6 Fortsatta intryck från FF13

5 april, 2010 i Intryck


Har nu spelat så långt i Final Fantasy XIII att jag precis landat på Gran Pulse (vilket alla vet kommer hända så det är ingen spoiler). Rent spontant så kan jag säga att resan hit har varit fantastisk och för det mesta vacker att se på. Ingen karaktär har irriterat mig, utan jag är helt förlorad i dem – möjligtvis med undantag av Hope som det dock inte är något större fel på. Skall man säga något så har de två senaste kapitlen dock varit lite för mycket grinding och lite för lite mellansekvenser. När det dock var mellansekvenser var de stora och häftiga. Men det är bara detaljer. Detta spel är helt fantastiskt. Stegringen av svårighetsgrad och nya moment är i det närmaste perfekt för mig.

Det ena temat efter det andra har avhandlats – att förlåta sig själv och andra, ånger över osagda känslor, hur man går vidare efter att ha förlora allt. You name it! Och ännu vet man inte riktigt vartåt det barkar. Det är spännande, och saker som måste sägas har ännu inte blivit sagda. Jag älskar när spel är såhär! Och det tar till synes aldrig slut! Finns alltid en twist eller en vändning kring nästa krök. Allt packeterat i en mastodontförpackning. Vägen ner till Pulse var verkligen ett bra exempel på detta.

Nu är jag då på Gran Pulse och det är alltså nu spelet skall öppna upp, enligt rykten. Det är med viss bävan jag går ut i det där. För personligen gillar jag linjäriteten. Jag gillar att det finns en väg att gå som är bra balanserad mellan strid, njuta av miljöer och mellansekvenser. Väl avvägt för att bossen skall vara en lagom utmaning, men inte för mycket heller.

Men hur mycket grinding kommer behövas här på Pulse för att klara sig vidare? Hittils har spelet inte på något sätt varit omöjligt. Lite prövande, ibland, javisst. Var flera gånger på en viss specifik boss i kapitel tio som jag döden dog. Men det kändes aldrig övermäktigt. Istället kände man sig sporrad att försöka igen. Hur blir det nu?

För jag vill ju veta mer hur det går. Jag vill se vem som överlever, vem som offrar sig och vem som kanske sviker. Jag vill fälla en liten tår till japansk övertydlig smörighet. Jag vill veta mer om häftiga Lightning, söta Vanille, coola Sazh och mysteriska Fang. Feta monster och uppgraderingar i all ära och stridssystemet är fantastiskt, men jag vill möta slutet utan trötthet på det. Betyder Gran Pulse att jag nu måste grinda? Jag kommer svaret på den frågan ganska snart, men oj jag bävar för svaret…

6
, , , , , ,

11 Äntligen: Spretigt hår och stora svärd i det Malmerska residenset

16 mars, 2010 i Intryck

Kvällsmys med Final Fantasy XIII :-)

Jag högg då i alla fall! Efter ett positivt omdöme i radio speltorsk och efter att EmmyZ så övertygande intalade sig själv och oss andra att hon gjort ett bra impulsköp så var jag chanslös. Det var bara att gå och köpa den första delen i sagan om de nya kristallerna, Fabula Nova Crystallis, och samtidigt grinda lite poäng i webhallens MMO (ni som har konto där vet vad jag menar). Final Fantasy XIII har hittat hem till oss. Visst ser det mysigt ut?

Så vad tycker jag om spelet efter att ha spelat nu i kväll? Jag kan bara sammanfatta det i att jag är helt hooked. Spelet har fångat mig och jag är helt fast. Det är kort och gott fruktansvärt bra. Jag vet inte hur det gått till dock. Hade det varit en film hade det bara varit ett stor enda ”what the…?!”.

Men nu är det inte en film och några aspirationer på att vara det gör inte heller spelet. Däremot är det oändligt vackert, det är väldigt charmigt och det är perfekt stegring – hittills – i hur stridssystemet introduceras. Man har gott om tid att lära sig hur det hela fungerar, istället för att bara få en ny funktion, två fiender att testa på, och sedan kastas in i en bossfight som i många andra spel. Jag har aldrig spelat ett Final Fantasy förut – ok, jag har spelat 20 minuter Final Fantasy II på iPhone – men har ändå tagit mig igenom en rad japanska rollspel på min 360. Trots det så tycker jag att denna långsamma introduktion är perfekt. Man får nämligen tid att insupa den fascinerande världen.

Vanille - Charmigare och mindre irriterande än väntat

Sedan så har vi karaktärerna. De må följa mallar, men i vilket spel eller film är det inte så? Det som är intressant med en sådan karaktär är vad som händer inom den mallen, och givet vad jag sett hittills ser det mycket lovande ut. Jag hade hört att Vanille (röda toffsar) skulle vara en karaktär man kommer vilja skjuta varje gång hon öppnar munnen, men vad jag sett och hört hittills, efter två avklarade kapitel, så tycker jag snarare hon är lite gulligt charmig i sin naiva ton. Hon skuttar omkring och verkar vid första intrycket inte ha full koll på läget, men när det väl kommer till kritan så vet hon precis vad läget är. Så charmigheten har i mitt fall övervunnit irritationsmomenten so far. Såvida Vanille inte blir extremt irriterande längre fram så gillar jag henne som hon är. Hon springer väl kanske lite för mesigt dock med viftande händer. Vilken tjej springer så? I verkligheten.

Serah och Snow. Gulligt värre! Sen att han är en gigant på två meter och hon rätt så liten i växten även med spelets ögon mätt gör att det kan tidvis se lite creepy ut. Men det är faktiskt bara tre år mellan dem.

Däremot kan Snow (snubbe med mössa) vara lite väl japansk hjälte ibland, vilket å andra sidan vid tillfälle justeras rätt så bra av Lightnings högernäve (hon stencoola med svärdet). Jag tror nog att när han får växa lite som karaktär så blir det mer intressant. Det var ju även lite gulligt i flashbacken till hans frieri till Serah tidigt i spelet. Eller också är det bara jag som är för mjuk och blödig. Äsch, jag ger mig, han är en rätt så skön snubbe ibland han med.

Lightning. Gillar verkligen karaktärsdesignen.

Huvudpersonen, Lightning, är ännu ett hyffsat oskrivet blad, men vad jag sett gillar jag. Hon är cool. Lite intressant trivia är att röstskådespelerskan är samma som gjorde Liara i Mass Effect. Så frågan är hur det blir att lyssna på mitt love interest från Mass Effect 1 under hela spelet. Kommer det vara Liara eller Lightning som slutligen ”äger” rösten när creditstexten rullar?

Slutligen måste jag säga att jag verkligen gillar detta spelet så här långt. Ser fram emot många härliga timmar i den världen. Hur blev det så? Kanske har jag en soft spot för det asiatiska? Det var väl kanske därför jag föll hårt för Lost Odyssey, trots den ibland osmakliga karaktärsdesignen, och det var väl därför jag slutligen blev helt förälskad i Hong Kong.

Eller är det bara att det hela är så otroligt vackert?

11
, , ,