Så var det äntligen dags att utse årets fem bästa spel! Jag kommer nu under de närmaste fem dagarna lista just de spel som jag själv anser är årets fem bästa. Det är således en subjektiv lista, med det främsta kriteriet för att hamna på listan är hur bra totalupplevelsen är. Så ett spel kan ha en fantastisk grafik och kontroll men ändå missa listan därför att totalupplevelsen inte var bra nog. Upplevelsen är således större än direkta produktmässiga kvalitéer. Men nog om det, för det är dags att presentera årets femte bästa spel!

Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Släpptes: 9:e mars

Ett tåg rusar genom landskapet. Med på tåget finns en person som jag inte känner sen tidigare. Men ändå anar jag något speciellt. Hon kallar sig för Lightning, och kommer bli en av mina favoritrollfigurer någonsin. Men det vet jag inte vid detta tillfälle. Då är det främst den underbart vackra miljön som fångar mitt intresse.

Kort därefter når jag en sjö som kristalliserats mitt i vad som närmast kan beskrivas som en storm. Det är fantastiskt vackert och min haka är vid detta tillfälle fast planeterad på golvet.

Men inte bara det visuella imponerar. Ju längre jag kommer in i spelet desto mer inser jag hur fantastiskt bra stridsystemet är. Här är det inte minitiöst micromanagement som behövs utan istället ett väl uttänkt övergripande strategi kombinerat med närvaro i stunden och att snabbt reagera och anpassa sig till det som händer just nu. Det är väldigt tillfredsställande. Samtidigt akompanjeras de imponerande striderna av fantastisk stridsmusik.

Det som ändå gör att Final Fantasy XIII placerar sig så här bra på listan är dock inte i dessa mycket fina detaljer, utan hur det hela kommer samman i en historia med alltid en liten överraskning på lur. Varje karaktär man möter bär på ett mysterie som sakta med säkert nystas upp, ofta med oväntade vändningar och nya mysterier redo att nystas upp och fogas samman med det andra man vet.

När det visuella är så bländande vackert, striderna så roliga och storyn svetsar samman allt så gör det mindre att rollfigurerna ständigt gör psykoanalys på sig själva och inser att det de tidigare insåg var något de gjorde bara för att fly smärtan var något de insåg bara för att ytterligare kunna fly ifrån smärtan (pust!). För då spelets starka teman av att förlåta sig själv och andra är så viktiga och fint levererade blir sådana detaljer blir något man sätter upp som japansk känslomässig övertydlighet och sedan bara njuter av resten.

För njuter, det gör jag, och därför blir Final Fantasy XIII mitt femte bästa spel i år.

Nästan, men ändå inte…

Ett spel var bra, och gav mig stor underhållning och bjöd på flera enormt speldesignmässigt snygga nyheter och grepp, det var bara inte tillräckligt bra för att komma in här på listan. Jag känner dock ändå att det förtjänar att nämnas, då det lätt glöms bort. Spelet är Splinter Cell: Conviction.

Med hjälp av en nyskapande och fantastiskt rolig cover-mekanism och smart belöningsystem var det en fröjd att lägga sitt spelande på en mer strategisk nivå än mer flinkt tumvridande. Storyn presenterades på ett smart sätt genom projektioner i världen istället för de mer vanliga mellansekvenserna, och det blev speciellt effektivt när huvudpersonen Sams känslor projicerades på väggarna som ord.

Spelet var även väldigt snyggt, om än med lite låg upplösning. Speciellt utomhusmiljöerna, som när man går genom ett Washington efter en viss händelse. Nu är jag dock lite partisk när det gäller skuggorna i spelet, då det använder sig av en teknik delvis baserad på ett paper jag skrev för en grafikteknisk journal, men spelets skuggmodell är riktigt imponerande. Inte likt Alan Wake, men riktigt snyggt är det ändå. Vissa rollfigurer var dock gräsliga i hur de såg ut, men huvudpersonen Sam Fisher var dock riktigt snyggt gjort.

Det är dock ett spel som är över aningens för tidigt, även om ett robust tvåspelarläge finns. Dessutom så blir det snabbt irriterande att fienderna pratar så fruktansvärt mycket hela tiden, avslutandes varenda mening med ”Fisher”. I övrigt är dock röstskådespelet top-notch. Spelet är alltså bra, men når inte hela vägen fram.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 5:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.

Mass Effect 2

Utvecklare: Bioware
Utgivare: EA
Släpptes: 28 januari

När det gäller rollspel finns det på det stora hela två skolor. Dels finns det de som ser rollspel som en genre som definieras av sin mekanik och hur den följer mer eller mindre de spelsystem som etablerats av vanliga penna och pappersrollspel. Den andra skolan är de som mer ser rollspel som något där man spelar en roll och ens beslut formar hur ens äventyr tar sig an med konsekvenser beroende på de val man gör, och hur spelmekaniken är utformad har mindre betydelse. Själv hör jag till den senare skolan, och väger just valen och konsekvenserna högre än spelmekaniken, och har således inte några problem med förändringar i denna.

Därmed är valet av årets rollspel nästan löjligt enkelt. Det finns bara ett spel som på ovanstående premisser blåser både sockarna och hatten av mig som spelare. Det är det helt fantastiska Mass Effect 2.

Förbättrat på i stort sett varenda punkt ifrån föregångaren och så finslipad i sin spelmekanik att jag ställer mig frågande vilket jag tycker är en roligare shooter: Gears of War eller detta. För med just rollspelsinslagen och de biotiska krafterna man kan tillämpa så är skjutandet väldigt dynamiskt och varierat.

Men det är detaljer. För det som lyfter Mass Effect 2 över all konkurrens är just rollspelandet. Hur valen man gör får konsekvens, inte bara i detta spelet utan in i framtiden till Mass Effect 3. Därmed känns varje val viktigt och varje beslut måste vägas mellan vad som är bra för stunden och vad som är nyttigt på lång sikt. Samtidigt måste jag väger in hur just min Shepards personlighet är utformad. Hon kan ju inte gå emot sin natur allt för mycket. Tillsammans får man en spelupplevelse vars motsvarighet inte finns att hitta någon annan stans än hos Bioware.

Så valet var lätt. Årets rollspel är utan tvekan Mass Effect 2.

Runner-up: Final Fantasy XIII

Det är oerhört vackert, det är ljuv musik och det är svultsigt som få spel. De linjära momenten tilltalade mig också mycket, så det finns helt enkelt inte så mycket att klaga på, utöver kanske den extrema övertydligheten i känslor då kanske.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets rollspel’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Årets ljud: Battlefield: Bad Company 2

Utvecklare: DICE
Utgivare: EA
Släpptes: 4:e mars

Våra svenska DICE har länge varit kungar på ljud och i Bad Company 2 så fortsätter de brilljera. Vapenljuden är som vanligt perfekta med hårt smatter och tyngd. Explosioner och ja, allt är i stort sett flawless. Men det är inte allt.

När många andra utvecklare bara spelar upp ljud och mixar dem så jobbar DICE lite som man jobbar med bild och olika exponeringar när det kommer till ljud. De har helt enkelt high-dynamic range även på ljudet, och anpassar sedan ”exponeringen” av ljudet så att det blir en jämn och fin ljudmix. Är det en stor explosion som går av precis jämte örat så hör du inte den lilla gräshoppan som lurar i gräset. Men när det blir lugnt och du ligger och lurar med ditt snipergevär då anpassar sig hörseln efter vad för ljud som finns och du mycket riktigt plockar upp den lille gynnarens små ljud.

Lägg till det massa bra effekter som öronpip och lågpassfiltrering och ljudbilden blir inget annat än lysande.

Årets originalmusik: Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square-Enix
Utgivare: Square-Enix
Släpptes: 9:e mars

Final Fantasy har alltid varit kända för sin musik, och de gör oss inte besvikna den här gången heller. Det är orkestralt blandat med syntetiskt och när det är som bäst är det mycket vackert. Blandat i fin kompott där även lite sång får plats. Det passar spelet perfekt och det är inte utan att man blir lite halvmjuk i hjärtat ibland. Själva stridsmusiken är också något alldeles extra. Att man kan höra samma låt om och om igen utan att tröttna på den utan istället uppskatta den är verkligen en bedrift, och jag tycker den är osedvanligt bra i jämförelse med många andra JRPG jag spelat.

Kort och gott, riktigt bra musik till ett bra spel.

Bubblare: Årets soundtrack: Alan Wake

Som en liten bubblare dyker även Alan Wake upp med årets soundtrack. Med ett perfekt urval av låtar att avsluta varje episod samt det sköna orginalspåret The Poet and the Muse är det en fräsh och modern fläkt in i spelvärlden.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Det ena temat efter det andra har avhandlats – att förlåta sig själv och andra, ånger över osagda känslor, hur man går vidare efter att ha förlora allt. You name it! Och ännu vet man inte riktigt vartåt det barkar. Det är spännande, och saker som måste sägas har ännu inte blivit sagda. Jag älskar när spel är såhär! Och det tar till synes aldrig slut! Finns alltid en twist eller en vändning kring nästa krök. Allt packeterat i en mastodontförpackning. Vägen ner till Pulse var verkligen ett bra exempel på detta.

Nu är jag då på Gran Pulse och det är alltså nu spelet skall öppna upp, enligt rykten. Det är med viss bävan jag går ut i det där. För personligen gillar jag linjäriteten. Jag gillar att det finns en väg att gå som är bra balanserad mellan strid, njuta av miljöer och mellansekvenser. Väl avvägt för att bossen skall vara en lagom utmaning, men inte för mycket heller.

Men hur mycket grinding kommer behövas här på Pulse för att klara sig vidare? Hittils har spelet inte på något sätt varit omöjligt. Lite prövande, ibland, javisst. Var flera gånger på en viss specifik boss i kapitel tio som jag döden dog. Men det kändes aldrig övermäktigt. Istället kände man sig sporrad att försöka igen. Hur blir det nu?

För jag vill ju veta mer hur det går. Jag vill se vem som överlever, vem som offrar sig och vem som kanske sviker. Jag vill fälla en liten tår till japansk övertydlig smörighet. Jag vill veta mer om häftiga Lightning, söta Vanille, coola Sazh och mysteriska Fang. Feta monster och uppgraderingar i all ära och stridssystemet är fantastiskt, men jag vill möta slutet utan trötthet på det. Betyder Gran Pulse att jag nu måste grinda? Jag kommer svaret på den frågan ganska snart, men oj jag bävar för svaret…

Så nu ställs frågan: Hur skall jag klara att vänta på Mass Effect 3 utan att kolla på en enda trailer?

Förlåt om jag nu förstörde någons framtida cinematiska life-changer.

]]> http://spel.malmer.nu/2010/03/undvika-spoilers/feed/ 11 http://spel.malmer.nu/2010/03/frusna-konsolhander/ http://spel.malmer.nu/2010/03/frusna-konsolhander/#comments Sun, 28 Mar 2010 22:18:46 +0000 Spel-Malmer http://spel.malmer.nu/?p=783 Idag var min kära fru iväg och åt tacospaj hos några väninnor så jag passade på att spela underbara Final Fantasy XIII i massa timmar. Gisses vad de håller på med psykoanalys av sig själva i det spelet! Liksom ”nu när allt detta har hänt så inser jag hur jag bara gjort allt detta för att fly smärtan”, följt av lite explosioner, skador och prövingar och sedan en ny insikt sisådär tio minuter senare: ”nu inser jag att det jag förut insåg var bara något jag ville inse för att fly smärtan”. Ok, inte riktigt så, men inte långt ifrån. Överdrivet och lite fånigt kanske, men det är ändå på något konstigt sätt fantastiskt bra. Kan inte förstå varför, men det är det. Kanske är det budskapet att förlåtelse är något man inte kan förtjäna utan måste tas emot som slår an en sträng i mig. Inser mer och mer hur jag verkligen gillar detta spelet.

Är kärleken blind i detta fallet?

Hursomhelst, vid hustruns återvändande och spelet stängdes av insåg jag hur fruktansvärt kalla mina händer var. Behovet av värmeslingor i handkontrollen blev helt plötsligt uppenbart. Så vore inte det fantastiskt? En liten tillsats, kanske ett tight fodral till kontrollen, med eluppvärmda slingor i. Allt för att låta långa gamingsessioner bli mindre frusna. Det skulle naturligtvis kräva en sladd så inte strömmen i handkontrollen tar slut, men om det följer med en lång USB-sladd så är det löst åtminstone för PS3. Ett annat alternativ skulle vara att bara ta på sig sådana där handskar utan fingertoppar. Fast det får vara med bra grepp. En ullvante är ju inte direkt optimalt för precis spelkontroll.

För att ta en paus i spelandet och lägga ifrån sig handkontrollen ett tag är ju helt otänkbart!

Kände mig lite kreativ såhär i slutet av söndagen, så jag satte mig och gjorde lite pillande med logotypen/titeln på min blogg. Så efter en hel del friläggning och minimalt med kodande så slumpar den nu fram vilken logotyp den skall visa överst på sidan. Eller snarare, logotypen är den samme, men karaktären jämte varierar. Än så länge har jag lagt in nio olika spelmotiv, däribland från kända spel såsom Halo, Final Fantasy XIII och Bioshock.

Blev lite roligare så tycker jag.

Dessutom måste jag bara nämna att efter dagens session i Final Fantasy XIII så känns det verkligen som om det är det vackraste spelet jag spelat sedan 2008 års Prince of Persia. Underbar art direction där allting känns annorlunda men ändå familjärt, som en saga nästan, eller varför inte: Som en fantasi.

Uppdatering:

La till ytterligare en tionde figur nu – Legion från Mass Effect 2 – vilket gör det totala antalet till tio. För att se vilka de andra nio är klicka vidare in i inlägget eller börja ladda om sidan som en galning. Som Peter kommenterade om i en kommentar så kommer också galleriet av karaktärer fyllas på kontinuerligt så att man ofta får en ny logo att titta på.

Hittils finns följande karaktärer:

Big Daddy (Bioshock)
Little Sister (Bioshock 2)
Lightning (Final Fantasy XIII)
Vanille (Final Fantasy XIII)
Master Chief (Halo 3)
Sigmund (Infinite Undiscovery)
Prince & Elika (Prince of Persia)
Mech (Mass Effect 2)
Weighted Companion Cube (Portal)
Legion (Mass Effect 2)

Hursomhelst. Spelar alltså AC2 nu. Och det kommer nog ta ett tag att komma igenom. Säkert halva mars. Sen har jag Bioshock 2 som jag nu verkligen ser fram emot efter blog-em-ups fina artikel. Hoppade dock över andra hälften då jag inte vill riskera att spoilas i inödan. So far so good. Men imorgon släpps Battlefield: Bad Company 2, som jag har förbokat för en billig penning, och det skall därmed också läggas i kön med spel att spelas.

Ja sedan så släpps ju även Final Fantasy XIII, som jag kanske inte köper vid releasen, men så småningom är det ett spel jag vill lira också. Sommarspel kanske? Nästan samtidigt släpps även ett annat JRPG med namnet Resonance of Fate. Ser ut att göra ganska många saker på ett nytt sätt och kanske är en fräsh fläkt, så det kan vara intressant. Inte för att jag tror det når upp i Lost Odysseys nivåer dock. Rent emotionellt tror jag inte FFXIII gör det heller. Sedan har vi författaren Alan Wake som skall virra runt i en kuststad nu i vår, vilket säkert kommer krocka med Splinter Cell: Conviction som jag också förhandsbokat. HJÄLP, men oj så mycket roligt!

Men före allt detta skall jag på inspelning imorgon. Reklamfilm för Comviq. Skall frysa rumpan av mig under S:t Eriksbron. Min uppgift, om någon undrar, är att sköta massa tekniska detaljer kring kameran (en Canon EOS 7D som vi byggt om med filmoptiksfattning) och med hjälp av mjukvara jag skrivit få ut okomprimerad video ur den lille rackaren. Tyvärr har jag lyckats med konststycket att tappa inte en utan TVÅ mössor på tunnelbanan så jag får klara mig med luvan på jackan, för att sedan kila iväg och köpa en någonstans.

Hong Kong Harbour

Idag när ni låg och sov har jag vandrat omkring i Hong Kong och mini-turistat lite. För att ändå hålla lite spel-tema på det här inlägget så postar jag två riktigt dåliga bilder tagna med iPhone från en butik jag var inne i. Ganska bra spelpriser måste jag säga (en hong kong dollar är nästan exakt en svensk krona), och Mass Effect 2 för 330 spänn är ju inte illa. Dock rapporterar frugan hemifrån att hon nu hämtat ut mitt europeiska exemplar. Yay!

Lutar däremot lite åt att köpa Assassin’s Creed 2. Den verkar vara regionsfri enligt internätet om man får tag i NTSC-versionen (vilket jag har för mig det var de hade).

Mass Effect 2 i asiatisk version. Regionsfri dock.

En suddig bild med Final Fantasy XII. 650 spänn skulle de ha för det. Yikes!

Ikväll (ligger massa timmar före er) var jag ute och filmade lite också med systemkameran. Blev ganska skakigt då jag hade en lite för zoomad lins på kameran och inget stativ, men håll till godo. Bara att ladda ner.

Hong Kong by night (QuickTime, 40 MB)

Härligt att nästan alla butiker har öppet även när klockan är över 21. Men det kan ha att göra med vilken gata och distrikt man befinner sig på.

Januari

Känns konstigt att säga det, men januari känns som den största spelmånaden på hela 2010 för min del. Detta av den enkla anledningen att ett spel jag är så hypad över att jag spricker släpps. Spelet jag förväntar mig skall bli det bästa spelet jag spelat, givet hur fantastiskt föregångaren är. Och nej, jag pratar inte om German Truck Simulator (13 jan). Jag pratar om spelvärldens The Empire Strikes Back: Jag pratar om Mass Effect 2 (28 jan). Med en i det närmaste episk rollista för oss sci-fi aficionadon och ett radikalt förbättrat stridsystem, härlig grafik och stabil frame-rate så tror jag game of the year 2010 släpps i första månaden. Nu kommer det – som tidig release – naturligtvis glömmas bort i förmån för spel som släpps i november då sådana listor görs, men det lutar verkligen åt succé för min egen del. Japps, nu har jag verkligen laddat upp hype-mätaren för en ordentlig besvikelse. Men med ett sådant första spel, hur skulle det kunna gå fel?

Världens största LED-ficklampa. Episkt.

Övriga januarispel må vara bra, men blir inget köp. Bayonetta (8 jan) har ju fått bra kritik och så (10/10 i senaste Level), men det är inte min spelstil, så det får vara. Darksiders (7 jan) släpps i samma veva men känns inte heller så aktuellt för min del. Sen finns det Dark Void (15 jan), som väl ser ok ut, som tävlar mot en ny svängom i Army of Two (15 jan). Inget av dessa tre spel känns som något för mig.

Februari

Nu börjar det göra ont. För jag kommer garanterat spela Mass Effect 2 hela februari och då missa en rad spel som känns spännande. Man får helt enkelt skaffa dem när det är lite lugnare på spelfronten. I slutet av månaden släpps dock Splinter Cell: Conviction (26 feb), vilket jag har förbokat mycket förmånligt på gamestop (1 krona plus två billiga spel). Vet inte hur mycket jag behöver säga om det mer än att joystiq kallar det för Badass: The game. Ser mycket lovande ut. Är det skräp så fick jag det i alla fall billigt.

Vad är det då jag kommer missa i februari och som – om de är bra – hamnar på listan över spel att köpa sen? Självklart så lockar en tur ner till rapture igen med Bioshock 2 (9 feb). Det som oroar lite här är att det är en annan studio än den som låg bakom det första spelet. Dock skall speldesignern från förra spelet, Ken Levine, åtminstone delvis har ett finger med i spelet. Dessutom, multiplayer i Bioshock. Vem vill ha det?

En annan höjdare på radarn är Aliens vs. Predator (19 feb), ett spel som jag inte kan göra annat än att hålla med xboxflickans bror Nikke om: Det ser bättre och bättre ut ju mer man får veta om det. Ta bara en titt på senaste trailern på gametrailers.com. Bara det att det har fokus på Weyland-Yutani corporation gör ju att man blir lite svettig och får högre puls. För min del kunde de dock gärna skippat Predatorn, men jag antar att han/hon/det ger lite extra krydda i spelet.

I övrigt släpps Dante’s Inferno (12 feb). Bara att hålla sig undan om man skall gå efter demot.

Mars

Nu börjar det bli lite mer fuzzy med datum i spelreleaserna. Men även här finns en rad spel med fast datum och stor vikt. Den största releasen den här månaden är troligtvis Final Fantasy XIII (9 mars). Frågan är bara om man vågar köpa det när det finns så mycket annat att spela. Det lär ju vara bra för plånboken att sitta med ett spel i de närmsta två-tre månaderna, men lite variation skadar ju inte heller. Man skulle å andra sidan kunna ha FF13 som ett spel man studsar fram och tillbaka från. Hursomhelst blir det nog ett spel jag skaffar mig i april.

Anledningen till det är troligtvis Battlefield: Bad Company 2 (4 mars). Jag köpte ettan på rea och verkligen älskade single-player kampanjen så det blev att förhandsboka även detta spel på förmånsaktigt gamestoperbjudande. Jag brukar ofta ogilla fordonsdelen i spel, men helikoptersekvensen i det spelet var helt fantastisk och jag har laddat upp den banan och kört flera gånger bara för just den grymma känslan. I övrigt var det ett rolig shooter med bra kontrol och fantastiskt ljud. Av tvåan har de hittils bara visat upp multiplayerläget som ser mycket bra ut, men jag har även denna gång stora förväntningar på single-player delen.

Hittade boken i min frus föräldrahem. Ser läskigt likt ut första Bad Company marknadsföringen.

I slutet av mars släpps helsvenska Just Cause 2 (26 mars), ett spel som jag tror kommer hamna lite i skymundan. Det ser dock bra ut, men blir nog inget för mig.

Övrigt

Andra spel som ser intressanta ut, men som inte har fast datum är Tri-Ace Resonance of Fate som utmanar självaste Final Fantasy XIII. Kommer troligtvis inte upp i samma försäljningssiffror, men till skillnad från sin konkurrent verkar den här pröva lite nya grepp för jrpg såsom att man äntligen verkar kunna spara när som helst och ett helt unikt stridssystem. Ser för övrigt väldigt bra ut.

I samband med nya filmen släpps i maj även en ny del i Prince of Persia-serien. Tyvärr så blir det inte en fortsättning på 2008 års reboot av franchiset utan istället en återgång till Sands of Time triologin med ett ”mellanspel” som utspelar sig mellan första och andra spelet. Många jublar nog, men synd tycker jag då den grafiska stilen, tempot, storyn och egentligen det mesta i senaste Prince of Persia var fantastiskt. Speciellt i DLC epilogen så gjorde de saker och ting riktigt intressanta med långa sekvenser med platformande. Gällde att ha tungan rätt i mun. Får dock hoppas att The Forgotten Sands blir bra.