-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
10 Dragon Age: Origins
Jag har på sensommaren spelat mig igenom Biowares Dragon Age: Origins. Spelet släpptes förra året, men var så vitt jag förstår i stort sett klart tidigare än så, men man höll på släppet av PC-versionen för att göra klart en portning till konsol, gjord av kinesiska Edge of Reality. Det är nu denna portning jag har spelat och jag tänkte presentera min intryck i samma smidiga recensionsformat som mastodontbloggen Kotaku använder sig av. Så förvänta dig ingen siffra på slutet, men ändå ett ärligt intryck av spelet.
Dragon Age: Origins är, för den som inte vet, ett fantasyrollspel, där man som en ensam Grey Warden får i uppgift att stoppa en invasion av demoniska monster, kallade Darkspawn, samtidigt som man försöker stoppa ett inbördeskrig och en nation att fall samman. Det hela är väldigt storslaget och har ett stort omfång rent spelmässigt.
Älskade:
Världen: Dragon Age är inte en jätteorginell fantasyvärld, utan den befolkas som ”vanligt” av människor, dvärgar, alver och allsköns monster – flera med typisk orch-känsla, fast här med namnet darkspawn. När talande träd dyker upp är det svårt att missa Tolkienstämningen. Men allt det där är bara en ram. För det är i detaljerna jag tycker Dragon Age målar upp en intressant värld. Alverna ser t.ex. ut som klassiska alver, men här är de istället för mystiska övermänniskor samhällets bottenskrap som klasats ihop i ghetton. Förtryckta och hatade. Då jag spelade som en stadsalv så blev detta väldigt påtagligt i hur folk bemötte mig. Utöver det finns en rad intressanta religioner, konstellationer och nationer som ger både djup och krydda till historien.
Valfritt djup: Det finns ett enormt djup spelets värld. Man plockar hela tiden upp saker som hamnar i spelets ”codex”. Där kan man läsa mer och verkligen fördjupa sig i mytologin. Det är också förhållandevis enkelt att hitta i codexen. Det fina är att dialogerna ger ett tillräckligt djup de med, vilket gör att codexen är något man kan dyka ner i när det är saker man är lite extra intresserad av. För djup finns det gott om, men det är aldrig påtvingat. Även dialogerna och valen bjuder på valfritt djup. Man kan grotta ner sig i situationer eller bara släta över dem om man så vill. Önskar man veta mer om en karaktär går det bra, men man kan också skippa fördjupningen helt. Sånt gillar jag och får mig just att vilja veta mer och gräva djupare.
Ödesmättade val: Dragon Age fullkomligt kryllar av ångestfyllda gråzonsval. Det är sällan ens val är tydliga bra eller dåliga, utan alla har de sina fördelar och konsekvenser. Allt man gör påverkar verkligen världen. Inte så att spelet tar en helt annan vändning, men det påverkar precis så mycket att allting känns väldigt mycket som mitt eget spel. Det är jag som väljer, och det är svåra val varje gång. För aldrig är något så enkelt eller svartvitt som det först verkar.
Karaktärerna: Utan tvekan spelets starkaste kort är dess karaktärer. Där finns i stort sett allt man kan önska sig. Men det är inte heller allt för stereotypt, utan alla karaktärers egenarter vägs och viktas utan att man skrivs på näsan. Speciellt intressant tyckte jag det var när två karaktärer, apropå ingenting, började tala sinsemellan. Det var ofta där man fann aspekter av dess personlighet som inte kom fram genom dialogval och händelser. Jag gillade exempelvis att Morrigans kritik av Lelianas tro inte blev ensidig utan även fick svar och kritik i sin tur, likaså sen när Wynn kritiserade Morrigans sätt att leva så var det aldrig så att man skrevs en åsikt på näsan utan det var alltid upp till mig som spelare att forma min egna uppfattning och bestämma vem som hade rätt. Även när spelet inte presenterade några val fick jag ändå vara delaktig.
Musiken: Med allt ifrån sångnummer till ren bakgrundsmusik så sätter musiken stämningen rätt i stort sett hela tiden. Övergången mellan strid och lugn funkar även den bra. Favorittillfällen är naturligtvis när musiken innehåller någon form av sång. För den intresserade finns musiken på Spotify.
Arkitekturen: Fina miljöer är något man är van vid att se i linjära spelkampanjer, men kändes oväntat att stöta på i detta spelet, som har en enorm bredd och djup. Om och om igen möts man av stora salar med fantastiskt arkitektur och storslagenhet man mycket sällan stöter på. Där finns en konstruktionsmässig detaljnivå och känsla för rymd och klaustrofobi som levereras perfekt. Ingenting känns ologiskt, utan allt är trovärdigt även om det inte är verklighetstroget. I ett spel med så många gånger dålig grafik hade jag inte förväntat mig att bli hänförd av miljöerna. På sina ställen är det fantastiskt snyggt.
Ljussättningen: Det må ibland vara lite väl mycket mättnad i de bilder som visas för en, men miljöerna man besöker är alltid stämningsfullt ljussatta vilket drar in en i spelets stämning.
Ogillade:
Grafiken: Det är förståeligt att ett spel av det omfånget som Dragon Age: Origins ändå är att grafiken inte är top-notch överallt. Men det finns vissa saker som inte är svårare att göra bara för att det är stort omfång. Främst är det karaktärerna som ser dåliga ut. Flera står med spretiga fingrar och har dåliga animationer och lite lätt bajsnödiga gång-animationer. Mycket av det återanvänds och är därmed något som bara behöver göras en gång ändå. Att det då är dåligt när så många andra saker som inte går att återanvända, såsom miljöer, är ett mysterium. Ljussättningen av karaktärerna lämnar också en hel del att önska. Känns ofta som om de inte står i samma rum som, ja, själva rummet.
Naturen: All miljö som inte var inne i någon form av människobyggnad var av låg kvalité. Träden såg ofta riktigt dåliga ut, och lågvattenmärket var nog ganska tidigt i spelet då man befinner sig i ruinerna av en gammal borg. Ruinen i sig är fin, men miljön runtom är så lågdetaljerad och rudimentär att man undrar om det inte är ett spel till den gamla xboxen. Det känns många gånger som om ett kompetent team gjorde alla byggnader och ett annat praktikantteam gjorde resten.
Art-direction: Trots fin arkitektur är många gånger designen i spelet riktigt dålig. Det är inte sällan saker ser väldigt generiska ut i allt ifrån menyerna till karaktärerna och fienderna. Hela spelet känns som om det saknar mycket utav en visuell identitet. Dessutom finns delar som är riktigt hemska, såsom alla magikers hattar. Utan undantag ser de ut som dumstrutar.
Striderna: Komplexitet och djup i all ära, men när gränssnittet för att nyttja komplexiteten inte fungerar blir det helt enkelt inte roligt. Jag försökte initialt spela striderna strategiskt och taktiskt, men det fungerade ganska dåligt. Dessutom fick man inte direkt någon större tutorial om vad som gjorde vad i stridssystemet. Efter ett tag gav jag helt enkelt upp de tråkiga striderna och bytte till enklaste svårighetsgraden, och kunde då njuta av resten av spelet. Vad jag hört skall striderna vara roliga i PC-versionen, men det finns dock ett problem till med striderna, och det är dess hutlösa mängd. Jag vet inte hur många strider jag har engagerat mig i, men det är en ansenlig mängd, och även om de vore roliga skulle det vara för mycket. Bättre vore att satsa på färre strider som var mer varierade. Nu är det bara samma fiender om och om och om och om och om igen.
Lojalitetssystemet: Med så djupa och invecklade karaktärer känns det på något sätt fattigt att man så lätt kan köpa deras gunst med rätt gåvor. Nu använde jag mig utav en guide på internet för att ge rätt gåva till rätt person, även om det var relativt tydligt vad som passade till vem. Men när val man gör så tydligt reflekteras i en mätare som går upp och ner med ett visst antal poäng så känns helt plötsligt karaktärerna mer som ett metaspel än faktiska karaktärer. Mätaren hade gärna fått finnas för mig, men då skulle den ha varit dold och bara presenterats vid olika val som att ”person x disapproves”, utan några synliga poäng. Möjligtvis att en person ”greatly disapproves”.
Menysystemet: För ett spel så fokusserat på rollspelande och att läsa codexinlägg så var det ganska invecklat ibland att navigera runt i det. Inte för att det var så svårt att hitta det man letade efter, problemet var snarare att veta vad som var nytt. För lästa inlägg, ett nytt vapen eller en ny quest markerades tydligt, men om de fanns utanför skärmen så var det omöjligt att bläddra till dem utan att då automatiskt markera dem som synade, vilket gjorde att man inte visste om de var nya. Det var även väldigt krångligt att veta vilken så kallad quest-note hörde till vilken quest. Speciellt mot slutet när färdiga uppdrag hamnade under en meny medan alla quest-notes blandades ihop, avklarade som oavklarade. Svårt att hitta precis den man är ute efter.
Videosekvenserna: Varför envisas utvecklare att använda sig av Bink-video? Det är en videokompression som alltid, utan undantag, ser dåligt ut. Enda anledningen jag kan tänka mig är att den kräver lite processorkraft, och kan därför spelas i förgrunden medan något annat laddas i bakgrunden. Det verkar dock inte vara fallet ändå i Dragon Age.
Sammanfattning
I det stora hela älskade jag dock Dragon Age: Origins. Trots att jag spelade den som anses vara den lite sämre versionen. Storyn, karaktärerna och arkitekturen står som höjdpunkter i en spelupplevelse utöver det vanliga. De brister som finns är främst grafisk och i stridsystemet, men jag tyckte inte de var nog för att förstöra ett i annars fantastiskt spel.
5 Förstå bredden och djupet
För ett tag sen skrev jag en genomgång av spelen jag såg fram emot under hösten och fick lite frågor kring varför Fable III inte var med på min lista. Jag svarade lite diffust att jag helt enkelt kände mig lite likgiltig inför titeln. Att jag gillar Fable, men att det inte var något som jag brinner för. Men nu har jag rannsakat mig själv, och efter att ha tittat på några gameplayklipp från GamesCom stod det helt plötsligt klart för mig varför jag kände så.
Det som karaktäriserar Fableserien är att det finns massor att göra. Du kan förutom det vanliga skattletandet och krigandet också köpa, inreda och hyra ut hus, gifta dig, muta en bard, skaffa barn och du kan göra affärer på en rad olika sätt. Dina val påverkar också hur världen utvecklar sig framåt i tiden. För höga hyror och det blir dålig stämning. Grymt fint gjort av Lionhead.
Där finns alltså en stor bredd med mängder av valmöjligheter och utvecklade sidequests. Så vad är det då som tar emot? Problemet är något jag upplever finnas i de flesta spel som bygger ut sin värld till att bli lite mer sandlådeaktig. All dynamik, bredd och varierande saker man kan göra kommer ivägen för en enkel men nog så viktig dimension av spelupplevelsen: Djup.
Med ökad bredd är det väldigt lätt att just djupet blir lidande. Interaktionerna med spelvärldens karaktärer blir ytliga, och i fallet Fable II bestod det främst i att fisa och gyckla. I Fable 3 verkar de ha utvecklat systemet till att du nu kan fisa i folks ansikten. Liknande sak återfinns i många spel, och handlar oftast om att många gånger ganska övertydligt justera en gillamätare från negativ till positiv. Sen blir det giftermål. Svårare än så är det inte.
Där öppna spel ofta misslyckas är just i denna typ av interaktioner. Utan vettigt dialogsystem och djupare karaktärer i världen går mycket förlorat. Det är här Bioware är kungar. För även om det i bakgrunden finns en gillamätare (och i Dragon Age en synlig sådan för din grupp med äventyrare) lyckas de ändå maskera detta genom meningsfulla och djupa val där det som är positivt för en karaktär kan vara negativt för en annan. Hela tiden måste val vägas och viktas. Man kanske inte kan köpa en affär i Orzammar eller få barn med vilken Asari som helst, men de interaktioner som finns har en upplevd djup och substans. För även om det egentligen är en chimär så blir upplevelsen mycket starkare än alla band du kan få till din respektive eller för den delen hund i Fable II, och med ganska stor risk även i uppföljaren.
Nu är det dock väldigt lätt att förväxla djup med komplexitet. Speciellt Fable har ju gjort det till sin ledstjärna att sänka barriärena för rollspelande genom en rad olika system och förenkling av gränssnitt. Detta är inte något negativt utan snarare tvärt om och har heller inte så mycket med djupet att göra. Det är alltså inte på grund av förenklingarna som jag upplever Fable som ytligt. Bara för att ett spel har hög komplexitet behöver det inte vara djupt, och för att det är enkelt behöver det inte vara en ytlig upplevelse. Däremot kan djup finnas både i komplexitet och enkelhet. Men komplexitet i sig kan faktiskt ibland vara på enbart bredden och vara utan konsekvens i hur djup och meningsfull en spelupplevelse är.
Jag gillade att spela Fable II. Där fanns en vacker värld, och det var roligt att leka med de olika systemen för att se vad det fick för konsekvenser. Men särskilt berörd blev jag aldrig. Jag fick välja mellan att offra en okänd tjej från byn eller själv ta negativa konsekvenser. Jag valde konsekvenserna, men det var aldrig att det kändes särskilt hårt. Det var ett val för stunden, men inget som talade till mitt hjärta.
För i slutändan är de flesta sandlådespel rätt så ytliga. Man gifter sig med någon som tycker om när man fiser, när det i verkligheten är så att man lär sig acceptera en fis som en konsekvens av att man har kärlek – den är mycket sällan orsaken till kärleken.
Kommer Peter Molyneux förvåna oss och lägga in något meningsfullt i interaktionerna? Kommer den nya spelmekaniken med handhållande vara något mer än en folkflyttarfunktion? Kommer vi gå, hand i hand, mot solnedgången och faktiskt, på riktigt, känna något? Om så är fallet har ni min förhandsbokning. Om inte så går jag tillbaka till min nyfunna kärlek Dragon Age: Origins.
The Koma Kid 
10 Välja väg
Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.
Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.
I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.
Dragon Age: Origins bjuder på en hel del beslut. Som här, hoppa från bron eller inte...
Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?
Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.
Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.
Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.
Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?
Rudderford, Erik 
18 Jag vill vara fördummad!
Med jämna mellanrum släpps en uppföljare på ett spel där utvecklarna gjort förändringar för att göra spelet lite mer lätttillgängligt. När de berättar om dessa förändringar blir det inte sällan upplopp i kommentatorstrådarna från folk som enbart läser rubriken eller ännu värre att artikeln i sig är otydligt skriven och skapar missförstånd. Senaste exemplet på detta är Biowares kommande spel Dragon Age II. IGN publicerade en artikel där de talade om förändringarna i spelet jämfört med tidigare spel. Dels var artikeln dåligt och otydligt skriven och dels hade IGN totalt missuppfattat allt, och nyheten att det bara skulle finnas tre dialogalternativ i varje konversation spreds som en löpeld över internet. Röster höjdes om konsolfördumning och att Bioware övergav sina trogna fans. Naturligtvis hade ingen av dessa kommentatorer tänkt efter, och siterna som återpublicerade ryktet gjorde det utan att notera den mängd andra ”hands-on” som fanns från mindre siter där man faktiskt fattat hur det låg till. Källkritiken på internet var som vanligt noll bland både läsare och flera nyhetssiter.
Så hur ligger det till egentligen? Fördummar Bioware Dragon Age i sin uppföljare? Är det ens dåligt om det är just vad det är de gör?
Vid lite närmare efterforskningar så visar det sig att det naturligtvis är på det viset som man självklart skulle tro om man lät förnuftet råda lite istället för att ge utlopp för sin direkta nerd-rage. Dragon Age II kommer ha möjlighet till fler konversationsalternativ än tre, och dessa konversationer kommer även vara ordnade i konversationsträd, likt Mass Effect, så precis som i det spelet finns det teoretisk möjlighet för oändligt många konversationsalternativ och djupa valmöjligheter.
Den stora kontroversen som får kommentarstrådarna att svämma över med arga fans är alltså i slutändan att konversationsalternativen inte presenteras i en vanlig lista med full text utan att det är ett effektivt konversationshjul likt i Mass Effect med små ikoner som förtydligar det som eventuellt blivit otydligt med att hela texten av vad som sägs inte visas. Så det är en presentationsgrej. På vinstsidan får man ett effektivare och snabbare konversationssystem med mindre text att läsa, man får bättre inlevelse med röstskådespelare som framför dialogen och allt blir mer överskådligt. Kort och gott bara förbättringar.
Så vad är problemet?
PC-spelarna som tidigare varit vana vid sina extremt komplexa spel – möjliggjorda av mus och tangentbord – har sett hur deras plattform minskat i betydelse bland annat på grund av att de piratkopierat som galningar till förmån för konsolspelande, där fokus ligger på en större lätttillgänlighet och mer actionbetonad upplevelse – och hårdare kopieringsskydd. I detta skifte finner sig många PC-spelare längta tillbaka till dagarna när deras plattform låg i fokus och majoriteten av spelsläppen inte var trötta konsolportningar. Dragon Age: Origins var ett spel som verkligen flörtade med den tanken då det främst var ett PC-spel, ett mycket kompetent sådant, och de är nu rädda att detta skall tas ifrån dem i uppföljaren. Ogrundad rädsla.
Fördummat eller förbättrat?
Men tillbaka till frågan som ställdes tidigare. Fördummar Bioware sin uppföljare och är det ens dåligt om detta sker? Till att börja med så ändrar de inte striderna i PC-versionen alls. När det gäller dialogträdet så får det lite annan design – big deal. På konsolfronten gör de stridsystemet lite mer direkt och mer anpassat för plattformen. Så visst kan man säga att det är en ”fördummad” version jämfört med PC-versionen om man jämför rakt av. Och visst kan man säga att PC-versionen i sig är en fördumning jämfört med den gamla skolans rollspel i det att den talade dialogen gör att omfånget blir något mindre än i rent textbaserat rollspel. Men de allra flesta föredrar den ökade inlevelsen och kvalitén som röstskådespeleri för med sig, så att gå tillbaka till helt textbaserad dialog är bara löjligt att ens diskutera för ett större spelsläpp såsom Dragon Age II. Vissa kanske vill gå tillbaka till Dragon Age: Origins system där huvudkaraktären är stum och bara de andra karaktärerna talar. Det kan dock leda till mycket konstiga situationer där huvudkaraktären inte kan reagera på det som händer i världen. Dessutom finns det ingen garanti för att spelet skulle bli djupare och större för att man är stum och inte behöver inspelad dialog för detta.
Jag har i artikeln använt ordet fördumma, ett ord jag tagit från belackarna. Och visst finns det fall av fördumning av spel som lett till katastrof. Men i det stora hela är ”fördumning” något positivt. Att något blir enklare att använda och effektivare är något som gör produkten mer öppen för en bredare publik. Den blir en upplevelse som blir lättare att ta till sig och som öppnar upp för djupare och starkare gameplay genom att man faktiskt kan förstå mer övergripande hur något fungerar och kan då arbeta på strategi och att utforska möjligheter på högre plan än ren micro-management. I väldigt många fall är det som beskylls för att vara fördummande egentligen bara en effektivisering och förbättring av en förlegad och dålig speldesign.
Som spelare ser jag mig som något jag kallar för casual hardcore. Jag spelar titlar för kärnpubliken som vill ha stora upplevelser, djupa spel och så långt ifrån Wii Sports som möjligt. Men jag spelar inte för att få högsta poäng eller för att ”vinna”. Jag spelar för upplevelsen. Jag har varken tid, lust eller möjlighet att ge mig till ett ultrakomplext rollspel med hundratals timmars malande av fiender för att gå upp i nivå. Dock vill jag inte missa upplevelsen. Jag vill uppleva världen och striderna, men har inte tid att sitta och lära mig oändligt komplexa system.
Och jag är inte ensam.
Vi är många som sitter på kvällarna och försöker stjäla lite tid för att spela spel, och som avskräcks av för komplex spelmekanik. Vår speltid är för värdefull för att kastas bort på grinding och otroligt komplexa system. Något som i stor mån avskräckt mig från Dragon Age: Origins. Jag tror att Bioware vill fånga upp min målgrupp lite bättre, och jag tror de kan göra det med Dragon Age II till konsol. De klassiska spelarna har sin PC-version som kommer vara helt fantastiskt för dem om de bara tål att dialogträder byter design från hur det var förr och lugnar ner sig lite och inte hoppar på första bästa rykte. Men låt mig få min version med lite enklare system för konsolen. Låt mig få spela ett mer effektivt och strömlinjeformat spel där upplevelsen går före nostalgi. Jag vill inte navigera i sjuttio undermenyer för att kasta en spell. Jag vill ha roligt när jag spelar. Om det då kräver att spelet tappar lite komplexitet så är jag helt med på det. Jag vill inte ha nostalgi och PC-centrerad design på min konsol. Jag applåderar att Bioware effektiviserar – eller fördummar om du så vill – konsolversionen.
För när allt kommer till kritan så vill jag ju spela både Dragon Age: Origins och Dragon Age II. Men för mig, som inte spelat rollspel hela livet så får det gärna förenklas lite. För i slutändan så är det upplevelsen jag är ute efter. Jag vill vara vad de kallar fördummad, utan att för den skull få en ointelligent upplevelse.
Är det ok?
Bra recension! Jag tror faktiskt jag håller med om allt. Jag bytte också svårighetsgrad till och från när striderna blev för sega och monotona. När det blev en intressant strid och det kändes för lätt höjde jag igen.
Dock är jag rätt ”grafikblind” så jag tänker inte särskilt mycket på hur figurerna rör sig eller om fingrarna ser konstiga ut
Jag spelade på PS3 men även om PC-versionen ser bättre ut och har smidigare stridssystem kommer jag köra även Dragon Age 2 på konsol. Helt enkelt för att jag tycker det är bekvämare att sitta i soffan med en kontroll i handen!
Sindawilya bloggade nyligen: Skräckfilmer gör folk till mördare – Det är ett faktum!
Trevlig recension. Dock så övertalade den mig inte riktigt att köpa spelet.
Vet inte varför jag inte gjort det, men det tilltalar mig nog inte lika mycket som tex Mass Effect 2.
Rodney Munch bloggade nyligen: Halo- Reach
Sindawilya: Gött att få medhåll. Tack! När det gällde grafiken blev man så småningom lite blind där med och då funkade det. Många av miljöerna var ju så storslagna! Och det blir konsolversionen av Dragon Age 2 för mig med. Det är så skön inlevelse med kontrollen i näven. Dessutom tror jag inte min laptop orkar med något grafiskt under ändå.
Rodney: Jag tycker nog ändå du skall ge spelet en chans. För gillar du berättandet i Mass Effect 2 kommer du älska Dragon Age. Gäller bara att se bortom de mindre trevliga aspekterna. Annars tror jag nog Dragon Age 2 går att spela utmärkt utan att spelat ettan. Är ju en ny karaktär och så.
Kan tillägga också att du karaktär inte har någon röstskådis. Initialt känns det lite konstigt, men man vänjer sig snart. Känns dock ibland som om man inte riktigt säger det man säger utan mer tänker det.
Grafiskt sett kände jag inte att det var så mycket att klaga på. Jag kan ganska lätt se bort grafiken om handlingen är så bra som den är i DAO.
Gillar även designen aningen mer än vad du gör.
Därmed inte sagt att det var en riktigt bra recension. Bra och trevligt upplägg på den också!
Familjenspel bloggade nyligen: Recension- Halo Reach
Menade såklart ”Därmed inte sagt att det inte var en riktigt bra recension”
Familjenspel bloggade nyligen: Recension- Halo Reach
Håller med om nästan allt
Menysystemet är det enda jag inte påverkats av då det är väldigt mycket smidigare på PC.
Annars har du verkligen prickat in alla saker som var bra och dåligt med spelet!
…förutom att alla karaktärer ser ut som skit!
Ina (NG+) bloggade nyligen: ”Ur Touch” – Del 2
Kul. Jag har ju inte lirat DA:O men blir efter din recension nästan sugen på att införskaffa det.
Men jag kanske tar det till PC och använder några av Ina’s utmärkta moddar för att se till att karaktärerna INTE såg ut som skit..
Oskar Källner bloggade nyligen: Enslaved- Odyssey to the west – Några första intryck
Ina och Familjen: Tack för fin kritik från er båda. Och karaktärerna ser oftast ut som skit, men man liksom vande sig efter ett tag. Det finns ju helt klart värre. Någonstans. Tror jag…
Oskar: Tycker jag allt du skall göra. Dragon Age känns verkligen som ett Oskar-spel. Ina har ju en fin liten guide nu på bloggen om vilka moddar man skall använda, och vilka hon gjort och så.
Jo, jag såg guiden!
Såg verkligen supersnyggt ut!
Måste gå till hennes blogg och säga det också.
Oskar Källner bloggade nyligen: Enslaved- Odyssey to the west – Några första intryck
Nu spelar jag PC-versionen och kan bara förstärka det du redan hört. Striderna är bra på PC
Det är logiskt och precis så som RPG ska vara på PC. Däremot är jag sjukt nyfiken på att testa på konsol för att se om jag tycker att det är lika crap som så många säger.
Fasen, nu blev jag pepp att spela klart. Har inte spelat aktivt sedan Neela föddes