5 Recension: Bulletstorm

4 mars, 2011 i Läsvärt, Recensioner
BulletstormReview

Det första jag slås inför när det gället Bulletstorm är hur infernaliskt knivigt det är att skriva på tangentbordet utan att någon bokstav byter plats eller försvinner. Följden blir således frågeställningar kring hur ett spel med namnet Bulle-storm skulle se ut. Med kanelbullar och vidare associationer på sinnet känns det naturligt att gå vidare in i själva spelet.

För det som slår mig när jag spelar Bulletstorm är hur galet det är. Gång på gång tänker jag: Det här spelet är insane. Mest för att det är en sån överdriven actionrökare, men även för dess innehåll. Vet inte hur många gånger man börjar en nivå med att hosta efter att kraschat ännu en farkost eller raserat någon gigantisk byggnad. Allihop på ett mastodontfilmsmässigt sätt. Det är stort och jag älskar det. Men nu går jag händelserna i förväg.

Noll förväntan

Actionmomenten i sig är ju inte den stora snackisen när det kommer till Bulletstorm. Det alla verkar prata om är tydligen ”dicktits”. När jag satte mig ner före spelets släpp för att spela demoversionen var mina förväntningar inte höga. Efter sett en introduktionsfilm som introducerade mig till universat och spelmekaniken så skönk intrycket ännu mer. Efter skjutit tre fiender för att kolla på grafiken lite så stängde jag av det i vad som närmast kan likna ett rage-quit. Hårt besluten att detta var ett totalt skitspel med möjligtvis en rolig spelmekanik, men med vulgär och pubertal förpackning. Inget för mig. Då jag tycker helheten i en spelupplevelse är viktigare än att det just bara är kul mekanik så hamnade Bulletstorm snabbt på min ignoreralista.

Klipp till nästa scen när jag kommer hem och finner ett brev från EA med Bulletstorm på hallmattan. Tacksam som jag är så tänker jag att jag får ändå ge det en ärlig chans. Jag och frugan bänkar oss i soffan och gör oss beredda att översköljas av smörja.

Kort därefter finner vi hur vi sitter fångade av både den lättsamma handlingen och den strålande grafiken, fortfarande väntandes på att den där utlovade tsunamin av pubertal snopphumor skall överskölja oss. Det är bara det att den aldrig kommer. Visst finns där ett grovt språk men det är inte mycket värre än, som min fru sa: ”vissa av mina förläsare på universitetet”.

Nu finns här kanske lite mer snopphumor och sexuella antydningar än i svenska skolväsendet, men det är inte ens i närheten av vad man förväntat sig givet marknadsföringen. För det mesta är det förvånansvärt snyggt gjort med glimten på rätta stället i ögat och en stor dos humor. Inte att förakta är heller den övriga humorn som finns i spelet. Tycker nästan den överskuggar  rumphumorn. Situationskomiken är stundom riktigt välplacerad och med stor distans. När huvudpersonen Grayson uttrycker ”deus ex machima!” över just en sådan storymässig lösning på en knipa då skrattar man gott och känner att självironin är satt på precis rätt ställe.

Mer djup än man tror

Berättelsen i sig är ganska enkel, men det är många som avfärdar den som något totalt meningslöst som bara finns där som en orsak för själva spelmekaniken, men det tycker jag är fel. Bulletstorm har kanske en ramberättelse som är banal och enkel, men där finns mycket hjärta och humor. Till helheten känner jag personligen att berättelsen i sig gav mig mer och var intressantare än den i det så hyllade Enslaved. Ja. Jag sa det. Den gör inga anspråk på att vara något, och just därför fungerar det utmärkt och blir intressant. Bulletstorm är inget Heavy Rain, det är en lättsam actionhistoria. Men som sådan funkar den perfekt. Replikskiftena är ofta riktigt bra skrivna.

Mitt uppe i all lättsamhet tvingar mig ändå Bulletstorm att reflektera. Min nemesis pekar vid ett tillfälle på alla de oskyldiga som faktiskt dött i min jakt efter rättvisa. Gående genom ett trasigt landskap fyllt av liken från de som indirekt dött genom huvudpersonens handlingar gör lite att skratten över fåniga one-liners fastnar i halsen. Det är inget nytt att moralisera över konsekvenser av hjältens handlingar, men här tas det efter första gången upp om och om igen vilket slutligen nästan gör mig illa till mods varje gång jag skjuter en icke-mutant. Bulletstorm får mig att ta en verklig funderare kring det här med det så vanliga nedplöjandet av horder av fiender och traditionell spelmekanik. Sist jag tänkte på spel på det viset var efter en omvälvande plottwist i Bioshock. Hur många seriösare spel lyckas med det?

Jag kan egentligen inte fatta att jag sitter och skriver så här om Bulletstorm. För ja, det är många gånger barnsligt och överdrivet. Men det är gjort med finess i all vulgaritet att det fungerar och rätt som det är lyfts en allvarligare sida fram som blir desto starkare just på grund av dess kontext.

Men så finns där också själva spelet

Spelmekaniken, som är den stora sellingpointen, bygger på att man får poäng för att ha ihjäl fienderna som består av en lite blandad hög av mutanter (hmm…kanske får ta tillbaka det där jag skrev om storyn) på olika kreativa sätt. Ju mer kreativ och skicklig du är desto högre poäng. Dessa kan sedan användas för att uppgradera vapen och förmågor. Om man vill kan man naturligtvis spela igenom spelet som en ren kuta-skjutare, men då försvinner hela grejen med Bulletstorm. Jag var ganska tveksam till denna mekanik, men när man vant sig och låst upp lite förmågor blir det riktigt roligt. Det håller nästan hela spelet igenom, men någonstans på mitten börjar de kännas rätt så tradigt och repetetivt för att sedan sakta bli bättre och bättre. Mot slutet när man uppgraderat det mesta faller det igen och känns stundom lite trist. Motivationen att samla poäng är helt enkelt inte lika stor längre.

I det stora hela är spelmekaniken rolig, men känns samtidigt lite onödig ibland. Spelet ger en helt enkelt inte tillräckligt med motivation för att bygga ut sin arsenal av skill-shots annat än hungern efter att få mer poäng för sakens skull. En nog så bra motivationsfaktor, men det räcker inte hela vägen igenom.

Gears möter Singularity

Ett annan litet störningsmoment är att vid tunga scener med mycket action kan ibland bilduppdateringen falla ganska drastiskt. Det hör inte till det vanliga, men när det händer är det väldigt irriterande och resulterar ofta i att man dör. Jag har spelat spelet på Playstation 3, som även skall vara den märkbart sämre versionen med flera saknade visuella effekter, så det kan mycket väl vara så att dessa problem inte finns på Xbox 360. PC-versionen är såklart den bästa versionen om din hårdvara är uppgraderad nog.

Trots att de imponerande ljusstråleeffekterna från 360-versionen inte är med i den version jag spelade så är det dock ett väldigt visuellt imponerande spel som ofta är väldigt storslaget. Framför allt är det på designplanet det imponerar. Man skulle kunna säga att det känns som en färgglad blandning mellan Gears of War 2 och Singularity, fast mycket mer futuristisk än båda dessa spel.

Bulletstorm är inte ett spel för barn, och det kan då och då vara lite grovt i språket, men det är gjort med glimten i ögat och för det mesta med finess. Det är bländande vackert och när jag går in i staden märkt som The forbidden zone påminns jag av New Alexandria från Halo: Reach fast i det här fallet många gånger snyggare. Spelmekaniken är rolig och annorlunda och upplevelsen i stort är en häftig bergodalbana även om det efter ett tag blir lite repetetivt och lätt att falla in i favoritskillshots. Kort och gott en rolig spelupplevelse som rekommenderas, även om den inte är fulländad.

(Tack till EA som bidrog med spelet till recensionen)

5
,

8 ”I wanna be a macho man”

28 februari, 2011 i Analys, Intryck, Läsvärt
BulletstromCover

Jag spelade aldrig fotboll som barn. Jag har heller inget bollsinne. Alls. Jag är totalt ointresserad av sport, som verkligen var det som alla grabbar skulle hålla på med när jag gick i lågstadiet (nuförtiden är det säkert något annat). För detta blev jag såklart retad, likt alla som inte helt passar in på något plan. Jag blev en ”tönt”. Sen med att jag senare fick tandställning, började gilla datorer och även har ett lätt talfel blev det knappast bättre.

I dagarna har jag spelat massa Bulletstorm, ett spel som verkligen gottar sig i begreppet over-the-top-action. Det tar snoppskämt och gör det till en konstform och låter en i varje ”skillshot” finna någon form av lämplig sexuell antydning. Med sin stora självmedvetenhet lyckas dock spelet på något mystiskt sätt komma undan med det hela och istället komma ut på andra sidan som relativt lyckad och avslappnad humor. Jag är överraskande positiv till min spelupplevelse.

Men så finns där den sura eftersmaken.

Genom hela spelet drivs det med den traditionella mansrollen som macho och förbrukningsbar kanonmat. Var gång någon av männen i spelet visar någon form av svaghet så förlöjligas de. Detta är självklart menat som en parodi på just den starka machomannen. Det är också för det mesta skön underhållning och det görs ofta på ett lyckat och fyndigt sätt. Bulletstorm har fler lager än det får credit för.

Men någonstans i mig så känns det lite jobbigt också. Eftersom jag i egenskap av ”tönt-stämplad” inte kunnat identifierat mig med dessa roller så blir förlöjligandet av deras svagheter kritik av egenskaper som jag identifierat mig med hela livet. Det som är deras svagheter är ju varje gång de på något sätt liknas vid mig. Han som inte är stark. Han som inte är macho. Tönten. Det är inte menat så, men det känns lite ändå.

Spelet har även en stor idealisering av den vulgära machorollen. När jag förväntas tycka allt som sker är WOAH! AWESOME! så sitter jag där, likt en Stig-Helmer, och skrattar med men känner också ett obehag på insidan. För där hyllas allt som jag inte kunde identifiera mig med. Känns nästan som att det förväntas av mig att sitta i vit wife-beater, ta fram ölen, klia mig i skrevet och garva med som den värsta white trash. Det är inte utan att jag känner mig som jag är tillbaka på skolgården. Där det var de grova översittarna som anmärkte på varje svaghet som var vinnarna och jag, som bara lätt annorlunda, blev lite utav en förlorare.

Sen skall det sägas att för det mesta så gillar jag verkligen Bulletstorm. Jag har en gnutta kvar av spelet att spela, men så fort det är klart kommer en recension. Men jag kan säga redan nu att det finns väldigt mycket att gilla i Bulletstorm, och då inte bara gameplay och grafik. Även parodiserandet av machomannen känns för det mesta helt på pricken på ett sätt som Duke Nukem bara kan drömma om.

Det är bara när TV:n försiktigt blinkar no signal, hörlurarna är avtagna och lampan är släkt som jag i vardagsrummets tysta mörker slås av den för mig så emotionellt laddade tanken:

Jag kan inte spela fotboll.

8
, , ,

15 Upplevelsen och produkten

25 maj, 2010 i Analys, Läsvärt
Alan Wake

Hur skall man värdera ett spel egentligen? Jag har precis klarat Alan Wake, och kände under hela resan och efter det att eftertexten rullat att jag precis spelat ett bland de bästa spel  jag någonsin spelat. Men ändå inte. Allt beroende på vilken grund man skall värdera spel på och vart man vill att mediet skall ta vägen. Det är denna fråga om värdering och framtidssyn som denna artikel skall behandla.

Jag har mer och mer börjat inse hur fundamentalt felriktad den mesta så kallade ”speljournalistiken” är jämfört med mycket av min spelsmak. Jag ser gång på gång hur mina upplevelser av spel inte stämmer överens med vad som skrivs, och ofta sågas eller hyllas spel på grunder som jag inte kan relatera till. Det mesta verkar värderas utifrån hur många features ett spel har och hur välimplementerade dessa är. Det talas spelbalans och valfrihet. Allt är saker som behöver vara bra och som är viktiga för ett bra spel. Men är det allt? I trailern för People Can Flys kommande förstapersonsskjutare Bulletstorm förklaras att man är strandad på en livsfarlig planet med mutanter och då är det självklart ”time to break out out the awesome” varvid galna vapen och förstapersonssparkar tar vid – allt till kritikerkårens hyllningskör. Men vad hände med eftertänksamheten? Den intellektuella stimulansen? Skall det enda vi får på den vägen vara pussel och problemlösning?

Bulletstorm. Känns väldigt moget...

Tack och lov är så inte fallet då det finns en rad moderna storspel med mer djup än så, men tyvärr så recenseras och bedöms spel i stort sett alltid främst utifrån ett produktperspektiv. Även berättande bryts ner på ett tekniskt plan och blir en kort fråga om hur bra storyn var. Sällan talas det om totalupplevelsen. Nej, istället är det lite låg texturupplösning eller – Gud bevare oss väl – inte har full 720p upplösning. Som om det är det viktigaste. Det är väl hur det slutligen upplevs som spelar någon roll. Pixars Wall-E på DVD har lägre upplösning än nästan alla spel idag, men ser ändå bättre ut än allt i spelväg.

Med den ständiga produktifiering av bedömningarna av vad som är ett bra spel och fokuseringen på enkla maskulina teman såsom stora – underförstått coola – vapen och högteknologiska machomän så verkar mer och mer leda till ett scenario likt det som lyfts fram av Chris Hecker i Alice Bonasios excellenta artikel Better than film i den mycket trevliga publikationen Escapist Magazine. Han menar där att spel löper en avsevärd risk att landa i en situation där det som produceras kan jämföras med seriealbum. Att även om det finns verk som står ut så är det mesta ganska likriktat och skräddarsytt för en ganska snäv nördpublik. Nu är jag inte den som har något emot nördkultur – tvärt om – men jämför man med film finns där en helt annan bredd. Eller med Chris egna ord: ”I like space marines, but, as I tell my six year old, you can’t eat only candy all the time or you’ll die”. Jag tror personligen att spelmedia är en stor orsak till att just detta sker.

Ibland blir det bara för mycket. Detta är inte underhållning.

Recensionerna och artiklarna handlar mer om produkten spel, och när någon recenserar spelet utifrån en annan synvinkel som exempelvis när Tove Bengtsson i SvD sänkte betyget på God of War 3 på grund av dess sexistiska och hemska kvinnosyn samt dess brutalitet så blev det ramaskri bland många spelare. Dessutom är det anmärkningsvärt att hon var i stort sett den enda som lyfte detta faktum bland världens spelrecensenter. Inte ens vid en direkt fråga verkar exempelvis Gamereactor se det som ett problem. Något liknande hände när Sam Sundberg recenserade Gears of War 2 i samma publikation som Tove och gav det en tvåa i betyg på grund av dess ytliga och barnsliga machoframtoning. Även jag själv reagerade på recensionen och ogillade den. Nu i efterhand vill jag dock ge en eloge och ursäkt till Sam för att han vågade skriva som han gjorde och jag måste säga att hans förhållandevis korta recension är troligtvis en av de bättre recensionerna av det spelet. Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.

Tillbaka till Alan Wake. Hur skall då detta, och alla andra, spel bedömmas? Ser man på spelet ur ett produktperspektiv landar man någonstans där Eurogamer.net eller Gamereactors recensioner landat. Läser man texterna handlar de mest om de tekniska detaljerna. Hur spelets stridsystem är uppbyggt och fungerar, kontrollens beskaffenhet och en teknisk nedbrytning av berättelsen och hur den bild de hade av spelet innan inte införlivas. Visst, det är helt ok att inte gilla ett spel, men det är lite tråkigt när recensionerna mer blir produktrecensioner än innehållsrecensioner, även om jag naturligtvis vill att en recension även innehåller ord om spelets tekniska kvalitéer. Men i slutändan är det ändå upplevelsen som räknas.

En mer givande och intelligent upplevelse.

Så nu sitter jag här med ett spel som jag personligen inte haft en spelupplevelse tidigare som liknar den, trots att så mycket i spelet är bekant mark. Ett spel som utan tvekan jag har en upplevelse av som var starkare än allt jag spelat som släpptes under 2009, inklusive Uncharted 2, och som toppar det mesta i år. Ett spel som fått mig att tänka och fundera på ett sätt jag inte gjort sedan Bioshocks bästa stunder. Ett spel som också har ett helt nyskapande och fantastiskt stridssystem. Ett spel där att bara gå omkring på en diner eller polisstation i fullt dagsljus och bara vara är en upplevelse. Ett spel med den där lilla extra magiska känslan, men som har några minimala tekniska skavanker, lite låg fiendevariation och är ganska linjärt. Vad skall man välja att gå på? Punktlistan på några mindre lyckade funktioner och detaljer eller hur upplevelsen lämnar mig totalt hänförd, intellektuellt stimulerad och extremt hungrig efter mer.

Finns det ens ett val?

15
, , , , , , , , ,