Har nu spelat lite drygt hälften av Dead Space 2 (recension kommer senare), och jag kan inte låta bli att känna mig som om jag dykt ner under havets yta igen och stapplar omkring i Bioshocks undervattensstad Rapture.

Det är detaljerna som gör det. För även om The Sprawl är en rymdstation med ordentlig Dead Space-estetik så är känslan som förmedlas genom detaljerna oerhört Rapturianska, om man nu kan säga så. Det är melodierna när man går förbi en sönderbruten affär. Det är resterna efter vad som en gång var ett fungerande samhälle och det är affischerna som vittnar om en tid före sönderfallet.

Detta är för min del oerhört positivt och fyller mig inte bara med Dead Space egna obehagskänslor, utan även en touch av de känslor som Bioshock förde med sig. Vänta bara så dyker Sander Cohen upp, och gör en installation av Necromorphs.

Att möta Rapture i rymden känns lite som att komma hem, fast med den obehagliga aspekten att ens hem är totalförstört och fyllt med blodsplatter och läskiga rymdzombies.

Som en vanlig lördagskväll med andra ord.

In space no one can hear you scream var taglinen till 1979 års stilbildande och ikoniska film Alien, regisserad av Ridley Scott. Mängder av spel har därefter låtit sig inspireras av filmen och dess uppföljare. Även uttrycket i sig har blivit en klassiker och används titt som tätt i olika sammanhang.

När skräckspelet Dead Space släpptes under hösten 2008 var referenserna till Ridley Scotts verk tydliga, något som också uppmärksammades i mängder av recensioner som just använde den så välkända meningen om rymdens benhårda tystnad och utsatthet, även om spelet tittar mer åt lättsamma zombieteman än filmens sexuella undertoner och våldtäktsparalleller.

Dead Space är en hybrid mellan action och skräckspel, där hur läskigt det är naturligtvis skiftar från person till person. Själv upplevde jag det som läskigt först, men vande mig efter ett tag vid hur spelet försökte skrämma mig. I väntan på uppföljaren, som släpps nu i slutet av januari, började jag därmed fundera kring det där med fruktan.

För att skrämmas lite är en sak. Det går snabbt över. Men var finns spelet som fyller mig med stark irrationell fruktan och får mig att göra konstiga ting som är helt ologiska men för mig ter sig helt rationella? Det finns troligtvis inte något sådant spel, och om det fanns är det ju tveksamt om man vill spela det.

Fruktan är en stark känsla, och det är ofta vi misstar fruktan för att vara något annat. Fruktan kommer ofta subtilt och med löften om trygghet och skydd från det okända. Det är ofta fruktan som omedvetet driver oss in i gräl och på nationell nivå in i krig. Det är fruktan som ligger bakom många av de dåliga beslut vi tycker vid tillfället att vi tar på fullständigt rationell grund.

I fruktan för det onda tar vi till medel som i slutändan skadar det vi ville skydda från början. Medicinen blir värre än sjukdomen. Fruktan förleder oss gång på gång.

”Fear’s a powerful thing
It’ll turn your heart black you can trust
It’ll take your God filled soul
Fill it with devils and dust”
- Devils and Dust, B. Springsteen

Hur skulle spelet som spelade på de känslorna se ut? Kanske likt Bioshock vaggar det oss in i en trygghet om hur spelets verklighet ser ut för att sedan krossa illusionen och visa konsekvenserna av våra handlingar gjorda i fruktan. Ett spel som bedrar oss så att när vi i fruktan att inte få uppleva allt spelar spelet som ett spel och inte som en upplevelse får ta konsekvenserna av det handlandet. Att i våra försök att vinna (spel)världen istället förlorar den och i förlusten får oss en upplevelse utöver det vanliga.

Det kanske inte fungerar alls, men det vore ett spännande experiment.

Hur skulle nästa Medal of Honor eller Call of Duty se ut om det istället för ren action visade oss krigets baksida. Hur fruktan leder oss dit och hur fruktan tar över mer och mer i en individ för att slutligen bryta ner det som en gång var en idealistisk och hoppfull ung man till att bli en man med sår och ångest. Som lånar mer inspiration från Born on the fourth of July och Deer Hunter än från Commando, som idag.

Har du några exempel på fruktan i spel? Finns det något spel som spelar på känslor av fruktan utan att för den delen vara ren skräck?

Jaha, så ger jag mig ut på allt för djupt vatten igen. I ett medium vars själva definition vilar på spelbarhet sticker jag ut näsan och hävdar att det trots allt inte är det viktigaste. Innan du kastar dig på kommentarsknappen, vilket jag ändå slutligen hoppas att du gör, så låt mig först göra min ståndpunkt klar. Lägga ut texten så att säga. Därefter kan ni låta en eventuell shit-storm – som det så fint heter – bryta ut.

Nu till min tes. Jag hävdar att även om alla komponenter som krävs för att göra ett spel är viktiga och måste fungera i synergi så är handlingen viktigare än vad en finslipad spelmekanik är för totalupplevelsen.

Det är nu viktigt att påpeka att jag inte hävdar att spelmekanik är oviktigt. Tvärt om. Det är jätteviktigt. Men om man sitter på ett helt ok och fungerande spelmekanik så kan man förvisso förbättra det, men det är ändå så att vill man lyfta spelupplevelsen till nya höjder så kan man slipa och hyvla, putsa och tälja, men även om man kanske får sig ett bra spel så blir det troligtvis inte något som folk kommer ihåg som en magisk upplevelse. Satsar man däremot på berättandet och ackompanjerande atmosfär är det i min mening större chans att man får till ett spel som tar spelaren till nya höjder. För vilka spel är det man egentligen minns?

Men inget resonemang utan styrkande exempel. Försvaret vill då kalla Irrational Games moderna klassisker Bioshock. Detta var ett spel som egentligen – som rent spel sett – var ganska halvdant. Inte dåligt, men inget fantastiskt heller. Det hade en spelmekanik som förvissa var lite mer komplicerade än den vanliga kuta-skjutaren men det var inte direkt särskilt tight och inte heller särskilt varierat rent spelmässigt. Att spänningen försvann ganska fort av att man aldrig behövde börja om när man dog utan kunde fortsätta nästan som om ingenting hade hänt, fast teleporterad en bit bort, hjälpte inte heller.

Men så fanns berättelsen och världen. Berättandet inte bara skrev om boken för mycket av berättandet i spel utan blev också det som blev förutsättningen för det som faktiskt var höjdpunkten även av själva spelmekaniken – förmågorna och dynamiken med big daddies och little sisters. För det var aldrig spelbarheten som gav Bioshock sin plats i spelens Hall-of-Fame. Det var berättelsen och det var kontexten.

För även i spel med enkel och banal story, där fokus ändå ligger på själva spelandet, så är det kontexten och narrativet som lyfter det över att vara bara en serie med mer eller mindre repeterade spelsegment. Ett spel som Gears of War 1, med sin minst sagt ganska osammanhängande och sitt minimala faktiska berättande utöver rena uppdragsinstruktioner, har väldigt mycket att hämta av sitt berättande och sin kontext. För exakt samma spelmekanik upprepat om och om igen likt det görs i kampanjen utan dess kontext hade varit fruktansvärt tråkigt. Likt en lång multiplayermatch mot AI-spelare utan poängräknande. Berättande och handling driver på och gör ett redan bra gameplay mycket bättre.

Nu finns det naturligtvis olika sorters spelupplevelser. Ett spel som Super Mario Galaxy 2 är ju inte direkt i behov av särskilt mycket traditionellt berättande, då dess huvudsakliga berättande ligger mer på ett annat plan. Istället för det mer emotionella satsar man mer på ren lekfullhet och finurlighet. Det är även så jag minns min barndoms enklare spelupplevelser. Som rolig och underbar lek. Och det är väl där skiljelinjen går mellan spel som djupare konstform och spel som lek. Det finns en plats för båda, men jag hävdar att för en mognare målgrupp som även kan älska lekfullheten i Marios äventyr så är i min mening ändå en stor och djup spelupplevelse med starkt narrativ större. Och även om spelmekaniken är helt fantastiskt och extremt få spel kommer upp i dess nivå så tror jag inte Marios galaxäventyr kommer bli ihågkommet på samma sätt som Bioshock.

Det finns även ett annat spel värt att notera. Nu har jag tyvärr inte själv fått spela det. Men det som kommer till tankarna är Shadow of the Colossus. Dålig kamera och framerate till trots, ett spel som många håller som ett av de absolut bästa någonsin. Ställ dig själv frågan: Tror du det är främst på grund av stridssystemet?

Få av oss som är galna spelentusiaster har väl missat nyheten om Irrational Games uppföljare till Bioshock. För er som inte är galna spelentusiaster så kan jag nämna att det igår utannonserades en helt ny titel i serien med namnet Bioshock Infinite. Den stora nyheten är att vi lämnat undervattenslandet Rapture för en lite mer högtflygande skapelse i den svävande staden Columbia. Allt utspelar sig i ett alternativt 1912 och utspelar sig i ett helt annat universum än det tidigare Bioshock. Trailern finner du på Gametrailers.com.

Det är ett nödvändigt grepp för att ta serien vidare. Bioshock 2 var ett fantastiskt spel, men har fått ta mycket glåpord för att det var för likt det första spelet. Fascinationen över den för spel ganska annorlunda världen hade lagt sig, och de politiska idéerna som behandlades var inte lika djupa och välutvecklade. Men dock skall tilläggas att Bioshock 2 hade ett fantastiskt bra och många gånger lite subtilt moralitetssystem och en mer personlig och emotionellt engagerande berättelse. Det var ju inte utan att jag var lite rörd av det slutet jag fick.

Men att stöpa om allting till så stor grad och ta det upp i luften är vågat och kreativt. Borta är Big Daddies och Little Sisters. Och det verkar som om man kommer ha med sig en AI-styrd kompanjon genom hela spelet. Vissa har uttryckt att det då egentligen inte hade behövt heta Bioshock alls, utan istället kunde hetat någonting helt annat. Men jag känner ändå att när jag ser bilderna och CG-trailern så finns den där. Bioshock-känslan. För vad handlar Bioshock om egentligen? Är det Rapture? Eller är det något annat?

Ina på NewGame+ funderar lite lätt på tanken att Bioshock egentligen handlar om utopier som går fel, mer än själva Rapture. Tror det ligger mycket i det, men jag tror nästan man kan gå vidare än så. Bioshock i sin grund anser jag handlar om idéer. Som en slags uppgörelse med vårt västerländska tankesätt. I Bioshock så var det Ayn Rands objektivism som dissekerades, men även en hel del anti-ideologier dök upp i spelet för att motverka det som Rapture hade blivit. I tvåan är det det drömmen om att göra sig själv till Gud som är temat, och hur Sofia Lamb manipulerar fram en hel religion för detta ändamål. Gemensamt är att det handlar om hur idéer används för att få makt, och kritik av många av dessa ideologier. Om vad som händer när ofullkomliga människor, såsom Sander Cohen, får helt fria händer att agera ut sina innersta galenskaper. Men trots kritiken finner åtminstone jag även tankar av en slags respekt och önskan av att det ändå finns något värt att hämta ur det hela.

Än så länge vet vi inte särskilt mycket om spelet, men det känns som om Bioshock Infinite kommer behandla utvecklingsoptimism och att tanken att ”allting är möjligt!”. Tankar som helt klart har präglar vår västerländska historia, och då främst USA:s. Jag tror Bioshock Infinite kommer måla upp en positiv yta, men ett mörkt inre, vilket passar perfekt i den soliga och tillsynes glada miljö vi ser i trailern. Jag tror vi kommer få se ett samhälle där framgång prisas framför allt.  Jag tror att i mångt och mycket kommer den amerikanska drömmen att bli föremål för spelet, och jag tror att Irrational Games kommer, likt i föregångaren, gräva djupare i vetenskapsmissbruk och ideologisk manupilation. Och det är precis där i kontrasten mellan ljuset och mörkret jag tror och spekulerar vilt i att vi kommer hitta maktmissbruket som kommer göra Bioshock Infinite lika intressant och läskigt som det första spelet.

Likt en clown med mord i sinnet.

Idag klarade jag tidsmanupilationsspelet Singularity efter några nätters intensivt spelande. Man skulle kunna tro, med den titeln, att spelet har något att göra med Ray Kurzveils bok om den teknologiska singulariteten, The singularity is near, där vi alla blir superkreativa syntethjärnor (lätt överdrivet) men det är inte fallet här, utan det handlar om rum och tidsmanupilation. Den klassiska sortens singularitet alltså med fluxkondensatorer, bullet-time, radioaktivitetsmutationer och 88 miles per hour. Ok, kanske inte det sistnämda. Men mutationer och stora monster finns det gott om.

Singularitet: En punkt i rymden där de värden som beskriver gravitationsfälts styrkor får oändliga värden, och allmänt vedertagna fysikaliska lagar upphör att vara användbara för att beskriva tillstånd i singulariteten.

Det som slår mig direkt efter att ha klarat spelet är hur roligt jag hade. Det var en upplevelse som även om den på många sätt lånar från en rad olika spel ändå kändes unik och intressant. Första delen av spelet är väl kanske inte helt inspirerande, men det är inte dåligt heller. Det hela tar sig dock ganska snabbt, och växer därifrån hela tiden. Det är roliga pussel, men de tar inte heller över och blir allt för komplexa. I centrum finns ju ändå korridorsskjutandet, som har bra variation med olika förmågor och flera möjliga strategier. Skall man ha ut som mest av spelet skall man naturligtvis leka med alla tillgängliga förmågor. Sedan gillar jag också tempoväxlingen i spelet som går från att ena stunden vara intensiv action till att i en annan sektion bestå i att smyga förbi fiender utan att bli upptäckt. För en gångs skull funkar även undervattenssektionerna riktigt bra. Brukar inte riktigt gilla dem i spel. Den i spel obligatoriska tågsekvensen var också riktigt grym.

Rent grafiskt var det även bra mycket snyggare än jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara lite halvdassig grafik, men istället så möts jag av fantastisk art-direction med den ena miljön mer spektakulär och imponerande än den andra. Trots att många grafiska stilar återkommer så känns det alltid fräscht, till skillnad från den tydliga inspirationskällan Bioshock, där även om allt är väldigt spännande grafisk stil på i stort sett ser likadan ut genom två spel. Här varieras miljöerna ordentligt, men känns ändå som om de hör ihop i samma värld. Förvandlingarna mellan dåtid och nutid förstärker naturligtvis den här känslan. Särskilt imponerande är det i samband med att man vandrar omkring på ett större fartyg som inför ens ögon åldras i turbofart. Vid ett tillfälle tar man även på sig en gasmask, och detta ger en väldigt läcker grafisk effekt.

En typisk nivå i Singularity.

Det man kan klaga på är bristen på undertexter, men jag tycker nog ändå det funkade rätt så bra. Dessutom känns det lite mystiskt att folk skulle spela in sig själva på gamla bandspelare och lämna överallt. Jag kan köpa forskarna som talar om sin forskning på band, men att en liten rädd skolflicka som låst in sig på toaletten skulle ha med sig en stor 50-talsbandspelare och sedan spela in sig känns inte helt trovärdigt. Hade varit roligare om de löst den delen av berättandet med någon form av tidseko från 50-talet som man kunde lyssna av. Hade passat bättre med världen. Ibland är även texturerna (på konsol) lite lågupplösta.

Men det är detaljer. I det stora hela så är det ett riktigt bra spel som jag mycket väl kan tänka mig att spela igen, vilket inte är helt vanligt med en actionrökare. Tyvärr kommer det nog ingen uppföljare då Activision nästan verkat smyga ut detta toppenlir och försäljningen därför säkert blir lidande. Synd, för det förtjänar verkligen att sälja bra. Om jag skall sätta ett betyg på spelet så blir det 4 av 5 fluxkondensatorer. Eller om man vill jämföra: Bättre än det riktigt bra spelet Bioshock 2.

Nu är jag inte ensam bloggare att gilla Singularity. EmmyZ, Svampriket, Ariez och Xboxflickan har alla fyra uttryckt sin förtjusning över detta spel. Can’t say I blame them. Nu tycker jag det är dags för dig att skaffa spelet och ha roligt du med.

Final Fantasy i Gears?

Det största är såklart att nästa Gears kommer ha en rad cross-overs från andra spel. Jajjemen, tittar man i trailern ser man direkt, utan tvekan, att det är Cloud från Final Fantasy VII. Frisyrgelé är dock lite svårt att få tag på mitt i krig så det är förståeligt om håret blivit lite mindre spretigt. Bör justera sig ganska snart när man sågat igenom några slemmiga monster. Oavsett så är det ju naturligtvis något som glädjer alla FF7-fans. En alternativ tolkning är att det är Gamingmama som gör ett gästspel.

Ah...konst!

Men även mer moderna cross-overs dyker upp i form av den alltid lika trevliga Sander Cohen från Bioshock. Han har tydligen kommit tillbaka från Rapture och är nu i full gång med att göra ett konstverk av hela Sera. Det blir storslaget! Kanske kan man extrautrusta sin lancer med en kamera? Given one-line vid möte av de öronlösa locustarna: ”I want to take the ears off but I can’t!”. Allt för konsten.

Detta är ju bara en teaser som inte avslöjar allt. Vilka andra cross-overs kan vi vänta oss?

Se hela trailern i HD på GameTrailers.

Kände mig lite kreativ såhär i slutet av söndagen, så jag satte mig och gjorde lite pillande med logotypen/titeln på min blogg. Så efter en hel del friläggning och minimalt med kodande så slumpar den nu fram vilken logotyp den skall visa överst på sidan. Eller snarare, logotypen är den samme, men karaktären jämte varierar. Än så länge har jag lagt in nio olika spelmotiv, däribland från kända spel såsom Halo, Final Fantasy XIII och Bioshock.

Blev lite roligare så tycker jag.

Dessutom måste jag bara nämna att efter dagens session i Final Fantasy XIII så känns det verkligen som om det är det vackraste spelet jag spelat sedan 2008 års Prince of Persia. Underbar art direction där allting känns annorlunda men ändå familjärt, som en saga nästan, eller varför inte: Som en fantasi.

Uppdatering:

La till ytterligare en tionde figur nu – Legion från Mass Effect 2 – vilket gör det totala antalet till tio. För att se vilka de andra nio är klicka vidare in i inlägget eller börja ladda om sidan som en galning. Som Peter kommenterade om i en kommentar så kommer också galleriet av karaktärer fyllas på kontinuerligt så att man ofta får en ny logo att titta på.

Hittils finns följande karaktärer:

Big Daddy (Bioshock)
Little Sister (Bioshock 2)
Lightning (Final Fantasy XIII)
Vanille (Final Fantasy XIII)
Master Chief (Halo 3)
Sigmund (Infinite Undiscovery)
Prince & Elika (Prince of Persia)
Mech (Mass Effect 2)
Weighted Companion Cube (Portal)
Legion (Mass Effect 2)

Men på ett område har jag haft brister. Jag har inte förstått den direkta innebörden av diskussionerna kring ämnet. Vad är Adam? Lillasystern, är hon ond eller god? Och varför trycker xboxflickan upp en t-shirt med storpappismotiv?

Men nu är det löst. För på botten av en påse väntar spelallmänbildning på mig.

Gör jag rätt? Kommer jag älska det?