Årets spel. Plats 2

Text: Fredrik

Äntligen är det dags att avslöja toppen på min lista. Imorgon kommer vinnaren, men idag så är det dags för det spel som då kom tvåa. Egentligen skulle det för min del lika gärna kunnat vara delad etta. Jag har in i det sista bollat och inte kunnat bestämma mig för vilken ordning det slutligen skall bli, men efter mycket inre diskussion och ventilerande med min fru så kände jag ändå att så här blir bäst. Så det är med stor glädje och med många trumpeter jag presenterar årets näst bästa spel.

Alan Wake

Utvecklare: Remedy
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 14:e maj

Jag får gå tillbaka till mina naiva ungdomsår för att hitta ett spel som huggt tag i mig på det sätt och inte släppt greppet som Alan Wake gjorde. Jag spelade det i sällskap med min fru, och det blev likt en följetång där det över en rad kvällar var hon och jag i soffan och naturligtvis herr Wake på projektorn.

Från första episoden till den sista satt vi där helt fängslade. Med extramaterialet – speciellt den sista – växte spelet ännu mer, och jag var helt betagen av berättelsen, miljöerna och alla mysterier och plottwists.

Gång på gång överraskar spelet, och man vet aldrig riktigt vad man skall tro om det som händer. Det är oerhört smart berättat med flera lager och nivåer av berättande, och aldrig tas man för en idiot som spelare. Till det kommer en stor mängd väl avvägd humor mitt uppe i allvaret. Allt i perfekt avvägning så det känns fräsht och inspirerande.

Men spelet är mer än bara klassiskt berättande. Med en annorlunda och finurlig spelmekanik där ljus samspelar med vanliga vapen känns även själva spelandet väldigt roligt och unikt. Det är en skör balans mellan att ta hand om fienden rakt framför ögonen och den som just håller på att krypa upp bakom ryggen. Man får ständigt hålla uppsikt och strategiskt lysa och växla mellan sina fiender vilket förstärker känslan av utsatthet och ökar spänningen rejält. Ibland är det bättre att fly än att försöka vinna på klassikt vis.

Alan Wake bjuder även på ett av årets bästa presentation med ljuseffekter som inte har någon like i något spel idag. Stämningen som skapas med ljus i Alan Wake går nästan att ta på, så tät är den. När sedan soundtracket sätter igång med en mix av bakgrundsmusik och vanliga låtar är bilden komplett. Speciellt en specialskriven låt för spelet är riktigt klockren och det händer att jag lyssnar på den då och då utanför spelet och minns tillbaka.

Extramaterialet i form av två ytterligare episoder som släpptes detta året är även helt fantastiskt och jag ser dem som obligatoriska tillägg till spelet. Den sista episoden är ovanligt bra, full till bredden av finurliga idéer och sekvenser som verkligen tar Alan Wake-upplevelsen till nya höjder.

Jag pratar mig ofta varm om att upplevelsen av ett spel är mycket viktigare än de rent produktmässiga kvalitéer som för det mesta upptar större delen av de recensioner man läser på de flesta spelsiterna. För mig är det spelet gör med mig mycket viktigare än om någon spelmekanisk detalj inte är helt perfekt. Alan Wake är inte perfekt, men är för den skull inte dåligt rent produktmässigt. Det är en av de bästa titlarna i år på det planet för mig.

Men där Alan Wake dock skiner som mest är i totalupplevelsen, vad som händer i mig när spelmekaniken möter utforskandet av miljöerna och fogas samman genom ett vansinnigt bra berättande. För när Alan Wake har sina absolut bästa stunder finns där inget i år som kommer i närheten för mig. Inklusive årets bästa spel. Alan Wake är en unik upplevelse och det är med en hårsmån det missar förstaplatsen.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar

Årets nedladdningsbara

Text: Fredrik

Limbo

Utvecklare: Playdead
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 21:a juli

Att kunna säga mycket med små medel är alltid en konst. Att göra något öppet för många olika tolkningar utan att för den delen reta publiken med olösta trådar och brist på struktur likaså. Playdead lyckas med sitt svartvita och brusiga lilla äventyr göra både och.

Med vinyldoftande ljudspår och analoga effekter lyckas de skapa ett spel som trots oerhört enkel spelmekanik och grafik som man skulle kunna missta för enkel har mer atmosfär än de flesta stora blockbusters med mastodontlika budgetar. Inom sin visuella stil har de istället lyckats skapa ett spel som till skillnad från de stora kioskvältarna är visuellt felfritt, givet sitt kontext, just för att de valt att gå sin egna väg.

Limbo är inte ett spel med de bästa pusslen eller det mest intensiva actionmomenten. Limbo är en resa och en upplevelse. I min värld är det mer värt än den tightaste kontrollen eller de finurligaste pusslen. Limbo är ett av få spel med hjärta som inte faller till det billiga tricket att göra det gulligt.

Där finns istället tusen symboler och meningar eller ingen mening alls. Limbos narrativ uppstår hos dig som spelare, om du bara låter fantasin flöda fritt. Börja med att korsa floden Styx och du kan bege dig in i riket mellan liv och död. Eller är båtresan något helt annat?

Runner-up: Alan Wake: ‘The Writer’

Close but no cigar blir det för den sista nedladdningsbara episoden till Alan Wake. Det känns nästan lite konstigt att låta Alan Wake dyka upp såhär igen i utnämningarna, men det som Remedy gjort med sitt spel förtjänar att uppmärksammas. Den sista nedladdningsbara episoden rundar av historien om Alan Wake på ett mästerligt sätt och introducerar nya spelmekaniska moment och gör fantastiska ting med spelmotorn. Samtidigt spelar den på ett skickligt sätt på händelserna i huvudspelet och klassiska författarteman samt ger ordentligt med mersmak inför en uppföljare.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets nedladdningsbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets spel 2010

Årets ljud och musik

Text: Fredrik

Årets ljud: Battlefield: Bad Company 2

Utvecklare: DICE
Utgivare: EA
Släpptes: 4:e mars

Våra svenska DICE har länge varit kungar på ljud och i Bad Company 2 så fortsätter de brilljera. Vapenljuden är som vanligt perfekta med hårt smatter och tyngd. Explosioner och ja, allt är i stort sett flawless. Men det är inte allt.

När många andra utvecklare bara spelar upp ljud och mixar dem så jobbar DICE lite som man jobbar med bild och olika exponeringar när det kommer till ljud. De har helt enkelt high-dynamic range även på ljudet, och anpassar sedan ”exponeringen” av ljudet så att det blir en jämn och fin ljudmix. Är det en stor explosion som går av precis jämte örat så hör du inte den lilla gräshoppan som lurar i gräset. Men när det blir lugnt och du ligger och lurar med ditt snipergevär då anpassar sig hörseln efter vad för ljud som finns och du mycket riktigt plockar upp den lille gynnarens små ljud.

Lägg till det massa bra effekter som öronpip och lågpassfiltrering och ljudbilden blir inget annat än lysande.

Årets originalmusik: Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square-Enix
Utgivare: Square-Enix
Släpptes: 9:e mars

Final Fantasy har alltid varit kända för sin musik, och de gör oss inte besvikna den här gången heller. Det är orkestralt blandat med syntetiskt och när det är som bäst är det mycket vackert. Blandat i fin kompott där även lite sång får plats. Det passar spelet perfekt och det är inte utan att man blir lite halvmjuk i hjärtat ibland. Själva stridsmusiken är också något alldeles extra. Att man kan höra samma låt om och om igen utan att tröttna på den utan istället uppskatta den är verkligen en bedrift, och jag tycker den är osedvanligt bra i jämförelse med många andra JRPG jag spelat.

Kort och gott, riktigt bra musik till ett bra spel.

Bubblare: Årets soundtrack: Alan Wake

Som en liten bubblare dyker även Alan Wake upp med årets soundtrack. Med ett perfekt urval av låtar att avsluta varje episod samt det sköna orginalspåret The Poet and the Muse är det en fräsh och modern fläkt in i spelvärlden.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Årets spel 2010

Årets grafik/design

Text: Fredrik

Att utse årets bästa grafik är alltid svårt eftersom det som en person tycker är snyggt är något som nästa person tycker är hemskt. Dessutom finns smakfrågan i att vissa tycker ett spel med superhög skärpa och ingen motionblur eller linseffekter är jättesnyggt för att då ser man allt som i GT5, medan andra, däribland jag själv, föredrar ett mer analogt mer filmiskt utseende som i exempelvis förra årets Killzone 2 och Uncharted 2. Därför är jag exempelvis av åsikten att upplösning inte är det viktigaste, utav vad du gör med pixlarna. Wall-E på lågupplöst DVD är exempelvis snyggare än alla spel som någonsin gjorts.

Att bedöma grafik enbart som teknisk brilljans är också riktigt svårt. Dels eftersom det är nästintill omöjligt att veta vad som händer under huven utan att läsa på ordentligt och dels för att man kan ha en helt fantastisk motor men ändå ha ett spel som ser bedrövligt ut eftersom det material som motorn visar är undermåligt. Det finns även spel som kan ha en ganska enkel grund i sin motor, men ändå vara hysteriskt snyggt på grund av att utvecklarens art-department är skickliga. För det mesta är det faktiskt inte vad för teknik du har som spelar roll utan hur du använder den.

Därför bedömer jag grafik och design som en kategori, och låter det spel som jag tycker levererade årets bästa visuella helhetsintryck bli min vinnare. Det handlar dels om teknik, men också om design av enskilda element och hur den värld som ritas upp kommer samman i en helhet som i slutändan leder till att jag kort och gott blir imponerad. I samverkan mellan teknik och design skapas fin grafik.

Castlevania: Lords of Shadow

Utvecklare: Mercurysteam
Utgivare: Konami
Släpptes: 7:e oktober.

Årets vinnare i kategorin grafik och design går faktiskt till ett multiplatformsspel. Spelet i fråga är såklart Castlevania: Lords of Shadow.

Det var inte det mest tekniskt kompetenta spelet i år. Många skulle säkert sätta God of War 3 på den platsen. Men utöver att det spelet rent tematiskt är osmakligt så tilltalar inte heller det jag spelat mig rent designmässigt. Det är tekniskt kompetent, och det är bra gjorda grafikresurser – säkert bättre än Lords of Shadow, men det är inte tilltalande eller vackert på det sätt som jag tycker Lords of Shadow är. Dessutom tycker jag det rent färgmässigt är på tok för hårt draget både i kontrast och färgintensitet. För det är den visuella helheten som räknas och där levererar Lords of Shadow i mitt tycke med råge.

Castlevania är ett gigantiskt och långt äventyr där varje miljö gång på gång toppar allt du sett i spelet innan, och där du gång på gång rent ut sagt tappar hakan av det som händer. Tidigt i spelet passerar man en otroligt vacker plats, som är en av de finaste platser jag sett i ett TV-spel. Ändå så är det bara där för som en kort transportsträcka. Och spelet fortsätter på det sättet, med den ena vyn mer storslagen än den andra. Variationen är enorm och varenda liten del är unik. Episkt är ett överanvänt ord, men Lords of Shadow är det mest i sanning visuellt episka spel jag spelat. Allt ifrån designen på häxan Baba Yaga till den fantastiska andra stentitanen talar samma språk: Här är någon som kan sitt artwork. Det är verkligen en sagovärld med sagolika vyer och mytiska teman. En verklighetsflykt till ett underbart vackert sagoland.

På det tekniska planet levererar spelet också. Allt är i välexponerad högdynamik med en filmisk responskurva som gör att spelet får en look inte helt olikt Uncharted 2, som för övrigt är ett av få spel som dock toppar detta. Texturerna är bland de finaste jag sett och shadingen är fantastiskt. Det är inte utan att man som renderingstekniker ibland funderar på om de lämnat den klassiska snabba plastliknande standardshadingen (Blinn/Phong) för att istället gett sig på de lite mer exotiska ljusmodellerna (Strauss eller Oren/Nayar). I vilket fall som helst är deras regn fantastiskt och de matta ytorna känns verkligen matta och sköna.

Spelet är dock inte helt utan problem visuellt sett. Någon nivå här och där inte inte fullt lika imponerande som andra, men i ett spel med dubbla längden av de flesta spel och utan backtracking kan man tåla det. Är framför allt viss snö som efter man har upplevt Nathan Drakes snöäventyr inte håller måttet. Spelet lider också av en hel del aliasing, dvs. att det flickrar i blänk och vissa texturer. Dessutom blir bilduppdateringen ibland lite lidande i vissa mellansekvenser. Inget farligt dock, och den excellenta rörelseoskärpan väger upp väldigt mycket. Spelet hade även kunnat se ännu bättre ut om de lagt in lite hörnskuggor, så kallad ambient occlusion.

Men i slutändan är spelet otroligt snyggt och all kritik jag har är i detaljer. Det är i min mening och smak det snyggaste just nu på Xbox 360 med bara Killzone 2 och Uncharted 2 som övermän på PS3:an. Att det sen är exakt likadant på båda plattformarna skadar heller inte.

Runner-up: Alan Wake

Alan Wake dyker upp ännu en gång i min nedräkning mot årets spel, den här gången med de utan tvekan snyggaste ljuseffekterna av alla spel som släppts i år och troligtvis någonsin. I alla fall på konsol. Miljöerna är även oerhört realistiska, men framför allt filmiska med sin realisering av den fiktiva orten Bright Falls i nordvästra USA. Ljussättning, skuggor, och ytor är för det mesta perfekt, och i den sista nedladdningsbara episoden visar verkligen Remedy vad de kan göra med sin motor. Imponerande är bara förnamnet, och det är en hårsmån från att knipa förstaplatsen i den här kategorin.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets spel 2010

Årets ögonblick

Text: Fredrik

Vi har nu kommit fram till årets kanske mest personliga kategori. Årets ögonblick. Jag skall nu då alltså ge mig på att återkalla hela spelåret i minnet och sedan försöka hitta det där gyllene tillfället då just jag personligen blev extra berörd eller på något sätt kände att just nu var tillfället då alla planeter sammanföll i en rak linje ovanför mitt huvud och dörren till ett bortglömt utopia öppnades.

Sakta men säkert har jag gått igenom spelåret kronologiskt och försökt hitta det där tillfället då det fanns det där lilla extra skimret på handkontrollens kanter. Det jag finner när jag gräver bland gamla dammiga pergamentblad i minnets mer skumma korridorer är att det är ungefär tre tillfällen som skiner lite mer än de andra. Att plocka ut ett av dem är inte helt lätt, men det känns ändå som det starkaste spelminnet det här året ändå är den första gången jag klarade episod ett av Alan Wake (mini-mini spoiler att vänta).

Det tillfället sticker ut inte bara för att det är ett bra spelögonblick, utan för hur allt sammanföll där hemma i soffan i en liten men kort sekund av total upplevelseperfektion.

Som ny till spelet fanns inga förväntningar om vad som skulle hända. Jag och frugan hade just tagit oss fram till bensinmacken och satt verkligen på helspänn i soffan efter att Alan precis ringt polisen för att få hjälp.

I mellansekvensen som följer dyker sheriff Sarah Breaker upp. Alan talar om huset på ön vid sjön. Alice is missing! Vi tas till sjön för att se att ön inte finns. Och det är då det händer. Precis i det ögonblicket när cliffhangern levereras så är det något speciellt som flödar ut ur högtalarna. Det blir svart och slutet på episod ett proklameras. Men musiken som spelas, Roy Orbisons In Dreams, fortsätter och allt samverkar på ett nästan magiskt sätt. Vad som händer i mig är svårt att beskriva, men vid detta tillfälle så bara jag vet, i hela min kropp, att det här kommer bli ett av årets bästa spel.

Vilket det också blev…

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Årets spel 2010

Årets story

Text: Fredrik

Alan Wake

Utvecklare: Remedy
Utgivare: Microsoft Game Studios
Släpptes: 14:e maj

Ingen av årets kategorier har varit så lätt att välja en vinnare i som denna, då detta är ett spel som bokstavligen lyser så mycket starkare än de andra.

För från första kapitlet genom hela spelet fram till slutet på andra nedladningsbara extraepisoden var jag stenhårt fast i berättelsen om Alan Wake. Jag kan inte komma på något spel med sådan atmosfär och intressant berättande som på ett nästan magiskt sätt håller mig trollbunden och gissande genom hela spelet. Ihop med Uncharted 2 så är det ett av två spel jag inte ens fått spela själv utan att min fru velat vara med i soffan jämte för att uppleva det tillsammans.

Det är inte heller bara berättelsen i sig som är fullständigt lysande. Det är även hur den berättas som lyfter den så högt. Med sin spelbara tillbakablickar, psykoser och plottwists vet man aldrig om det som händer är på riktigt eller om man bara är spritt språngande galen.

Alan Wake bjuder även på ett av de absolut starkaste persongallerierna i årets spelskörd. Där finns dels den plågade herr Wake själv, men underbara personer som ens agent Barry, två avdankade hårdrockare, en mysig radioröst, log-lady referensen Cynthia och såklart Dr. Hartman.

Likt alla bra berättelser är miljön en viktig del av det som händer. Här är Bright Falls perfekt och ger på dagen en skön kontrast mot de mörka äventyren om natten. Om det är någon kritik jag kan rikta mot berättandet så är det att det kunde varit något fler dagsscener mot slutet. Å andra sidan är den djupare resan in i mörkret passande med det som berättss. Men det är detaljer. För med sin spänning, sin humor och sina många lager är valet för mig solklart. Årets story drivs av energizerbatterier och heter Alan Wake.

Runner-up: Mass Effect 2

Få spel har så mycket berättande som Mass Effect 2. Få kommer ens i närheten av den kvalité som Bioware bjuder oss på genom allt detta innehåll. Det är dock inte främst huvudstoryn som sticker ut, utan det är på det mer personliga planet, i rekryterings och lojalitetsuppdragen, som Mass Effect 2 skiner som starkast. Speciellt när man får lära känna favoriter från tidigare Mass Effect lite bättre. Att världen i sig är så intressant är såklart också ett stort plus.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets story’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Dansande enhörningar

Låt ingen stjäla din spelupplevelse

Text: Fredrik

Det har varit en intressant dag idag. Själv har jag varit på reklamfilmsinspelning för öl, men har hunnit med mellan varven att kasta ett snabbt öga på twitter och nu på kvällen även kollat lite runt lite på spelbloggarna. Det som slår mig, speciellt i ljuset av mitt förra blogginlägg, är naturligtvis att vi alla har olika spelsmak och gillar olika saker. För mig är Prince of Persia en helt fantastisk spelupplevelse som nästan bara växer ju mer jag tänker på det. Andra avskyr spelet. Familjenspel skriver på sin blogg idag ett försvarstal för Heavy Rain och EmmyZ bloggar om överhypning och risken att vissa spel under eller övervärderas baserat på sin hype. Det fick mig att börja tänka (en onödig plåga – men låt gå).

Men spelar dessa betyg någon roll, egentligen? Som konsumetvägledning, javisst, men om du, likt familjenspel, verkligen tycker om ett spel, så är det ju din upplevelse av spelet. Man kan naturligtvis ha åsikter om din smak och vad vad du gör för anspråk kring ett spels förträfflighet eller uselhet, men i slutändan är det ju din upplevelse. Jag tyckte Alan Wake var bland det mest fantastiska jag spelat, medan andra inte tålde spelet. Jag vägrar låta dem stjäla min spelupplevelse. Det jag har upplevt har jag ju faktiskt upplevt. Det är den fulla sanningen. Allt annat är lögn. Någon annans upplevelse kanske inte är likadan, och det får stå för dem, men det förändrar inte vad jag kände när jag spelade ett spel.

Det du har upplevt som skimrande av guld med dubbla regnbågar och dansande enhörningar är just ditt fina minne att spara på. Sprid dock gärna kärleken, lyssna, reflektera och deltag i diskussionen om vad andra tycker, men i ditt hjärta, håll alltid den där enhörningen dansande. Låt ingen stjäla din spelupplevelse.

Uppföljare

Att komma in i mitten

Text: Fredrik

Som utgivare vore det en ganska dålig strategi att släppa en uppföljare som kräver att man spelat föregångaren för att kunna uppskatta spelet. Men trots det så är det ju ändå så att för att kunna uppleva en uppföljare som sig bör så skall man har spelat det spel som kom före. Visst så går det att läsa ikapp storyn på Wikipedia, men det är ofta ett ganska dåligt substitut till att faktiskt ha spelat spelet. Bättre är att jaga klipp på YoutTube, men det är ändå onödigt omständigt och kräver en hel del tittande. Dessutom missar man narrativ som sker som enbart voice-over under själva speltillfällena.

Faktum är att det många ibland fått mig att skippa spel, eller helt enkelt inte intresserat mig för dem ens från början just för det att jag inte spelat föregångaren. Man kan ju naturligtvis skaffa föregångaren och spela igenom den på en helg eller två, men för många riktigt bra spel så är ofta föregångaren ganska komplex, lång och med brister som helt enkelt inte är accepterbara längre när grafiken inte imponerar nog för att väga upp. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan tolerera när man blivit van vid modernare lösningar. Speciellt om ens speltid är begränsad till några kvällar i veckan.

Så vad skall spelutvecklarna göra? Hur skall man få det så enkelt som möjligt att komma in i mitten av en spelserie? Lösningen är enkel och beprövad. Jag presenterar lite ödmjukt mitt enkla förslag: ”Previously on…”

Nästan varje TV-serie börjar avsnitten med denna korta summeringsfilm med vad som hänt tidigare. Alan Wake använde det mellan varje episod inne i spelet. Varför skulle det inte kunna användas som inledning i alla uppföljare? En välklippt resumé kan presentera väldigt mycket information på kort tid, och ger oss en bra inblick i karaktärerna och deras motiv. Även för de som spelat föregångaren kan det vara praktiskt att få en liten påminnelse om vad det är som hänt. Kan vara svårt att komma ihåg vem som gjorde vad i de tre åren som det i regel är mellan ett spel och dess uppföljare.

Med en summering av vad som tidigare skett är problemet löst till ganska stor del, och man får det även levererat i samband med spelupplevelsen istället för att behöva leta efter informationen på annat ställe. Det är även en billig lösning, och kan fungera lite som ett förband till att komma i den rätta stämningen. I Alan Wake fungerade det väldigt bra på det viset när man tog en episod per spelsession. Vore det inte lysande om nästa Uncharted började med just ”previously on Uncharted”. Uppläst av Victor ”goddamn” Sullivan såklart. Vi gamla Unchartedrävar skulle komma i stämningen direkt. Även de som missat tidigare delar i denna fantastiska serie skulle kunna hoppa på och känna sig inkluderade från början. Och jag kan tänka mig att när Halo 4 så småningom släpps finns där en helt ny grupp spelare som aldrig rört ett Halo-spel. Då kan det vara bra att få en liten summering av vad det hela egentligen handlar om.

Vad tycker du? Finns det rentutav bättre vägar att gå?

Pojkdrömmar

Manliga förebilder i spel

Text: Joakim

Efter att ha gett mig in i debatten om kön och spel som rasat och fortsätter att rasa här i bloggsfären så började jag att tänka på en frågeställning; ”Vilka bra manliga förebilder finns det i spel?”. Vi spelare matas hela tiden med stereotypen av att en man är macho, har stora vapen, stora muskler och inga känslor, går inte det i fel riktning mot hur samhället idag vill att vi män ska vara?

Metrosexuell är den nya mannen, man skall kunna visa känslor, gilla färg och form och vara mån om sitt utseende.

Jag har i ett tappert försök listat dom spelhjältar som finns i vår spelbransch som faktiskt visar män som män är, och inte som steroid pumpade klumpar utan känslor.

Mario & Luigi, man inser att inte en himla massa har hänt i spelvärlden kring män när man måste ta med Mario & Luigi på sin lista över spelhjältar som inte är så macho. I ärlighetens namn så är dom båda väldigt normala killar med stadigt jobb och en prinsessa att vara kär i, och dom gör allt för den kärleken. Äkta romantiker med vältrimmade mustacher, redan på 80-talet var Mario & Luigi metrosexuella.

Alan Wake, det kan verka väldigt manligt att springa runt i skogen och jaga bort andar med ficklampa och diverse vapen. Faktum är att Alan är en känslomänniska som älskar sin fru och som oroar sig för att han blivit en författare han inte vill vara, en bluff som han själv säger. Ett faktum icke att förakta är som Spel-Malmer uttryckte det, ”karln har ju hår”. Har man sådant hår som Wake och tar hand om det, då är man inte en macho man, det är ett faktum.

Ethan Mars, inte nog med att han är mån om sitt utseende, han har även ett kreativt yrke som arkitekt. I Heavy Rain får vi följa Ethan genom en emotionell berg och dalbana där han både visar svaghet och känslor. Ethan gör allt för sin son och det är beundransvärt. Ethan är den spelkaraktär idag som jag själv kan identifiera mig med känslomässigt. Det Quantic Dream gjorde med Heavy Rain och Ethan är beundransvärt.

Guybrush Threepwood, han har ett hår att sukta efter, han är osäker på sin manlighet och väljer därför att bli pirat. Valet av att bli just pirat måste vara ett tecken på viljan att bli manlig och häftig. Hur mycket Guybrush än försöker så lyckas han inte och det är just det som är beundransvärt med honom. Självklart finns det kärlek bakom hans handlingar och Elaine är kvinnan i Guybrushs liv.

Gästblogg

Jag, en gamer-fru

Text: Fredrik

Jag föreslog för min fru att hon skulle kunna gästblogga lite här på bloggen. Sagt och gjort, här kommer det första inlägget, av vad jag hoppas blir fler, skrivet av min fru. Låt oss kalla henne för J. Ordet är ditt J:

Öppnar mitt första Word-dokument på nästan tre månader. Känns lite läskigt men också spännande och roligt på samma gång. Anledningen är att min man kom med – det bra eller dåliga återstår att se – förslaget att jag skulle gästblogga på hans spelblogg.

Min erfarenhet av egenspelade spel kan jag utan tvekan räkna på ena handen, så på det planet kan jag inte bidra med så mycket till en spelblogg. Men trots min lilla, lilla erfarenhet av egenspelat så har jag ganska mycket erfarenhet på ett annat plan inom spelvärlden. Ett plan där jag kan vara med, bli berörd och taggad att fortsätta utan att bli störd av att kameran rör sig ”fel” eller att jag trycker på hoppa-knappen istället för skjuta-knappen. Jag har nämligen blivit en gamer-fru.

Många tycker jag är tokig som sitter och kollar på när min man spelar. Att det måste vara urtråkigt och ”a waste of time”. Men redan som barn satt jag bredvid mina syskon och såg på när de spelade TEKKEN, Colin McRae och olika sportspel på – enligt mina källor – en Playstation 1. För mig och min man har det blivit ett sätt att umgås på. Om man tar filmkväll som ett exempel, eller bio för den delen. Hur lätt är det att dela tankar och åsikter under själva pågåendet av filmen eller bion? Efteråt är jag en av de som behöver processa filmen innan åsikter kan utbytas, såklart beroende på vad för slags film det är. Med spel är det annorlunda. Mitt i spelet kan du pausa, tillsammans resonera fram lösningar på problem eller bara uttrycka sin spänning och förväntan på det som kanske kommer. Medan det händer.

Visst kan man pausa film, men det förstör upplevelsen. Spel är inte alls lika känsligt.

Dessutom kan jag ”avslöja” att jag faktiskt väljer spelen jag sitter med i, såklart på inrådan av min man som känner mig så väl och med hjälp av trailers. Exempel på spel jag suttit med i är Alan Wake, som är fantastiskt spännande och thrilleraktigt – helt i min smak. Uncharted 2 är också ett spel som min man inte fick spela utan mig bredvid i soffan. Även delar av Assassin’s Creed 1 och 2 tilltalar mig bland annat på grund av sina sjukt fina miljöer, baserade på historiska städer. Dessutom gillar jag verkligen att det är så många historiska inslag i spelet som du både kan välja men också välja bort till viss del. Sen har väl ingen missat Portal…haha, vilken humor! Går och nynnar på slutlåten lite då och då…

Jag kan även nämna att jag, liksom EmmyZ (via Gamingmama) föredrar undertexter, fast av en annan anledning: De låter mig ta en paus ifrån pluggandet. När jag ser något intressant hända på skärmen kan jag be honom ta ur hörlurarna och låta mig vara delaktig.

"Nej, nej, flaggan var åt andra hållet! Aaaargh! Gör som jag säger!"

Det finns givetvis problem som kan uppstå när ena parten i ett äktenskap är en gamer medan den andra inte är det. Men vet ni vad? Allt går att lösa genom att acceptera varandras olikheter och ge varandra utrymme (läs: fjäsk och mutor). Förresten så finns det inte mycket som slår hans lyckliga ansiktsuttryck när ett nytt spel är hemköpt eller när han har suttit en hel dag (eller natt) och spelat i sträck.

Likt ett barn på julafton.