-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
6 Fortsatta intryck från FF13
Har nu spelat så långt i Final Fantasy XIII att jag precis landat på Gran Pulse (vilket alla vet kommer hända så det är ingen spoiler). Rent spontant så kan jag säga att resan hit har varit fantastisk och för det mesta vacker att se på. Ingen karaktär har irriterat mig, utan jag är helt förlorad i dem – möjligtvis med undantag av Hope som det dock inte är något större fel på. Skall man säga något så har de två senaste kapitlen dock varit lite för mycket grinding och lite för lite mellansekvenser. När det dock var mellansekvenser var de stora och häftiga. Men det är bara detaljer. Detta spel är helt fantastiskt. Stegringen av svårighetsgrad och nya moment är i det närmaste perfekt för mig.
Det ena temat efter det andra har avhandlats – att förlåta sig själv och andra, ånger över osagda känslor, hur man går vidare efter att ha förlora allt. You name it! Och ännu vet man inte riktigt vartåt det barkar. Det är spännande, och saker som måste sägas har ännu inte blivit sagda. Jag älskar när spel är såhär! Och det tar till synes aldrig slut! Finns alltid en twist eller en vändning kring nästa krök. Allt packeterat i en mastodontförpackning. Vägen ner till Pulse var verkligen ett bra exempel på detta.
Nu är jag då på Gran Pulse och det är alltså nu spelet skall öppna upp, enligt rykten. Det är med viss bävan jag går ut i det där. För personligen gillar jag linjäriteten. Jag gillar att det finns en väg att gå som är bra balanserad mellan strid, njuta av miljöer och mellansekvenser. Väl avvägt för att bossen skall vara en lagom utmaning, men inte för mycket heller.
Men hur mycket grinding kommer behövas här på Pulse för att klara sig vidare? Hittils har spelet inte på något sätt varit omöjligt. Lite prövande, ibland, javisst. Var flera gånger på en viss specifik boss i kapitel tio som jag döden dog. Men det kändes aldrig övermäktigt. Istället kände man sig sporrad att försöka igen. Hur blir det nu?
För jag vill ju veta mer hur det går. Jag vill se vem som överlever, vem som offrar sig och vem som kanske sviker. Jag vill fälla en liten tår till japansk övertydlig smörighet. Jag vill veta mer om häftiga Lightning, söta Vanille, coola Sazh och mysteriska Fang. Feta monster och uppgraderingar i all ära och stridssystemet är fantastiskt, men jag vill möta slutet utan trötthet på det. Betyder Gran Pulse att jag nu måste grinda? Jag kommer svaret på den frågan ganska snart, men oj jag bävar för svaret…
Låter fantastiskt bra!
Du talar nästan om det som en väldigt bra bok, snarare än ett spel. Och det är ju egentligen något väldigt positivt, då just karaktärsdjup och samtal om hur det är att var människa, ofta (men med några lysande undantag) har varit frånvarande i dataspelsgenren.
Ser fram mot att få spela det när det väl blir dags för ett inköp. Håller just nu på och spelar igenom FFXII! Sent ska syndaren vakna.
Det är roligt och så, men storyn är inte i alls i närheten av samma episka dimensioner som FFX. Striderna är också lite för kaosartade för min smak. Jag tycker om när man måste hålla tungan rätt i munn och använda rätt magi och rätt strategi vid rätt tillfälle… annars är man rökt. I FXII är det mer bara allmänt slagsmål. Väldigt snyggt slagsmål för att vara på PS2an, men ändå lite synd…
Ska bli mycket intressant att se hur de lös striderna i FXIII
Annars gillar jag också det linjära, just för att det finns en annan potential för episka berättelser då. FFXII löser faktiskt friheten och linjärheten på ett väldigt snyggt sätt. Man kan springa omkring vart man vill, om man vill. Men för att storyn ska fortsätta måste man gå till ett visst ställa, och hamnar så ofta i linjära trådar som man måste fullfölja innan man kommer ut i den öppna världen igen.
Ska bli intressant även här att se hur de löst det med FFXIII
Lycka till med grindingen!
Oskar Källners senaste blog: Halo aprilskämt
Nja, riktig lika djupt som en bra bok är det inte, men det är på något sätt så charmigt och ett visuellt spektakel att allt som allt blir det bara väldigt bra. Trots viss övertydlighet och ibland ”disneysensmoral” (mest i samband med Hope faktiskt). Det är ändå såpass olikt och spännande pakettering av den att det hela blir större och mer sagolikt än det egentligen är i en direkt objektiv analys. En filmkritiker hade sågat sönder det. En vardagsdrömmare och mindre cynisk person älskar det.
Man tas till en annan värld, och dras in i den. Inte helt olikt vad många upplevt med Avatar nu senast. Allt är udda, men ändå rätt på något sätt.
Designen är verkligen något alldeles extra, förutom några slemmonster och djur som ser ganska löjliga ut. Alla mekaniska prylar, byggnader, farkoster och fiender är fantastiska. Så även flera av de lite större monstren. Det är något riktigt speciellt att launcha ett metallmonster mer än dubbelt så stor som en elefant upp i luften och sedan hamra på den i luften och en kavalkad av ljus.
Verkar riktigt bra.
Än så länge har jag bara hunnit köra ett par timmar eller nåt och tycker att det är riktigt bra.
Peters senaste blog: Tre bra saker i tre bra spel
Ja, du har ju haft fullt upp att censurera omslaget.
Spel-Malmer: Ja, det har jag ju. Har dessutom hört att det skall vara lite naket längre in i spelet. Kan bli jobbigt att censurera allt.
Peters senaste blog: Guide: Så lätt censurerar du bort oönskad hud
Spela med TV:n avslagen.