-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
9 Rymddöden 2 – En recension
- Kom, vi måste gå!
- Vi kan inte lämna mormor på det sättet!
- Det finns inte tid, vi måste fly nu!
- Neeeeej…
Han släpar sin gråtande hustru bort från det lilla kyffe de kallat hem de senaste fem åren. Allt de kämpat för är förlorat. Hon vet de måste gå, men det gör så ont i hjärtat. Allt hon kan tänka på är synen hon just sett. Hon märker inte ens ljudet av skriken runtomkring. Detta är slutet för dem. Detta är slutet på allt.
Mindre än en tjugo sekunder senare stiger en man in genom dörren på det som tidigare var familjens hem. Han har aldrig varit där förut, men han känner igen det han ser. Framför honom krälar en varelse som en gång var en människa men nu är en styggelse det inte finns ord för. Tre välriktade skott med sin plasma-skärare och kvar finns en sörja av kroppsdelar och blod. Mannen lyfter på sin fot för att stampa och – likt en som sett för mycket hemskheter men ändå försöker hålla fast vid det som gör honom mänsklig – mumlar knappt hörbart:
- Förlåt…mormor…
Jag har i dagarna klarat Dead Space 2. En resa i både det yttre och det inre, där man till det yttre får bevittna hur ett samhälle totalt rasar samman, samtidigt som huvudpersonen kämpar med sina inre demoner från förra spelet.
Man är där, mitt under apokalypsen, och får bevittna och uppleva paniken som börjar i skrik men som ju längre man kommer övergår mer och mer till necromorphsens monstruösa gurglanden när ingen mer levande finns kvar. Det blir mörkare. Ensligare. Mer utsatt. Där man initialt gick genom ett slags sönderfallande samhälle med starka Bioshock-vibbar finner jag mig mer och mer ensam. Det som en gång var en sprudlande rymdstation full med liv har förvandlats till en dödsfälla med monster.
Där finns dock en ljusglimt. Hon heter Ellie och är en ny favorit bland kvinnliga spelfigurer. Hon har skinn på näsan och vet hur man hanterar en plasma-skärare. Hon är tålig, men också människa. Inte hård bara för sakens skull. Hon råkar bara, likt Isaac, vara rätt person på – ur deras synvinkel – fel plats.
Ellie är inte det enda jag gillar i Dead Space 2. Likt föregångaren så är det kanske inte främst en upplevelse som bygger på sann fruktan och rädsla, utan mer på panik och tryckande ångest över ett ständigt sinande ammunitionsförråd och hälsa som blinkar oroväckande rött. Detta är för mig perfekt. Genom hela spelet – som blir svårare och svårare, sitter jag på helspänn och bara njuter av spänningen och atmosfären. Visst, ibland blir det lite frustrerande då jag dör många gånger på raken, men precis när jag skall ge upp så klarar jag det och kommer vidare.
För när små scener som den ovan spelas upp och när man i en viss sektion av spelet får uppleva saker som verkligen känns för oss som spelat föregångaren så kan jag inte annat än att bli betagen av spelet. Det är visserligen ganska likt föregångaren, men det är också så mycket mer finslipat. Där finns mer variation, starkare berättande och jämnare nivå med en bra stegring i svårighetsgrad. På slutet är det riktigt panikartat, på ett ömsom frustrerande och ömsom spännande sätt.
Alla behöver en kram ibland. "Make us whole!"
Något att fundera kring är spelets återgivning av den sektliknande religionen Unitology – en blandning av vad som närmast kan liknas vid en variant på scientologi med estetik från jehovas vittnen. Nu är det hela en ganska osmaklig och pengafokuserad religion som mer fungerar som ett maktmedel än ärligt trossystem, och kritiken känns befogad och inte helt otänkbar givet förebilden, men det känns även lite billigt och lätt att skapa och sedan klanka ner på en så tydligt korrupt religion.
Det hade varit mycket mer intressant, tycker jag, om en mer nyanserad bild av Unitology hade presenterats. En där korruptionen är mindre tydlig och även det positiva lyfts fram på ett annat sätt än att det känns geniunt läskigt. Med tanke på att Unitology är den stora världsreligionen i spelets värld så känns det inte så troligt med det uttryckssätt den får att det skulle vara en mainstreamtro. En mer balanserad och inte så fundamentalistisk grund med grenar av hysteri och motsättningar hade varit mycket mer intressantare och realistiskt. Samma gäller propagandan från de styrande – EarthGov. Den är likt Unitologys banderoller allt för glättig för att vara trovärdig.
Men det är idémässiga detaljer. I det stora hela tycker jag Unitology, EarthGov och hela det universum som Dead Space 2 utspelar sig i är mycket intressantare och mer utvecklade här i uppföljaren, och spelet som sådant är, trots vissa frustrerande sektioner och att utvecklarna kanske inte vågade ta till den allra största förändringsspaden, helt lysande och jag kan inte annat än att ge en stor köprekommendation.
(Tack till Electronic Arts som bidrog med spelet för denna recension)
8 En dålig balans
Det är mörkt och ensamt i korridorerna på USG Ishimura. Utsattheten är stor. Isaac Clarke springer panikartat. De deformerade monstren som just dödat de flesta av hans kollegor fyller hans sinne. Skall jag överleva det här? I rummet framför skymtar en uppgraderingsstation. Kanske kan jag köpa lite ammunition? Väl framme finner Isaac en intressant sak i den automatiserade affären. En ny dräkt som kan ersätta den rostiga och svettiga han har på sig. Gratis också. Varför inte byta? Väl ute ur ombytesmaskinen noterar han att dräkten är fyra nivåer starkare än den han kom i.
Jag är inte rädd längre…äsch!
De som köpte Dead Space tidigt kunde ladda ner en specialdräkt med Xbox 360 eller Playstation 3 tema helt gratis. Själv köpte jag spelet senare, men såg till att så fort spelet släpptes ladda ner gratisdräkterna ifall jag skulle skaffa spelet så småningom. Väl igång med spelet kommer jag till min första uppgraderingstation. För att se hur dräkten ser ut så byter jag direkt till min Xbox 360-temadräkt. Sweet! Upptäcker dock efter lite mer spelad tid att min nivå ett dräkt nu istället är en nivå fem dräkt. Mycket fler slots och lite annat lull-lull som gör livet mindre riskabelt på Ishimura. Problemet är att jag kan inte byta tillbaka, och är nu fast med en dräkt som gör spelet avsevärt mycket lättare under en stor del av tiden. Inte blir det bara lättare, det förändrar skräckdynamiken ganska ordentligt. Det som skulle vara ett roligt skin med annat tema blir något som i viss mån sabbar spelet. Gee, thanks!
Elite suite från Dead Space
Det jag beskrivit ovan är ett koncept som är ganska vanligt. Om man förhandsbokar spel får man ofta någon liten bonus. Det kan vara ett bättre vapen eller en bättre dräkt eller fordon. Problemet är bara att det förstör balansen i spelen. I Mass Effect 2 fick man ett stencoolt vapen som skapar ett litet svart hål som sedan exploderar. Ashäftigt. Men man får det från första början vilket initialt förstör mer än det ger. Att uppgradera och sukta efter den andra nuke-launchern vid namn ”Cain” blir liksom inte helt aktuellt när man redan har en übergun. Och när jag importerar en karaktär från ettan får jag inte bara mina val utan även några level ups, massa pengar och i vissa fall även en bonus power. Är väl roligt och smidigt, men spelet blir initialt lättare och därmed i viss mån obalanserat.
Blackstorm fetkanon från Mass Effect 2
Jag börjar sakta men säkert känna en viss trötthet på denna typ av bonusmaterial. Det kan vara roligt att ha en bra bit in, men att få det från början bara förstör. Det jag istället önskar är att bonusmaterialet inte ger mig några fördelar annat än kosmetiska förändringar, alternativt att det delas ut längre fram i spelet när det blir mer välbalanserat. För som det är nu att i var och vartannat spel få fet utrustning i början av spelen när just resurser är som knappast känns helt fel. Visst, jag kan välja att inte använda dem, men i många fall har man inte riktigt något val som i fallet Dead Space ovan eller också är det ibland svårt att veta vad som är just bonusmaterial och vad som inte är det, som en uppgraderad hagelbrakare man får i Mass Effect 2.
Om man nu nödvändigtvis måste ha bonusmaterial i spelen för förhandsbokningar eller tidiga kunder så låt det vara extra upplevelseinnehåll och inte något som ger en fördel. Alternativt låt mig kämpa lite för bonusen. Gör det intressant. Och framför allt: Sabba inte balansen.
5 Jennifer Hale är grym
Jennifer Hale spelar rollen som Cmd. Sheppard.
Destructoid har precis postat en grymt bra intervju med Jennifer Hale, bland annat känd som rösten till Commander Sheppard.
Intervjun finns i både text och ljudform men jag rekommenderar helt klart ljudversionen (youtube) då man får höra röstskådespelerskan själv tala och får fram de där extra små nyanserna. Med jämna mellanrum, som när hon säger planet så är det inte bara Jennifer Hale utan det är även min ”Jade” Sheppard som talar och alla minnen och känslor från Mass Effect kommer tillbaka. I övrigt så är hon väldigt öppen och avslappnad vilket ger en mycket bra inblick i röstskådespelandet och hur överlåten hon är till sina roller.
Hon lyfter även en väldigt viktig punkt i att det sällan är kvinnor med huvudroll lyfts fram på samma sätt som för motsvarande män. Exempelvis så får man ju bara se manliga Sheppard i varenda trailer för Mass Effect 2. Inte en enda gång lyfts kvinnliga Sheppard fram, trots att Jennifers skådespelarprestation är bättre och faktiskt i min mening det enda rätta sättet att spela Mass Effect på. Förstår inte varför man inte marknadsför spelet mer med att man kan välja karaktär. Dels för att det är en titel som tilltalar många kvinnor, som säkert många av dem vill spela som tjej, samt att som kille känner jag att skall jag kolla på en och samma rumpa i 40 timmar så känns det onekligen lite trist att glo på en snubbes.
Egentligen skulle jag personligen vilja se fler kvinnor i huvudrollen på spel. Gärna i en roll som inte involverar Bayonetta-stil med överdrivna sexuella anspelningar eller de allt för vanliga jätteboobsen och ickeexisterande midjan. Eller som till exempel Kendra i Dead Space. Liksom hela spelet har en estetik som är grundad i en form av trovärdighet och seriositet. Men tjejen har ju boobs som man bara ser att de gjorde lite större än de behövde vara. Varför? Visst, de är inte gigantiska, men det är så onödigt liksom. Kan hon inte bara få vara den hon är utan att tonårspojkarna får sitt (i fallet Dead Space: en riktig bitch)?
Faith i från Mirror's Edge. En föredömligt designad kvinnlig karaktär.
Nej skärpning! Mer karaktärer som Faith i Mirror’s Edge. Kort och gott färre nästan nakna animétjejkatter och fler verklighetstrogna karaktärer som Elena Fisher i framtidens spel, tack.
0 Tillbaka efter sommaren
Efter ett skönt sommaruppehåll är nu bloggen tillbaka. Jag tänkte skriva lite mer om japanska rollspel, vilket bör ske i nästa inlägg. Detta med anledning att jag spenderat sommaren tillsammans med det vackra Tales of Vesperia, men även på grund av några artiklar i senaste upplagan av speltidningen LEVEL som fick mig att börja fundera lite.
Utöver det har det blivit mycket spel i sommar med både ett kärt återseende av det första Monkey Island, i remake version. Jag har även spelat köttat mig igenom Dead Space, ett spel jag undvikit lite då jag trodde att det skulle vara för läskigt. Istället var det starkt atmosfäriskt och mycket givande. Tillsammans med Mirror’s Edge är det helt klart ett av förra årets höjdpunkter.
Slutligen har jag också passerat 10000 i gamer score på Xbox Live.
- Yay me!
Bra skrivet och föredömlig längd! I like!
Vad jag tycker om spelet vet du ju redan, men jag håller med dig om att Unitologykyrkan hade man kunnat ge mer information kring, tycker allt religöst är läskig när det övergår i sekt beteende.
Familjenspel bloggade nyligen: Rätt sätt att speluppfostra
Det sägs att Altman och Unitology utforskas bra mycket mer i de närbeliggande böckerna. Jag har inte hunnit läsa dessa än, men förväntad leverans från Adlibris borde vara den här veckan. Kommer antagligen skriva ihop en liten recension av dessa när jag är klar med dem.
PS: Fantastiskt bildval, och passande bildtext!
Jag håller med dig om det du säger om Unitology och EarthGov, det hade blivit mycket intressantare med två mer utvecklade organisationer. Med tanke på den enorma mängd audiologs (etc) som finns så känns det lite som en missad möjlighet. Jag tror att de gjorde en medveten fokusering på att skapa en mer omedelbart tryckande atmosfär med dessa, genom att låta dem handla mer om själva utbrottet av necromorpher än livet innan det. Jag uppskattade nog den fokuseringen i första spelet, men eftersom jag inte tyckte att tvåan var särskilt läskig så hade jag nog gärna sett ett mer Bioshock-influerat användande av audiologs och dylikt. Jag hade gärna sett att spelet fått en bättre kontext. Jag kände aldrig att The Sprawl varit lika bebodd som jag kände att Rapture var, när jag spelade Bioshock-spelen.
Ercarret bloggade nyligen: He ain’t heavy- he’s my sequel
Jag kändes faktiskt precis tvärt om. Detta kändes mycket mer bebott på riktigt än rapture. Med riktiga lägenheter och dylikt.
Sen efterlyser jag bara inte mer om earthgov och unitology, utan mer vinklade synsätt på dem. Där de inte bara är korrupta och obehagliga. Liksom lite positiva delar av dem också.
Väl skrivet. Jag har läst lite oroande saker om det här tidigare och det angående religionssynen blir ännu ett. Minns inte hur det var i de tidigare delarna, om det fanns en bredare bild av den där.
Men, mer action, jag har säkert sagt att jag gillade demot men i längden tror jag inte detta kommer uppskattas av mig.
NuYu bloggade nyligen: Haikuhjälte
Nu blev jag riktigt sugen! Kul skrivet!
”men ändå försöker hålla fast vid det som gör honom mänsklig”
Fint.
Dead Space 2 hade alla förutsättningar att bli ett fab spel. Men jag tycker inte att det höll hela vägen. Jag är inte helt förtjust i hur de planlöst kastar in plotelement utan att fullt ut utforska något av dem, sedan tycker jag att tempot blir väldigt slött efter den lysande, Uncharted 2-inpsirerade, inledningen (jag gillar scriptade berg- och dalbaneupplevelser till singelkampanjer).
Jag tycker att Bioshock var mycket bättre på att förmedla känslan av att det faktiskt fanns ett samhälle där innan allt gick åt fanders. Detta främst pga. audiologs och så, som jag nämnde ovan, men också genom att Rapture har ett mer enhetligt utförande än The Sprawl. The Sprawl har bostäder och dagis, men mellan (och speciellt efter) dessa så är det nästan bara ganska generiska rymdstationskorridorer. Snygga på många sätt och vis, men ingenting som jag får mig att känna att folk har bott i stationen. I Bioshock så tycker jag att den speciella Rapture-designen håller i sig genom hela spelet, även när man traskar genom undervattensstadens trånga korridorer.
Nu är det två helt olika spel, och min inledande inställning var att de inte borde jämföras med varandra. Samtidigt så kan jag tycka, nu i efterhand, att det hade varit skitballt om necromorpher hade invaderat ett The Sprawl med samma atmosfär som Rapture hade. Det hade varit en intressant väg att gå, i stället för att bara återanvända så mycket från första Dead Space som man gjorde.
Ercarret bloggade nyligen: He ain’t heavy- he’s my sequel
NuYu: Gillade du demot så varför inte? Personligen tyckte jag den delen när man gick genom kyrkan (delvis demot) var en sämre del av spelet.
Karl: Det är väl värt att skaffa, speciellt om du gillade ettan.
Jimmy: Jag tyckte det här var mycket mer varierat an DS1 som blev lite tradigt efter ett tag. Sen gillade jag tempoväxlingarna, att det inte hela tiden var berg-och-dal-bana, utan växlingar. Spelet går ju också sakteliga in djupare och djupare i panik och ångest, vilket mot slutet blir riktigt påtagligt. Tycker även där finns många fina scener och jag tycker allt knyts ihop väl.
Ercarret: Fast det är väl just det. I början befinner du dig i allmänna områden och mot slutet hamnar du mer i maintanancekorridorer och olika icke-publika områden. Delen där man går runt bland vanliga allmänna utrymmen har väldigt mycket Bioshockstämning över sig. Åtminstone tyckte jag det, men det är väl en väldigt subjektiv upplevelse antar jag.