-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
17 Årets besvikelse och överraskning
Så var det dags att dra igång den allra första delen av årets spel-utnämningarna. Varje dag fram till julafton kommer ett eller flera spel och spelrelaterade vinnare utses av svenska spelbloggar i en för dagen given kategori. Först ut är två utnämnningar. Dels en besvikelse – ett spel jag hoppades mycket på men som inte levererade nog – och dels årets överraskning – ett spel jag var lite tveksam inför men som överraskade mig med att vara bättre än jag väntat. Men nog om det. Let’s get this show on the road!
Årets besvikelse: Enslaved: Odyssey to the West
Utvecklare: Ninja Theory
Utgivare: Namco Bandai
Släpptes: 8:e oktober
Det skulle bli spelberättelsen som skulle få alla andra spelberättelser att skämmas. Åtminstone skulle det visa att spel kan ha ett starkt narrativ och djupa karaktärer som får en att bry sig. Det såg lovande ut också. Med Heavenly Sword-utvecklaren Ninja Theory bakom sig fanns potentialen helt klart där. Det är svårt att glömma karaktärer som Nariko och Kai. Förväntan var därmed ganska hög. Skärmavbildningarna som gavs ut initialt såg också riktigt spännande ut, med ett postapokalyptiskt New York där naturen tagit över och lämnat allt i en härlig, nästan skimrande, grönska.
Men så väl blev det aldrig. När spelet väl kom så satte de första kapitlen upp en premiss som var väldigt intressant men som ju mer spelet fortskred fick mindre och mindre roll och slutligen kändes allt som om man bara fick massa order från spelets kvinnliga protagonist Trip. Där fanns minimalt med fördjupning i karaktärerna och allt som byggdes upp under de första scenerna i spelet fick sitt crescendo i en kort liten scen där ett beslut tas som senare i spelet blir totalt konsekvenslöst.
Inte heller grafiken imponerade någon nämnvärt. I början såg staden spännande ut, men ganska snart blev det klart att samma texturer och tre övermättade färger upprepades gång på gång på gång. Dessutom var det ganska lågupplösta texturer. Men början var ändå riktigt bra. Värre blev det längre fram. Det blev mer av samma färger fast med en liten mer ton av brun, och miljöerna såg sämre och sämre ut och samspelet mellan Trip och spelar alter-egot Monkey mindre och mindre betydelsefullt och fokuserat. Ansiktena och framför allt ögonen var dock riktigt fina.
Därmed inte sagt att spelet var dåligt. Det var bara inte särskilt bra. Det var helt ok, och konstigt nog ett spel som jag ändå kan rekommendera. Men givet premissen och utvecklarens förra spel så misslyckades spelet att leverera både på det narrativa och det visuella planet, vilket var just det som spelet var mest fokuserat på. Jag blev besviken, och kan inte förstå hur detta spel blivit så prisat av många bedömmare. Det är bra, men det är extremt långt ifrån ett mästerverk, och storyn är en av de sämre i år.
Runner up: Halo: Reach.
Förhandstittarna talade om det ultimata Halo med bra historia, snygg grafik med lite mörkare ton än tidigare Halo-spel. Förväntan låg på topp. Istället blev det visserligen ett roligt spel med bra känsla i kontrollen men med en totalt menlös historia där man inte fick någon emotionell investering i någon av rollfigurerna eller vad som hände. Grafiken såg visserligen något bättre ut än tidigare spel, men såvärst mörkare och med mer seriös ton var det inte. Istället kändes det som om varenda förhandstitt man läst där de talade om den mörkare tonen var en rak kalkylering av det pressmaterial som Bungie skickat ut innan. På sina håll, såsom i dagsscenerna i New Alexandria, var även både den tekniska och designmässiga nivån skrämmande låg för ett sådant högbudgetspel. Dålig framerate hjälpte inte heller. Som tur var så var dock spelandet mycket roligt, vilket såklart räddade spelet.
Årets överraskning: Singularity
Utvecklare: Raven Software
Utgivare: Activision
Släpptes: 25:e juni
Raven Software är kända för att göra solida, helt ok, spel men som inte heller sticker ut någon nämnvärt. Singularity hade dock försenats gång på gång, och det var inte lite utav att man rynkade lite på näsan. Det kändes faktiskt mest som ett spel som bara skulle ha en gimmick och sedan inte ha mer än så.
Det jag fick var istället en spännande shooter med riktigt bra kontroll och fantastiska sköna vapen – speciellt rolig var Seekern. Tidsmanupilationen, det som bara skulle vara en gimmick, öppnar upp för riktigt roliga attackkombinationer som även uppmuntrades med hjälp av achievements. Kombinerat med en bra variation och riktigt roliga bossar blev Singularity det första actionspelet på mycket länge jag faktiskt körde igenom två gånger på raken just för att det var så roligt.
Att berättelsen, om än lite träigt berättad med ologiska audiologs, kändes även spännande, och med mystiska meddelanden ritade på väggarna fick man gissa hela vägen till slutet hur det låg till. Miljöerna och grafiken var även riktigt snygg, och att se världen kollapsa runt omkring en när den åldrades i snabbfart var riktigt imponerande. Visst fanns där skavanker som ibland lite lågupplösta texturer och små detaljer, men det var småsaker när resten var förvånansvärt riktigt magnifikt. Inget som vinner några priser dock, men det var fin ljussättning och en stor variation i miljöerna.
Allt som allt blev Singularity det spelet som kom utan större hype och överraskade mig mest under året.
Runner up: Bioshock 2
Det kunde så lätt blivit helt fel. Bioshock var sån fräsh fläkt att uppföljaren, gjord av ett annat team, lätt kunde blivit mer av detsamma och inget mer. Nu blev det mer av detsamma, fast bättre. Spelbarheten var mycket högre och även som storyn inte innehöll det första spelets omskakande plottwist så var tempot här mycket bättre och den övergripande berättelsen mycket starkare och med ett mycket tydligare moment av konsekvens av ens handlingar. Det var inte utan att man blev lite berörd på slutet faktiskt. Mer så än i föregångaren.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets besvikelse och överraskning’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
12 Jag tänker på Bioshock Infinite
Få av oss som är galna spelentusiaster har väl missat nyheten om Irrational Games uppföljare till Bioshock. För er som inte är galna spelentusiaster så kan jag nämna att det igår utannonserades en helt ny titel i serien med namnet Bioshock Infinite. Den stora nyheten är att vi lämnat undervattenslandet Rapture för en lite mer högtflygande skapelse i den svävande staden Columbia. Allt utspelar sig i ett alternativt 1912 och utspelar sig i ett helt annat universum än det tidigare Bioshock. Trailern finner du på Gametrailers.com.
Det är ett nödvändigt grepp för att ta serien vidare. Bioshock 2 var ett fantastiskt spel, men har fått ta mycket glåpord för att det var för likt det första spelet. Fascinationen över den för spel ganska annorlunda världen hade lagt sig, och de politiska idéerna som behandlades var inte lika djupa och välutvecklade. Men dock skall tilläggas att Bioshock 2 hade ett fantastiskt bra och många gånger lite subtilt moralitetssystem och en mer personlig och emotionellt engagerande berättelse. Det var ju inte utan att jag var lite rörd av det slutet jag fick.
Men att stöpa om allting till så stor grad och ta det upp i luften är vågat och kreativt. Borta är Big Daddies och Little Sisters. Och det verkar som om man kommer ha med sig en AI-styrd kompanjon genom hela spelet. Vissa har uttryckt att det då egentligen inte hade behövt heta Bioshock alls, utan istället kunde hetat någonting helt annat. Men jag känner ändå att när jag ser bilderna och CG-trailern så finns den där. Bioshock-känslan. För vad handlar Bioshock om egentligen? Är det Rapture? Eller är det något annat?
Ina på NewGame+ funderar lite lätt på tanken att Bioshock egentligen handlar om utopier som går fel, mer än själva Rapture. Tror det ligger mycket i det, men jag tror nästan man kan gå vidare än så. Bioshock i sin grund anser jag handlar om idéer. Som en slags uppgörelse med vårt västerländska tankesätt. I Bioshock så var det Ayn Rands objektivism som dissekerades, men även en hel del anti-ideologier dök upp i spelet för att motverka det som Rapture hade blivit. I tvåan är det det drömmen om att göra sig själv till Gud som är temat, och hur Sofia Lamb manipulerar fram en hel religion för detta ändamål. Gemensamt är att det handlar om hur idéer används för att få makt, och kritik av många av dessa ideologier. Om vad som händer när ofullkomliga människor, såsom Sander Cohen, får helt fria händer att agera ut sina innersta galenskaper. Men trots kritiken finner åtminstone jag även tankar av en slags respekt och önskan av att det ändå finns något värt att hämta ur det hela.
Än så länge vet vi inte särskilt mycket om spelet, men det känns som om Bioshock Infinite kommer behandla utvecklingsoptimism och att tanken att ”allting är möjligt!”. Tankar som helt klart har präglar vår västerländska historia, och då främst USA:s. Jag tror Bioshock Infinite kommer måla upp en positiv yta, men ett mörkt inre, vilket passar perfekt i den soliga och tillsynes glada miljö vi ser i trailern. Jag tror vi kommer få se ett samhälle där framgång prisas framför allt. Jag tror att i mångt och mycket kommer den amerikanska drömmen att bli föremål för spelet, och jag tror att Irrational Games kommer, likt i föregångaren, gräva djupare i vetenskapsmissbruk och ideologisk manupilation. Och det är precis där i kontrasten mellan ljuset och mörkret jag tror och spekulerar vilt i att vi kommer hitta maktmissbruket som kommer göra Bioshock Infinite lika intressant och läskigt som det första spelet.
Likt en clown med mord i sinnet.
Blutt 
oHcean 
5 Singularity
Idag klarade jag tidsmanupilationsspelet Singularity efter några nätters intensivt spelande. Man skulle kunna tro, med den titeln, att spelet har något att göra med Ray Kurzveils bok om den teknologiska singulariteten, The singularity is near, där vi alla blir superkreativa syntethjärnor (lätt överdrivet) men det är inte fallet här, utan det handlar om rum och tidsmanupilation. Den klassiska sortens singularitet alltså med fluxkondensatorer, bullet-time, radioaktivitetsmutationer och 88 miles per hour. Ok, kanske inte det sistnämda. Men mutationer och stora monster finns det gott om.
Singularitet: En punkt i rymden där de värden som beskriver gravitationsfälts styrkor får oändliga värden, och allmänt vedertagna fysikaliska lagar upphör att vara användbara för att beskriva tillstånd i singulariteten.
Det som slår mig direkt efter att ha klarat spelet är hur roligt jag hade. Det var en upplevelse som även om den på många sätt lånar från en rad olika spel ändå kändes unik och intressant. Första delen av spelet är väl kanske inte helt inspirerande, men det är inte dåligt heller. Det hela tar sig dock ganska snabbt, och växer därifrån hela tiden. Det är roliga pussel, men de tar inte heller över och blir allt för komplexa. I centrum finns ju ändå korridorsskjutandet, som har bra variation med olika förmågor och flera möjliga strategier. Skall man ha ut som mest av spelet skall man naturligtvis leka med alla tillgängliga förmågor. Sedan gillar jag också tempoväxlingen i spelet som går från att ena stunden vara intensiv action till att i en annan sektion bestå i att smyga förbi fiender utan att bli upptäckt. För en gångs skull funkar även undervattenssektionerna riktigt bra. Brukar inte riktigt gilla dem i spel. Den i spel obligatoriska tågsekvensen var också riktigt grym.
Rent grafiskt var det även bra mycket snyggare än jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara lite halvdassig grafik, men istället så möts jag av fantastisk art-direction med den ena miljön mer spektakulär och imponerande än den andra. Trots att många grafiska stilar återkommer så känns det alltid fräscht, till skillnad från den tydliga inspirationskällan Bioshock, där även om allt är väldigt spännande grafisk stil på i stort sett ser likadan ut genom två spel. Här varieras miljöerna ordentligt, men känns ändå som om de hör ihop i samma värld. Förvandlingarna mellan dåtid och nutid förstärker naturligtvis den här känslan. Särskilt imponerande är det i samband med att man vandrar omkring på ett större fartyg som inför ens ögon åldras i turbofart. Vid ett tillfälle tar man även på sig en gasmask, och detta ger en väldigt läcker grafisk effekt.
En typisk nivå i Singularity.
Det man kan klaga på är bristen på undertexter, men jag tycker nog ändå det funkade rätt så bra. Dessutom känns det lite mystiskt att folk skulle spela in sig själva på gamla bandspelare och lämna överallt. Jag kan köpa forskarna som talar om sin forskning på band, men att en liten rädd skolflicka som låst in sig på toaletten skulle ha med sig en stor 50-talsbandspelare och sedan spela in sig känns inte helt trovärdigt. Hade varit roligare om de löst den delen av berättandet med någon form av tidseko från 50-talet som man kunde lyssna av. Hade passat bättre med världen. Ibland är även texturerna (på konsol) lite lågupplösta.
Men det är detaljer. I det stora hela så är det ett riktigt bra spel som jag mycket väl kan tänka mig att spela igen, vilket inte är helt vanligt med en actionrökare. Tyvärr kommer det nog ingen uppföljare då Activision nästan verkat smyga ut detta toppenlir och försäljningen därför säkert blir lidande. Synd, för det förtjänar verkligen att sälja bra. Om jag skall sätta ett betyg på spelet så blir det 4 av 5 fluxkondensatorer. Eller om man vill jämföra: Bättre än det riktigt bra spelet Bioshock 2.
Nu är jag inte ensam bloggare att gilla Singularity. EmmyZ, Svampriket, Ariez och Xboxflickan har alla fyra uttryckt sin förtjusning över detta spel. Can’t say I blame them. Nu tycker jag det är dags för dig att skaffa spelet och ha roligt du med.
3 Det är dags för fredagsmys!
Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmyyyyyys!
7 Oh noes! It has been frozen in carbonite!
Kväll, precis före Grey’s Anatomy, spelade jag lite Bioshock 2. Det gick bra och jag vann. Yay me! Skulle precis ge den slutgiltiga skottsalvan som skulle ta kål på en ettrig Big Sister framför mig.
Då händer det.
Xboxen fryser helt tvärt. Inget ljud, ingen skärmuppdatering, ingen respons och tack och lov ingen red ring of death. Men allt bara totalt frös med en iskall Big Sister kyligt stirrandes rakt på mig. Har aldrig varit med om något liknande på varken xboxen eller ps3:an. Efter en omstart så funkade allt dock perfekt, men det blev inget mer spelande för det var dags för veckans avsnitt (yep, rann en tår på slutet som vanligt…).
Men det fick mig att fundera lite. Hur kommer det sig att det inte krashar oftare. Ett vanligt program har krashar och har buggar. Liksom det är C++ kod det rör sig om. Lite klantig kod någonstans och man får lätt något som kan krasha. Hur kommer det sig då att spelen aldrig totaltkrashar? Buggar har man sett. Vi har alla sett ragdolls som spritter och skakar med benen på lustigt vis. I Assassin’s Creed 2 hade många gånger temporära mål förmågan att fastna på minimapen så att de följde med mig i timmar efteråt på kartan. Men aldrig en krash. Alltid rock solid i stabilitet. Jag är imponerad faktiskt.
Hur har ni haft det med spelbuggar och krasher? Något spektakulärt som lett till en förhöjd upplevelse, eller har dina spel krashat likt Bioshock 2 gjorde för mig?
Berätta gärna! Jag är nyfiken.
8 Hjälp jag hinner inte med!
Det kommer för mycket bra spel! Jag hinner inte med. Jag har klarat Mass Effect 2, men starten på det försenad med nästan tre veckor. Mitt noga uttänka schema för spelvåren har totalt kastats omkull. Men inte bara på grund av förseningen. Nej, i min resa till kina plockade jag även upp Bioshock 2 och Assassin’s Creed 2 i Hong Kong till vrakpriser. Så nu sitter jag och spelar Assassin’s Creed 2 – vilket jag för övrigt gillar, trots att jag fastnar i tvångsmässig grinding även om det egentligen inte krävs av spelet. Måste köpa alla tavlor…
Hursomhelst. Spelar alltså AC2 nu. Och det kommer nog ta ett tag att komma igenom. Säkert halva mars. Sen har jag Bioshock 2 som jag nu verkligen ser fram emot efter blog-em-ups fina artikel. Hoppade dock över andra hälften då jag inte vill riskera att spoilas i inödan. So far so good. Men imorgon släpps Battlefield: Bad Company 2, som jag har förbokat för en billig penning, och det skall därmed också läggas i kön med spel att spelas.
Ja sedan så släpps ju även Final Fantasy XIII, som jag kanske inte köper vid releasen, men så småningom är det ett spel jag vill lira också. Sommarspel kanske? Nästan samtidigt släpps även ett annat JRPG med namnet Resonance of Fate. Ser ut att göra ganska många saker på ett nytt sätt och kanske är en fräsh fläkt, så det kan vara intressant. Inte för att jag tror det når upp i Lost Odysseys nivåer dock. Rent emotionellt tror jag inte FFXIII gör det heller. Sedan har vi författaren Alan Wake som skall virra runt i en kuststad nu i vår, vilket säkert kommer krocka med Splinter Cell: Conviction som jag också förhandsbokat. HJÄLP, men oj så mycket roligt!
Men före allt detta skall jag på inspelning imorgon. Reklamfilm för Comviq. Skall frysa rumpan av mig under S:t Eriksbron. Min uppgift, om någon undrar, är att sköta massa tekniska detaljer kring kameran (en Canon EOS 7D som vi byggt om med filmoptiksfattning) och med hjälp av mjukvara jag skrivit få ut okomprimerad video ur den lille rackaren. Tyvärr har jag lyckats med konststycket att tappa inte en utan TVÅ mössor på tunnelbanan så jag får klara mig med luvan på jackan, för att sedan kila iväg och köpa en någonstans.
0 En blick på början av 2010
Förra året gjorde jag i början av året en liten koll på de kommande spel som jag var intresserad av så jag tänkte jag gör en likadan övning med årets tidiga releaser i år igen. Fast den här gången tänkte jag bryta ner det över olika månader. Så låt oss börja med Januari.
Januari
Känns konstigt att säga det, men januari känns som den största spelmånaden på hela 2010 för min del. Detta av den enkla anledningen att ett spel jag är så hypad över att jag spricker släpps. Spelet jag förväntar mig skall bli det bästa spelet jag spelat, givet hur fantastiskt föregångaren är. Och nej, jag pratar inte om German Truck Simulator (13 jan). Jag pratar om spelvärldens The Empire Strikes Back: Jag pratar om Mass Effect 2 (28 jan). Med en i det närmaste episk rollista för oss sci-fi aficionadon och ett radikalt förbättrat stridsystem, härlig grafik och stabil frame-rate så tror jag game of the year 2010 släpps i första månaden. Nu kommer det – som tidig release – naturligtvis glömmas bort i förmån för spel som släpps i november då sådana listor görs, men det lutar verkligen åt succé för min egen del. Japps, nu har jag verkligen laddat upp hype-mätaren för en ordentlig besvikelse. Men med ett sådant första spel, hur skulle det kunna gå fel?
Världens största LED-ficklampa. Episkt.
Övriga januarispel må vara bra, men blir inget köp. Bayonetta (8 jan) har ju fått bra kritik och så (10/10 i senaste Level), men det är inte min spelstil, så det får vara. Darksiders (7 jan) släpps i samma veva men känns inte heller så aktuellt för min del. Sen finns det Dark Void (15 jan), som väl ser ok ut, som tävlar mot en ny svängom i Army of Two (15 jan). Inget av dessa tre spel känns som något för mig.
Februari
Nu börjar det göra ont. För jag kommer garanterat spela Mass Effect 2 hela februari och då missa en rad spel som känns spännande. Man får helt enkelt skaffa dem när det är lite lugnare på spelfronten. I slutet av månaden släpps dock Splinter Cell: Conviction (26 feb), vilket jag har förbokat mycket förmånligt på gamestop (1 krona plus två billiga spel). Vet inte hur mycket jag behöver säga om det mer än att joystiq kallar det för Badass: The game. Ser mycket lovande ut. Är det skräp så fick jag det i alla fall billigt.
Vad är det då jag kommer missa i februari och som – om de är bra – hamnar på listan över spel att köpa sen? Självklart så lockar en tur ner till rapture igen med Bioshock 2 (9 feb). Det som oroar lite här är att det är en annan studio än den som låg bakom det första spelet. Dock skall speldesignern från förra spelet, Ken Levine, åtminstone delvis har ett finger med i spelet. Dessutom, multiplayer i Bioshock. Vem vill ha det?
En annan höjdare på radarn är Aliens vs. Predator (19 feb), ett spel som jag inte kan göra annat än att hålla med xboxflickans bror Nikke om: Det ser bättre och bättre ut ju mer man får veta om det. Ta bara en titt på senaste trailern på gametrailers.com. Bara det att det har fokus på Weyland-Yutani corporation gör ju att man blir lite svettig och får högre puls. För min del kunde de dock gärna skippat Predatorn, men jag antar att han/hon/det ger lite extra krydda i spelet.
I övrigt släpps Dante’s Inferno (12 feb). Bara att hålla sig undan om man skall gå efter demot.
Mars
Nu börjar det bli lite mer fuzzy med datum i spelreleaserna. Men även här finns en rad spel med fast datum och stor vikt. Den största releasen den här månaden är troligtvis Final Fantasy XIII (9 mars). Frågan är bara om man vågar köpa det när det finns så mycket annat att spela. Det lär ju vara bra för plånboken att sitta med ett spel i de närmsta två-tre månaderna, men lite variation skadar ju inte heller. Man skulle å andra sidan kunna ha FF13 som ett spel man studsar fram och tillbaka från. Hursomhelst blir det nog ett spel jag skaffar mig i april.
Anledningen till det är troligtvis Battlefield: Bad Company 2 (4 mars). Jag köpte ettan på rea och verkligen älskade single-player kampanjen så det blev att förhandsboka även detta spel på förmånsaktigt gamestoperbjudande. Jag brukar ofta ogilla fordonsdelen i spel, men helikoptersekvensen i det spelet var helt fantastisk och jag har laddat upp den banan och kört flera gånger bara för just den grymma känslan. I övrigt var det ett rolig shooter med bra kontrol och fantastiskt ljud. Av tvåan har de hittils bara visat upp multiplayerläget som ser mycket bra ut, men jag har även denna gång stora förväntningar på single-player delen.
Hittade boken i min frus föräldrahem. Ser läskigt likt ut första Bad Company marknadsföringen.
I slutet av mars släpps helsvenska Just Cause 2 (26 mars), ett spel som jag tror kommer hamna lite i skymundan. Det ser dock bra ut, men blir nog inget för mig.
Övrigt
Andra spel som ser intressanta ut, men som inte har fast datum är Tri-Ace Resonance of Fate som utmanar självaste Final Fantasy XIII. Kommer troligtvis inte upp i samma försäljningssiffror, men till skillnad från sin konkurrent verkar den här pröva lite nya grepp för jrpg såsom att man äntligen verkar kunna spara när som helst och ett helt unikt stridssystem. Ser för övrigt väldigt bra ut.
I samband med nya filmen släpps i maj även en ny del i Prince of Persia-serien. Tyvärr så blir det inte en fortsättning på 2008 års reboot av franchiset utan istället en återgång till Sands of Time triologin med ett ”mellanspel” som utspelar sig mellan första och andra spelet. Många jublar nog, men synd tycker jag då den grafiska stilen, tempot, storyn och egentligen det mesta i senaste Prince of Persia var fantastiskt. Speciellt i DLC epilogen så gjorde de saker och ting riktigt intressanta med långa sekvenser med platformande. Gällde att ha tungan rätt i mun. Får dock hoppas att The Forgotten Sands blir bra.
0 Lite orolig för xboxens 2009
Både detta året och förra året hörde man i början av året att det inte kommer något vettigt till xboxen under hela året, medan playstation 3 skulle ha en fantastisk lineup. Förra året visade det sig bli tvärt om med senareläggning av Killzone 2 och inte särskilt imponerande försäljning av Resistance 2 medan xboxen fick en rad med starka titlar som inte hade utannonserats förens en bit in på året. Därför tog jag och säkert många med mig årets motsvarande kritik med en nypa salt. Microsoft utannonserar alltid sina spel ganska sent. Men nu börjar jag bli lite mer tveksam. Vad kommer Microsoft ha som trumfkort i år? Visst, Halo 3: ODST blir säkert bra och säljer nog som smör, men är det allt? Jag trodde mycket skulle bli klart på Game Developer’s Conference (GDC), men den har nu varit, och inget har utannonserats av substans. Det lämnar oss att vänta på E3 i början av juni. Skall helt nya spel utannonseras då för att sedan släppas i höst? Låter lite riskabelt. De stora puckarna har ju nästan alltid utannonserats tidigare och sedan visats mer av eller fått ett releasedatum på E3. Nu gapar det tomt med sådana titlar. Kommer Microsoft utannonserar något vid ett eget arrangemang?
Det kommer några fina multiplatformstitlar det är klart. Bioshock 2 däribland dem. Men något mer speciellt och exklusivt måste de ju ha? Dags att spänna musklerna lite och inte enbart hoppas att det lägre priset och att multiplatformstitlar i stort sett alltid är något bättre på 360 skall räcka. För det gör det inte.
Jag älskar min 360 och det är ingen tvekan för min del på vilken platform jag spelar multiformatspel på. Men vilket spel ser jag fram emot 2009? Jo, det är Uncharted 2 till PS3. Kom igen Microsoft. Överraska mig! Låt mig glömma att den här bloggposten ens fanns.
Ja du vet att jag inte håller med dig om årets besvikelse
Tror nog allt du lider av hypefebern när det kommer till Enslaved 
Halo Reach håller jag helt med om dock.
Singularity ska jag köpa idag, det måste jag testa, ett spel som valdes bort i bland mängden spel
Familjenspel bloggade nyligen: Adventstävling!
Ett riktigt trevligt initiativ tycker jag med den här bloggkalendern.
Skall bli kul att följa alla och se vad de olika tycker.
Peter bloggade nyligen: Åsm vinnarbild!
Hypefeber ja! Det måste vara det.
Enslaved var ju helt lysande.
Men smaken är verkligen olika. Klarade Singularity för någon dag sedan. Var inte alls imponerad. Även om det hade sina positiva sidor så var t.ex. Halo Reach mycket bättre.
Så smaken är som sagt verkligen olika.
Oskar Källner bloggade nyligen: GOTY – Årets besvikelse och överraskning
Peter: Tack. Inför nästa år skall det funderas på hur man skall få till att ännu fler kan vara med utan att det blir ohanterbart.
Oskar, Familjen: Jag må ha varit hypad inför Enslaved. Min fru visste knappt inget om det innan. Kan ju säga att hon är bra mycket mer kritisk till spelet än jag är. Så det handlar inte om hypefeber. Snarare olika smak. Men det är lite lustigt att familjen sätter det som årets överraskning och jag som besvikelse när vi i övrigt, vad jag upplevt, har en ganska lik spelsmak.
När det gäller Singularity så är det ju grymt roligt och mycket trevligare än reach i min mening.
” När spelet väl kom så satte de första kapitlen upp en premiss som var väldigt intressant men som ju mer spelet fortskred fick mindre och mindre roll och slutligen kändes allt som om man bara fick massa order från spelets kvinnliga protagonist Trip.”
Detta kunde jag själv ha skrivit, exakt så kände jag också. Fast jag hade ändå roligt när jag spelade och i min bok är gameplay >> story, så ingen massiv besvikelse för mig.
Micke bloggade nyligen: GOTY 2010 – Årets besvikelse och överraskning
Kan inte uttala mig om Enslaved ännu eftersom jag fortfarande inte spelat det. Håller dock med om att Singularity var riktigt riktigt bra, ja, överraskande bra!
Mattias Andersson bloggade nyligen: Årets Besvikelse och Överraskning
Jag satt och velade om jag skulle beställa Singularity häromdagen, men bestämde mig för att jag inte riktigt har råd att lägga mer pengar på spel just nu (det gällde AC:Brotherhood och Black Ops också). Men så småningom, säkert.
Enslaved har jag lite svårt att klassa som en besvikelse, dock. Jag förstår vad du menar i din kritik av spelet, även om jag inte håller med om allt, men för mig så dök det spelet också bara upp lite ur det blå. Det släpptes – jaha? – och en demoversion släpptes. Det var en ganska dålig och intetsägande demoversion. Så jag hoppade det spelet, och det var först när jag såg den på reabacken som jag tog chansen. Det är just därför jag har så svårt att se det som en ”besvikelse”. Det hjälper säkert om man varit bevandrad i utvecklarens tidigare spel (som jag inte varit), men för mig så var spelet – om något – en underdog.
Ercarret: För mig var Enslaved något jag haft ögonen på en längre tid. Var inget som poppade upp från ingenstans. Så för mig blev det en besvikelse när det inte levde upp till den berättarmässiga nivån som sattes i Heavenly Sword.
Singularity ligger med på väldigt mångas överrasknings-lista. Det är nästan så att t.o.m. en som vanligtvis inte spelar mycket FPS blir sugen.
pixelviking bloggade nyligen: Årets besvikelse och överraskning
Enslaved kommer bli spännande att spela när jag skaffar det. Jag lär ju inte bli besviken, då mina förväntningar är ganska låga. Jag blev ju inte alls imponerad av Heavy Rain som skulle ha så ”fantastisk” berättelse… så vi får se!
Vet inte riktigt vem som är spindeln i nätet på det här samarbetet mellan olika spelbloggar men det vore roligt om det fanns en sida där men en sammanställningen. Jag förstår att ni antagligen vill ha trafik till bloggarna men det vore skönt att inte behöver öppna 21 tabbar med olika bloggar.
Samuel: Spindeln i nätet är jag, och en sammanställning av allting kommer längre fram. Inte helt bestämt mig för om jag gör den en gång i veckan eller om jag väntar tills allt är klart. Men det kommer inte bli en lång jättetext med alla inlägg i, mer utav en liten sammanfattning och en vinnare överlag. Sen kan tilläggas att alla dagar är inte alla bloggar med, så ibland blir det färre flikar att öppna.
En tanke med initiativet är även att besökare av en blogg skall uppptäcka de andra bloggarna som de kanske inte kände till.
Och du ska stor cred för både idé och genomförande Malmer!
Sedan förstår jag att Enslaved var en besvikelse för dig, ur ditt perspektiv. Rent objektivt kan jag hålla med dig. Men det påverkar inte min upplevelse. Och där har jag överseende med dess mindre polerade aspekter.
Sedan gav du ju själv Enslaved 8/10 om jag inte missminner mig. Så dåligt kan det ändå inte varit.
Vad gäller Singularity så har jag en hel del att kommentera. Jag tror jag ändå får skriva en recension av det för att få med allt.
Men låt oss säga att hypen antagligen slog i baklås åt andra hållet här. Just för att jag hört på flera håll att det var så bra, så blev jag besviken. För jag har spelat FPS enda sedan genrén uppfans i och med Wolfenstein 3D. Och jag fann inget speciellt med Singularity. Det var kul, och det var kompetent utfört. Men det var inte mer än okey.
Oskar Källner bloggade nyligen: GOTY – Årets besvikelse och överraskning
Tycker Bioshock 2 inte förtjänar sin plats. För mig kändes det spelet som upprepning av det första, fast sämre. Tråkigare miljöer, inte samma wow-känsla som det första. Hade passat mer som ett expansionspaket!
Jonas Andreasson bloggade nyligen: Årets spel 2010 – Årets besvikelse och Överraskning
Singularity ska kikas in, fått en del uppmärksamhet idag.
Kul att Halo: Reach hamnar på listor lite varstans, antagligen som storbesvikelsen eller som runner-up. Det är minst sagt välförtjänt, haha.
NuYu bloggade nyligen: Årets besvikelse och överraskning
Jag hade tänkt att skrika ut varför Enslaved är så fantastiskt. För mig är det helt fantastiskt, men i all ärlighetens namn så såg jag inte fram emot det. Jag till och med avfärdade det innan det släpptes, bah var ordet och inställningen till det, och antagligen därför det är så bra för mig.
Kan enbart beklaga ditt missnöje med spelet och konstatera att vi har olika åsikter där. Finns ingen anledning till att försöka förändra din åsikt, för man måste även minnas ditt egna inlägg:
http://spel.malmer.nu/2010/10/lat-ingen-stjala-din-spelupplevelse/
Bra och intressanta punkter kring både besvikelsen och överraskningen =)
Intressant att se Enslaved som besvikelsen, trodde man skulle få se det uteslutande bland överraskningarna om spelet skulle dyka upp i dagens kategori. Trots det du säger är jag pepp på att få testa på spelet efter allt gott man också har fått höra om det.
Singularity har man ju talat om gång på gång idag efter att alla har listat det som överraskningen, finns väl inte mycket mer att säga om det. Vad jag tycker är kul är att du har listat Bioshock 2 som runner-up, yay! Det må inte ha varit precis lika bra som ettan och inte ha samma wow-faktor, men ack så bra det också var ändå. Fick mig bara att älska Bioshock-spelen mycket mer, och trots att nästa spel inte utspelar sig i Rapture kan jag inte göra annat än att längta till det.
Lunandrez bloggade nyligen: Årets spel 2010- Årets besvikelse och överraskning