-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
15 Låt ingen stjäla din spelupplevelse
Det har varit en intressant dag idag. Själv har jag varit på reklamfilmsinspelning för öl, men har hunnit med mellan varven att kasta ett snabbt öga på twitter och nu på kvällen även kollat lite runt lite på spelbloggarna. Det som slår mig, speciellt i ljuset av mitt förra blogginlägg, är naturligtvis att vi alla har olika spelsmak och gillar olika saker. För mig är Prince of Persia en helt fantastisk spelupplevelse som nästan bara växer ju mer jag tänker på det. Andra avskyr spelet. Familjenspel skriver på sin blogg idag ett försvarstal för Heavy Rain och EmmyZ bloggar om överhypning och risken att vissa spel under eller övervärderas baserat på sin hype. Det fick mig att börja tänka (en onödig plåga – men låt gå).
Men spelar dessa betyg någon roll, egentligen? Som konsumetvägledning, javisst, men om du, likt familjenspel, verkligen tycker om ett spel, så är det ju din upplevelse av spelet. Man kan naturligtvis ha åsikter om din smak och vad vad du gör för anspråk kring ett spels förträfflighet eller uselhet, men i slutändan är det ju din upplevelse. Jag tyckte Alan Wake var bland det mest fantastiska jag spelat, medan andra inte tålde spelet. Jag vägrar låta dem stjäla min spelupplevelse. Det jag har upplevt har jag ju faktiskt upplevt. Det är den fulla sanningen. Allt annat är lögn. Någon annans upplevelse kanske inte är likadan, och det får stå för dem, men det förändrar inte vad jag kände när jag spelade ett spel.
Det du har upplevt som skimrande av guld med dubbla regnbågar och dansande enhörningar är just ditt fina minne att spara på. Sprid dock gärna kärleken, lyssna, reflektera och deltag i diskussionen om vad andra tycker, men i ditt hjärta, håll alltid den där enhörningen dansande. Låt ingen stjäla din spelupplevelse.
9 Döden dö
Döden. Ett begrepp som för de flesta i vår västerländska kultur är väldigt främmande tills dess att det drabbar oss på något vis. Det är nästan att det kan kännas onaturligt. Men trots det är det en fundamental och central beståndsdel av de spel vi spelar. Ända sedan Spacewar! och kanske tidigare än det har vi spelat, misslyckats, dött och försökt igen. Döden har varit det ständigt närvarande hotet som drivit oss vidare. Men bara för att det alltid varit på ett sätt betyder det inte att det alltid måste vara så. Måste döden vara en del av ett modernt actionspel?
När akvarellomstarten av Prince of Persia kom för några år sedan var det många som kritiserade spelet för att det var för lätt. Det var ju omöjligt att dö hette det, då är det ingen utmaning. Att dö i spel handlar ofta om att det finns en form av konsekvens av att man misslyckas. I de flesta spel består straffet av att man får se en laddningsskärm och sedan starta om från en punkt inte så långt ifrån där man dog. I vissa, lite mer bestraffande spel, kan det vara ganska långt bak. Ganska vanligt i japanska rollspel. Men som sagt, i de flesta fall handlar det om att man får spela om just den sektionen där man dog, efter en laddningsskärm av olika längd. I Prince of Persia får du fortfarande göra om det du misslyckades med. Men det är helt utan laddningstid och det finns en spelmässig förklaring. Konsekvensen är inte annorlunda än ett vanligt spel, men inlevelsen blir så mycket större, eftersom du aldrig lämnar spelvärlden. Nackdelen är väl att det inte känns så allvarligt att dö. Å andra sidan kan spänningen öka vid bossarna då det istället blir längre, mer utdragna processer, när du istället för att dö räddas av Elika och bossen får en chans att återhämta hälsan. Samma funktion som vanligt, men utan själva döden. Detta var dock tydligen en katastrof för många.
Det leder oss då osvikligt in på det nya – och underbara – Castlevania: Lords of Shadow. I det spelet finns döden verkligen närvarande på klassiskt sätt. Dör du i strid så får du gott spela om från senaste checkpointen, som dock är väldigt frikostigt utspridda. Det intressanta är istället när du ramlar ner från en klippavsats i en avgrund. Istället för att spelet kastar dig tillbaka till senaste checkpointen, får du en kort dödsanimation och sedan står du där, likt Prince of Persia, på den senaste plattformen du stod på. Inte någonstans har jag hört någon ondgöra sig över detta, trots att enda skillnaden mot det ibland bespottade Prince of Persia är hur animationen där emellan ser ut. I den ena finns dock en spelmässig förklaring. I den andra så dör karaktären och sedan återuppstår utan förklaring.
Återigen räddar Elika Prinsen från en säker död.
Prince of Persia är inte det enda actionspelet som så att säga leker med döden och dödsbegreppet. I förstapersonsskjutaren Prey finns en väldigt intressant dödsmekanik som också ser till att inlevelsen i spelet inte bryts. Istället för att dö på vanligt vis så dras huvudkaraktären indian-Tommy ur sin kropp och hamnar i en andevärld där han under några sekunder har möjligheten att kämpa sig tillbaka till livet och tillbaka till sin fysiska kropp. Ju bättre det går desto mer hälsa har du när du återuppstår. Detta extra lager av att faktiskt gå genom döden skapar en unik känsla och är även visuellt sett ganska intressant.
Så finns även den typen av död som visserligen är hård och bitter, men där världen fortsätter där man var. Vi skulle kunna kalla den för multiplayerdöden. Den är närvarande – så klart – i de flesta vanliga multiplayerspel, men även i endel singleplayerupplevelser. Väldigt sällan får det en narrativ förklaring och när så sker, som i Bioshock, känns det ganska taffligt. Ännu en gång tycker jag Prince of Persia gör en mer elegant lösning på samma problem. Där är det även så, till skillnad från andra spel med samma mekanik såsom Bioshock och Bad Company, att fienden återhämtar sin hälsa under tiden, vilket känns mer som ett straff. I Bioshock kände man ganska snabbt att den initiala stressen att möta en Big Daddy försvann så fort man insåg att det var bara att fortsätta harva på efter man dött. Det var således en död utan konsekvens.
Men om nu speldöden finns, kan man göra den full av konsekvenser? Vid en kvällsmatsdiskussion med min fru föreslog hon att det vore intressant om någon utforskade konceptet att när man dör så var man verkligen död, och man fick fortsätta spelet som någon annan. Hur det skulle fungera rent speltekniskt och narrativt är inte helt enkelt att lösa, men det är helt klart intressanta tankar. Närmast det har väl ändå Heavy Rain kommit, där historien fortsätter lite vad som än händer.
Ibland har jag även funderat på hur ett spel som Halo skulle fungera om man bara hade ett liv. Hur skulle det påverka hur man spelar? Om man designade ett actionspel från grunden med den premissen, hur skulle det då se ut? För ett totalt kommersiellt självmord skulle man kanske även kunna göra ett actionspel där man bara har ett försök, någonsin. Som spel skulle det bli ganska konstigt, och antagligen rätt så dåligt, men som tankeexperiment är det intressant. Hur skulle ett sådant spel se ut?
Don't worry. This is not the end.
Konceptet av död är ständigt närvarande i spel. När kommer det utforskas djupare? När kommer ett spel som på samma sätt som Bioshock ifrågasatte vårt beteende att följa order i spel utan reflektion istället ifrågasätter spelardöden på ett nytt och unikt sätt, men som ändå är roligt att spela? Jag tyckte Prince of Persia gav många bra narrativa lösningar på vanliga spelkoncept som vi bara tar för givet. Men det var att undvika döden. Kan man omfamna döden, ge den konsekvens och mening, men ändå göra mer än bara en tråkig laddningsskärm?
Kan man göra ett modernt actionspel där man verkligen kan döden dö, och inte bara dö lite halvt?
(R) 
Jag har inte spelat det ännu, men det ligger på min hylla, så det blir väl nästa grej efter ME.
7 Spelåret fortsätter
Efter uppmaning från EmmyZ samt att jag tidigare i år gjorde en genomgång av vad som komma skall så känns det nu naturligt att ge sig på att titta lite närmare på vad som kommer härnäst. Min lista har endel gemensamma beröringspunkter men ser ändå lite annorlunda ut än Emmys lista men kan vara nog så intressant.
Så låt oss sluta gnaga på det här benet och börja med själva li-li-listan.
Prince of Persia: The Forgotten Sands
Som trogna läsare av min blogg vet så fullkomligt älskar jag 2008 års Prince of Persia. Nu rör det sig om en återgång till gamla former och vi kommer därför inte få återse Elika och Prinsen, men det ser ändå väldigt lovande ut. Det som talar mest för spelet är att det skall ha varit i utveckling sedan innan det senaste Prince of Persia spelet, vilket betyder att det förhoppningsvis inte rör sig om ett stressat licensspel som släpps i samband med biograffilmen. Nytt för det här spelet blir en fokussering på kontrol av elementen, vilket mer konkret visar sig i att man kan exempelvis frysa vatten i tiden under korta tider för att sedan springa eller klättra på det. En underbar visuell effekt som närmast för tankarna till Final Fantasy XIII:s kristalliserade Lake Breshna.
Alan Wake
I utveckling i evig tid, men ser ändå väldigt bra ut. Ljus och vädereffekterna är imponerande, men det är snarast karaktärerna och berättelsen som lockar. Stämningen ser ut att bli på topp, och jag ser direkt hur miljön det utspelar sig är fylld av undertryckt kuslighet som bara väntar på att krypa in under tröjan när man som minst anar det. Potentialen att bli makalöst och häpnadsväckande är stor.
Lost Planet 2
Att kuta-skjuta gigantiska monster verkar jättekul, och det hela ser rysligt snyggt ut. Det finns dock ett aber: Det ser ut som om spelet kommer vara väldigt co-op centrerat. Som älskare av enspelarupplevelser så hoppas jag att man inte bara kan spela igenom spelet själv utan att det också skall vara en bra upplevelse som solo. Capcoms förra dräpartitel, Resident Evil 5, skall ju exempelvis varit sisådär när det gäller att spela själv, och jag hoppas inte detta upprepar sig i Lost Planet 2, för då får det nog vara. Uppdatering: Läste Levels recension och det verkar som om det här spelet är på tok för co-op fokuserat för min smak.
Singularity
Inte riktigt en vårrelease, men ändå på gränsen är Singularity som släpps i slutet av juni. Spelet har försenats några gånger, men har ändå en del potential, även om orosmolnen lurar vid horisonten. Men ett spel som verkar vara resultatet av att Bioshock och Wolfenstein fick barn ihop kan ju inte vara helt fel. Så länge storyn håller måttet och spelmekaniken inte är helt trasig så tror jag på ett solitt och angenämt ”åtta av tio”-spel som jag troligtvis inte kommer ha svårt att tycka om.
Bubblare: Alpha Protocol
Det ser inte särskilt vackert ut, men det är något med det här spelet som ändå har ett löfte med sig. Det är berättelsen och settingen. En modern spionversion av Mass Effect 1 är det som utlovas, vilket inte är fy skam. Som med allt annat får vi se hur bra det blir när det väl släpps.
Hur ser din lista ut?
4 Nya roligare logotyper
Kände mig lite kreativ såhär i slutet av söndagen, så jag satte mig och gjorde lite pillande med logotypen/titeln på min blogg. Så efter en hel del friläggning och minimalt med kodande så slumpar den nu fram vilken logotyp den skall visa överst på sidan. Eller snarare, logotypen är den samme, men karaktären jämte varierar. Än så länge har jag lagt in nio olika spelmotiv, däribland från kända spel såsom Halo, Final Fantasy XIII och Bioshock.
Blev lite roligare så tycker jag.
Dessutom måste jag bara nämna att efter dagens session i Final Fantasy XIII så känns det verkligen som om det är det vackraste spelet jag spelat sedan 2008 års Prince of Persia. Underbar art direction där allting känns annorlunda men ändå familjärt, som en saga nästan, eller varför inte: Som en fantasi.
Uppdatering:
La till ytterligare en tionde figur nu – Legion från Mass Effect 2 – vilket gör det totala antalet till tio. För att se vilka de andra nio är klicka vidare in i inlägget eller börja ladda om sidan som en galning. Som Peter kommenterade om i en kommentar så kommer också galleriet av karaktärer fyllas på kontinuerligt så att man ofta får en ny logo att titta på.
0 Klättrar på vatten
Ubisoft har äntligen släppt första gameplayfilmen från det kommande Prince of Persia-spelet. Det hela ser fruktansvärt bra ut. Spelet använder sig av Anvil-motorn, som även driver de båda Assassin’s Creed spelen och det senaste Prince of Persia spelet. Det ser väldigt grafiskt polerat ut, med vad som verkar vara en väl uttänkt art-direction. Det är tyvärr inte lika dröm och sagolikt som 2008 års reboot, men ser ändå riktigt fint ut. Det som verkligen såg nice ut var hur prinsen stoppade tiden runt omkring sig och därmed kunde klättra. På vatten! Riktigt häftig visuell idé såväl som något som blir intressant ur gameplay synpunkt. Hur detta skall förklaras som möjligt ur fysikalisk synpunkt låter jag någon annan göra. För blir allting verkligen en solid bara för att tiden försvinner? Å andra sidan, kan något röra sig i rummet utan att röra sig i tiden? Finns det då inte på båda ställena samtidigt och därmed klonats? I vilket fall, min hype-faktor för det här spelet steg helt klart ett pinhål nu, från att ha tidigare varit något reserverad eftersom spelet släpps i samband med filmen nu i maj, även om de inte är direkt sammankopplade. Rushad licensspelsvarning helt enkelt.
Generellt så gillar jag mer och mer det som Ubisoft släpper ifrån sig (förutom hemsk DRM till PC). Assassin’s Creed spelen var båda riktigt trevliga (är dock inte helt klar med tvåan ännu) och kommande Splinter Cell: Conviction ser riktigt bra ut. Sen har vi spelet jag föll för från första skärmdumpen till sista ordet i epilogen. Prince of Persia från 2008. Omstarten av franchisen som tyvärr hittils bara fått en nedladdningsbar epilog. Det var verkligen en magisk spelupplevelse. Det handlade aldrig så mycket om att få in en fet kombo eller göra något riktigt svårt. Istället handlade det om flöde och känsla. Att insupa en sagovärld. Fantastiska miljöer blandat med intressant karaktärsutveckling. Elika och prinsen är så olika men ändå så lika. Allt måste inte vara hardcore.
Sedan så har vi slutet. Vilket slut! Ett av de bättre jag spelat. Vissa kanske inte gillade det, andra tyckte det var trasigt, men personligen älskade jag det. Så väldigt lite tv-spel över slutet helt enkelt. Det var annorlunda. Så jag hoppas verkligen att den från början planerade trilogin är något som blir av. Har läst någonstans att Ubisoft kan mycket väl tänka sig två parallella Prince of Persia serier. Så ännu är inte allt hopp ute.
Nya Prince of Persia, med undertiteln Forgotten Sands, blir troligtvis en mer actionbetonad upplevelse. Inte mig emot dock. Ser verkligen fram emot det. Men när man sitter och tuggar headshots – eller snarare misslyckade försök till headshots – i Battlefield: Bad Company 2:s onlineläge så händer det att man innerst inne drömmer sig tillbaka till att bara flöda fram genom akvarelltavlans sagovärld, med alltid lika trofasta Elika i handen såväl som i hjärtat…
0 En blick på början av 2010
Förra året gjorde jag i början av året en liten koll på de kommande spel som jag var intresserad av så jag tänkte jag gör en likadan övning med årets tidiga releaser i år igen. Fast den här gången tänkte jag bryta ner det över olika månader. Så låt oss börja med Januari.
Januari
Känns konstigt att säga det, men januari känns som den största spelmånaden på hela 2010 för min del. Detta av den enkla anledningen att ett spel jag är så hypad över att jag spricker släpps. Spelet jag förväntar mig skall bli det bästa spelet jag spelat, givet hur fantastiskt föregångaren är. Och nej, jag pratar inte om German Truck Simulator (13 jan). Jag pratar om spelvärldens The Empire Strikes Back: Jag pratar om Mass Effect 2 (28 jan). Med en i det närmaste episk rollista för oss sci-fi aficionadon och ett radikalt förbättrat stridsystem, härlig grafik och stabil frame-rate så tror jag game of the year 2010 släpps i första månaden. Nu kommer det – som tidig release – naturligtvis glömmas bort i förmån för spel som släpps i november då sådana listor görs, men det lutar verkligen åt succé för min egen del. Japps, nu har jag verkligen laddat upp hype-mätaren för en ordentlig besvikelse. Men med ett sådant första spel, hur skulle det kunna gå fel?
Världens största LED-ficklampa. Episkt.
Övriga januarispel må vara bra, men blir inget köp. Bayonetta (8 jan) har ju fått bra kritik och så (10/10 i senaste Level), men det är inte min spelstil, så det får vara. Darksiders (7 jan) släpps i samma veva men känns inte heller så aktuellt för min del. Sen finns det Dark Void (15 jan), som väl ser ok ut, som tävlar mot en ny svängom i Army of Two (15 jan). Inget av dessa tre spel känns som något för mig.
Februari
Nu börjar det göra ont. För jag kommer garanterat spela Mass Effect 2 hela februari och då missa en rad spel som känns spännande. Man får helt enkelt skaffa dem när det är lite lugnare på spelfronten. I slutet av månaden släpps dock Splinter Cell: Conviction (26 feb), vilket jag har förbokat mycket förmånligt på gamestop (1 krona plus två billiga spel). Vet inte hur mycket jag behöver säga om det mer än att joystiq kallar det för Badass: The game. Ser mycket lovande ut. Är det skräp så fick jag det i alla fall billigt.
Vad är det då jag kommer missa i februari och som – om de är bra – hamnar på listan över spel att köpa sen? Självklart så lockar en tur ner till rapture igen med Bioshock 2 (9 feb). Det som oroar lite här är att det är en annan studio än den som låg bakom det första spelet. Dock skall speldesignern från förra spelet, Ken Levine, åtminstone delvis har ett finger med i spelet. Dessutom, multiplayer i Bioshock. Vem vill ha det?
En annan höjdare på radarn är Aliens vs. Predator (19 feb), ett spel som jag inte kan göra annat än att hålla med xboxflickans bror Nikke om: Det ser bättre och bättre ut ju mer man får veta om det. Ta bara en titt på senaste trailern på gametrailers.com. Bara det att det har fokus på Weyland-Yutani corporation gör ju att man blir lite svettig och får högre puls. För min del kunde de dock gärna skippat Predatorn, men jag antar att han/hon/det ger lite extra krydda i spelet.
I övrigt släpps Dante’s Inferno (12 feb). Bara att hålla sig undan om man skall gå efter demot.
Mars
Nu börjar det bli lite mer fuzzy med datum i spelreleaserna. Men även här finns en rad spel med fast datum och stor vikt. Den största releasen den här månaden är troligtvis Final Fantasy XIII (9 mars). Frågan är bara om man vågar köpa det när det finns så mycket annat att spela. Det lär ju vara bra för plånboken att sitta med ett spel i de närmsta två-tre månaderna, men lite variation skadar ju inte heller. Man skulle å andra sidan kunna ha FF13 som ett spel man studsar fram och tillbaka från. Hursomhelst blir det nog ett spel jag skaffar mig i april.
Anledningen till det är troligtvis Battlefield: Bad Company 2 (4 mars). Jag köpte ettan på rea och verkligen älskade single-player kampanjen så det blev att förhandsboka även detta spel på förmånsaktigt gamestoperbjudande. Jag brukar ofta ogilla fordonsdelen i spel, men helikoptersekvensen i det spelet var helt fantastisk och jag har laddat upp den banan och kört flera gånger bara för just den grymma känslan. I övrigt var det ett rolig shooter med bra kontrol och fantastiskt ljud. Av tvåan har de hittils bara visat upp multiplayerläget som ser mycket bra ut, men jag har även denna gång stora förväntningar på single-player delen.
Hittade boken i min frus föräldrahem. Ser läskigt likt ut första Bad Company marknadsföringen.
I slutet av mars släpps helsvenska Just Cause 2 (26 mars), ett spel som jag tror kommer hamna lite i skymundan. Det ser dock bra ut, men blir nog inget för mig.
Övrigt
Andra spel som ser intressanta ut, men som inte har fast datum är Tri-Ace Resonance of Fate som utmanar självaste Final Fantasy XIII. Kommer troligtvis inte upp i samma försäljningssiffror, men till skillnad från sin konkurrent verkar den här pröva lite nya grepp för jrpg såsom att man äntligen verkar kunna spara när som helst och ett helt unikt stridssystem. Ser för övrigt väldigt bra ut.
I samband med nya filmen släpps i maj även en ny del i Prince of Persia-serien. Tyvärr så blir det inte en fortsättning på 2008 års reboot av franchiset utan istället en återgång till Sands of Time triologin med ett ”mellanspel” som utspelar sig mellan första och andra spelet. Många jublar nog, men synd tycker jag då den grafiska stilen, tempot, storyn och egentligen det mesta i senaste Prince of Persia var fantastiskt. Speciellt i DLC epilogen så gjorde de saker och ting riktigt intressanta med långa sekvenser med platformande. Gällde att ha tungan rätt i mun. Får dock hoppas att The Forgotten Sands blir bra.
0 Sword Master i Prince of Persia
Xbox360fanboy.com har ett litet klipp där de visar hur man gör en 14-stegs combo i underbara Prince of Persia och därmed förtjänar en fin liten achievement. Tänkte ge mig på det någon gång nu i helgen eller nästa vecka, beroende på tid.
Updatering: Hann inte sword master, men däremot plockade jag ihop lite olika andra achievements som var lite snabbare att få till. Kanske kan så småningom Prince of Persia bli första spelet jag kniper 1000 poäng i. Hittils har jag 800 poäng i spelet. Det borde ju vara dags för en tusenpoängare nu när jag haft 360:n i ett år ungefär.
4 Recension: Prince of Persia
Prince of Persia
Platform: Xbox 360, PS3, PC
Testat på: Xbox 360
Releasedatum: 4 december 2008
Med jämna mellanrum kommer det ett spel som fångar dig på det där speciella sättet. Man säger att spelupplevelsen är magisk. Det har inte att göra med att spelet är helt utan brister. Det har inte att göra med att allting är perfekt. Det är bara det att spelet har det där lilla extra som fångar dig. Om du inte redan gissat det så är nya Prince of Persia ett sådant spel. Jag har tagit mig igenom den lilla gynnaren i Xbox 360-versionen. Här är mitt intryck av spelet, 1001 light seeds senare.
Alltid lika kloka ord från Herr Malmer – jag skrev ett inlägg som jag raskt tog bort för några dagar sedan då jag kände att det faktiskt gjorde precis det som du gjorde – jag nedvärderade andras åsikter om spel dem tyckte om – och det ville jag inte..
bra skrivet återigen
niklas (megastorm) bloggade nyligen: Köptips- Bokus säljer 2 pocket för 49- vissa titlar
Smaken är som baken som en vis person någon gång sade…
Tur att vi alla har olika smak annars hade det bara funnit spel i en viss genre och serie där ute
Mycket, mycket kloka ord.
Mattias bloggade nyligen: Kärlek
Du har gjort det igen <3 Toppbilden var fantastisk
Kloka ord. Inte bara för att vi verkar ha väldigt snarlik smak när det kommer till spel (gillade också Prince of Persia mer än de flesta, och Alan Wake är nog det bästa jag har spelat i år).
Det är intressant just det där hur ett spel kan vara en fantastiskt spelupplevelse för någon, medan det inte är mer än ett mediokert eller på sin höjd helt okej spel för den andra. Darksiders t.ex. kom från ingenstans i början av året och tog mig med storm, satte ett starkt avtryck… medan det för andra inte var någonting särskilt.
Vi får vara glada att det finns så skiljda tycken. Det är ju det som bidrar till den enorma mångfald av spel som det faktiskt finns i spelindustrin. Det finns alltid en spelupplevelse för någon att finna i något, stor som liten. Inte ska man bli berövad på den bara för att spelet inte anses som ett fantastiskt spel när man ser till vad den stora mängden tillsammans har att säga.
Åter igen, väl talat.
Lunandrez bloggade nyligen: Story-trailern till Brotherhood
Sant och klokt sagt.
Och jag tror det är en god princip att hålla fast vid, inte bara vid spelupplevelser, utan genom livet som helhet. Det är ditt liv. Bara du kan leva det. Bara du kan uppleva det.
Så lev det inte i fruktan för vad andra människor ska tycka och tänka. Ett liv levt i fruktan är ett halvt liv.
Oskar Källner bloggade nyligen: Stargate Universe – säsong 2 börjar starkt!
Klokt sagt! Personligen får jag ofta känslan att jag vill att andra skall uppleva det jag har upplevt. Då är det lätt att springa iväg och tycka att andra har ”fel”. Men att tycka olika är jäkligt kul det med! Då får man chansen att diskutera!
Familjenspel bloggade nyligen: Recension- F1 2010
[...] också: Spel-Malmer: Låt ingen stjäla din spelupplevelse EmmyZ – Risk för [...]
Väl talat. Som sagt är det bara bra att folk tycker olika, annars skulle ingen mångfald finnas. Sen får man givetvis ändra sig med tiden, men övertalas är inget man bör bli. Dela med sig däremot, det får bara upplevelser att växa.
NuYu bloggade nyligen: Recension- Darksiders
Tack för era fina och bra kommentarer. Vill bara understryka dock att allt jag skriver är bara en ursäkt för att få göra headerbilden. *ler lite klurigt*
[...] anledning av veckans blogginlägg om vikten av den egna upplevelsen och hur hypen kring ett spel kan påverka detta kände jag att ett behov av att fabulera lite kring [...]
Bra sagt! Det blir ju dock ett problem då det säkert finns många som påverkas av vad andra tycker. Det gäller att våga prova sig fram trots vad andra kanske säger, och att sedan bilda sig en egen uppfattning så klart.
Elin (Ariez) bloggade nyligen: Vinnaren i MoH-tävlingen
Som alla andra sagt, bra skrivet
Sen det där med betygen. Klart man kan skita i betygen. Jag tror inte att folk tycker mer eller mindre om ett spel beroende på vad det har fått för betyg. Däremot är det nog många som väger sina spelinköp efter vilka betyg spelen får, i alla fall om man inte har så mycket pengar och måste prioritera. Och då kan det ju bli missvisande om spelet fått ”fel” betyg :p
Men självklart ska ingen få stjäla någon annans upplevelse. Jag erkände i Radiogamer att Fahrenheit nog är ett av de bästa spel jag någonsin spelat. Jag tror att långt ifrån alla håller med mig om det :p
[...] Låt ingen stjäla din spelupplevelse (Spel-Malmer) ”Jag tyckte Alan Wake var bland det mest fantastiska jag spelat, medan andra inte tålde spelet. Jag vägrar låta dem stjäla min spelupplevelse. Det jag har upplevt har jag ju faktiskt upplevt. Det är den fulla sanningen. Allt annat är lögn.” [...]
Det där med betyg är lite knivigt. Jag funderar ibland starkt på att ta bort dem och bara köra med text, men vet inte riktigt. Kanske värt att skriva ett inlägg om, även om den debatten inte känns speciellt fräsch direkt.
NuYu bloggade nyligen: I väntan med poesin