Gränslös kärlek

Spel att älska, oavsett

Text: Joakim

Den här generationen har för min egen del varit full av fantastiska spel. Spel som sugit in mig i dess värld och som jag haft oroligt roligt med. Sedan finns det de där spelen som är något mer, spel som man oavsett hur många spel man tar sig igenom alltid återkommer till. De är nödvändigtvis inte alltid bäst, men de är spel som på många sätt står över allt och som för mig är något mycket större. Här är mina fem spel den här generationen som aldrig riktigt släppt taget om mig.

Heavy Rain

Det finns få spel som jag älskat så mycket som Heavy Rain. En fantastisk historia om Ethan och hans kamp för att dels överleva vardagen efter att ha förlorat sitt ena barn, dels kampen att få tillbaka hans andra barn som är bortrövat. Det finns människor som argumenterar om att kontrollen är stel, att storyn har fler hål i sig än en schweizerost men de förstår inte att den övergripande handlingen i Heavy Rain står över allt det där. Tre genomspelningar och ett av mina främsta spelögonblick senare så kan jag ändå inte släppa Heavy Rain.

God of War 3

Kanske är anledningen till att God of War 3 finns med här på listan att jag spelade God of War – serien i fel ordning. God of War 3 var nämligen det jag började med och jag älskade varje sekund! Kratos var brutal, alla skulle dö och dö gjorde de på de mest hemska sätt. Ändå finns det inget som slår upplevelsen att springa runt på Gaia när hon rör sig och se världen nedanför, det är ren och grafikporr när det är som bäst och motvilligt går jag igång på alla cylindrar. Lägg till en av de bästa kontrollerna någonsin och ni har en upplevelse som jag älskade, kanske mer än jag borde.

Dead Space

Det här med skräckspel har aldrig varit min grej, jag har försökt mig på Silent Hill – serien tidigare utan att riktigt klara av det och ständiga mardrömmar har alltid gjort att jag tappat sugen. Allt detta ändrades när Dead Space släpptes. Det var hemskt, men också så bra att jag bara var tvungen att spela. Jag gjorde det, jag tog mig igenom men det tog också flera veckor av svett, mardrömmar och syner av Necromorphs hoppar än idag fram i mina drömmar. Belöningen blev att jag idag kan spela skräckspel och för det älskar jag Dead Space.

Batman Arkham Asylym

Batman Arkham Asylum kom som en chock för mig. Någonstans i bakhuvudet har jag alltid vetat att min favorithjälte är Batman och med Arkham Asylum fick jag det bekräftat. Det är så nära det perfekta superhjältespelet som man bara kan komma och utnyttjandet av Batmans fiender var inte annat än fenomenalt. Det var självklart att leta gåtor och annat som låg gömt i världen när man visste att Gåtan låg bakom. Batman AA väckte minnet från barndomen om min lilla Batmanbil som kunde skjuta tändstickor med ett knapptryck, det gav mig kärleken åter för den svarte riddaren.

Catherine

Catherine var ett spel som tog mig på en jobbig resa in i mitt förflutna. Till platser jag inte besökt på många år och upplevelser jag förträngt. Till en tid då jag var olycklig och otrogen människa. Catherine är lätt att avfärda som ett pusselspel vid första anblicken men det är så mycket mer. Det är en jobbig upplevelse men framför allt en fantastisk berättelse med ett intressant persongalleri. Catherine går inte annat än att älska, trots allt.

Make us whole

Rymddöden 2 – En recension

Text: Fredrik

- Kom, vi måste gå!
- Vi kan inte lämna mormor på det sättet!
- Det finns inte tid, vi måste fly nu!
- Neeeeej…

Han släpar sin gråtande hustru bort från det lilla kyffe de kallat hem de senaste fem åren. Allt de kämpat för är förlorat. Hon vet de måste gå, men det gör så ont i hjärtat. Allt hon kan tänka på är synen hon just sett. Hon märker inte ens ljudet av skriken runtomkring. Detta är slutet för dem. Detta är slutet på allt.

Mindre än en tjugo sekunder senare stiger en man in genom dörren på det som tidigare var familjens hem. Han har aldrig varit där förut, men han känner igen det han ser. Framför honom krälar en varelse som en gång var en människa men nu är en styggelse det inte finns ord för. Tre välriktade skott med sin plasma-skärare och kvar finns en sörja av kroppsdelar och blod. Mannen lyfter på sin fot för att stampa och – likt en som sett för mycket hemskheter men ändå försöker hålla fast vid det som gör honom mänsklig – mumlar knappt hörbart:

- Förlåt…mormor…

Jag har i dagarna klarat Dead Space 2. En resa i både det yttre och det inre, där man till det yttre får bevittna hur ett samhälle totalt rasar samman, samtidigt som huvudpersonen kämpar med sina inre demoner från förra spelet.

Man är där, mitt under apokalypsen, och får bevittna och uppleva paniken som börjar i skrik men som ju längre man kommer övergår mer och mer till necromorphsens monstruösa gurglanden när ingen mer levande finns kvar. Det blir mörkare. Ensligare. Mer utsatt. Där man initialt gick genom ett slags sönderfallande samhälle med starka Bioshock-vibbar finner jag mig mer och mer ensam. Det som en gång var en sprudlande rymdstation full med liv har förvandlats till en dödsfälla med monster.

Där finns dock en ljusglimt. Hon heter Ellie och är en ny favorit bland kvinnliga spelfigurer. Hon har skinn på näsan och vet hur man hanterar en plasma-skärare. Hon är tålig, men också människa. Inte hård bara för sakens skull. Hon råkar bara, likt Isaac, vara rätt person på – ur deras synvinkel – fel plats.

Ellie är inte det enda jag gillar i Dead Space 2. Likt föregångaren så är det kanske inte främst en upplevelse som bygger på sann fruktan och rädsla, utan mer på panik och tryckande ångest över ett ständigt sinande ammunitionsförråd och hälsa som blinkar oroväckande rött. Detta är för mig perfekt. Genom hela spelet – som blir svårare och svårare, sitter jag på helspänn och bara njuter av spänningen och atmosfären. Visst, ibland blir det lite frustrerande då jag dör många gånger på raken, men precis när jag skall ge upp så klarar jag det och kommer vidare.

För när små scener som den ovan spelas upp och när man i en viss sektion av spelet får uppleva saker som verkligen känns för oss som spelat föregångaren så kan jag inte annat än att bli betagen av spelet. Det är visserligen ganska likt föregångaren, men det är också så mycket mer finslipat. Där finns mer variation, starkare berättande och jämnare nivå med en bra stegring i svårighetsgrad. På slutet är det riktigt panikartat, på ett ömsom frustrerande och ömsom spännande sätt.

Alla behöver en kram ibland. "Make us whole!"

Något att fundera kring är spelets återgivning av den sektliknande religionen Unitology – en blandning av vad som närmast kan liknas vid en variant på scientologi med estetik från jehovas vittnen. Nu är det hela en ganska osmaklig och pengafokuserad religion som mer fungerar som ett maktmedel än ärligt trossystem, och kritiken känns befogad och inte helt otänkbar givet förebilden, men det känns även lite billigt och lätt att skapa och sedan klanka ner på en så tydligt korrupt religion.

Det hade varit mycket mer intressant, tycker jag, om en mer nyanserad bild av Unitology hade presenterats. En där korruptionen är mindre tydlig och även det positiva lyfts fram på ett annat sätt än att det känns geniunt läskigt. Med tanke på att Unitology är den stora världsreligionen i spelets värld så känns det inte så troligt med det uttryckssätt den får att det skulle vara en mainstreamtro. En mer balanserad och inte så fundamentalistisk grund med grenar av hysteri och motsättningar hade varit mycket mer intressantare och realistiskt. Samma gäller propagandan från de styrande – EarthGov. Den är likt Unitologys banderoller allt för glättig för att vara trovärdig.

Men det är idémässiga detaljer. I det stora hela tycker jag Unitology, EarthGov och hela det universum som Dead Space 2 utspelar sig i är mycket intressantare och mer utvecklade här i uppföljaren, och spelet som sådant är, trots vissa frustrerande sektioner och att utvecklarna kanske inte vågade ta till den allra största förändringsspaden, helt lysande och jag kan inte annat än att ge en stor köprekommendation.

(Tack till Electronic Arts som bidrog med spelet för denna recension)

Recension

Dead Space 2

Text: Joakim

För drygt tre år sedan fick Isaac Clarkes första äventyr mig att skrika högt framför TV:n. Fram till dags dato är Dead Space det absolut läskigaste spel jag spelat, därför var det med blandade känslor jag lät uppföljaren glida in i min konsol. Skulle detta innebära starten på nätter av sömnlöshet precis som förra gången?

Efter att Isaac tagit sig levande från skeppet USG Ishimura så har han inte haft det lätt kan man lugnt säga, istället för att ligga på latsidan och sippa välförtjänta pina coladas har han suttit inspärrad på rymdstationen The Sprawl. Fullproppad med droger har Isaacs hjärna utnyttjas för att komma fram till exakt vad som hände på Ishimurha tre år tidigare.

The Sprawl ja, den här gången har inte Viscerial Games begränsat sig till ett simpelt, om än stort, rymdskepp utan när väl Isaac tar sig ur sina fångvaktares grepp hamnar man mitt i ett nytt Necromorphutbrott. Det är ett smart drag och de första kapitlen av Dead Space 2 sätter en underbar, underbart hemsk stämning när man springer omkring i en rymdstation i förfall. Isaac lotsas igenom kvarter fulla av affärer, vi leds genom sjukhusmiljöer och tillslut även dagis. Samtidigt ser vi människor som skriker av förtvivlan och rädsla, det är en inledning som får mig på tårna och vill veta mer om vad som skett, varför har Necromorpherna återkommit återigen?

Viscerial sätter upp en fantastisk stämning som dessutom varieras i tempo på ett föredömligt sätt, under vissa perioder dras tempot ner för att genast gå upp till hundra bara minuter senare, något som får mig som spelare att aldrig slappna av utan jag finner mig sittandes i soffan med ständigt hög puls och med en klump av oro i magen vilket är precis den känslan jag ville återuppleva igen.

Tyvärr så faller lite av det mästerliga som byggts upp under de sista två kapitlen där man dels höjer svårighetsgraden lite väl snabbt och dels slänger in en typ av fiende som inte har något med spelet i övrigt att göra vilket känns så synd på ett annars fantastiskt spel både i tempo och utmaning i övrigt.

Känslan av att spela den första delen i Dead Space serien ligger alltid närvarande, det har förfinats och slipats på ett föredömligt sätt, samtidigt har man heller inte vågat göra något nytt med serien överhuvudtaget. Det kanske inte låter så dumt ändå? Det är det verkligen inte, men samtidigt så måste man nu tänka om och tänka nytt för ett tredje spel utan nyheter kommer inte falla mig i smaken, jag vill ha något lite mer vågat.

Finns det inget nytt då säger ni? Jodå det finns ett par små men ändå viktiga nyheter, dels så kan man nu fylla på stasismätaren med ett enkelt knapptryck precis som det tidigare enbart var med hälsan. Nyhet nummer två gäller även den stasismätaren och det är att den sakta men säkert fylls på under tiden du spelar. Denna stasis kan man inte bara använda för att frysa objekt utan också för att använda föremål för att spetsa fiender, något som är otroligt tillfredsställande. En sådan sak som att kunna ladda om sina vapen utan att behöva sikta är också en välkommen finslipning som dessutom inte förstör känslan av utsatthet på något sätt.

Grafiskt vill jag här och nu dra på stora trumman, Dead Space 2 är ett av de snyggaste konsolspelen hittills denna generationen. Dels handlar det om design men också om ett fantastiskt arbete med ljus och skuggor som får mig att häpna.

Var det då så läskigt som jag fasade för? I början var jag tveksam, men ju längre in i äventyret jag kommer så kommer också skräcken och tar tag i mig, samtidigt kan jag tycka att det spelas lite väl mycket på blod och äckelkänslor vilket i mitt tycke är ett billigt sätt att få någon rädd.

Jag menar bara att det är inte skräck att se någon skära halsen av sig, eller för den delen alla dessa osmakliga sätt som Isaac dör på (vilka gränsar till att bli komik när en Necromorph kör ner sin sylvassa arm långt ner i halsen på stackars Isaac för att sedan riva av huvudet och dra iväg med kroppen). Kort och gott så återkommer Viscerials lite osmakliga känsla från Dantes Inferno. Som tur är håller man sig ändå på rätt sida i de flesta fallen.

För dig som: älskade Dead Space och vill återuppleva den hemska käslan som det förmedlade, samtidigt som du vill slippa dom små problem som det första spelet ändå hade.

Inte för dig som: har lätt för att bli rädd och som tycker det känns osmakligt att se mycket, mycket blod.

Dead Space

Stomp, blod, stomp, blod, ammunition

Text: Joakim

Det första Dead Space som kom ut 2008 kommer alltid ligga nära mitt hjärta, dels för att det var ett utmärkt spel, både rent tekniskt men även handlingen grep tag i mig. Dead Space var också det spel som fick mig att komma över mina stora problem med att spela skräckspel, att jag tog mig igenom det ser jag än idag tillbaka på med en skräckblandad förtjusning då mina två veckor med spelet innebar dåligt med sömn, ångest och framför allt så såg jag Necromorphs så fort jag slöt mina ögon. Jag och Isaac gjorde resan på USG Ishimura tillsammans och vi båda kom åtminstone ut levande på andra sidan.

Det var därför med blandad förtjusning som jag återser Isaac och såhär åtta kapitel in i det hela sitter jag med blandade känslor; antingen har jag blivit bra mycket mer luttrad sen 2008, eller så är det så att Dead Space 2 faktiskt inte är tillnärmelsevis lika läskigt som sin föregångare.

Jag skulle nu kunna ge er intrycket av att jag är en riktigt karlakarl men för er som träffat mig så vet ni ju att så inte är fallet, därför blir min slutsatts att Vicereal Games lagt om kursen för Dead Space 2, kursen styrs nu mer mot action, vilket absolut inte är fel.

På ett flertal ställen har jag funnit mig panikartat pulsande genom blod för att stampa på den nyss fällda fienden, så ännu mer blod stänker upp på väggen, för att hitta åtråvärd ammunition för att snabbt ladda om och sikta på nästa skrikande fiende som rusar emot mig. Det är här Dead Space övergår från att vara skräck till panikaction i tredjeperson, och jag älskar det.

Lista

Topp fem, de bästa spelen till 360n.

Text: Joakim

Som ett led i att ni våra kära läsare skall få lära känna oss på bloggen och mig, Joakim som oftast skriver, i synnerhet så hade jag tänkt att lista mina fem bästa spel till Xbox 360, PS3, Wii och Nintendo DS såhär långt in i den här generationen.

Spelen behöver inte vara exklusiva för konsolen utan det handlar om vilken konsol jag har spelat dem på helt enkelt.

5. Dragon Age: Origins

Jag klarade inte av att hålla mig till fem spel, så Dragon Age och nästa spel på listan får dela på plats fem på denna listan.

Jag har svårt att spela rollspel. Jag gillar dem men har oftast inte tiden till att riktigt sätta mig in i det hela. Dargon Age var ett rollspel men ändå väldigt lätt att komma in i. Hur mycket man ville ta del av historien var upp till dig själv, man kunde fördjupa sig till det oändliga om man ville, eller spelade det för upplevelsen som jag. Jag älskar karaktärerna i Dragon Age, likaså miljöerna. Historien är bra men samtidigt väldigt klassisk.

Bästa biten: Den totala upplevelsen av en fantastisk värld.

5. Batman Arkham Asylym

Superhjältespel är något man alltid längtar efter, men när ett bra sådant dök upp innan detta kan jag inte ens påminna mig. Batman AA är ett av 2009 års bästa spel och en av de största överraskningarna för mig det året. Ett underbart spel från första till sista minuten.

Bästa biten: Scarecrow banorna är helt underbara.

4. Dead Space

Dead Space har en stor del i att jag inte längre blir livrädd när jag spelar de flesta spel. Stämningen och miljöerna i detta spelet skrämde bokstavligen skiten ur mig.

Jag hade allvarliga problem att sova under de två veckor som jag spelade spelet och det var fler än en gång som jag verkligen frågade mig själv om jag skulle spela vidare. Nu må det vara så att jag är otroligt lättskrämd men efter detta har många andra spel gått förvånansvärt lätt att spela igenom.

Bästa biten: Att komma till en del av skeppet som var tömt på luft, se ut i rymden och hänföras av de fantastiska miljöerna.

3. Fallout 3

Fallout 3 och jag var till början inte speciellt goda vänner, jag påbörjade spelet två gånger men kom aldrig längre än till Megaton, därefter började jag svära fula ord över alla extremt tråkiga underjordiska gångar med snedställda tåg som fanns och gav upp.

Så kom vi till mitt tredje försök och kärleken besvarades. Jag gav mig själv längre perioder av spelande och då fick jag igång historien och en större förståelse för spelmekaniken. Det var sedan inget snack om saken, detta var ett av de bästa rollspel jag spelat denna generationen. Har du inte spelat det så köp det nu och streckspela innan Fallout: New Vegas kommer ut.

Bästa biten: Gigantisk robot, jag säger inget mer!

2. Grand Theft Auto IV

Jag hade detta spelet som mitt bästa spel under perioden 2000-2009 när jag listade detta på en community förra året. Det är nog att ta i, men med det sagt, och när jag förklarat att jag inte spelat något av de andra GTA spelen så kanske ni förstår att detta var något väldigt speciellt för mig.

Många andra håller Vice City som den främsta delen i GTA serien men för mig är detta så nära en levande stad man har kommit i spelskapande. Liberty City är huvudnumret i detta spel om Nico och hans komplikationer för att nå den amerikanska drömmen. Jag har säkert lagt ner 60-70 timmar på detta och de två lika underbara expansionerna som finns till spelet. Ett måste om du äger en 360.

Bästa biten: Friheten att stjäla en bil och dra över Brooklyn Bridge när solen går ner.

1. Mass Effect 2

Jag älskade även del ett i serien men jag gillade det faktum att man gick bort ifrån rollspelsinslagen som ettan hade till att fokusera mer på action i del två. I ME2 finns allt, underbara karaktärer, en fantastisk atmosfär och en riktigt intressant story som hela tiden får dig att vilja veta mer. Röstskådespeleri, grafik ja allt är på topp i detta äventyr.

Bästa biten: De storslagna miljöerna

Återkomsten

Tillbaka efter sommaren

Text: Fredrik

Efter ett skönt sommaruppehåll är nu bloggen tillbaka. Jag tänkte skriva lite mer om japanska rollspel, vilket bör ske i nästa inlägg. Detta med anledning att jag spenderat sommaren tillsammans med det vackra Tales of Vesperia, men även på grund av några artiklar i senaste upplagan av speltidningen LEVEL som fick mig att börja fundera lite.

Utöver det har det blivit mycket spel i sommar med både ett kärt återseende av det första Monkey Island, i remake version. Jag har även spelat köttat mig igenom Dead Space, ett spel jag undvikit lite då jag trodde att det skulle vara för läskigt. Istället var det starkt atmosfäriskt och mycket givande. Tillsammans med Mirror’s Edge är det helt klart ett av förra årets höjdpunkter.

Slutligen har jag också passerat 10000 i gamer score på Xbox Live.

- Yay me!