För ett tag sen skrev jag en artikelserie i fyra delar jag kallade Till försvar av 3D. Där gick jag igenom 3D-tekniken, och förklarade hur det funkar och varför det skulle bli något bra av det.

Lite senare så lade jag vantarna på Game of the Year-utgåvan av Batman: Arkham Asylum. Den kom med den lilla extra funktionen att man med hjälp av färgade – så kallade anaglyfiska – glasögon kunde uppleva spelet i 3D. Upplevelsen imponerade och resulterade i en artikel för onlajn.se. Faktum var det att det imponerade så mycket att jag blev fullt övertygad om att 3D verkligen hade en framtid, och att det inte bara var en visuell gimmick utan faktiskt bidrog till spelupplevelsen.

Vilket för oss till idag. För efter att ha upplevt Avatar på bio, spelat Arkham Asylum och gjort endel reklamfilmer i 3D på jobbet så var jag såld och kunde inte motstå ett bra erbjudande på en 3D-plasma som dök upp…eller ja…err…jag stötte på när jag…*host*…err…aktivt tittade på 3DTV.

Så nu sitter jag här med en äkta 3DTV. Jag har lirat Super Stardust HD och Wipeout HD och är riktigt imponerad. För även om spelen i sig är desamma så är upplevelsen något annat. Man får en direktkanal in i hjärnan, och banan som swishar förbi framför ens ögon är på något sätt bara där. På riktigt, fast på låtsas. HUD:et flyter i luften framför och djupet i bilden är påtagligt. Helt plötsligt har 3D-funktionen blivit något avgörande för mig.

Det är till och med så att jag avväger att köpa det mediokra spelet Avatar: The Game just för att det är i 3D. Känslan av det är ju ändå så stor. I det närmaste skulle jag kunna likna det vid övergången från 2D till 3D (platt variant). Spelen man körde då var fula och sämre än sina 2D-kamrater, men det kunde man inte erkänna för det var ju coolt med 3D! Dessutom fanns ju guldkorn som Doom och just Wipeout. Nu sitter jag här igen och vill spela skitspel igen bara för att de är 3D.

Nu kommer tyvärr inte alla spel i 3D, men allt hopp är inte ute för det. För innuti min TV sitter det små magiska tomtar som på något helt otroligt sätt kan omvandla vilken 2D-bild som helst till 3D. Djupet är inte lika stort som vid äkta 3D, och det blir fel ibland, men i det stora hela funkar det förvånansvärt bra. Till synes genom magi fattar den att stolpen på plattformen jag står på är närmare mig än byggnaden lite längre bort. Det hela sker också i realtid med en minimal fördröjning (sk. lag) som jag inte känt av alls när jag lite snabbt testat Star Wars: The Force Unleashed II samt det fantastiska Dead Space. Naturligtvis funkar det även vid vanligt TV-tittande.

Ser bättre ut på bild...

Detta är många positiva ord, men vad är negativt? Ju mer jag använder det kommer jag säkert hitta massa brister och saker man stör sig på, men i dagsläget finns där bara en sak som stör: Man ser ut som en total idiot i glasögonen.

De ser i ärlighetens namn bättre ut på bild än på näsan, även om de på bild inte riktigt övertygar heller. Men det skall också noteras att när du sitter där i mysbyxor, urtvättad t-shirt och oborstat hår så gör några fåniga glasögon det inte mycket värre. Och för din egen del, så struntar du nog i hur du ser ut, när du stirrar in i de tredimensionella ögonen hos en ondsint Helghast. Nej, du lyfter ditt virtuella vapen och låter honom möta en vägg av tredimensionellt bly. För du vet att det viktiga är inte hur du ser ut, utan vad du ser ut, genom glasögonen.

Läs också:

Till försvar av 3D: Del 1 – Hur det funkar
Till försvar av 3D: Del 2 – Gratis 3D
Till försvar av 3D: Del 3 – Problemen med 3D
Till försvar av 3D: Del 4 – Men hur blir det med xboxen
Test: Batman i 3D

Så nu är jag där igen. Jagande runt i galaxen på jakt efter utomjordingar med biokleptomani och deras huvudmän skördefolket. Japp, du läste rätt, jag är sedan en tid tillbaka i Mass Effect 2. Den här gången är det som Mr. Shepard av helyllevarianten. Det betyder paragon och en liten mysig romans med Tali.

Det var intressant att komma tillbaka för ett andra varv. Först kändes det i ärlighetens namn lite tråkigt, men så fort spelet kommit upp i styrfart så är det fantastiskt som vanligt. Visst, inget slår första gången då allt är ett mysterium, men det är ändå en solid upplevelse även andra gången. Dessutom har bioware uppdaterat planetscanningen så nu går det på ett jehu och är faktiskt ganska trevligt.

När man ändå är inne på Mass Effect 2 så noterade jag att det nu är definitivt att det kommer göras en film på spelet och/eller universat. Kan nog bli helt okej om de sköter sina kort rätt. Kan dock tänka mig lite muttrande från allmänheten på att Asari är blåa. Dock kom ju Mass Effect före Avatar så det är egentligen lugnt. Men det vet ju inte gemene man.

I vilket fall, även om Sheppard egentligen är kvinna så kommer hon dock troligtvis i filmen vara en man, om det nu är så att filmen handlar om just Shepard. Frågan är bara vem som skall spela honom. Vem tycker ni? Nathan Fillion (från Firefly och Dr. Horrible) är ju en skådespelare vi alla älskar, men just här passar han för en gångs skull inte alls till rollen (men till Uncharted filmen!). Så vem tycker ni att skall det bli?

This summer, Bruce Willis is Commander Shepard?

Notera storleken på människorna längst ner i förhållande till duken.

Tyvärr fanns det bara plats ute på ena kanten, men det gick väldigt bra ändå.