-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
4 Lyckligt ovetande: Varför God of War?
Jag har inte spelat God of War. Men efter att idag ha spelat det supertrista demot av Dante’s Inferno kan jag inte förstå hur God of War 3 kan vara så hypat. Vad jag förstått så skall Dante’s Inferno vara en karbonkopia av God of War 3. Och om inte Dante’s Inferno blir väldigt mycket bättre snabbt så kan jag inte förstå hur denna spelsort kan vara så efterlängtad. Hur mycket bättre kan man göra det? Dante’s Inferno hade responsiv kontrol och mjuk skärmuppdatering och helt ok animationer. Aldrig kändes det särskilt dåligt utfört annat än rent grafiskt (då främst miljöerna ser hemskt dåliga ut).
Men det var helt fruktansvärt tråkigt. Det kändes fjantigt och framför allt ostigt. Allt skulle vara så pampigt att det blev löjligt när det inte var det. Ungefär samma intryck får jag av God of War. Ett spel som tar sig själv på för stort allvar.
Så vad är det God of War gör som är skillnaden mot Dante’s Inferno som alla verkar gilla? Det verkar ju inte heller ha stämingen och det lite mer känslomässiga djupet från det tjusiga Heavenly Sword som jag faktiskt tyckte ganska mycket om. Säkert har jag fel, men God of War 3 känns totalt ointressant.
Jag kan bara nämna varför jag tycker God of War är så grymt bra. Dels är det ju den redan nämnda otroligt resonsiva spelkontrollen. Den är enkel att börja med, men har också ett väldigt djup, för den som vill utforska det.
Sedan är det bossstriderna som inte bara är magnifika, utan också kräver en del hjärna. Precis som i ett bra Final Fantasy så har varje boss sina styrkor och svagheter, och man måste växla taktik för att inte få stryk.
Slutligen, och detta är det viktigate för mig, så är storyn intressant. De har tagit den grekiska mytologin och lekt vilt med den, på ett väldigt roligt och kreativit sätt. I alla fall om man kan sin mytologi.
Man får möta (och ofta slå ihjäl) många kända mytologiska personer.
Kratos är också en otroligt brutal, men överraskande intressant, huvudkaraktär. Han slits mellan å ena sidan sitt djupa hat och längtan efter hämnd, och å andra sidan en desperat längtan efter att finna någon slags frid och att få glömma, få fly från allt det onda han gjort. Karaktärer med sådan inre slitningar är alltid intressanta.
Baka dessutom in en järnvilja som aldrig, inte ens i ansiktet på självaste helvetet, ger upp. Så har du ett vinnande koncept. 
Jag har skrivit några rader till om det på min blogg om du är nyfiken.
/Oskar
Grymt kul illustration föresten.
Nu har jag föresten också tagit ner demot på Dante´s Inferno och jag håller med dig i din bedömning. Det blixtrar mycket, och de har nästan kopierat God of Wars stridskontroller och spelmekanik rakt av, men det är bara för mycket… och ganska tråkigt.
Ett av problemen är med Dante. Han känns som en parodi på sig själv. Vad är det för töntig tatuering han har över hela bröstet? Och medan Kratos röstskådespelare gör ett fantastiskt jobb, så är Dante en dussinröst.
Sedan är det bossarna. Extremt lätta. Bara att ducka/blocka och slå. Ingen tanke alls bakom.
Så har vi musiken. Ingen riktig känsla. Bombastiskt när det borde vara creepy.
Och slutligen är själva storyn utan riktigt mål. Man får ingen emotionell koppling till vare sig Dante eller hans Beatrice, så man bryr sig ärligt inte ett skit om vad som händer dem. Inte heller vet man riktigt vart Dante ska ta vägen, eller varför. Det finns inget drive i historien. Och då känns den inte meningsfull.
Synd, för Den gudomliga komedin är egentligen ett fantastiskt litterärt verk. Man kunde göra något riktigt intressant av det.
Men kanske är det riktiga spelet bättre!? (eller inte.) Jag testade demon av Bayonetta för någon vecka sedan, och jag verkligen hatade det. Ändå påstås det ju att själva spelet är mycket bättre än demon och det har fått en hel del bra recensioner. 10/10 på gameplayer.se och 9/10 på gamereactor.se
(Att Bayonetta sedan verkar vara extremt sexistiskt är en annan fråga.
)
Oskar Källners senaste blog: Spel jag klarade under 2009
Nu har jag kört igenom GoW 3.
Och det var faktiskt för brutalt för mig. Intressant. Det är faktiskt första gången jag blivit illa berörd av ett dataspel. Men det känns som att gränsen är nådd när man får misshandla ihjäl folk.
Trist…
Oskar Källner bloggade nyligen: Längtan