-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
3 Kongens tale och budskapet
Jag befinner mig just nu i den norska huvudstaden då jag i veckan som varit och kommande vecka är involverad i två olika reklamfilminspelningar. Som tur är befinner sig min fru här också, och igår var vi på bio-humör och gick således och såg filmen The King’s Speech, eller som det heter på norsk: Kongens tale. Tack och lov var filmen inte dubbad. Det hade varit smärtsamt.
Så, filmen var slut, och jag var nöjd med biobesöket. Filmen var ju faktiskt sjukt bra, fint filmad och Colin Firth gjorde bra ifrån sig. Men så började jag fundera på det här med konst och budskap och sådant.
The King’s Speech är detta årets stora Oscarsvinnare. Att förvänta sig att det är en stark representant för just konstmediet film kan ju inte vara att kräva för mycket. Men ändå så lämnar jag biografen med inte större förändring innuti än att jag just sett en underhållande och välagerad film. För vad är budskapet i filmen? Vad vill den säga egentligen? Ja säkert kan man hitta lite teman om att övervinna svagheter och om mod. Men det är ju mer peptalk än faktiskt budskap. Hur är det med det emotionella då? Får den mig att känna? I stunden är jag verkligen där med kungen och hans problem och visst blir man något uppmuntrad, men det bestående intrycket är ändå att det var inte mer än en ganska humoristisk och varm film.
Vad har då allt detta med spel att göra?
Detta är ju faktiskt en spelblogg. Jo, det är en ständigt återkommande debatt om det här med om spel är konst eller bara underhållning. Och det är här jag tänkte ännu en gång sticka ut näsan lite med risk för att bli bränd. För även om The King’s Speech är fantastiskt fint gjord och agerad så är det ju mest tekniska saker. Lite som att säga att grafiken och röstskådespeleriet i ett spel är bra utan att egentligen veta om spelet i sig är bra. På detta plan är dock filmen extremt välgjord. Men i bestående intryck och helhetens konstnärliga uttryck tycker jag att det finns flera spel som berör mig vida mer än The King’s Speech.
Vad vill jag då få sagt med det här? Att spel är bättre än The King’s Speech? Att manus och skådespeleri är bättre i spel än i senaste Oscarsvinnaren? Absolut inte! Filmen i fråga är excellent och de enskilda konstnärlig uttrycken hos skådespelare och cinematografi är riktigt bra – så när som på ett extremt bajsnödig Churchill-imitation av Harry Potters Wormtail och några andra biroller. Men när det kommer till helheten så tycker jag The King’s Speech inte ger mig en större konstnärlig upplevelse än vad exempelvis Bioshock, trots att filmen är så vida överlägsen i agerande, uttryck och den mänskliga kopplingen.
Vad jag helt enkelt vill få sagt är att potentialen i spel är så oerhört stor. Med den involverande aspekten av interaktivitet och delaktigheten i berättande så kan spel trots sina ofta fåniga historier och usla agerande nå upp till en nivå som i bestående intryck ger mig mer än en grymt agerad, bra fotad och gripande berättelse om en kung med talfel i en tid där det verkligen behövdes en stark, inspirerande röst. Det om något säger, eller åtminstone stammar fram, en hel del om potentialen i vad spel är och kan bli.
4 Back to the old universe grind
Så nu är jag där igen. Jagande runt i galaxen på jakt efter utomjordingar med biokleptomani och deras huvudmän skördefolket. Japp, du läste rätt, jag är sedan en tid tillbaka i Mass Effect 2. Den här gången är det som Mr. Shepard av helyllevarianten. Det betyder paragon och en liten mysig romans med Tali.
Det var intressant att komma tillbaka för ett andra varv. Först kändes det i ärlighetens namn lite tråkigt, men så fort spelet kommit upp i styrfart så är det fantastiskt som vanligt. Visst, inget slår första gången då allt är ett mysterium, men det är ändå en solid upplevelse även andra gången. Dessutom har bioware uppdaterat planetscanningen så nu går det på ett jehu och är faktiskt ganska trevligt.
När man ändå är inne på Mass Effect 2 så noterade jag att det nu är definitivt att det kommer göras en film på spelet och/eller universat. Kan nog bli helt okej om de sköter sina kort rätt. Kan dock tänka mig lite muttrande från allmänheten på att Asari är blåa. Dock kom ju Mass Effect före Avatar så det är egentligen lugnt. Men det vet ju inte gemene man.
I vilket fall, även om Sheppard egentligen är kvinna så kommer hon dock troligtvis i filmen vara en man, om det nu är så att filmen handlar om just Shepard. Frågan är bara vem som skall spela honom. Vem tycker ni? Nathan Fillion (från Firefly och Dr. Horrible) är ju en skådespelare vi alla älskar, men just här passar han för en gångs skull inte alls till rollen (men till Uncharted filmen!). Så vem tycker ni att skall det bli?
This summer, Bruce Willis is Commander Shepard?
15 Upplevelsen och produkten
Hur skall man värdera ett spel egentligen? Jag har precis klarat Alan Wake, och kände under hela resan och efter det att eftertexten rullat att jag precis spelat ett bland de bästa spel jag någonsin spelat. Men ändå inte. Allt beroende på vilken grund man skall värdera spel på och vart man vill att mediet skall ta vägen. Det är denna fråga om värdering och framtidssyn som denna artikel skall behandla.
Jag har mer och mer börjat inse hur fundamentalt felriktad den mesta så kallade ”speljournalistiken” är jämfört med mycket av min spelsmak. Jag ser gång på gång hur mina upplevelser av spel inte stämmer överens med vad som skrivs, och ofta sågas eller hyllas spel på grunder som jag inte kan relatera till. Det mesta verkar värderas utifrån hur många features ett spel har och hur välimplementerade dessa är. Det talas spelbalans och valfrihet. Allt är saker som behöver vara bra och som är viktiga för ett bra spel. Men är det allt? I trailern för People Can Flys kommande förstapersonsskjutare Bulletstorm förklaras att man är strandad på en livsfarlig planet med mutanter och då är det självklart ”time to break out out the awesome” varvid galna vapen och förstapersonssparkar tar vid – allt till kritikerkårens hyllningskör. Men vad hände med eftertänksamheten? Den intellektuella stimulansen? Skall det enda vi får på den vägen vara pussel och problemlösning?
Bulletstorm. Känns väldigt moget...
Tack och lov är så inte fallet då det finns en rad moderna storspel med mer djup än så, men tyvärr så recenseras och bedöms spel i stort sett alltid främst utifrån ett produktperspektiv. Även berättande bryts ner på ett tekniskt plan och blir en kort fråga om hur bra storyn var. Sällan talas det om totalupplevelsen. Nej, istället är det lite låg texturupplösning eller – Gud bevare oss väl – inte har full 720p upplösning. Som om det är det viktigaste. Det är väl hur det slutligen upplevs som spelar någon roll. Pixars Wall-E på DVD har lägre upplösning än nästan alla spel idag, men ser ändå bättre ut än allt i spelväg.
Med den ständiga produktifiering av bedömningarna av vad som är ett bra spel och fokuseringen på enkla maskulina teman såsom stora – underförstått coola – vapen och högteknologiska machomän så verkar mer och mer leda till ett scenario likt det som lyfts fram av Chris Hecker i Alice Bonasios excellenta artikel Better than film i den mycket trevliga publikationen Escapist Magazine. Han menar där att spel löper en avsevärd risk att landa i en situation där det som produceras kan jämföras med seriealbum. Att även om det finns verk som står ut så är det mesta ganska likriktat och skräddarsytt för en ganska snäv nördpublik. Nu är jag inte den som har något emot nördkultur – tvärt om – men jämför man med film finns där en helt annan bredd. Eller med Chris egna ord: ”I like space marines, but, as I tell my six year old, you can’t eat only candy all the time or you’ll die”. Jag tror personligen att spelmedia är en stor orsak till att just detta sker.
Ibland blir det bara för mycket. Detta är inte underhållning.
Recensionerna och artiklarna handlar mer om produkten spel, och när någon recenserar spelet utifrån en annan synvinkel som exempelvis när Tove Bengtsson i SvD sänkte betyget på God of War 3 på grund av dess sexistiska och hemska kvinnosyn samt dess brutalitet så blev det ramaskri bland många spelare. Dessutom är det anmärkningsvärt att hon var i stort sett den enda som lyfte detta faktum bland världens spelrecensenter. Inte ens vid en direkt fråga verkar exempelvis Gamereactor se det som ett problem. Något liknande hände när Sam Sundberg recenserade Gears of War 2 i samma publikation som Tove och gav det en tvåa i betyg på grund av dess ytliga och barnsliga machoframtoning. Även jag själv reagerade på recensionen och ogillade den. Nu i efterhand vill jag dock ge en eloge och ursäkt till Sam för att han vågade skriva som han gjorde och jag måste säga att hans förhållandevis korta recension är troligtvis en av de bättre recensionerna av det spelet. Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.
Tillbaka till Alan Wake. Hur skall då detta, och alla andra, spel bedömmas? Ser man på spelet ur ett produktperspektiv landar man någonstans där Eurogamer.net eller Gamereactors recensioner landat. Läser man texterna handlar de mest om de tekniska detaljerna. Hur spelets stridsystem är uppbyggt och fungerar, kontrollens beskaffenhet och en teknisk nedbrytning av berättelsen och hur den bild de hade av spelet innan inte införlivas. Visst, det är helt ok att inte gilla ett spel, men det är lite tråkigt när recensionerna mer blir produktrecensioner än innehållsrecensioner, även om jag naturligtvis vill att en recension även innehåller ord om spelets tekniska kvalitéer. Men i slutändan är det ändå upplevelsen som räknas.
En mer givande och intelligent upplevelse.
Så nu sitter jag här med ett spel som jag personligen inte haft en spelupplevelse tidigare som liknar den, trots att så mycket i spelet är bekant mark. Ett spel som utan tvekan jag har en upplevelse av som var starkare än allt jag spelat som släpptes under 2009, inklusive Uncharted 2, och som toppar det mesta i år. Ett spel som fått mig att tänka och fundera på ett sätt jag inte gjort sedan Bioshocks bästa stunder. Ett spel som också har ett helt nyskapande och fantastiskt stridssystem. Ett spel där att bara gå omkring på en diner eller polisstation i fullt dagsljus och bara vara är en upplevelse. Ett spel med den där lilla extra magiska känslan, men som har några minimala tekniska skavanker, lite låg fiendevariation och är ganska linjärt. Vad skall man välja att gå på? Punktlistan på några mindre lyckade funktioner och detaljer eller hur upplevelsen lämnar mig totalt hänförd, intellektuellt stimulerad och extremt hungrig efter mer.
Finns det ens ett val?
7 The Lovely Bones
Efter ett faktiskt ganska lyckat föredrag bestämde jag och min fru oss för att gå på bio ikväll. Så nu kom jag precis ut från biografen från att ha sett Peter Jackson senaste film The Lovely Bones (”Flickan från ovan” i Sverige).
Oj, vilken fin film! Så vacker, så oväntad men inte ansträngd, så gripande och så tänkvärd. Kan inte nog rekommendera den. Vet egentligen inte vad jag skall skriva om den, mer än att jag blev väldigt berörd och tycker det egentligen var en perfekt film för Jackson att ge sig på efter sin mastodonttriologi. Något jordnära (eller kanske inte…) och mänskligt, men ändå som är en visuell fest för ögonen.
Om du kan tänka dig att bli berörd av en film så rekommenderar jag dig att se den.
J 3 Nu bär det av till Göteborg
Sitter här på kvällen och förbereder det sista. Imorgon åker jag till göteborg och fotomässan, där jag skall hålla ett föredrag på en scen och grejer för Canons räkning. Eller snarare som en representant för mitt jobb, men i Canons regi. Blir spännande, men också rätt så nervöst. Finns risk för vibrerande ben och darrande röst liksom. Kommer prata om filmning med digitala systemkameror.
Önska mig gärna lite good luck. 
Update: Hjälp nu blev jag nervös. Det är på stora scenen jag skall vara. Yikes! Men det skall nog gå bra…heh…*gulp*…
1 Avatar i IMAX 3D…ojojoj!
Var precis på en IMAX 3D föreställning av Avatar här i Hong Kong. Ojojoj. Fett! IMAX innebär mycket större bild och är oftast gigantiska dukar. Så även i det här fallet. Var riktigt häftigt och svindlande att se filmen på detta vis. Var ju för övrigt mer bild rent generellt då IMAX är ett högre bildformat än vanlig bio. Har tidigare sett filmen på Rigoletto i Stockholm och det gick inte av för hackor, men det här var något extra. Sen själva känslan av att sitta högst upp i ett höghus så man får svindel i en av rulltrapporna ner skadar ju inte heller.
Notera storleken på människorna längst ner i förhållande till duken.
Tyvärr fanns det bara plats ute på ena kanten, men det gick väldigt bra ändå.
1 Bild och film från Hong Kong
Hong Kong Harbour
Idag när ni låg och sov har jag vandrat omkring i Hong Kong och mini-turistat lite. För att ändå hålla lite spel-tema på det här inlägget så postar jag två riktigt dåliga bilder tagna med iPhone från en butik jag var inne i. Ganska bra spelpriser måste jag säga (en hong kong dollar är nästan exakt en svensk krona), och Mass Effect 2 för 330 spänn är ju inte illa. Dock rapporterar frugan hemifrån att hon nu hämtat ut mitt europeiska exemplar. Yay!
Lutar däremot lite åt att köpa Assassin’s Creed 2. Den verkar vara regionsfri enligt internätet om man får tag i NTSC-versionen (vilket jag har för mig det var de hade).
Mass Effect 2 i asiatisk version. Regionsfri dock.
En suddig bild med Final Fantasy XII. 650 spänn skulle de ha för det. Yikes!
Ikväll (ligger massa timmar före er) var jag ute och filmade lite också med systemkameran. Blev ganska skakigt då jag hade en lite för zoomad lins på kameran och inget stativ, men håll till godo. Bara att ladda ner.
Hong Kong by night (QuickTime, 40 MB)
Härligt att nästan alla butiker har öppet även när klockan är över 21. Men det kan ha att göra med vilken gata och distrikt man befinner sig på.
Spel har mer potential enligt mig, men samtidigt är det rätt svårt att jämföra. Å ena sidan har film övertag när det kommer till skådespeleri och manus — två väldigt viktiga ingredienser i en berättande upplevelse. Men å andra sidan har spel större möjligheter till att skapa en värld med atmosfär, samt en starkare relation både till omgivningar och karaktärer. Det är väldigt svårt att bygga upp samma relation till en filmvärld på bara 90 minuter, som vi etablerar för till exempel Rapture under loppet av flera timmar.
När spelmanus skrivs av författare som förstår skillnaderna mellan berättandet i spel och film, och när tekniken kommit så långt att skådespeleriet i spel kan plocka upp små detaljer i kroppsspråk och ansiktsuttryck (LA Noir), då kommer spel ha all utrustning som behövs för att kunna gå om film även på de kvarvarande områdena.
Även jag har haft många spelupplevelser som vida överträffat det mesta jag sett på film. Jag tror, precis som det ni redan varit inne på, att spelens förmåga till inlevelse och eget agerande, gör det till det i längden överlägsna mediet för att berätta historier. Detta gäller oavsett om dessa historier är förplanerade (manusförfattade), eller av ”emergent” varianten (där historien skapas dynamiskt genom spelarens interagerande med världen.)
Små detaljer som ansikten och kroppsspråk var ju helt fantastiska i t.ex. Enslaved. Jag har ännu inte sett LA Noir, men jag förutser en snar framtid där allt sådant har gått så långt teknologiskt att vi inte längre kan särskilja det från en filmisk upplevelse.
Oskar Källner bloggade nyligen: Castlevania – Skuggornas mästare är besegrade
Jag reagerade på en sak, där jag tyckte att ditt resonemang brast lite: antagandet att King’s Speech, genom sina många Oscars, på något sätt automatiskt skulle kunna antas representera filmmediet som konstform. Jag håller inte med, utan jag tror att det är väldigt viktigt att skilja mellan ”bra film” och ”konstnärlig film”. De kan givetvis sammanfalla, och det är då de riktiga klassikerna föds, men jag tycker att många Oscars är en starkare indikator på att en film är ”bra” än ”konstnärlig”. Mig veterligen är Titanic och Sagan om Konungens Återkomst de filmer som fått flest Oscars genom tiderna, och jag skulle aldrig kalla någon av dem för särskilt konstnärliga; däremot, riktigt bra. Exemplet med King’s Speech blir således inte lika slående som det hade kunnat bli om det var en film som faktiskt ansåg vara ”konstnärlig”. Nu har jag själv inte sett filmen, men utifrån din beskrivning av den så verkar den hamna i kategorin bra film snarare än konstnärlig sådan.
@Källner: Jag vet inte om jag skulle säga att spelmediet är det ”överlägsna” mediet för att berätta historier. Snarare är det ett annat sorts historieberättande, som berättar en annan sorts historier, som har potentialen att vara lika bra som de historier som berättas i film eller i böcker.
Värt att ha i åtanke är ju att filmupplevelser inte nödvändigtvis behöver vara 90 minuter. Dels kan de komma i serieform (”mediet” representeras ju oftast, ganska felaktigt, bara av det som visas på bioduken), och dels kan filmerna delas upp i mindre, mer lättillgängliga delar (typ Sagan om Ringen).