Min fru har varit på mig en längre tid att hon vill skriva om Enslaved. Så fort spelet har nämnts i något sammanhang har hon blivit upprörd. Så nu släpper vi vilddjuret lös i ett gästinlägg. /Spel-Malmer

För ett tag sedan visade min man en speltrailer för mig, och vad jag minns så var jag inte särskilt imponerad, men han försäkrade mig om att jag säkert skulle gilla det. Kär som jag är, satte jag mig än en gång i soffan för att tillsammans med min gamer till man följa med på ett äventyr i spelens värld.

Jag vill börja med att säga att jag gillar spelet, precis som min man lovade att jag skulle göra, men det finns endel grejer med spelet jag verkligen inte kan släppa utan måste få ventilera.

I allmänhet så har jag svårt att under spelens/filmernas gång hålla åsikter för mig själv, ibland till min käras förtret, då jag ofta riskerar att ”spoila the moment”. Så även i detta spel.

Bland det första jag hade synpunkter på i spelet var de otroligt stereotypa könsrollerna, som jag naturligtvis nämnde mer än en gång. Monkey är ju lite väl muskulös även ur praktisk vinkel. Jag menar hur många apor ser ut som bodybuilders? Jag gissar att man behöver vara smidig för att klättra runt och jag kan tycka det borde bli väldigt tungt och osmidigt med hans muskelmassa. Men visst, det krävs styrka för att hålla uppe ens kroppsvikt i klätterställningen också, för att inte tala om allt skrot Monkey lyfter titt som tätt.

Trip däremot har jag inte så mycket att säga om, som jag kanske hade velat. Hon är inte särskilt opropotionelig alls, anses i sällskapet som den som vet saker och innehar den annars stereotypt maskulina egenskapen, att vara teknisk. Däremot kan jag sucka över att hon inte får ha en top som räcker ner till byxlinningen eller varför inte en ourringad t-shirt? Dock slog det mig när jag satt här och skrev om Trips kläder att Monkey inte har något på överkroppen alls!

För att nämna något annat som jag som observatör tänkte på var min besvikelse över Trips hem. Jag hade väntat mig något riktigt vackert. Jag tyckte faktiskt att New Yorkbiten i spelet var vackrare, mysigare och mer hemtrevligare. Jag vet inte riktigt hur tidsperspektivet i spelet skulle vara men jag upplevde det som ganska kort tidsperiod. Kanske utspelade det sig under några dagar, en vecka. Därför ville jag sett något spår av andra människors liv någonstans överhuvudtaget i spelet men främst i Trips koloni.

Däremot gillade jag verkligen karaktärernas ögon. Det fanns närmast något som skulle kunna kallas liv i dem. Självklart förstår jag att det är svårt att simulera själ och liv men de är riktigt nära att lyckas i det här spelet. Dessutom gjorde skådisarna en otroligt bra insats som förhöjde upplevelsen ytterligare.

Striderna tyckte jag för övrigt var riktigt kul att se på med alla dess färger, dunder och brak. Jag är uppvuxen i actionfilmens värld så jag gillar explosioner och liknande. För att gå in på detaljer i stridens hetta så gillade jag verkligen att det var olika metalliska ljud i striderna beroende på om slaget blockades av fienden eller ej. Sen fanns det en del pussellösningar som jag inte tyckte verkade särskilt svåra, vilket i positiv mening inte stoppade upp spelet onödigt länge. Men ur ett negativt perspektiv inte gav tillräckligt med utmaning. Men så var det inte jag som spelade heller.

Jag ska inte avsluta med att säga hur otroligt störande striderna med den där ”hunden” var. Istället avslutar jag med att säga min mening om spelet som helhet. Allt som allt verkar det ur min synvinkel, det vill säga bredvid i soffan, vara ett bra spel. Det flöt på storymässigt och jag kände att jag ville följa deras resa av spänning och nyfikenhet. Kommer hon hitta sin pappa? Går Trip och Monkey skilda vägar när hon hittat hem? Jag vet inte riktigt om jag ska våga lägga till dessa sista ord, med tanke på andra bloggars recensioner och höga fullpottsbetyg.

*Andas*

Spelet lämnar mig ändå ganska oberörd. Aah! Då var det sagt! Det fanns en skön humor genom hela spelet och en berättelse som gjorde att jag ville se hur det slutade men det var som vilken actionfilm som helst, de som inte lämnar några spår i hjärtat så att säga. Den omtalade scenen där Trip avaktiverar Monkeys headband och ger honom möjligheten att utgöra sin eventuella hämnd på henne och sticka därifrån, den blir det inget med. Spelet fortsätter som inget har hänt. För min del kändes det mer som att fördelarna med headbandet var överlägsna och hur skulle spelutvecklarna lösa de sista striderna utan Monkeys fördelar och uppgraderingar med headbandet?

Så förlåt mig Oskar Källner och Familjenspel att jag inte kan känna samma känsla av att det är ett ”suveränt spel” eller uppleva den kärlek till Enslaved som ni verkar känna. Ändå vill jag säga att jag såg en enorm potential i storyn men vad betyder det när vi inte bjuds på några dilemman?