The Poet and the Muse är det en fräsh och modern fläkt in i spelvärlden.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
9 Årets grafik/design
Att utse årets bästa grafik är alltid svårt eftersom det som en person tycker är snyggt är något som nästa person tycker är hemskt. Dessutom finns smakfrågan i att vissa tycker ett spel med superhög skärpa och ingen motionblur eller linseffekter är jättesnyggt för att då ser man allt som i GT5, medan andra, däribland jag själv, föredrar ett mer analogt mer filmiskt utseende som i exempelvis förra årets Killzone 2 och Uncharted 2. Därför är jag exempelvis av åsikten att upplösning inte är det viktigaste, utav vad du gör med pixlarna. Wall-E på lågupplöst DVD är exempelvis snyggare än alla spel som någonsin gjorts.
Att bedöma grafik enbart som teknisk brilljans är också riktigt svårt. Dels eftersom det är nästintill omöjligt att veta vad som händer under huven utan att läsa på ordentligt och dels för att man kan ha en helt fantastisk motor men ändå ha ett spel som ser bedrövligt ut eftersom det material som motorn visar är undermåligt. Det finns även spel som kan ha en ganska enkel grund i sin motor, men ändå vara hysteriskt snyggt på grund av att utvecklarens art-department är skickliga. För det mesta är det faktiskt inte vad för teknik du har som spelar roll utan hur du använder den.
Därför bedömer jag grafik och design som en kategori, och låter det spel som jag tycker levererade årets bästa visuella helhetsintryck bli min vinnare. Det handlar dels om teknik, men också om design av enskilda element och hur den värld som ritas upp kommer samman i en helhet som i slutändan leder till att jag kort och gott blir imponerad. I samverkan mellan teknik och design skapas fin grafik.
Castlevania: Lords of Shadow
Utvecklare: Mercurysteam
Utgivare: Konami
Släpptes: 7:e oktober.
Årets vinnare i kategorin grafik och design går faktiskt till ett multiplatformsspel. Spelet i fråga är såklart Castlevania: Lords of Shadow.
Det var inte det mest tekniskt kompetenta spelet i år. Många skulle säkert sätta God of War 3 på den platsen. Men utöver att det spelet rent tematiskt är osmakligt så tilltalar inte heller det jag spelat mig rent designmässigt. Det är tekniskt kompetent, och det är bra gjorda grafikresurser – säkert bättre än Lords of Shadow, men det är inte tilltalande eller vackert på det sätt som jag tycker Lords of Shadow är. Dessutom tycker jag det rent färgmässigt är på tok för hårt draget både i kontrast och färgintensitet. För det är den visuella helheten som räknas och där levererar Lords of Shadow i mitt tycke med råge.
Castlevania är ett gigantiskt och långt äventyr där varje miljö gång på gång toppar allt du sett i spelet innan, och där du gång på gång rent ut sagt tappar hakan av det som händer. Tidigt i spelet passerar man en otroligt vacker plats, som är en av de finaste platser jag sett i ett TV-spel. Ändå så är det bara där för som en kort transportsträcka. Och spelet fortsätter på det sättet, med den ena vyn mer storslagen än den andra. Variationen är enorm och varenda liten del är unik. Episkt är ett överanvänt ord, men Lords of Shadow är det mest i sanning visuellt episka spel jag spelat. Allt ifrån designen på häxan Baba Yaga till den fantastiska andra stentitanen talar samma språk: Här är någon som kan sitt artwork. Det är verkligen en sagovärld med sagolika vyer och mytiska teman. En verklighetsflykt till ett underbart vackert sagoland.
På det tekniska planet levererar spelet också. Allt är i välexponerad högdynamik med en filmisk responskurva som gör att spelet får en look inte helt olikt Uncharted 2, som för övrigt är ett av få spel som dock toppar detta. Texturerna är bland de finaste jag sett och shadingen är fantastiskt. Det är inte utan att man som renderingstekniker ibland funderar på om de lämnat den klassiska snabba plastliknande standardshadingen (Blinn/Phong) för att istället gett sig på de lite mer exotiska ljusmodellerna (Strauss eller Oren/Nayar). I vilket fall som helst är deras regn fantastiskt och de matta ytorna känns verkligen matta och sköna.
Spelet är dock inte helt utan problem visuellt sett. Någon nivå här och där inte inte fullt lika imponerande som andra, men i ett spel med dubbla längden av de flesta spel och utan backtracking kan man tåla det. Är framför allt viss snö som efter man har upplevt Nathan Drakes snöäventyr inte håller måttet. Spelet lider också av en hel del aliasing, dvs. att det flickrar i blänk och vissa texturer. Dessutom blir bilduppdateringen ibland lite lidande i vissa mellansekvenser. Inget farligt dock, och den excellenta rörelseoskärpan väger upp väldigt mycket. Spelet hade även kunnat se ännu bättre ut om de lagt in lite hörnskuggor, så kallad ambient occlusion.
Men i slutändan är spelet otroligt snyggt och all kritik jag har är i detaljer. Det är i min mening och smak det snyggaste just nu på Xbox 360 med bara Killzone 2 och Uncharted 2 som övermän på PS3:an. Att det sen är exakt likadant på båda plattformarna skadar heller inte.
Runner-up: Alan Wake
Alan Wake dyker upp ännu en gång i min nedräkning mot årets spel, den här gången med de utan tvekan snyggaste ljuseffekterna av alla spel som släppts i år och troligtvis någonsin. I alla fall på konsol. Miljöerna är även oerhört realistiska, men framför allt filmiska med sin realisering av den fiktiva orten Bright Falls i nordvästra USA. Ljussättning, skuggor, och ytor är för det mesta perfekt, och i den sista nedladdningsbara episoden visar verkligen Remedy vad de kan göra med sin motor. Imponerande är bara förnamnet, och det är en hårsmån från att knipa förstaplatsen i den här kategorin.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
5 Årets ögonblick
Vi har nu kommit fram till årets kanske mest personliga kategori. Årets ögonblick. Jag skall nu då alltså ge mig på att återkalla hela spelåret i minnet och sedan försöka hitta det där gyllene tillfället då just jag personligen blev extra berörd eller på något sätt kände att just nu var tillfället då alla planeter sammanföll i en rak linje ovanför mitt huvud och dörren till ett bortglömt utopia öppnades.
Sakta men säkert har jag gått igenom spelåret kronologiskt och försökt hitta det där tillfället då det fanns det där lilla extra skimret på handkontrollens kanter. Det jag finner när jag gräver bland gamla dammiga pergamentblad i minnets mer skumma korridorer är att det är ungefär tre tillfällen som skiner lite mer än de andra. Att plocka ut ett av dem är inte helt lätt, men det känns ändå som det starkaste spelminnet det här året ändå är den första gången jag klarade episod ett av Alan Wake (mini-mini spoiler att vänta).
Det tillfället sticker ut inte bara för att det är ett bra spelögonblick, utan för hur allt sammanföll där hemma i soffan i en liten men kort sekund av total upplevelseperfektion.
Som ny till spelet fanns inga förväntningar om vad som skulle hända. Jag och frugan hade just tagit oss fram till bensinmacken och satt verkligen på helspänn i soffan efter att Alan precis ringt polisen för att få hjälp.
I mellansekvensen som följer dyker sheriff Sarah Breaker upp. Alan talar om huset på ön vid sjön. Alice is missing! Vi tas till sjön för att se att ön inte finns. Och det är då det händer. Precis i det ögonblicket när cliffhangern levereras så är det något speciellt som flödar ut ur högtalarna. Det blir svart och slutet på episod ett proklameras. Men musiken som spelas, Roy Orbisons In Dreams, fortsätter och allt samverkar på ett nästan magiskt sätt. Vad som händer i mig är svårt att beskriva, men vid detta tillfälle så bara jag vet, i hela min kropp, att det här kommer bli ett av årets bästa spel.
Vilket det också blev…
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
16 Årets story
Alan Wake
Utvecklare: Remedy
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 14:e maj
Ingen av årets kategorier har varit så lätt att välja en vinnare i som denna, då detta är ett spel som bokstavligen lyser så mycket starkare än de andra.
För från första kapitlet genom hela spelet fram till slutet på andra nedladningsbara extraepisoden var jag stenhårt fast i berättelsen om Alan Wake. Jag kan inte komma på något spel med sådan atmosfär och intressant berättande som på ett nästan magiskt sätt håller mig trollbunden och gissande genom hela spelet. Ihop med Uncharted 2 så är det ett av två spel jag inte ens fått spela själv utan att min fru velat vara med i soffan jämte för att uppleva det tillsammans.
Det är inte heller bara berättelsen i sig som är fullständigt lysande. Det är även hur den berättas som lyfter den så högt. Med sin spelbara tillbakablickar, psykoser och plottwists vet man aldrig om det som händer är på riktigt eller om man bara är spritt språngande galen.
Alan Wake bjuder även på ett av de absolut starkaste persongallerierna i årets spelskörd. Där finns dels den plågade herr Wake själv, men underbara personer som ens agent Barry, två avdankade hårdrockare, en mysig radioröst, log-lady referensen Cynthia och såklart Dr. Hartman.
Likt alla bra berättelser är miljön en viktig del av det som händer. Här är Bright Falls perfekt och ger på dagen en skön kontrast mot de mörka äventyren om natten. Om det är någon kritik jag kan rikta mot berättandet så är det att det kunde varit något fler dagsscener mot slutet. Å andra sidan är den djupare resan in i mörkret passande med det som berättss. Men det är detaljer. För med sin spänning, sin humor och sina många lager är valet för mig solklart. Årets story drivs av energizerbatterier och heter Alan Wake.
Runner-up: Mass Effect 2
Få spel har så mycket berättande som Mass Effect 2. Få kommer ens i närheten av den kvalité som Bioware bjuder oss på genom allt detta innehåll. Det är dock inte främst huvudstoryn som sticker ut, utan det är på det mer personliga planet, i rekryterings och lojalitetsuppdragen, som Mass Effect 2 skiner som starkast. Speciellt när man får lära känna favoriter från tidigare Mass Effect lite bättre. Att världen i sig är så intressant är såklart också ett stort plus.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets story’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
J 
15 Låt ingen stjäla din spelupplevelse
Det har varit en intressant dag idag. Själv har jag varit på reklamfilmsinspelning för öl, men har hunnit med mellan varven att kasta ett snabbt öga på twitter och nu på kvällen även kollat lite runt lite på spelbloggarna. Det som slår mig, speciellt i ljuset av mitt förra blogginlägg, är naturligtvis att vi alla har olika spelsmak och gillar olika saker. För mig är Prince of Persia en helt fantastisk spelupplevelse som nästan bara växer ju mer jag tänker på det. Andra avskyr spelet. Familjenspel skriver på sin blogg idag ett försvarstal för Heavy Rain och EmmyZ bloggar om överhypning och risken att vissa spel under eller övervärderas baserat på sin hype. Det fick mig att börja tänka (en onödig plåga – men låt gå).
Men spelar dessa betyg någon roll, egentligen? Som konsumetvägledning, javisst, men om du, likt familjenspel, verkligen tycker om ett spel, så är det ju din upplevelse av spelet. Man kan naturligtvis ha åsikter om din smak och vad vad du gör för anspråk kring ett spels förträfflighet eller uselhet, men i slutändan är det ju din upplevelse. Jag tyckte Alan Wake var bland det mest fantastiska jag spelat, medan andra inte tålde spelet. Jag vägrar låta dem stjäla min spelupplevelse. Det jag har upplevt har jag ju faktiskt upplevt. Det är den fulla sanningen. Allt annat är lögn. Någon annans upplevelse kanske inte är likadan, och det får stå för dem, men det förändrar inte vad jag kände när jag spelade ett spel.
Det du har upplevt som skimrande av guld med dubbla regnbågar och dansande enhörningar är just ditt fina minne att spara på. Sprid dock gärna kärleken, lyssna, reflektera och deltag i diskussionen om vad andra tycker, men i ditt hjärta, håll alltid den där enhörningen dansande. Låt ingen stjäla din spelupplevelse.
Jesper aka @hadirajan 
22 Att komma in i mitten
Som utgivare vore det en ganska dålig strategi att släppa en uppföljare som kräver att man spelat föregångaren för att kunna uppskatta spelet. Men trots det så är det ju ändå så att för att kunna uppleva en uppföljare som sig bör så skall man har spelat det spel som kom före. Visst så går det att läsa ikapp storyn på Wikipedia, men det är ofta ett ganska dåligt substitut till att faktiskt ha spelat spelet. Bättre är att jaga klipp på YoutTube, men det är ändå onödigt omständigt och kräver en hel del tittande. Dessutom missar man narrativ som sker som enbart voice-over under själva speltillfällena.
Faktum är att det många ibland fått mig att skippa spel, eller helt enkelt inte intresserat mig för dem ens från början just för det att jag inte spelat föregångaren. Man kan ju naturligtvis skaffa föregångaren och spela igenom den på en helg eller två, men för många riktigt bra spel så är ofta föregångaren ganska komplex, lång och med brister som helt enkelt inte är accepterbara längre när grafiken inte imponerar nog för att väga upp. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan tolerera när man blivit van vid modernare lösningar. Speciellt om ens speltid är begränsad till några kvällar i veckan.
Så vad skall spelutvecklarna göra? Hur skall man få det så enkelt som möjligt att komma in i mitten av en spelserie? Lösningen är enkel och beprövad. Jag presenterar lite ödmjukt mitt enkla förslag: ”Previously on…”
Nästan varje TV-serie börjar avsnitten med denna korta summeringsfilm med vad som hänt tidigare. Alan Wake använde det mellan varje episod inne i spelet. Varför skulle det inte kunna användas som inledning i alla uppföljare? En välklippt resumé kan presentera väldigt mycket information på kort tid, och ger oss en bra inblick i karaktärerna och deras motiv. Även för de som spelat föregångaren kan det vara praktiskt att få en liten påminnelse om vad det är som hänt. Kan vara svårt att komma ihåg vem som gjorde vad i de tre åren som det i regel är mellan ett spel och dess uppföljare.
Med en summering av vad som tidigare skett är problemet löst till ganska stor del, och man får det även levererat i samband med spelupplevelsen istället för att behöva leta efter informationen på annat ställe. Det är även en billig lösning, och kan fungera lite som ett förband till att komma i den rätta stämningen. I Alan Wake fungerade det väldigt bra på det viset när man tog en episod per spelsession. Vore det inte lysande om nästa Uncharted började med just ”previously on Uncharted”. Uppläst av Victor ”goddamn” Sullivan såklart. Vi gamla Unchartedrävar skulle komma i stämningen direkt. Även de som missat tidigare delar i denna fantastiska serie skulle kunna hoppa på och känna sig inkluderade från början. Och jag kan tänka mig att när Halo 4 så småningom släpps finns där en helt ny grupp spelare som aldrig rört ett Halo-spel. Då kan det vara bra att få en liten summering av vad det hela egentligen handlar om.
Vad tycker du? Finns det rentutav bättre vägar att gå?
Roligt inlägg! Jag minns själv när jag bloggade om spel; det ständiga övervägandet om huruvida det man skrev om var intressant nog var grymt frustrerande. Det är nästan skönt att hålla sig till nyheter
Anders bloggade nyligen: IGF Student Showcase-finalisterna avslöjade
Härlig läsning! Jag lider inte längre (jättemycket) av att tänka om det jag skriver är intressant, för mig är det intressant och då är det värt att skriva om. Problemet är snarare att hitta något som är intressant för mig och som är värt att lägga tid på, eftersom jag är så slö. Heh.
NuYu bloggade nyligen: Flyg- och skjutstandard på retrohimlen
Ludde Lundblad bloggade nyligen: Klantmaja sjukanmäler sig
Anders: Du har en point där. Fast för mig handlar det också om att jag tycker det är roligt att skriva ett inlägg som är roligt att läsa.
NuYu: Förstår vad du menar. Pressen att skriva inlägg ofta kan vara nog så tung. Men det är bara att slöa på och skriva om det man gillar.
Ludde: Tackartackar!
Välkommen tillbaka! Du har varit saknad, oavsett ämne =)
niklas (megastorm) bloggade nyligen: Spelbrudar på DN
Ja välkommen tillbaka!
Förstår att du hade lite välbehövlig vila efter den där enorma satsningen i december.
Grymt kul inlägg. Vill inte vara anti.
Hade helt andra förväntningar när jag öppnade inlägget. Satt med ett stort leende och läste.
Ha de gott och välkommen till 2011!
Oskar Källner bloggade nyligen: Är det verkligen okey att ge ut själv – del 1