-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
8 ”I wanna be a macho man”
Jag spelade aldrig fotboll som barn. Jag har heller inget bollsinne. Alls. Jag är totalt ointresserad av sport, som verkligen var det som alla grabbar skulle hålla på med när jag gick i lågstadiet (nuförtiden är det säkert något annat). För detta blev jag såklart retad, likt alla som inte helt passar in på något plan. Jag blev en ”tönt”. Sen med att jag senare fick tandställning, började gilla datorer och även har ett lätt talfel blev det knappast bättre.
I dagarna har jag spelat massa Bulletstorm, ett spel som verkligen gottar sig i begreppet over-the-top-action. Det tar snoppskämt och gör det till en konstform och låter en i varje ”skillshot” finna någon form av lämplig sexuell antydning. Med sin stora självmedvetenhet lyckas dock spelet på något mystiskt sätt komma undan med det hela och istället komma ut på andra sidan som relativt lyckad och avslappnad humor. Jag är överraskande positiv till min spelupplevelse.
Men så finns där den sura eftersmaken.
Genom hela spelet drivs det med den traditionella mansrollen som macho och förbrukningsbar kanonmat. Var gång någon av männen i spelet visar någon form av svaghet så förlöjligas de. Detta är självklart menat som en parodi på just den starka machomannen. Det är också för det mesta skön underhållning och det görs ofta på ett lyckat och fyndigt sätt. Bulletstorm har fler lager än det får credit för.
Men någonstans i mig så känns det lite jobbigt också. Eftersom jag i egenskap av ”tönt-stämplad” inte kunnat identifierat mig med dessa roller så blir förlöjligandet av deras svagheter kritik av egenskaper som jag identifierat mig med hela livet. Det som är deras svagheter är ju varje gång de på något sätt liknas vid mig. Han som inte är stark. Han som inte är macho. Tönten. Det är inte menat så, men det känns lite ändå.
Spelet har även en stor idealisering av den vulgära machorollen. När jag förväntas tycka allt som sker är WOAH! AWESOME! så sitter jag där, likt en Stig-Helmer, och skrattar med men känner också ett obehag på insidan. För där hyllas allt som jag inte kunde identifiera mig med. Känns nästan som att det förväntas av mig att sitta i vit wife-beater, ta fram ölen, klia mig i skrevet och garva med som den värsta white trash. Det är inte utan att jag känner mig som jag är tillbaka på skolgården. Där det var de grova översittarna som anmärkte på varje svaghet som var vinnarna och jag, som bara lätt annorlunda, blev lite utav en förlorare.
Sen skall det sägas att för det mesta så gillar jag verkligen Bulletstorm. Jag har en gnutta kvar av spelet att spela, men så fort det är klart kommer en recension. Men jag kan säga redan nu att det finns väldigt mycket att gilla i Bulletstorm, och då inte bara gameplay och grafik. Även parodiserandet av machomannen känns för det mesta helt på pricken på ett sätt som Duke Nukem bara kan drömma om.
Det är bara när TV:n försiktigt blinkar no signal, hörlurarna är avtagna och lampan är släkt som jag i vardagsrummets tysta mörker slås av den för mig så emotionellt laddade tanken:
Jag kan inte spela fotboll.
15 Upplevelsen och produkten
Hur skall man värdera ett spel egentligen? Jag har precis klarat Alan Wake, och kände under hela resan och efter det att eftertexten rullat att jag precis spelat ett bland de bästa spel jag någonsin spelat. Men ändå inte. Allt beroende på vilken grund man skall värdera spel på och vart man vill att mediet skall ta vägen. Det är denna fråga om värdering och framtidssyn som denna artikel skall behandla.
Jag har mer och mer börjat inse hur fundamentalt felriktad den mesta så kallade ”speljournalistiken” är jämfört med mycket av min spelsmak. Jag ser gång på gång hur mina upplevelser av spel inte stämmer överens med vad som skrivs, och ofta sågas eller hyllas spel på grunder som jag inte kan relatera till. Det mesta verkar värderas utifrån hur många features ett spel har och hur välimplementerade dessa är. Det talas spelbalans och valfrihet. Allt är saker som behöver vara bra och som är viktiga för ett bra spel. Men är det allt? I trailern för People Can Flys kommande förstapersonsskjutare Bulletstorm förklaras att man är strandad på en livsfarlig planet med mutanter och då är det självklart ”time to break out out the awesome” varvid galna vapen och förstapersonssparkar tar vid – allt till kritikerkårens hyllningskör. Men vad hände med eftertänksamheten? Den intellektuella stimulansen? Skall det enda vi får på den vägen vara pussel och problemlösning?
Bulletstorm. Känns väldigt moget...
Tack och lov är så inte fallet då det finns en rad moderna storspel med mer djup än så, men tyvärr så recenseras och bedöms spel i stort sett alltid främst utifrån ett produktperspektiv. Även berättande bryts ner på ett tekniskt plan och blir en kort fråga om hur bra storyn var. Sällan talas det om totalupplevelsen. Nej, istället är det lite låg texturupplösning eller – Gud bevare oss väl – inte har full 720p upplösning. Som om det är det viktigaste. Det är väl hur det slutligen upplevs som spelar någon roll. Pixars Wall-E på DVD har lägre upplösning än nästan alla spel idag, men ser ändå bättre ut än allt i spelväg.
Med den ständiga produktifiering av bedömningarna av vad som är ett bra spel och fokuseringen på enkla maskulina teman såsom stora – underförstått coola – vapen och högteknologiska machomän så verkar mer och mer leda till ett scenario likt det som lyfts fram av Chris Hecker i Alice Bonasios excellenta artikel Better than film i den mycket trevliga publikationen Escapist Magazine. Han menar där att spel löper en avsevärd risk att landa i en situation där det som produceras kan jämföras med seriealbum. Att även om det finns verk som står ut så är det mesta ganska likriktat och skräddarsytt för en ganska snäv nördpublik. Nu är jag inte den som har något emot nördkultur – tvärt om – men jämför man med film finns där en helt annan bredd. Eller med Chris egna ord: ”I like space marines, but, as I tell my six year old, you can’t eat only candy all the time or you’ll die”. Jag tror personligen att spelmedia är en stor orsak till att just detta sker.
Ibland blir det bara för mycket. Detta är inte underhållning.
Recensionerna och artiklarna handlar mer om produkten spel, och när någon recenserar spelet utifrån en annan synvinkel som exempelvis när Tove Bengtsson i SvD sänkte betyget på God of War 3 på grund av dess sexistiska och hemska kvinnosyn samt dess brutalitet så blev det ramaskri bland många spelare. Dessutom är det anmärkningsvärt att hon var i stort sett den enda som lyfte detta faktum bland världens spelrecensenter. Inte ens vid en direkt fråga verkar exempelvis Gamereactor se det som ett problem. Något liknande hände när Sam Sundberg recenserade Gears of War 2 i samma publikation som Tove och gav det en tvåa i betyg på grund av dess ytliga och barnsliga machoframtoning. Även jag själv reagerade på recensionen och ogillade den. Nu i efterhand vill jag dock ge en eloge och ursäkt till Sam för att han vågade skriva som han gjorde och jag måste säga att hans förhållandevis korta recension är troligtvis en av de bättre recensionerna av det spelet. Eller snarare en av de få recensionerna av spelets mening och innehåll och inte dess produktmässiga kvalité.
Tillbaka till Alan Wake. Hur skall då detta, och alla andra, spel bedömmas? Ser man på spelet ur ett produktperspektiv landar man någonstans där Eurogamer.net eller Gamereactors recensioner landat. Läser man texterna handlar de mest om de tekniska detaljerna. Hur spelets stridsystem är uppbyggt och fungerar, kontrollens beskaffenhet och en teknisk nedbrytning av berättelsen och hur den bild de hade av spelet innan inte införlivas. Visst, det är helt ok att inte gilla ett spel, men det är lite tråkigt när recensionerna mer blir produktrecensioner än innehållsrecensioner, även om jag naturligtvis vill att en recension även innehåller ord om spelets tekniska kvalitéer. Men i slutändan är det ändå upplevelsen som räknas.
En mer givande och intelligent upplevelse.
Så nu sitter jag här med ett spel som jag personligen inte haft en spelupplevelse tidigare som liknar den, trots att så mycket i spelet är bekant mark. Ett spel som utan tvekan jag har en upplevelse av som var starkare än allt jag spelat som släpptes under 2009, inklusive Uncharted 2, och som toppar det mesta i år. Ett spel som fått mig att tänka och fundera på ett sätt jag inte gjort sedan Bioshocks bästa stunder. Ett spel som också har ett helt nyskapande och fantastiskt stridssystem. Ett spel där att bara gå omkring på en diner eller polisstation i fullt dagsljus och bara vara är en upplevelse. Ett spel med den där lilla extra magiska känslan, men som har några minimala tekniska skavanker, lite låg fiendevariation och är ganska linjärt. Vad skall man välja att gå på? Punktlistan på några mindre lyckade funktioner och detaljer eller hur upplevelsen lämnar mig totalt hänförd, intellektuellt stimulerad och extremt hungrig efter mer.
Finns det ens ett val?
Älskar hur du skriver! Härligt också när det blir lite personligt, även om det säkert inte var så skoj alltid när du var yngre.
Har svårt med matchohumorn i Bulletstorm likt dig, men undrar också varför vissa spel klarar sig helt utan kritik, medan andra tas på väldigt stort allvar. Att Mafia II tas på allvar förstår jag, det ville själva att man skulle ta dom på allvar.
Men när Bulletstorm helt undgår kritik, medan tex God of War 3 släpas i tjära och fjädrar förstår jag inte riktigt…
Familjenspel bloggade nyligen: Vad hände med kritiken
Väldigt bra inlägg måste jag säga..
Har funderat på det här med att man använder nedverderande ton till tjejer(och andra för den delen) på nätet och de andra genus disskussionerna som pågått till sistånde och slagits av häpnad att detta spelet slipper helt undan samt att man hyllar det.
För precis som du skriver så är detta fel och driver egentligen med fel saker..
Enda anledningen de kommer undan med det är för att de överdriver det till det extrema… och det är väl ok för de som kan hantera det, men vad händer med de där 14-åriga Brittiska tonåringarna som alltid dyker upp i disskussionerna.. hur hanterar de ett spel som detta? Hur kommer de att påverka dem?
Även om det är kul en stund så känns det klart som att det blir osmakligt efter en längre dos, och jag är rädd att flertalet kommer att ha svårt att se ironin som utvecklarna försöker förmedla..
[...] också Xboxflickan – Bulletstorm mer än bara snoppskämt Spel-Malmer – ”I wanna be a macho man” EmmyZ – Så lågt att det blir [...]
Sjukt bra text, såå fint skrivet!
Känner igen känslan även om det för mig som tjej varit tvärt om, varit lite för ”macho”..
Jocke: Tycker ändå tonen i GoW3 är råare och grövre och mycket mer sexistisk.
Jesper: Ja de 14-åriga brittiska tonåringarna kommer inte fatta alls och kommer bli ännu värre.
Bonnie: Tack! Det värmer. Verkligen.
Instämmer i hyllningskören. Men det är ju inget nytt att du skriver fantastiska texter <3
Ina bloggade nyligen: Datordelar- ett jävla problem
Ja, tack för en väldigt bra text. Som vanligt.
Jag tror inte att det blir ett köp för mig. Har alldeles för många bra spel kvar att spela för att investera i ett pubertalt FPS. Om det släppts när jag var i tonåren finns en stor chans att jag hade älskat det. Men jag känner allt mer hur jag växt ifrån den sortens humor. Finner den bara tröttsam. Jag vet inte om det är jag som blivit gammal och tråkig, eller kanske gammal och mogen. Det får någon annan bedöma.
Men Bulletstorm locker mig inte det minsta.
Oskar Källner bloggade nyligen: Mass Effect 1 – den slutgiltiga domen
Tack Ina. Jag blev lite mer personlig den här gången också. Vet att du efterlyst det. Kul att du gillade det. Skall dock jobba lite på att få ner meningslängden och få texterna lite mer komprimerade och kärnfulla. Dock utan att konsolfördumma dem
.
Oskar: Jag skall skriva en recension imorgon hade jag tänkt. Det är ett riktigt bra spel med många gånger klockren ickepubertal humor. Är själv lite chockad över det faktiskt…