-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
5 Gästblogg: Hårda ord om Enslaved
Min fru har varit på mig en längre tid att hon vill skriva om Enslaved. Så fort spelet har nämnts i något sammanhang har hon blivit upprörd. Så nu släpper vi vilddjuret lös i ett gästinlägg. /Spel-Malmer
För ett tag sedan visade min man en speltrailer för mig, och vad jag minns så var jag inte särskilt imponerad, men han försäkrade mig om att jag säkert skulle gilla det. Kär som jag är, satte jag mig än en gång i soffan för att tillsammans med min gamer till man följa med på ett äventyr i spelens värld.
Jag vill börja med att säga att jag gillar spelet, precis som min man lovade att jag skulle göra, men det finns endel grejer med spelet jag verkligen inte kan släppa utan måste få ventilera.
I allmänhet så har jag svårt att under spelens/filmernas gång hålla åsikter för mig själv, ibland till min käras förtret, då jag ofta riskerar att ”spoila the moment”. Så även i detta spel.
Bland det första jag hade synpunkter på i spelet var de otroligt stereotypa könsrollerna, som jag naturligtvis nämnde mer än en gång. Monkey är ju lite väl muskulös även ur praktisk vinkel. Jag menar hur många apor ser ut som bodybuilders? Jag gissar att man behöver vara smidig för att klättra runt och jag kan tycka det borde bli väldigt tungt och osmidigt med hans muskelmassa. Men visst, det krävs styrka för att hålla uppe ens kroppsvikt i klätterställningen också, för att inte tala om allt skrot Monkey lyfter titt som tätt.
Trip däremot har jag inte så mycket att säga om, som jag kanske hade velat. Hon är inte särskilt opropotionelig alls, anses i sällskapet som den som vet saker och innehar den annars stereotypt maskulina egenskapen, att vara teknisk. Däremot kan jag sucka över att hon inte får ha en top som räcker ner till byxlinningen eller varför inte en ourringad t-shirt? Dock slog det mig när jag satt här och skrev om Trips kläder att Monkey inte har något på överkroppen alls!
För att nämna något annat som jag som observatör tänkte på var min besvikelse över Trips hem. Jag hade väntat mig något riktigt vackert. Jag tyckte faktiskt att New Yorkbiten i spelet var vackrare, mysigare och mer hemtrevligare. Jag vet inte riktigt hur tidsperspektivet i spelet skulle vara men jag upplevde det som ganska kort tidsperiod. Kanske utspelade det sig under några dagar, en vecka. Därför ville jag sett något spår av andra människors liv någonstans överhuvudtaget i spelet men främst i Trips koloni.
Däremot gillade jag verkligen karaktärernas ögon. Det fanns närmast något som skulle kunna kallas liv i dem. Självklart förstår jag att det är svårt att simulera själ och liv men de är riktigt nära att lyckas i det här spelet. Dessutom gjorde skådisarna en otroligt bra insats som förhöjde upplevelsen ytterligare.
Striderna tyckte jag för övrigt var riktigt kul att se på med alla dess färger, dunder och brak. Jag är uppvuxen i actionfilmens värld så jag gillar explosioner och liknande. För att gå in på detaljer i stridens hetta så gillade jag verkligen att det var olika metalliska ljud i striderna beroende på om slaget blockades av fienden eller ej. Sen fanns det en del pussellösningar som jag inte tyckte verkade särskilt svåra, vilket i positiv mening inte stoppade upp spelet onödigt länge. Men ur ett negativt perspektiv inte gav tillräckligt med utmaning. Men så var det inte jag som spelade heller.
Jag ska inte avsluta med att säga hur otroligt störande striderna med den där ”hunden” var. Istället avslutar jag med att säga min mening om spelet som helhet. Allt som allt verkar det ur min synvinkel, det vill säga bredvid i soffan, vara ett bra spel. Det flöt på storymässigt och jag kände att jag ville följa deras resa av spänning och nyfikenhet. Kommer hon hitta sin pappa? Går Trip och Monkey skilda vägar när hon hittat hem? Jag vet inte riktigt om jag ska våga lägga till dessa sista ord, med tanke på andra bloggars recensioner och höga fullpottsbetyg.
*Andas*
Spelet lämnar mig ändå ganska oberörd. Aah! Då var det sagt! Det fanns en skön humor genom hela spelet och en berättelse som gjorde att jag ville se hur det slutade men det var som vilken actionfilm som helst, de som inte lämnar några spår i hjärtat så att säga. Den omtalade scenen där Trip avaktiverar Monkeys headband och ger honom möjligheten att utgöra sin eventuella hämnd på henne och sticka därifrån, den blir det inget med. Spelet fortsätter som inget har hänt. För min del kändes det mer som att fördelarna med headbandet var överlägsna och hur skulle spelutvecklarna lösa de sista striderna utan Monkeys fördelar och uppgraderingar med headbandet?
Så förlåt mig Oskar Källner och Familjenspel att jag inte kan känna samma känsla av att det är ett ”suveränt spel” eller uppleva den kärlek till Enslaved som ni verkar känna. Ändå vill jag säga att jag såg en enorm potential i storyn men vad betyder det när vi inte bjuds på några dilemman?
17 Årets besvikelse och överraskning
Så var det dags att dra igång den allra första delen av årets spel-utnämningarna. Varje dag fram till julafton kommer ett eller flera spel och spelrelaterade vinnare utses av svenska spelbloggar i en för dagen given kategori. Först ut är två utnämnningar. Dels en besvikelse – ett spel jag hoppades mycket på men som inte levererade nog – och dels årets överraskning – ett spel jag var lite tveksam inför men som överraskade mig med att vara bättre än jag väntat. Men nog om det. Let’s get this show on the road!
Årets besvikelse: Enslaved: Odyssey to the West
Utvecklare: Ninja Theory
Utgivare: Namco Bandai
Släpptes: 8:e oktober
Det skulle bli spelberättelsen som skulle få alla andra spelberättelser att skämmas. Åtminstone skulle det visa att spel kan ha ett starkt narrativ och djupa karaktärer som får en att bry sig. Det såg lovande ut också. Med Heavenly Sword-utvecklaren Ninja Theory bakom sig fanns potentialen helt klart där. Det är svårt att glömma karaktärer som Nariko och Kai. Förväntan var därmed ganska hög. Skärmavbildningarna som gavs ut initialt såg också riktigt spännande ut, med ett postapokalyptiskt New York där naturen tagit över och lämnat allt i en härlig, nästan skimrande, grönska.
Men så väl blev det aldrig. När spelet väl kom så satte de första kapitlen upp en premiss som var väldigt intressant men som ju mer spelet fortskred fick mindre och mindre roll och slutligen kändes allt som om man bara fick massa order från spelets kvinnliga protagonist Trip. Där fanns minimalt med fördjupning i karaktärerna och allt som byggdes upp under de första scenerna i spelet fick sitt crescendo i en kort liten scen där ett beslut tas som senare i spelet blir totalt konsekvenslöst.
Inte heller grafiken imponerade någon nämnvärt. I början såg staden spännande ut, men ganska snart blev det klart att samma texturer och tre övermättade färger upprepades gång på gång på gång. Dessutom var det ganska lågupplösta texturer. Men början var ändå riktigt bra. Värre blev det längre fram. Det blev mer av samma färger fast med en liten mer ton av brun, och miljöerna såg sämre och sämre ut och samspelet mellan Trip och spelar alter-egot Monkey mindre och mindre betydelsefullt och fokuserat. Ansiktena och framför allt ögonen var dock riktigt fina.
Därmed inte sagt att spelet var dåligt. Det var bara inte särskilt bra. Det var helt ok, och konstigt nog ett spel som jag ändå kan rekommendera. Men givet premissen och utvecklarens förra spel så misslyckades spelet att leverera både på det narrativa och det visuella planet, vilket var just det som spelet var mest fokuserat på. Jag blev besviken, och kan inte förstå hur detta spel blivit så prisat av många bedömmare. Det är bra, men det är extremt långt ifrån ett mästerverk, och storyn är en av de sämre i år.
Runner up: Halo: Reach.
Förhandstittarna talade om det ultimata Halo med bra historia, snygg grafik med lite mörkare ton än tidigare Halo-spel. Förväntan låg på topp. Istället blev det visserligen ett roligt spel med bra känsla i kontrollen men med en totalt menlös historia där man inte fick någon emotionell investering i någon av rollfigurerna eller vad som hände. Grafiken såg visserligen något bättre ut än tidigare spel, men såvärst mörkare och med mer seriös ton var det inte. Istället kändes det som om varenda förhandstitt man läst där de talade om den mörkare tonen var en rak kalkylering av det pressmaterial som Bungie skickat ut innan. På sina håll, såsom i dagsscenerna i New Alexandria, var även både den tekniska och designmässiga nivån skrämmande låg för ett sådant högbudgetspel. Dålig framerate hjälpte inte heller. Som tur var så var dock spelandet mycket roligt, vilket såklart räddade spelet.
Årets överraskning: Singularity
Utvecklare: Raven Software
Utgivare: Activision
Släpptes: 25:e juni
Raven Software är kända för att göra solida, helt ok, spel men som inte heller sticker ut någon nämnvärt. Singularity hade dock försenats gång på gång, och det var inte lite utav att man rynkade lite på näsan. Det kändes faktiskt mest som ett spel som bara skulle ha en gimmick och sedan inte ha mer än så.
Det jag fick var istället en spännande shooter med riktigt bra kontroll och fantastiska sköna vapen – speciellt rolig var Seekern. Tidsmanupilationen, det som bara skulle vara en gimmick, öppnar upp för riktigt roliga attackkombinationer som även uppmuntrades med hjälp av achievements. Kombinerat med en bra variation och riktigt roliga bossar blev Singularity det första actionspelet på mycket länge jag faktiskt körde igenom två gånger på raken just för att det var så roligt.
Att berättelsen, om än lite träigt berättad med ologiska audiologs, kändes även spännande, och med mystiska meddelanden ritade på väggarna fick man gissa hela vägen till slutet hur det låg till. Miljöerna och grafiken var även riktigt snygg, och att se världen kollapsa runt omkring en när den åldrades i snabbfart var riktigt imponerande. Visst fanns där skavanker som ibland lite lågupplösta texturer och små detaljer, men det var småsaker när resten var förvånansvärt riktigt magnifikt. Inget som vinner några priser dock, men det var fin ljussättning och en stor variation i miljöerna.
Allt som allt blev Singularity det spelet som kom utan större hype och överraskade mig mest under året.
Runner up: Bioshock 2
Det kunde så lätt blivit helt fel. Bioshock var sån fräsh fläkt att uppföljaren, gjord av ett annat team, lätt kunde blivit mer av detsamma och inget mer. Nu blev det mer av detsamma, fast bättre. Spelbarheten var mycket högre och även som storyn inte innehöll det första spelets omskakande plottwist så var tempot här mycket bättre och den övergripande berättelsen mycket starkare och med ett mycket tydligare moment av konsekvens av ens handlingar. Det var inte utan att man blev lite berörd på slutet faktiskt. Mer så än i föregångaren.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets besvikelse och överraskning’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Tror nog allt du lider av hypefebern när det kommer till Enslaved 
Ina 
Samuel 
Joakim 
15 Vad är det för fel på Enslaved?
Observera: Det här inlägget innehåller spoilers till Enslaved: Odyssey to the West.
Enslaved: Odyssey to the West är ett bra spel. Det har en skön känsla i striderna, det har fantastiskt skådespeleri, både i röster och i rörelser. Ögonen och mimiken i spelet är nog det bästa jag sett och förmedlar subtila detaljer på ett verkligen övertygande sätt. Repliker är bra skrivna och humorn är klockren. Lägg till det ett orginellt postapokalypskoncept, roligt platformande och en underbar ”hoverboard” och allt skulle vara perfekt ordnat för att få Spel-Malmer i lyrisk högfrekvens. Tyvärr är så inte fallet.
Dels finns de rena speltekniska bristerna. Exempelvis är fiendevariationen extremt låg. De har inte ens gjort några större kosmetiska skillnader på dem för att variera, utan det är väldigt mycket samma. Men hur de används fungerar bra, så det är inget som direkt stör sådär jättemycket. Värre är det däremot med den allt för nära placerade kameran. Förutom dess närhet till ens alter-ego Monkey, som gör det svårt med överblicken, så upplever jag den som ryckig och helt enkelt ganska irriterande på många subtila sätt. När man då heller inte ser fienderna som befinner sig bara en liten bit ifrån dig kan det ibland bli lite frustrerande, även om striderna i sig är roliga och har bra och tung känsla.
Men lite mindre speltekniska missar är för mig ofta bara detaljer som kan störa lite, inte nog för att förstöra en spelupplevelse. Samma sak i det här fallet. Det är istället andra saker som gör att spelet inte omhuldas av ett rosa skimmer. Vi börjar med miljöerna. Ett unikt postapokalyptiskt grundkoncept är fint för en nivå eller två, men är inte nog att bära ett helt spel där allting mer eller mindre ser precis likadant ut i samma färger. Bara för att allt inte är brunt så betyder det inte att det är ok med sämre variation än exempelvis ”brunskjutaren” Killzone 2. Gemensam estetik genom ett helt spel funkar, men här är verkligen färgpaletten och varenda pryl nästan exakt likadan förutom i en nivå mot slutet.
Både jag och min fru reagerade också ganska negativt direkt på att exempelvis Trips hem var i nästan i samma skick som f.d. New York. Det kändes inte som om något direkt bodde där. Lägg till det ett platt ljus, till synes helt utan light-maps, och riktigt lågupplösta texturer som blandar ritade texturer med fotograferade i en konstig kombination och det ser i slutändan rätt så trist ut. Min favorit, det två år gamla Prince of Persia, gjorde gröna miljöer bättre och med mer variation och fantasi. Här känns det inte direkt unikt, och inte heller särskilt bra gjort. En och annan vy övertygar, men efter Castlevania och Uncharted 2 ligger ribban högre. Det är inte dåligt, bara lite jaha.
Men visst, lite repetetiv grafik behöver inte vara nog för att sudda ut gulleglittret från en upplevelse. Alan Wake var ju inte direkt supervarierat grafiskt sett. Tyvärr så är det faktiskt storyn som förstör det för mig. Premissen lägger upp det så bra. På grund av det headband som Trip satt på Monkey så har han inget annat val än att hjälpa henne. Sakta men säkert så blir det naturligtvis som man kunde förutsäga direkt, att han mer eller mindre hjälper av egen fri vilja ändå. Resan dit är intressant och fungerar väl. Problemet att spelet sätter upp premissen, det låter övergången mellan slav till vän ske, men där slutar det. Spelet tar aldrig det vidare så långt det kunde gått. De emotionella avenyerna som kunde utforskats efter all den uppbyggnaden förblir outforskade. Istället får vi ett platt ”sätt på den igen så jag kan se gränssnittet inför slutbossen”. Så mycket potential förlorad.
Även med det som händer, att han ber Trip slå på headbandet igen, görs ingenting. Här fanns möjligheten till en intressant utveckling, men hans val får ingen konsekvens och spelet ger oss inte ens ett Romeo och Juliaslut som ett svar på Trips premiss-sammanfattande konstaterande i början av spelet: ”If I die. You die”. Åtminstone kunde de väl båda två ha dött!? Istället får vi en FMV-sekvens med Andy Serkis och en fråga som kanske är lite intressant, men som inte direkt är en stark konklusion på deras resa till väst. Snarare en nästan lösrykt epilog som skulle behövt mer backstory. ”Did I do the right thing?”. Det frågar jag mig med.
Enslaved var roligt att spela igenom. Jag gillade verkligen personerna i spelet och jag ser fram emot en uppföljare, om en sådan kommer. Personerna leverar som sagt var, men inte det som görs med dem. Så tyvärr förblir spelet bara ett bra spel. Men magin jag kände när jag spelade Heavenly Sword saknas.
RASH 
5 Intryck från Lords of Shadow
När jag var färdig med kvällens zombieyxande kände jag att jag var nästan tvungen att testa demot på kommande Castlevania: Lords of Shadow. Sedan jag såg första trailern har jag varit helt tagen av hur visuellt spektakulärt det sett ut, och har lite svagt tvekat på om slutprodukten verkligen kommer se så bra ut, trots att det är multiplattform. Med facit i hand kan jag nog säga att det är bland det snyggaste spel jag spelat på konsol. Det är helt makalöst. Det enda jag kan tänka mig slår det är Uncharted 2, men ibland är jag osäker på det med. För designen och art-direction i Lords of Shadow är inget annat än helt ljuvlig. Allt ifrån miljöerna, till menyerna och laddningsskärmarna är en fest för ögonen. Att just laddningstiderna var minimala är också skönt. Även vid ond bråd död behöver man inte vänta många sekunder.
Sett till gameplayet är det lite svårt för mig att bedömma det i förhållande till andra spel i genren, då det inte direkt är en genre jag är särskilt väl bevandrad i, men jag hade roligt genom demot, och så fort jag bytte till en lättare svårighetsgrad så fungerade det perfekt för mig som är ny till genren. En liten bonus är också att frugan utbriste att det där kanske var ett spel hon skulle kunna tänka sig att sitta med genom. Med en estimerad speltid på mellan 15 till 20 timmar så känns det som om detta blir ett spel för mig att sätta vampyrtänderna i under hösten. Tillsammans med Enslaved: Odyssey to the West är nog detta ett av spelhöstens absolut mest intressanta spel. Synd bara att de båda släpps på samma dag.
Någon mer som är peppad på detta?
12 Höst och vinterspelsförväntan
Så var Singularity släppt och den gamla pepp-listan har nu alltså spelat ut sin roll. Dags att se framåt, och likt förra gången så föregår Emmy (och nu även Ina och familjenspel) med gott exempel och presenterar sina listor för vad som de tycker ser nog hett ut att hålla undan höst- och vinterkylan. Jag skall naturligtvis inte vara sämre så här kommer min lista.
Rent spontant måste jag säga att det känns som om även om det finns flera titlar som känns som om de har ganska stor potential så är det ingen titel jag direkt känner att det suger jättemycket ifrån. Jag ser liksom ingen Mass Effect 2 eller Alan Wake i årets höst och vinterutbud. Jag har satt gränsen vid årsskiftet, men tittar man lite in i januari finner vi dock Dead Space 2 den 25:e, och skulle det släppts detta året hade det garanterat legat på en upphöjd plats på den här listan. Kort kan man säga att det extremt jämt mellan deltagarna på listan, vilket gör att jag har mycket svårt att rangordna dem, vilket jag heller inte kommer göra.
Assassin’s Creed: Brotherhood
Jag har gillat alla de tidigare Assassin’s Creed-spelen skarpt. Konstigt nog det första lite mer än det andra, som såklart ändå är ett bättre spel. Var väl miljöerna som var intressantare kan jag tro. Med detta som bakgrund borde jag egentligen vara ganska peppad över hösten spel. Ändå är jag inte mer än ganska jumt intresserad. Kanske om jag låter det vara till i mars eller så? Onlineläget är jag helt ointresserad av, så det är trevligt att det kommer finnas en riktig kampanj. Hoppas bara det inte blir riktigt lika mycket tvångsmässigt tavelhandlande bara.
Castlevania: Lords of Shadow
Det mesta jag sett från det här spelet skriker till mig: Köp detta spel! Det har bra röstskådespelare. Väl utarbetat berättelse, och det senaste budet är även att det kommer på två skivor (360) eftersom det är så mycket unikt innehåll i spelet att det inte går att få in på en skiva. Bara positivt i mina ögon. Grafiken ser helt makalös ut, även i helt oansenliga scener. Miljöerna och karaktärerna verkar också väldigt spännande, även om så mycket inte har visats. Så vad talar emot att detta skulle bli helt fantastiskt för mig? Egentligen bara en sak: Genren är för mig inte jätteintressant. Spelet är ett knapphamrarspel i samma stil som God of War och Dantes Inferno. Båda två spel som jag inte är det minsta intresserad av, mycket för att jag är så fruktansvärt dålig på att sätta knappkombos. Men detta set ut att ha kvalitéer som överväger mycket av det. Ungefär som Heavenly Sword – ett spel i samma genre, men som jag ändå gillade.
Enslaved: Oddysey to the West
Från samma utvecklare som just Heavenly Sword kommer spelet Enslaved som ser ut att ha mycket intressant att komma med. Utvecklarnas talang för historieberättande och spännande karaktärer fick man smak på i deras förra spel, och här verkar de ta det till nästa nivå. Dessutom ser själva spelandet ut att vara ganska spännande också. Dock var senaste trailern lite tråkig, då det mest var ett stridsmontage. Men spelet ser snyggt och framför allt annorlunda ut, och är helt klart en het kandidat på den här listan.
Star Wars: The Force Unleashed 2
Jag spelade nyss igenom det första spelet i serien och även om det på många sätt var ett spel med många och stora brister så hade det en kärna som var riktigt roligt att spela. Det var även riktigt snygg grafik och klart godkänd story med riktigt bra röstskådespelare. Sen att man fick återse ”Crashdown” från Battlestar Galactica i huvudrollen skadade inte (i verkligheten: Sam Witwer). Det första spelet sålde läskigt bra, så för uppföljaren verkar de fått större budget och de är även varma i kläderna när det gäller teknologin. Därför ser spelet helt galet snyggt ut, och de har även kunnat fokusera mer på att förbättra spelupplevelsen. Som berättelse verkar det även bli en mer personlig berättelse, vilket välkomnas.
Halo: Reach
Att Halo är ett sådant fenomen beror i mångt och mycket på dess onlineläge. Men för min del så har det aldrig intresserat mig, utan för mig har det alltid varit kampanjen som varit dragningskraften. Jag spelade igenom de tre första spelen i ett sträck efter varandra och fick då en ordentligt storslagen upplevelse som jag ser fram emot att få fortsätta. Eller snarare börja om. Reach är ju som de flesta insatta känner till en så kallad prequel till det första spelet i serien. Det skall därför även fungera att spela för den som inte spelat de tidigare spelen. För min egna del så är jag riktigt peppad på vad Bungie lyckats koka ihop den här gången. Det som dock gör mig lite kall är att jag tycker de kunde gjort mer på det grafiska planet än vad jag sett hittills av spelet. Inte för att det är fult, hade bara hoppats att trilla av stolen lite bara. Men när plasmaskotten börjar vina om öronen och musiken sätter igång är allt det säkert helt glömt.
Slutligen…
Det var min lista på höst och vinterspel. Värt att notera är hur det tydligen är väldigt populärt med undertitlar på spelen i år. Kan även tillägga att Medal of Honor och Call of Duty: Black Ops (undertitel igen!) är båda kandidater om det visar sig att kampanjerna har någon längd. De tidigare CoD-spelen har varit lite väl korta för oss som inte är ute efter multiplayern.
Men hur ser din lista ut?
2 Förslavad hype
Jag är inte jättemycket för att använda min blogg för ren nyhetsrapportering, och detta är ingen stor nyhet direkt, men i senaste trailern för Ninja Theorys kommande spel Enslaved: Odyssey to the west avslöjas det att spelet kommer redan i oktober. Detta visuellt sett ganska orginella spel som man nyss inte ens visste att det existerade är alltså på väg redan i år. Deras förra spel, Heavenly Sword, hade en väldigt bra berättad historia och fantastiska karaktärer och ännu bättre röstskådespelare (bl.a. Andy Serkis, känd som Gollum). Själv var jag lite extra svag för karaktären Kai, spelad av Lydia Baksh. Riktigt bra. Även Anna Torv, från tv-serien Fringe, gjorde ett bra jobb som huvudkaraktären Nariko.
Om de kan replikera känslan från Heavenly Sword igen, vilket det ser ut som de kan göra med råge, så kan det här bli ett riktigt höjdarspel. Jag är kort och gott väldigt hypad inför detta spel, och jag måste säga att spelhösten ser redan riktigt spännande ut, och detta redan innan E3! Det bästa spelåret någonsin?
Se trailern på GameTrailers.com
För det första vill jag säga att jag tycker att alla har rätt till en åsikt, även om den i det här fallet är fullständigt felaktig *ironi*
Sedan vill jag säga riktigt bra skrivet, jag förstår och accepterar dina synpunkter, fast jag tycker tvärtom i mångt och mycket. När jag spelade det var vi två som satt med ”bredvid” och såg på och de båda sögs in i spelet och älskade det lika mycket som jag, kan vara att vi har sämre smak men ändå.
Det som tilltalade mig i storyn var resan, att vara på väg någonstans, dels äventyret men också karaktärerna som utvecklades och kom varandra närmare, en vänskap som föddes, att sedan få insikt i vad den andra kände och att förslavad eller ej så gjorde dom nu det här tillsammans. Det kunde lika gärna kvitta om huvudbandet var där, Monkey skulle hjälpa till ändå och det visade han genom sin symboliska handling att fortsätta vara Trips slav.
Jag tycker att vi enas om att inte enas, vi fick en resa, ni fick ändå ett, som jag förstod det, bra spel.
Tack för mig!
Familjenspel bloggade nyligen: Adventstävling!
Bra sagt.
Bra skrivet J.
Faktum är att jag håller med om samtliga negativa aspekter som du nämnde ovan. Till det kan jag lägga att kameran var lite för nära i striderna, att hoppningen kändes för automatiserad och att man till slut blev trött på att springa runt och plocka ”energibollar”.
Saken är den att jag liksom Familjespel sögs in i spelet till den grad att jag hade överseende med ovanstående problem. Det var så mycket som var positivt, att jag slutade bry mig om det andra.
Vad gäller den där sista scenen där ”det inte hände något” så upplevde jag den helt annorlunda. Låt mig klippa in något jag skrev i en tidigare diskussion.
”Just den scen som du störde dig på, där Monkey ber Trip att återaktivera slavpannbandet, tyckte jag var hur bra som helst. Den var fylld med motsägelsefulla känslor och den bistra insikten att Monkey kanske har blivit ”institutionaliserad”. Efter så lång tid med slavbandet har han blivit van vid det. Trygg i det. Han gillar numera Trip, och vet inte hur han ska relatera till henne om slavbandet åker av. Ska han försöka uppvakta henne? Vrida nacken av henne? Frågorna är för många. Det enklaste är bara att aktivera det igen. Så med sin vanliga elegans ber han henne att göra just det. För mig var det inte en dålig ursäkt för att ha kvar sitt UI inför sista banan, utan ett djupt mänskligt ögonblick där Monkeys inre svaghet blottades.”
För min del var dilemmat glasklart. Men det var min upplevelse.
För precis som Familjeliv skriver så har alla har rätt till sin åsikt. Och som Spel-Malmer skrivit så har alla rätt till sin upplevelse. (Tur att det finns så mycket vist folk i närheten att citera.
)
Det jag egentligen finner intressanta med hela diskussionen är att två personer kan uppleva nästan exakt samma problem, men man ger dem olika dignitet. För vissa är problemen så stora att man hakar upp sig, och för andra spelar det inte någon roll.
Ett exempel åt andra hållet är Singularity som jag klarade härrom kvällen. För mig var det en kompetent shooter, men inte mycket mer. Faktum är att jag störde mig på ganska många saker som effektivt tog mig ur upplevelsen. Jag glömde aldrig att det var ett spel jag satt och spelade. Därför blir jag förvånad när så många andra höjder det till skyarna. Men allas upplevelse är unik.
Jag skulle vilja avsluta med att ge all cred till dig J för att du tog bladet från munnen!
Och vi får väl som Familjeliv skriver, enas om att inte enas.
Tack för mig.
Oskar Källner bloggade nyligen: Författande- Nya manuset klart
Visst är det bra att kunna acceptera varandras åsikter trots att man tycker tvärtom.
Jag tycker det låter bra att vi kan enas om att inte vara helt ense vad det gäller Enslaved, men som sagt: låt ingen eller inget förstöra din spelglädje!
Tummen upp för att det avklädda på mannen uppmärksammas lika mycket som det avklädda på kvinnan!
Jag har inte spelat det än, men funderar på att sätta flickvännen i den uppgiften. Det verkar nämligen som att spelet är roligare att se på än att spela.
Tommy Håkansson bloggade nyligen: Recension-kärleksbrev — ilomilo