-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
0 En blick på början av 2010
Förra året gjorde jag i början av året en liten koll på de kommande spel som jag var intresserad av så jag tänkte jag gör en likadan övning med årets tidiga releaser i år igen. Fast den här gången tänkte jag bryta ner det över olika månader. Så låt oss börja med Januari.
Januari
Känns konstigt att säga det, men januari känns som den största spelmånaden på hela 2010 för min del. Detta av den enkla anledningen att ett spel jag är så hypad över att jag spricker släpps. Spelet jag förväntar mig skall bli det bästa spelet jag spelat, givet hur fantastiskt föregångaren är. Och nej, jag pratar inte om German Truck Simulator (13 jan). Jag pratar om spelvärldens The Empire Strikes Back: Jag pratar om Mass Effect 2 (28 jan). Med en i det närmaste episk rollista för oss sci-fi aficionadon och ett radikalt förbättrat stridsystem, härlig grafik och stabil frame-rate så tror jag game of the year 2010 släpps i första månaden. Nu kommer det – som tidig release – naturligtvis glömmas bort i förmån för spel som släpps i november då sådana listor görs, men det lutar verkligen åt succé för min egen del. Japps, nu har jag verkligen laddat upp hype-mätaren för en ordentlig besvikelse. Men med ett sådant första spel, hur skulle det kunna gå fel?

Världens största LED-ficklampa. Episkt.
Övriga januarispel må vara bra, men blir inget köp. Bayonetta (8 jan) har ju fått bra kritik och så (10/10 i senaste Level), men det är inte min spelstil, så det får vara. Darksiders (7 jan) släpps i samma veva men känns inte heller så aktuellt för min del. Sen finns det Dark Void (15 jan), som väl ser ok ut, som tävlar mot en ny svängom i Army of Two (15 jan). Inget av dessa tre spel känns som något för mig.
Februari
Nu börjar det göra ont. För jag kommer garanterat spela Mass Effect 2 hela februari och då missa en rad spel som känns spännande. Man får helt enkelt skaffa dem när det är lite lugnare på spelfronten. I slutet av månaden släpps dock Splinter Cell: Conviction (26 feb), vilket jag har förbokat mycket förmånligt på gamestop (1 krona plus två billiga spel). Vet inte hur mycket jag behöver säga om det mer än att joystiq kallar det för Badass: The game. Ser mycket lovande ut. Är det skräp så fick jag det i alla fall billigt.

Vad är det då jag kommer missa i februari och som – om de är bra – hamnar på listan över spel att köpa sen? Självklart så lockar en tur ner till rapture igen med Bioshock 2 (9 feb). Det som oroar lite här är att det är en annan studio än den som låg bakom det första spelet. Dock skall speldesignern från förra spelet, Ken Levine, åtminstone delvis har ett finger med i spelet. Dessutom, multiplayer i Bioshock. Vem vill ha det?
En annan höjdare på radarn är Aliens vs. Predator (19 feb), ett spel som jag inte kan göra annat än att hålla med xboxflickans bror Nikke om: Det ser bättre och bättre ut ju mer man får veta om det. Ta bara en titt på senaste trailern på gametrailers.com. Bara det att det har fokus på Weyland-Yutani corporation gör ju att man blir lite svettig och får högre puls. För min del kunde de dock gärna skippat Predatorn, men jag antar att han/hon/det ger lite extra krydda i spelet.
I övrigt släpps Dante’s Inferno (12 feb). Bara att hålla sig undan om man skall gå efter demot.
Mars
Nu börjar det bli lite mer fuzzy med datum i spelreleaserna. Men även här finns en rad spel med fast datum och stor vikt. Den största releasen den här månaden är troligtvis Final Fantasy XIII (9 mars). Frågan är bara om man vågar köpa det när det finns så mycket annat att spela. Det lär ju vara bra för plånboken att sitta med ett spel i de närmsta två-tre månaderna, men lite variation skadar ju inte heller. Man skulle å andra sidan kunna ha FF13 som ett spel man studsar fram och tillbaka från. Hursomhelst blir det nog ett spel jag skaffar mig i april.
Anledningen till det är troligtvis Battlefield: Bad Company 2 (4 mars). Jag köpte ettan på rea och verkligen älskade single-player kampanjen så det blev att förhandsboka även detta spel på förmånsaktigt gamestoperbjudande. Jag brukar ofta ogilla fordonsdelen i spel, men helikoptersekvensen i det spelet var helt fantastisk och jag har laddat upp den banan och kört flera gånger bara för just den grymma känslan. I övrigt var det ett rolig shooter med bra kontrol och fantastiskt ljud. Av tvåan har de hittils bara visat upp multiplayerläget som ser mycket bra ut, men jag har även denna gång stora förväntningar på single-player delen.

Hittade boken i min frus föräldrahem. Ser läskigt likt ut första Bad Company marknadsföringen.
I slutet av mars släpps helsvenska Just Cause 2 (26 mars), ett spel som jag tror kommer hamna lite i skymundan. Det ser dock bra ut, men blir nog inget för mig.
Övrigt
Andra spel som ser intressanta ut, men som inte har fast datum är Tri-Ace Resonance of Fate som utmanar självaste Final Fantasy XIII. Kommer troligtvis inte upp i samma försäljningssiffror, men till skillnad från sin konkurrent verkar den här pröva lite nya grepp för jrpg såsom att man äntligen verkar kunna spara när som helst och ett helt unikt stridssystem. Ser för övrigt väldigt bra ut.
I samband med nya filmen släpps i maj även en ny del i Prince of Persia-serien. Tyvärr så blir det inte en fortsättning på 2008 års reboot av franchiset utan istället en återgång till Sands of Time triologin med ett ”mellanspel” som utspelar sig mellan första och andra spelet. Många jublar nog, men synd tycker jag då den grafiska stilen, tempot, storyn och egentligen det mesta i senaste Prince of Persia var fantastiskt. Speciellt i DLC epilogen så gjorde de saker och ting riktigt intressanta med långa sekvenser med platformande. Gällde att ha tungan rätt i mun. Får dock hoppas att The Forgotten Sands blir bra.

4 Lyckligt ovetande: Varför God of War?
Jag har inte spelat God of War. Men efter att idag ha spelat det supertrista demot av Dante’s Inferno kan jag inte förstå hur God of War 3 kan vara så hypat. Vad jag förstått så skall Dante’s Inferno vara en karbonkopia av God of War 3. Och om inte Dante’s Inferno blir väldigt mycket bättre snabbt så kan jag inte förstå hur denna spelsort kan vara så efterlängtad. Hur mycket bättre kan man göra det? Dante’s Inferno hade responsiv kontrol och mjuk skärmuppdatering och helt ok animationer. Aldrig kändes det särskilt dåligt utfört annat än rent grafiskt (då främst miljöerna ser hemskt dåliga ut).
Men det var helt fruktansvärt tråkigt. Det kändes fjantigt och framför allt ostigt. Allt skulle vara så pampigt att det blev löjligt när det inte var det. Ungefär samma intryck får jag av God of War. Ett spel som tar sig själv på för stort allvar.
Så vad är det God of War gör som är skillnaden mot Dante’s Inferno som alla verkar gilla? Det verkar ju inte heller ha stämingen och det lite mer känslomässiga djupet från det tjusiga Heavenly Sword som jag faktiskt tyckte ganska mycket om. Säkert har jag fel, men God of War 3 känns totalt ointressant.

Jag kan bara nämna varför jag tycker God of War är så grymt bra. Dels är det ju den redan nämnda otroligt resonsiva spelkontrollen. Den är enkel att börja med, men har också ett väldigt djup, för den som vill utforska det.
Sedan är det bossstriderna som inte bara är magnifika, utan också kräver en del hjärna. Precis som i ett bra Final Fantasy så har varje boss sina styrkor och svagheter, och man måste växla taktik för att inte få stryk.
Slutligen, och detta är det viktigate för mig, så är storyn intressant. De har tagit den grekiska mytologin och lekt vilt med den, på ett väldigt roligt och kreativit sätt. I alla fall om man kan sin mytologi.
Man får möta (och ofta slå ihjäl) många kända mytologiska personer.
Kratos är också en otroligt brutal, men överraskande intressant, huvudkaraktär. Han slits mellan å ena sidan sitt djupa hat och längtan efter hämnd, och å andra sidan en desperat längtan efter att finna någon slags frid och att få glömma, få fly från allt det onda han gjort. Karaktärer med sådan inre slitningar är alltid intressanta.
Baka dessutom in en järnvilja som aldrig, inte ens i ansiktet på självaste helvetet, ger upp. Så har du ett vinnande koncept.
Jag har skrivit några rader till om det på min blogg om du är nyfiken.
/Oskar
Grymt kul illustration föresten.
Nu har jag föresten också tagit ner demot på Dante´s Inferno och jag håller med dig i din bedömning. Det blixtrar mycket, och de har nästan kopierat God of Wars stridskontroller och spelmekanik rakt av, men det är bara för mycket… och ganska tråkigt.
Ett av problemen är med Dante. Han känns som en parodi på sig själv. Vad är det för töntig tatuering han har över hela bröstet? Och medan Kratos röstskådespelare gör ett fantastiskt jobb, så är Dante en dussinröst.
Sedan är det bossarna. Extremt lätta. Bara att ducka/blocka och slå. Ingen tanke alls bakom.
Så har vi musiken. Ingen riktig känsla. Bombastiskt när det borde vara creepy.
Och slutligen är själva storyn utan riktigt mål. Man får ingen emotionell koppling till vare sig Dante eller hans Beatrice, så man bryr sig ärligt inte ett skit om vad som händer dem. Inte heller vet man riktigt vart Dante ska ta vägen, eller varför. Det finns inget drive i historien. Och då känns den inte meningsfull.
Synd, för Den gudomliga komedin är egentligen ett fantastiskt litterärt verk. Man kunde göra något riktigt intressant av det.
Men kanske är det riktiga spelet bättre!? (eller inte.) Jag testade demon av Bayonetta för någon vecka sedan, och jag verkligen hatade det. Ändå påstås det ju att själva spelet är mycket bättre än demon och det har fått en hel del bra recensioner. 10/10 på gameplayer.se och 9/10 på gamereactor.se
(Att Bayonetta sedan verkar vara extremt sexistiskt är en annan fråga.
)
Oskar Källners senaste blog: Spel jag klarade under 2009
Nu har jag kört igenom GoW 3.
Och det var faktiskt för brutalt för mig. Intressant. Det är faktiskt första gången jag blivit illa berörd av ett dataspel. Men det känns som att gränsen är nådd när man får misshandla ihjäl folk.
Trist…
Oskar Källner bloggade nyligen: Längtan