-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
17 Årets besvikelse och överraskning
Så var det dags att dra igång den allra första delen av årets spel-utnämningarna. Varje dag fram till julafton kommer ett eller flera spel och spelrelaterade vinnare utses av svenska spelbloggar i en för dagen given kategori. Först ut är två utnämnningar. Dels en besvikelse – ett spel jag hoppades mycket på men som inte levererade nog – och dels årets överraskning – ett spel jag var lite tveksam inför men som överraskade mig med att vara bättre än jag väntat. Men nog om det. Let’s get this show on the road!
Årets besvikelse: Enslaved: Odyssey to the West
Utvecklare: Ninja Theory
Utgivare: Namco Bandai
Släpptes: 8:e oktober
Det skulle bli spelberättelsen som skulle få alla andra spelberättelser att skämmas. Åtminstone skulle det visa att spel kan ha ett starkt narrativ och djupa karaktärer som får en att bry sig. Det såg lovande ut också. Med Heavenly Sword-utvecklaren Ninja Theory bakom sig fanns potentialen helt klart där. Det är svårt att glömma karaktärer som Nariko och Kai. Förväntan var därmed ganska hög. Skärmavbildningarna som gavs ut initialt såg också riktigt spännande ut, med ett postapokalyptiskt New York där naturen tagit över och lämnat allt i en härlig, nästan skimrande, grönska.
Men så väl blev det aldrig. När spelet väl kom så satte de första kapitlen upp en premiss som var väldigt intressant men som ju mer spelet fortskred fick mindre och mindre roll och slutligen kändes allt som om man bara fick massa order från spelets kvinnliga protagonist Trip. Där fanns minimalt med fördjupning i karaktärerna och allt som byggdes upp under de första scenerna i spelet fick sitt crescendo i en kort liten scen där ett beslut tas som senare i spelet blir totalt konsekvenslöst.
Inte heller grafiken imponerade någon nämnvärt. I början såg staden spännande ut, men ganska snart blev det klart att samma texturer och tre övermättade färger upprepades gång på gång på gång. Dessutom var det ganska lågupplösta texturer. Men början var ändå riktigt bra. Värre blev det längre fram. Det blev mer av samma färger fast med en liten mer ton av brun, och miljöerna såg sämre och sämre ut och samspelet mellan Trip och spelar alter-egot Monkey mindre och mindre betydelsefullt och fokuserat. Ansiktena och framför allt ögonen var dock riktigt fina.
Därmed inte sagt att spelet var dåligt. Det var bara inte särskilt bra. Det var helt ok, och konstigt nog ett spel som jag ändå kan rekommendera. Men givet premissen och utvecklarens förra spel så misslyckades spelet att leverera både på det narrativa och det visuella planet, vilket var just det som spelet var mest fokuserat på. Jag blev besviken, och kan inte förstå hur detta spel blivit så prisat av många bedömmare. Det är bra, men det är extremt långt ifrån ett mästerverk, och storyn är en av de sämre i år.
Runner up: Halo: Reach.
Förhandstittarna talade om det ultimata Halo med bra historia, snygg grafik med lite mörkare ton än tidigare Halo-spel. Förväntan låg på topp. Istället blev det visserligen ett roligt spel med bra känsla i kontrollen men med en totalt menlös historia där man inte fick någon emotionell investering i någon av rollfigurerna eller vad som hände. Grafiken såg visserligen något bättre ut än tidigare spel, men såvärst mörkare och med mer seriös ton var det inte. Istället kändes det som om varenda förhandstitt man läst där de talade om den mörkare tonen var en rak kalkylering av det pressmaterial som Bungie skickat ut innan. På sina håll, såsom i dagsscenerna i New Alexandria, var även både den tekniska och designmässiga nivån skrämmande låg för ett sådant högbudgetspel. Dålig framerate hjälpte inte heller. Som tur var så var dock spelandet mycket roligt, vilket såklart räddade spelet.
Årets överraskning: Singularity
Utvecklare: Raven Software
Utgivare: Activision
Släpptes: 25:e juni
Raven Software är kända för att göra solida, helt ok, spel men som inte heller sticker ut någon nämnvärt. Singularity hade dock försenats gång på gång, och det var inte lite utav att man rynkade lite på näsan. Det kändes faktiskt mest som ett spel som bara skulle ha en gimmick och sedan inte ha mer än så.
Det jag fick var istället en spännande shooter med riktigt bra kontroll och fantastiska sköna vapen – speciellt rolig var Seekern. Tidsmanupilationen, det som bara skulle vara en gimmick, öppnar upp för riktigt roliga attackkombinationer som även uppmuntrades med hjälp av achievements. Kombinerat med en bra variation och riktigt roliga bossar blev Singularity det första actionspelet på mycket länge jag faktiskt körde igenom två gånger på raken just för att det var så roligt.
Att berättelsen, om än lite träigt berättad med ologiska audiologs, kändes även spännande, och med mystiska meddelanden ritade på väggarna fick man gissa hela vägen till slutet hur det låg till. Miljöerna och grafiken var även riktigt snygg, och att se världen kollapsa runt omkring en när den åldrades i snabbfart var riktigt imponerande. Visst fanns där skavanker som ibland lite lågupplösta texturer och små detaljer, men det var småsaker när resten var förvånansvärt riktigt magnifikt. Inget som vinner några priser dock, men det var fin ljussättning och en stor variation i miljöerna.
Allt som allt blev Singularity det spelet som kom utan större hype och överraskade mig mest under året.
Runner up: Bioshock 2
Det kunde så lätt blivit helt fel. Bioshock var sån fräsh fläkt att uppföljaren, gjord av ett annat team, lätt kunde blivit mer av detsamma och inget mer. Nu blev det mer av detsamma, fast bättre. Spelbarheten var mycket högre och även som storyn inte innehöll det första spelets omskakande plottwist så var tempot här mycket bättre och den övergripande berättelsen mycket starkare och med ett mycket tydligare moment av konsekvens av ens handlingar. Det var inte utan att man blev lite berörd på slutet faktiskt. Mer så än i föregångaren.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets besvikelse och överraskning’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
14 Investering och utdelning
Efter lite Twitterdiskussioner tog Micke på BitGarden initiativet och utmanade den i svenska spelbloggosfären att var för sig skriva ett inlägg på 300 ord givet ett ämne, för att sedan alla publicera det samtidigt. Frågan som ställdes var kort och gott: ”Vad gör att du knyter an till karaktärerna i ett spel?” Det här är mitt inlägg i diskussionen. Jag har dock ”fuskat” med längden eftersom mitt tangentbord tydligen har fler knappar än vanliga tangentbord. Knappar som man tydligen bara måste trycka lite extra på. Inlägget innehåller en liten spoiler för Heavenly Sword.
Karaktärer är för mig bland det absolut viktigaste i en historia. Många bra premisser och stora episka historier har fallit samman och känts platta av att karaktärerna känts ointressanta. På samma sätt kan till synes enkla och banala historier – exempelvis Sci-Fi favoriten Firefly/Serenity – bli helt briljanta just för att karaktärerna och deras inbördes relationer är intressanta och väl utvecklade. Kärnan i det som gör karaktärer intressanta är för mig i stort sett en enda sak: Emotionell investering.
Ju mer ett spel låter mig och drar mig att investera emotionellt i karaktärerna i spelet desto mer betyder mina handlingar och desto mer intressant blir spelet. På samma sätt fungerar det åt andra hållet. När ett spel aldrig låter mig komma nära så blir även min spelupplevelse ytlig. Senaste exemplet är ju såklart Halo Reach. Med en historia som jag tycker berättartekniskt fungerar väldigt bra med dess stegring, dess vändningar och dess variation borde allt vara lysande. Men eftersom jag aldrig blir emotionellt investerad i karaktärerna så är allt det som händer nästan helt meningslöst för mig. Trots fantastiskt gameplay känns spelet nästan som en serie bra bot-matcher. Det var bland annat det jag försökte göra tydligt i ett tidigare inlägg där jag lyfte berättelsens betydelse, vilket tyvärr verkade ha missförståtts till att jag menade att det fanns ett antingen eller förhållande mellan spelbarhet och berättande.
Som extrem kontrast till Reach står för mig det ”gamla” Playstation 3-spelet Heavenly Sword. I det är själva gameplayet visserligen inte trasigt, men det är i ärlighetens namn inte särskilt bra heller. Det är en okay knapp-hamrare, inte mer. Inte heller själva historien som ramberättelse är något helt extraordinärt, även om det dock berättas på ett väldigt intressant sätt, med tidshopp och mysterier. Men så finns där karaktärerna. Dels är allting väl agerat, men man får också tillfälle att lära känna karaktärernas små egenheter på nära håll. Man blir bekant med deras svagheter, finurligheter och deras drivkrafter. När så en av sidokaraktärerna – som man faktiskt även får spela för extra koppling och emotionell investering – faller offer för fienden så känns det hela vägen in i hjärtat. Trots alla stora explosioner, omöjliga odds och kritiska ögonblick så är detta något som Halo Reach bara kan drömma om.
Hur skapas då förutsättningar för stark emotionell investering från mig som spelare? Självklart handlar det om tid med karaktärer. Ju mer tid man får med en karaktär desto bättre. På samma sätt som i verkliga relationer lär man känna varandra genom att spendera tid ihop. Men det är inte nog. För att en emotionell koppling skall uppstå måste åtminstone några delar av karaktärens innersta blottläggas. Beroende på typ relation så är det naturligtvis olika nivåer på det där. Samma sak gäller spelkaraktärer. För att man skall bli emotionellt investerad måste karaktären visa vad det är som driver den. Det måste finnas en förståelse för dennes motivationer. När karaktären även visar sidor som är charmiga och, som tidigare nämnt, finurliga blir det lätt för mig att även hemma i soffan släppa ner de mentala murar av integritet vi alla besitter. När jag då börjat gilla en karaktär finns förutsättningen och det emotionella förtroendet hos mig som spelare att även börja få ta del av svagheter. Eftersom jag är emotionellt investerad så accepterar jag dem, på samma sätt som jag villkorslöst accepterar svagheter hos mina nära vänner, och blir därmed ännu djupare investerad.
När den emotionella investeringen finns där så spelar det mindre roll för mig om gameplayet är lite repetitivt eller har brister. Relationerna – om än ensidiga – driver mig framåt genom en dålig fordonssekvens eller en kanske lite utdragen sektion med level-grinding. Relationen blir viktigare för mig än gameplayet. Jag har ju investerat i en karaktär, och rent krasst vill mitt känsloliv få största möjliga utdelning på den investeringen. Jag är självisk på det sättet. Det är en av mina svagheter.
Läs mitt inlägg så får du se 
17 Slutintryck av Halo Reach
Sist jag skrev om Halo Reach hade jag inte klarat hela spelet, utan hade ännu några kapitel kvar. Då fanns fortfarande en spänning om vad som komma skall, men nu när det är färdigt kan jag ge ett slutintryck.
Tyvärr måste jag säga att det hela känns ganska ljummet. Berättelsen fungerar tyvärr inte och lyckas aldrig få mig som spelare att bli emotionellt kopplad till mina squadmates. Något som är livsviktigt i en story som bygger på konceptet att de en efter en får sätta livet till. Jag bryr mig liksom inte när en virtuell karaktär plötsligt blir sniprad, eftersom någon djupare relation aldrig etablerats. I Halo: Combat Evolved byggs ständigt en relation upp med Cortana, så om hade hon dött på slutet hade det betytt något. Här saknas det helt, och Bungie förlitar sig istället på snygga scener med häftiga och intressanta kameravinklar istället för bra scener. När de spelar på nostalgi, som när man får se inledningsscenen i Halo: Combat Evolved åter spelas upp, så misslyckas de att sätta stämningen på grund av att skeppet hackar fram med dålig framerate.
Rent spelmässigt är dock spelet fantastiskt roligt. Speciellt i co-op. Men ett bra gameplay räcker inte. För ett det skall lyfta krävs ett bra kontext. Det behövs en fungerande historia. Det saknas här, och spelet kan då inte annat än vara en besvikelse. Hade det varit grafiskt imponerande hade det varit något som kunde varit en behållning i sig men inte heller här levererar spelet. Nej som helhetsupplevelse hade jag en mycket bättre stund med det snyggare och roligare Singularity. Köp det istället är mitt råd. Halo Reach var ett bra spel, men inget extraordinärt, likt jag tyckte de första tre Halospelen var.
Läs även familjenspels recension.
Anton 14 Dagen efter
Häromdagen släpptes det vansinnigt upphausade Halo Reach. Betygen världen över rörde sig mellan 90 till 100% och spelet hyllades av en ening kritikerkår som det bästa Halo någonsin, om än dock inte så nyskapande. Ett sista avsked från Bungie till Halo-fansen. Mitt twitterflöde fullständigt kokade dagarna innan, och jag själv gick från reserverad optimism till total Apple-hysteri.
Men så kom dagarna efter. De flesta har nu spelat åtminstone spelat en stor del av kampanjen och det börjar höras en rad kritiska röster. Det talas om buggig artificiell intelligens bland medkaraktärerna, någon stör sig på suddig motion blur och en annan uttrycker besvikelse över multiplayern och vill gå tillbaka till Halo 3. I samtliga fall finns det fog för kritiken och den är inte omotiverad. Men någonstans börjar jag ana ett visst mått av backlash på den stora hypen. Att spelet i sig inte alls är dåligt, utan att det just är ett kompetent och bra spel i sin genre, men att all hype har gjort när spelet inte lever upp till de astronomiskt högt ställda förväntningarna så blir fallet så mycket större. Har vi låtit oss själva bli lurade att tro att spelet skulle vara det första utan brister? För detta verkar vara ett fenomen som återkommer nästan varje gång ett storspel hyllas unisont av kritikerna. Förväntningarna skruvas så högt att det enda som kan kvarstå är besvikelse. Vad besvikelsen består av är olika från person till person.
I mitt eget fall så älskar jag gameplayet och det berättarstilen i Halo Reach. Jag tycker storyn hänger samman på ett bra sätt, och man är hela tiden sugen på att se vart det går vidare. Det är även väl integrerat med själva gameplayet, vilket lyfter dem båda. Visst saknar jag den lätt undertryckta relationen mellan Cortana och Master Chief, men det finns gott om godis att hämta i den här historien också. Dessutom har jag väldigt roligt genom allt. Nu är jag inte helt klar ännu, men det lovar gott för slutet. Några buggar har jag inte stört mig på. Tycker inte de är större än i några andra spel med samma omfång. Inget som förstör upplevelsen.
Men är jag då besviken? Inte på spelet som sådant. Men det beror nog på att mina förväntningar låg nog på en vettig nivå där. Men jag hade förväntat mig mer grafiskt. Därför sitter jag här nu och är besviken på att texturarbetet faktiskt på många ställen är under all kritik och ser ut som något från ett tio år gammalt spel. Under en sektion i spelet undrar man nästan om det var rea på dålig träpanelstextur. Ser rent ut sagt gräsligt ut. Sen är jag även besviken på ljussättningen. Det är lågupplösta lightmaps och generellt dålig ljusmodell. Nytt för Halo Reach är att de lagt in något som kallas för Screen Space Ambient Occlusion (SSAO). Det är något som oftast gör spelen snyggare, men det här måste vara en av de sämre sådana jag sett. Ser helt enkelt inte bra ut alls, även om den trots allt gör spelet snyggare. Lägg till det en motionblur som blurrar saker som är still i bild, men som rör sig i världen, vilket gör att saker som borde vara skarpa blir suddiga och ibland tvärt om. Mina förväntningar på det grafiska var högre, då jag hoppades att de skulle ha gjort mer än vad de gjort. Därmed en besvikelse. Dock ser spelet i det stora hela mycket bra ut. Men det kunde ha varit så mycket bättre.
Så där har vi det. Även jag föll offer för överhypning. För jag kan egentligen inte på något sätt objektivt säga att Halo Reach är något annat än ett fantastiskt spel, för det mesta även grafiskt. Kanske inte ett tio av tio spel, men ett sjukt bra spel. Men med all upphausning finns även ett mått av besvikelse. Det beror inte på något större fel i spelet. Det är bara allt runtomkring. Så jag måste påminna mig själv för framtiden att inte bli för hypad över vare sig gameplay, story eller för all del det grafiska.
Föresten, har ni sett TGS-trailern från Lords of Shadow? Ser så makalöst snyggt ut. Är så sjukt taggad! 7:e oktober kan inte komma snart nog!!!
Alexander (StateUnkn0wn) 
15 Vi får aldrig glömma
Den senaste tiden har det varit ganska mycket kontroverser om nyss släppta Halo Reach. Inte minst i svenska bloggosfären. Det hela började med att en rad hollywoodkändisar gick ut i en debattartikel och fördömde spelet för att det var osmakligt att glorifiera en konflikt där så många av oss miste livet. Efter det bröt debatten lös och många hävdade att spelet var osmakligt – inte minst för att man kunde spela som fienden i multiplayer – medan andra försvarade det och påpekade alla faktafel i artikeln. Endel upprördes och kallade spelet rasistiskt över att det målade Sangheili i så dåligt ljus, såhär nära inpå krigsslutet.
Vi har alla förlorat någon nära i kriget mot the Covenant, och vi har alla djupa sår från den där mörka dagen på Reach. Och jag kan hålla med om att det är viktigt att vi arbetar på att läka såren och bygga bra relationer med våra före detta fiender. Men jag tror dessutom att det är viktigt att vi också börjar bearbeta det som hänt. Så att vi en dag kan gå vidare. En del av det är att låta händelserna få avtryck i populärkulturen och bli en del av vårt gemensamma arv även på ett lite mer positivt plan. Jag tror även att vi har något att lära oss av att spegla konflikten från olika håll. Hur våra fiender i sig blev bedragna av sina ledare till att kämpa detta krig. Om det sker i formen av en underhållningsprodukt så förstår jag om många kan tycka det är osmakligt, men det är samtidigt ett sätt att gå vidare. Jag välkomnar det.
Det är också viktigt att vi som överlevde Reach och kriget lämnar efter oss så mycket avtryck som möjligt till kommande generationer. Så att de kan få uppleva alla aspekter av hur vi känner inför det som hände. Här tror jag Halo Reach har mycket att bidra med. Spelet ger en fantastisk bild av hjältarna från Noble Team, och jag tycker det är viktigt att vi hedrar och lyfter upp deras och andra soldaters minne. De som inte såg sig själva som viktigast, utan gav sig helt för oss. Ett starkt och viktigt budskap. Det som hände på Reach förändrade oss för all framtid. Det är viktigt att vi aldrig glömmer det som hände, även om vi måste hela våra sår och gå vidare. De kvinnor och män som offrade sig och kämpade in i det sista är värda det.
Vi får aldrig glömma Reach.
9 Multiplattform funkar nu – men sen då?
Det är nu bara några få dagar kvar till ett av årets absoluta största spelsläpp. Jag känner mig superpeppad (äsch, använder jag ordet jag lovade mig själv att inte använda) väldigt förväntansfull och ser verkligen fram emot Halo Reach. Nu kommer jag kanske inte köpa det på premiären då jag har lite backlog jag vill klara av först. Men köpa spelet, det kommer jag göra, och det snart. För Halo är alltid Halo och det är Microsofts absolut största och numera nästan enda hardcoreexklusivitet. Vilket för mig in på ämnet för det här blogginlägget.
De allra flesta spel som släpps nu är multiplattform. Det är lite utav en grundförutsättning med dagens stora budgetar. Detta är en utveckling som jag ser mycket positivt på. Dels kan flera njuta av bra spel och dels så finns det utrymme rent budgetmässigt för mycket innehåll. Så jag blev personligen bara glad över att Mass Effect nu blir multiplattform. Men som det ser ut nu så är det ändå Sony som satsar på egna studios med exklusivt innehåll, medan Microsoft satsar på tredjepartsstudios och mera utav tidsexklusiviteter. Och så finns där då Halo. Allt det där fungerar väldigt bra idag, och ingen xboxägare känner sig direkt i brist av feta bra spel att spela. Det bästa materialet är oftast multiplatform ändå i min mening, även om undantag såsom Uncharted 2 och Gears of War finns.
Men nu kommer vi till min fråga. Vad händer i nästa generation konsoler? När man lanserar en ny konsol så är det först och främst hardcoregruppen av köpare man riktar sig till. De pryltokiga och de grafikälskande spelarna. Hur tänker Microsoft inför det? För när Sony har en mängd exklusiva franchises så sitter Microsoft i stort sett bara med Halo, och i viss mån Gears of War, och vem vet om om det är exklusivt i nästa generation.
Så hur starkt är Halo? Är Halo 4 starkt nog för att lansera nästa generations xbox kring? Och vill man lägga massor med pengar i utvecklingstid på ett spel som då kommer sälja i mindre utgåva, eftersom det inte är så många som köper konsolen initialt? Kanske gör man som med Xbox 360 och säljer den mycket med löftet om Halo 4 i framtiden. I vilket fall som helst så undrar jag om Microsoft har tillräckligt med muskler för att göra xboxen till det naturliga valet i striden av nästa konsolgenerations inledningsskeden. För när allt är sagt och gjort så är det ändå så att det som Microsoft har som står starkt är just Master Chief, medan Sony har en rad olika exklusiva franchises som tilltalar en bredare publik än kanske Chiefen gör.
Å andra sidan, i en värld där det mesta är multiplatform spelar då exklusiviterna någon roll vid valet av konsol i en ny generation? Kanske är det andra faktorer som avgör. Handkontroller eller hur det nu går för tillbehör som Kinect eller Move. Design och prestanda spelar nog också roll. Eller är kanske rentav nästa generations konsoler inga prestandamonster alls utan lanseras likt Wii till ett lågt pris? Fast det kanske är just vad Kinect och Move är. Åtminstone hävdar Microsoft det.
I vilket fall som helst, om några dagar släpps nästa Halo. Och i en spelhöst med många heta titlar är nog ändå det ett av de för mig starkast lysande stjärnorna. Det måste ju ändå betyda någonting.
17 Vad har Microsoft på lur?
Spelhösten är nu spikad och klar, och vi vet ganska väl vad som kommer en bra bit in på nästa år. Men som det ser ut just nu så har Microsoft nästan ingenting kommande utannonserat eller ens något som länge legat i pipelinen med okänd utgivningsdatum. Det enda vi vet om är Gears of War 3, och det är allt. Kingdoms (bilden ovan), som utannonserades nu på E3 med en trailer som inte sa något, kanske skulle kunna vara en kandidat för en 2011 års release, men det känns inte så troligt. I övrigt är Microsofts exklusiva 2011 helt tomt för dess kärnspelare, om man räknar bort Kinectspelen som främst riktar sig till en annan publik.
Jag gissar på att de håller på utannonseringarna för att kunna fokusera på Halo: Reach, Fable III och såklart Kinect. Men efter det? Det finns väl inte ens några rykten om att någon västerländsk tredjepart jobbar med ett större spel för Microsoft. Så den spontana känslan i magen är att Microsoft håller sina kort nära bröstet och vill inte avslöja någonting förens i sista stund. Så när får vi reda på vad de har på gång för 2011 för oss corespelare? De kan ju inte vänta för länge heller. Absolut senast kring Game Developer’s Conference framme i vår borde man ju hört något om vad som är på väg. Sony har ju redan nu utannonserat en rad titlar för 2011. Nu senast Resistance 3. För jag har svårt att tro att Microsoft inte har något storspel för 2011. Det känns helt enkelt väldigt osannolikt.
Är det värt att sätta sitt hopp till Tokyo Game Show nu i September? Kanske får vi höra något om det där stora japanska rollspelet som det ryktas om att FeelPlus utvecklar åt Microsoft? Det kan dock mycket väl vara nedlagt eftersom vi inte hört något om det på ett bra tag. Men det vore ju härligt med en uppföljare till Lost Odyssey.
Men vad finns det för andra exklusiva spelserier som Microsoft kan spinna vidare på, som inte nyss kommit ut med en titel? Står helt still hos mig, så kanske är det dags för helt nya titlar? Vad tror du?
12 Höst och vinterspelsförväntan
Så var Singularity släppt och den gamla pepp-listan har nu alltså spelat ut sin roll. Dags att se framåt, och likt förra gången så föregår Emmy (och nu även Ina och familjenspel) med gott exempel och presenterar sina listor för vad som de tycker ser nog hett ut att hålla undan höst- och vinterkylan. Jag skall naturligtvis inte vara sämre så här kommer min lista.
Rent spontant måste jag säga att det känns som om även om det finns flera titlar som känns som om de har ganska stor potential så är det ingen titel jag direkt känner att det suger jättemycket ifrån. Jag ser liksom ingen Mass Effect 2 eller Alan Wake i årets höst och vinterutbud. Jag har satt gränsen vid årsskiftet, men tittar man lite in i januari finner vi dock Dead Space 2 den 25:e, och skulle det släppts detta året hade det garanterat legat på en upphöjd plats på den här listan. Kort kan man säga att det extremt jämt mellan deltagarna på listan, vilket gör att jag har mycket svårt att rangordna dem, vilket jag heller inte kommer göra.
Assassin’s Creed: Brotherhood
Jag har gillat alla de tidigare Assassin’s Creed-spelen skarpt. Konstigt nog det första lite mer än det andra, som såklart ändå är ett bättre spel. Var väl miljöerna som var intressantare kan jag tro. Med detta som bakgrund borde jag egentligen vara ganska peppad över hösten spel. Ändå är jag inte mer än ganska jumt intresserad. Kanske om jag låter det vara till i mars eller så? Onlineläget är jag helt ointresserad av, så det är trevligt att det kommer finnas en riktig kampanj. Hoppas bara det inte blir riktigt lika mycket tvångsmässigt tavelhandlande bara.
Castlevania: Lords of Shadow
Det mesta jag sett från det här spelet skriker till mig: Köp detta spel! Det har bra röstskådespelare. Väl utarbetat berättelse, och det senaste budet är även att det kommer på två skivor (360) eftersom det är så mycket unikt innehåll i spelet att det inte går att få in på en skiva. Bara positivt i mina ögon. Grafiken ser helt makalös ut, även i helt oansenliga scener. Miljöerna och karaktärerna verkar också väldigt spännande, även om så mycket inte har visats. Så vad talar emot att detta skulle bli helt fantastiskt för mig? Egentligen bara en sak: Genren är för mig inte jätteintressant. Spelet är ett knapphamrarspel i samma stil som God of War och Dantes Inferno. Båda två spel som jag inte är det minsta intresserad av, mycket för att jag är så fruktansvärt dålig på att sätta knappkombos. Men detta set ut att ha kvalitéer som överväger mycket av det. Ungefär som Heavenly Sword – ett spel i samma genre, men som jag ändå gillade.
Enslaved: Oddysey to the West
Från samma utvecklare som just Heavenly Sword kommer spelet Enslaved som ser ut att ha mycket intressant att komma med. Utvecklarnas talang för historieberättande och spännande karaktärer fick man smak på i deras förra spel, och här verkar de ta det till nästa nivå. Dessutom ser själva spelandet ut att vara ganska spännande också. Dock var senaste trailern lite tråkig, då det mest var ett stridsmontage. Men spelet ser snyggt och framför allt annorlunda ut, och är helt klart en het kandidat på den här listan.
Star Wars: The Force Unleashed 2
Jag spelade nyss igenom det första spelet i serien och även om det på många sätt var ett spel med många och stora brister så hade det en kärna som var riktigt roligt att spela. Det var även riktigt snygg grafik och klart godkänd story med riktigt bra röstskådespelare. Sen att man fick återse ”Crashdown” från Battlestar Galactica i huvudrollen skadade inte (i verkligheten: Sam Witwer). Det första spelet sålde läskigt bra, så för uppföljaren verkar de fått större budget och de är även varma i kläderna när det gäller teknologin. Därför ser spelet helt galet snyggt ut, och de har även kunnat fokusera mer på att förbättra spelupplevelsen. Som berättelse verkar det även bli en mer personlig berättelse, vilket välkomnas.
Halo: Reach
Att Halo är ett sådant fenomen beror i mångt och mycket på dess onlineläge. Men för min del så har det aldrig intresserat mig, utan för mig har det alltid varit kampanjen som varit dragningskraften. Jag spelade igenom de tre första spelen i ett sträck efter varandra och fick då en ordentligt storslagen upplevelse som jag ser fram emot att få fortsätta. Eller snarare börja om. Reach är ju som de flesta insatta känner till en så kallad prequel till det första spelet i serien. Det skall därför även fungera att spela för den som inte spelat de tidigare spelen. För min egna del så är jag riktigt peppad på vad Bungie lyckats koka ihop den här gången. Det som dock gör mig lite kall är att jag tycker de kunde gjort mer på det grafiska planet än vad jag sett hittills av spelet. Inte för att det är fult, hade bara hoppats att trilla av stolen lite bara. Men när plasmaskotten börjar vina om öronen och musiken sätter igång är allt det säkert helt glömt.
Slutligen…
Det var min lista på höst och vinterspel. Värt att notera är hur det tydligen är väldigt populärt med undertitlar på spelen i år. Kan även tillägga att Medal of Honor och Call of Duty: Black Ops (undertitel igen!) är båda kandidater om det visar sig att kampanjerna har någon längd. De tidigare CoD-spelen har varit lite väl korta för oss som inte är ute efter multiplayern.
Men hur ser din lista ut?
10 E3 2010: Intryck
De stora presskonferenserna är över, och det är dags att avlägga betyg. I det stora hela var det sådär, men ljuset finns i slutet av tunneln.
Microsoft
Uppvisning av några spel vi redan visste om. Gears of War 3 ser riktigt fett ut. Blir skön fight mellan det och Killzone 3 nästa år. Båda är fina grafiskt (KZ3 nog lite finare), men Gears har mer personlighet än Killzoneserien. Imponerande gränssnittsnavigation med Kinect. Trista casualspel. Imponerad av Your Shape: Fitness Evolved (Halo: CE referens?). Ny Xbox 360. Sweet! Förhandsbokad. Värdelöst att inget pris på Kinect gavs. Är det 1500 spänn så är det absolut inget köp om inget riktigt nice visas upp. Kostar den 500 så köps den troligtvis. Min kompis som inte är core gamer men ändå satt med och såg presentationen var jätteimponerad av alla Kinect demos. Han gillade det mer än Playstation Move. Värt att fundera på, då jag själv kände tvärt om. I det stora hela var konferensen rätt så trist så när som på gränssnittsdemostrationerna som var intressanta. Casualspelen från Microsoft kändes riktigt fattiga, om än lite bättre än Sonys och Nintendos motsvarigheter. Men det var inget som direkt skapade köplusta. Kinectimals var gulligt, men blev fånigt när tjejen låtsades bli slickad av katten på TV:n. Kommer det på svenska är det nog ett roligt barnspel dock. Imponerande också att de lyckades hålla nya 360:n hemlig så länge. Klantigt att inte bygga in en Blu-rayspelare i den. De förlorar nog mer på det bland casualpubliken än de vinner i försäljning på Zune marketplace. Även riktigt klantigt att inte visa upp något fett spel för core-publiken som integrerar Kinect med vanligt handkontrollspelande.
Betyg: 2/5
Your Shape: Fitness Evolved
Nintendo
Uppvisning av Zelda. Meh. Känns väldigt gammalt. Inget upphetsande alls förutom för tidigare fans. Nöjer man sig med enkel grafik finns fler spel till PS2 med bättre prislapp och det måste finnas dem med bättre gameplay och bättre story. Wii känns totalt meningslös. De visar nåt DS rpg. Gäsp. 3DS visas upp. Verkar lite häftig faktiskt. Men den gröna färgen är fruktansvärt ful. Finns dock fler färger. Men den de visade var hemskt ful. 3D-funktionen är ju dock lite neat, men mest en gimmick. Har sett sådana skärmar som kör 3D utan glasögon. Inte roligt. Är du i fel position blir det bara svårt att se vad som finns på skärmen. I rätt position är det dock 3D. Men orkar man spela en längre stund på det sättet? Bävar för när den tekniken kommer till hemmet. Kommer ta många år innan den kommer i närheten av kvalitén hos glasögonbaserad 3D.
Betyg: 3/5
The Legend of Zelda: Skyward Sword
Sony
Imponerande presskonferens med ganska roliga potshots mot Microsoft. Lite väl mycket dock kanske. Sen var det hela på tok för långt. Man fick intrycket först att detta var riktigt fett beroende på presentationen. Killzone 3 ser grymt ut. Stark betoning på 3D-tv, som nog är framtiden, men inte än på några år. Är på tok för dyrt än så länge. Efter ett tag går det även upp för en att inget på konferensen är nytt, precis som på Microsofts konferens, och det som visas upp för Move ser riktigt trist ut. Exempelvis Sorcery. Casualspelen de visat upp tidigare ser för övrigt horribla ut och totalt utan personlighet. Dock så känns Move rätt så coolt för core-spelen. Kan verkligen tänka mig spela ett fps såsom Killzone 3 med Move, såvida man inte blir för trött i armen. Problemet är att det är på tok för dyrt. Jämförbart med Wiitillbehör, men ändå för dyrt. Liksom för att ha en grundsetup som faktiskt är det man verkligen behöver med två Moves, en PS Eye och en Navigational Controller så är man uppe i minst 1600 kronor. Oacceptabelt. Och då har man ändå inget spel. Även för rena casuals så landar man på 1500 kronor, men får dock med ett spel, eller 1300 utan spel. Jag har nu räknat på en dollarkurs på 10 kronor, vilket brukar vara det som det i verkligheten blir med moms och tullar och allt liknande.
Hursomhelst. Därefter visades en massa demos av multiplatformspel som ändå i regel är marginellt bättre på 360. Nice dock med Portal 2. Ser riktigt fint ut från de gameplayfilmer jag sett. Det hela avslutas med ett fult demo av Twisted Metal. Hemsk art-direction och i det stora hela ett totalt ointressant spel. Så det blev inget Resistance 3 och inget The Last Guardian. Vad har Sony egentligen för exklusivt för spelhösten 2010? Satsar de allt på ett bilspel (Gran Tourismo) och Move? Känns väldigt fattigt, eller har jag missat något.
Betyg: 3/5
Playstation Move
Fler intryck
Alla presskonferenser var ganska dåliga, men vinnare är nog ändå Nintendo. Egentligen var de alla ganska mediokra. Men var inget bra på E3 då? Jodå, men ingen av de tre stora. Det som var bra var bra var spelen. Konamis Castlevania: Lords of Shadow ser helt fantastiskt ut och kan, likt Heavenly Sword, bli ett puckla-på-spel jag faktiskt kan tänka mig spela. Det är något i det spelets ljussättning och animation som ger det en enorm realism. Bland det snyggaste jag sett. Sen att röskådisarna är fantastiska skadar inte. Dead Space 2 är makalöst imponerande, men blev tyvärr uppskjutet till januari 2011. Halo: Reach imponerade inte jättemycket grafiskt, men verkar ha den där sköna Halo-känslan, så jag är med på det tåget. Ingen tvekan. Ghost Recon: Future Soldier såg mycket intressant ut, Medal of Honor likaså. Nya Star Wars: Force Unleashed 2 fick mig att bli jättesugen på att spela ettan. Tyvärr råkade jag läsa hur det slutade, men det skall nog vara kul ändå. Köpte det nästan när det begav sig, men det blev aldrig av. Finns många fler spel än detta som fångade mitt intresse, och i det stora hela är jag ganska nöjd med årets E3, även om det inte blev så mycket av min önskelista.
Framtiden tillhör helt klart multiplatform. One console future, någon?
Castlevania: Lords of Shadow
Föresten, ett spel som verkligen såg speciellt ut, vad El Shaddai: Ascension of the Metatron. Den grafiska stilen är helt unik, och tanken att löst basera spelet på den apokryfiska bibliska boken om Enok är också intressant och unikt. Själva teologiska grunden känns dock väldigt lös, men det är intressant och framför allt unikt att basera ett spel på den grunden, även om man är väldigt fri i sin tolkning. Till skillnad från Dante’s Inferno så känns det här som det är gjort med lite klass och känsla istället för med spyor och tuttar.
El Shaddai: Ascension of the Metatron
(R) 14 Förhoppningar inför E3
Nu är det bara några dagar kvar till årets stora spelhändelse, Electronic Entertainment Expo – eller E3 som det vanligtvis kallas, och förväntningarna är som vanligt uppskruvade till topp. Det kommer troligtvis bli en av de största och mest intressanta E3 på många år, vilket gör det hela lite extra spännande. För att ”fira” detta tänkte jag, efter inspiration från bloggen borta hos radio speltorsk, härmed presentera min egna lista på vad jag har för önskedrömmar om kommande E3. Jag skall försöka att hålla mig hyfsat nära verkligheten och vad som skulle kunna hända. Det blir endel uppföljare, men det beror ju mest på att det är svårt att direkt önska ett nytt IP som man inte ens vet om. I slutändan skall det bli intressant att se hur många ”rätt” jag får.
Har du en egen top-5 så dela gärna med dig i kommentarerna eller på din egna blogg. Här kommer min:
5. Mirror’s Edge 2
Jag inleder min lista med en stark femteplacering. Här finner vi en uppföljare till det ibland lite frustrerande, men så roliga, Mirror’s Edge. Att åter få besöka den vita stadens hustak, fast med en förbättrad och förenklad kontroll vore en riktig höjdare. Få spel är så unika men ändå välbekanta som Mirror’s Edge, och få actionspel kan spelas igenom från början till slut utan att avfyra ett enda skott. Ännu färre spel gör det med förhöjd spelupplevelse. Ett finslipat Mirror’s Edge 2 vore riktigt trevligt. Dessutom vore det intressant att se hur storyn fortsätter.
4. Half-Life 3
Man har fått nog av väntan på Half-Life 2: Episode 3, så nu får de slå på stort och lansera ett helt spel med ny grafik men med samma härliga Half-Life stäming. Valve har ju gått ut och sagt att de har en överraskning på E3, och att det inte är episode 3, så Half-Life 3 är verkligen en het kandidat. Allt annat skulle nog göra de flesta fansen besvikna. Vi får se…
3. Lost Odyssey 2
Mistwalkers rollspel var väldigt gripande och hade intressanta karaktärer. Novellerna som var inbakade i spelet var enormt välskrivna. Förutom ibland lite halvdan karaktärsdesign och lite ojämn grafiknivå så fanns där inte mycket att klaga på. Själv lade jag ned över 70 timmar i det spelet, och gjorde i stort sett allt man kan göra utan att bli helt galen. En uppföljare med riktigt fet grafik och ännu starkare intentioner att få spelaren att börja gråta vore inget annat än underbart. Om Mistwalker gör spelet eller inte är inte så noga. Bara det bygger vidare på de teman och anslag på hjärtesträngarna som det tidigare spelet gjorde så skall det nog gå bra. Ser fram emot att fälla en tår.
2. Prince of Persia 2
Få spel har varit så vackra som 2008 års Prince of Persia. Världen trollband mig, och den lugna stämningen och samspelet mellan karaktärerna var allt jag kunde önska mig. Slutet var dessutom helt fantastiskt. Många ogillade att det var såpass enkelt. Jag såg dock bara ett underbart spel och en skön upplevelse. Epilogen gjorde det hela ännu bättre. Om Ubisoft tar det som de jobbade vidare på i epilogen och finslipar lite så kan det bli helt fantastiskt, även för de som inte riktigt gillade det första spelet.
1. Natal blir coolt även för corespelare
Microsoft kommer troligtvis satsa ganska hårt på de så kallade casualspelarna när det gäller Natal, eller Wave som den ryktas skall heta, men det vore väldigt trevligt om de även hade ett starkt utbud även för oss som önskar en lite mer komplex och djupare spelupplevelse. Man vet redan nu att Fable 3 kommer ha Natal-stöd, men om det blir något bra av det är ju inte säkert. Dessutom behövs mer än det. För min del skulle det vara helt avgörande om Halo: Reach får Natal-stöd i form av head-tracking. Om priset då är hyfsat ok så är det köp med en gång. Jag vill ha det i alla mina actionspel, och jag ser det som något som är häftigare och mer inlevelsefullt än stereoskopisk 3D.
Natal har potentialen och det finns verkligen en chans här för Microsoft att göra något riktigt häftigt även för de spelare som vill ha lite fetare spel än att slå på bollar, även om det säkert är kul det med. Rent affärsmässigt tror jag även det är ett smart – om inte nödvändigt – drag av Microsoft eftersom man då ganska snabbt kan få en lite större användarbas och även kan få ut ryktet om Natal. Gamern i hushållet kanske köper det för att han/hon tycker det är coolt, men övriga familjemedlemmar hakar på och kanske köper casualspel när de märker att det passar även dem. Microsoft har allt att vinna på att göra Natal attraktivt för de så kallade corespelarna.
Ja du vet att jag inte håller med dig om årets besvikelse
Tror nog allt du lider av hypefebern när det kommer till Enslaved 
Halo Reach håller jag helt med om dock.
Singularity ska jag köpa idag, det måste jag testa, ett spel som valdes bort i bland mängden spel
Familjenspel bloggade nyligen: Adventstävling!
Ett riktigt trevligt initiativ tycker jag med den här bloggkalendern.
Skall bli kul att följa alla och se vad de olika tycker.
Peter bloggade nyligen: Åsm vinnarbild!
Hypefeber ja! Det måste vara det.
Enslaved var ju helt lysande.
Men smaken är verkligen olika. Klarade Singularity för någon dag sedan. Var inte alls imponerad. Även om det hade sina positiva sidor så var t.ex. Halo Reach mycket bättre.
Så smaken är som sagt verkligen olika.
Oskar Källner bloggade nyligen: GOTY – Årets besvikelse och överraskning
Peter: Tack. Inför nästa år skall det funderas på hur man skall få till att ännu fler kan vara med utan att det blir ohanterbart.
Oskar, Familjen: Jag må ha varit hypad inför Enslaved. Min fru visste knappt inget om det innan. Kan ju säga att hon är bra mycket mer kritisk till spelet än jag är. Så det handlar inte om hypefeber. Snarare olika smak. Men det är lite lustigt att familjen sätter det som årets överraskning och jag som besvikelse när vi i övrigt, vad jag upplevt, har en ganska lik spelsmak.
När det gäller Singularity så är det ju grymt roligt och mycket trevligare än reach i min mening.
” När spelet väl kom så satte de första kapitlen upp en premiss som var väldigt intressant men som ju mer spelet fortskred fick mindre och mindre roll och slutligen kändes allt som om man bara fick massa order från spelets kvinnliga protagonist Trip.”
Detta kunde jag själv ha skrivit, exakt så kände jag också. Fast jag hade ändå roligt när jag spelade och i min bok är gameplay >> story, så ingen massiv besvikelse för mig.
Micke bloggade nyligen: GOTY 2010 – Årets besvikelse och överraskning
Kan inte uttala mig om Enslaved ännu eftersom jag fortfarande inte spelat det. Håller dock med om att Singularity var riktigt riktigt bra, ja, överraskande bra!
Mattias Andersson bloggade nyligen: Årets Besvikelse och Överraskning
Jag satt och velade om jag skulle beställa Singularity häromdagen, men bestämde mig för att jag inte riktigt har råd att lägga mer pengar på spel just nu (det gällde AC:Brotherhood och Black Ops också). Men så småningom, säkert.
Enslaved har jag lite svårt att klassa som en besvikelse, dock. Jag förstår vad du menar i din kritik av spelet, även om jag inte håller med om allt, men för mig så dök det spelet också bara upp lite ur det blå. Det släpptes – jaha? – och en demoversion släpptes. Det var en ganska dålig och intetsägande demoversion. Så jag hoppade det spelet, och det var först när jag såg den på reabacken som jag tog chansen. Det är just därför jag har så svårt att se det som en ”besvikelse”. Det hjälper säkert om man varit bevandrad i utvecklarens tidigare spel (som jag inte varit), men för mig så var spelet – om något – en underdog.
Ercarret: För mig var Enslaved något jag haft ögonen på en längre tid. Var inget som poppade upp från ingenstans. Så för mig blev det en besvikelse när det inte levde upp till den berättarmässiga nivån som sattes i Heavenly Sword.
Singularity ligger med på väldigt mångas överrasknings-lista. Det är nästan så att t.o.m. en som vanligtvis inte spelar mycket FPS blir sugen.
pixelviking bloggade nyligen: Årets besvikelse och överraskning
Enslaved kommer bli spännande att spela när jag skaffar det. Jag lär ju inte bli besviken, då mina förväntningar är ganska låga. Jag blev ju inte alls imponerad av Heavy Rain som skulle ha så ”fantastisk” berättelse… så vi får se!
Vet inte riktigt vem som är spindeln i nätet på det här samarbetet mellan olika spelbloggar men det vore roligt om det fanns en sida där men en sammanställningen. Jag förstår att ni antagligen vill ha trafik till bloggarna men det vore skönt att inte behöver öppna 21 tabbar med olika bloggar.
Samuel: Spindeln i nätet är jag, och en sammanställning av allting kommer längre fram. Inte helt bestämt mig för om jag gör den en gång i veckan eller om jag väntar tills allt är klart. Men det kommer inte bli en lång jättetext med alla inlägg i, mer utav en liten sammanfattning och en vinnare överlag. Sen kan tilläggas att alla dagar är inte alla bloggar med, så ibland blir det färre flikar att öppna.
En tanke med initiativet är även att besökare av en blogg skall uppptäcka de andra bloggarna som de kanske inte kände till.
Och du ska stor cred för både idé och genomförande Malmer!
Sedan förstår jag att Enslaved var en besvikelse för dig, ur ditt perspektiv. Rent objektivt kan jag hålla med dig. Men det påverkar inte min upplevelse. Och där har jag överseende med dess mindre polerade aspekter.
Sedan gav du ju själv Enslaved 8/10 om jag inte missminner mig. Så dåligt kan det ändå inte varit.
Vad gäller Singularity så har jag en hel del att kommentera. Jag tror jag ändå får skriva en recension av det för att få med allt.
Men låt oss säga att hypen antagligen slog i baklås åt andra hållet här. Just för att jag hört på flera håll att det var så bra, så blev jag besviken. För jag har spelat FPS enda sedan genrén uppfans i och med Wolfenstein 3D. Och jag fann inget speciellt med Singularity. Det var kul, och det var kompetent utfört. Men det var inte mer än okey.
Oskar Källner bloggade nyligen: GOTY – Årets besvikelse och överraskning
Tycker Bioshock 2 inte förtjänar sin plats. För mig kändes det spelet som upprepning av det första, fast sämre. Tråkigare miljöer, inte samma wow-känsla som det första. Hade passat mer som ett expansionspaket!
Jonas Andreasson bloggade nyligen: Årets spel 2010 – Årets besvikelse och Överraskning
Singularity ska kikas in, fått en del uppmärksamhet idag.
Kul att Halo: Reach hamnar på listor lite varstans, antagligen som storbesvikelsen eller som runner-up. Det är minst sagt välförtjänt, haha.
NuYu bloggade nyligen: Årets besvikelse och överraskning
Jag hade tänkt att skrika ut varför Enslaved är så fantastiskt. För mig är det helt fantastiskt, men i all ärlighetens namn så såg jag inte fram emot det. Jag till och med avfärdade det innan det släpptes, bah var ordet och inställningen till det, och antagligen därför det är så bra för mig.
Kan enbart beklaga ditt missnöje med spelet och konstatera att vi har olika åsikter där. Finns ingen anledning till att försöka förändra din åsikt, för man måste även minnas ditt egna inlägg:
http://spel.malmer.nu/2010/10/lat-ingen-stjala-din-spelupplevelse/
Bra och intressanta punkter kring både besvikelsen och överraskningen =)
Intressant att se Enslaved som besvikelsen, trodde man skulle få se det uteslutande bland överraskningarna om spelet skulle dyka upp i dagens kategori. Trots det du säger är jag pepp på att få testa på spelet efter allt gott man också har fått höra om det.
Singularity har man ju talat om gång på gång idag efter att alla har listat det som överraskningen, finns väl inte mycket mer att säga om det. Vad jag tycker är kul är att du har listat Bioshock 2 som runner-up, yay! Det må inte ha varit precis lika bra som ettan och inte ha samma wow-faktor, men ack så bra det också var ändå. Fick mig bara att älska Bioshock-spelen mycket mer, och trots att nästa spel inte utspelar sig i Rapture kan jag inte göra annat än att längta till det.
Lunandrez bloggade nyligen: Årets spel 2010- Årets besvikelse och överraskning