Going Commando

1985 släpptes en riktigt usel film. Jag vet inte hur den togs emot då, jag minns bara att när jag som yngre såg Schwarzenegger-rullen Commando så tyckte jag den var ganska overklig men hyffsat cool ändå, eftersom det var Arnold. I skön nostalgisk anda spelade jag nyss in filmen igen på vårt Windows Media Center. Den bjöd på många skratt, inte för att den var särskilt rolig, utan för hur extremt stereotyp den var. För er som inte sett filmen så kan jag inte tänka mig en bättre och roligare sammanfattning än den som ges i följande recension på IMDB:

Seeing an invincible one man army kill over 100 baddies while intercepting it with zingy one liners, that’s what it’s all about! None of this crap about an ”every man” who’s family have been taken from him blah blah blah. But the mountain of muscle from Austria dealing out justice the only way he knows how – with extreme prejudice and loads of firepower!

Man kan ju lugnt säga att actiongenren i film har kommit en bra bit sen dess. Idag är det sällan oändligt långa sekvenser där hjälten står med maskingevär utan något skydd och utan eftertanke delar ut bly från höften åt framrusande horder av hejdukar. Det görs mer subtilt och i ärlighetens namn mycket bättre idag, även om filmer även idag kan vara riktigt usla. Det bästa som filmen dock gav mig var en kommentar som min fru yttrade under denna actionfestival. Hon sa: ”Det är som ett TV-spel”.

BAM! Där satt den. En perfekt jämförelse av vårt kära spelmedium med filmmediet. För även om det finns en rad nyskapande och djupa spel så är det ändå väldigt mycket där vi befinner oss idag. På den nivå som en dussinfilm från 80-talet en gång var. För även om det rör sig om mästerverk såsom nu senast Uncharted 2 så är det väldigt mycket som känns igen. Horderna av fiendens hejdukar som bara kommer i våg efter våg, och utan någon djupare uppgift än att skjuta och sedan döden dö, därefter tona bort för att spara värdefullt konsolminne. Någon konsekvens av dödandet finns inte, efter ett tag inte ens som en blodfläck. Även filmvärldens till synes autogenererande hälsa är ju en grundpelare i såväl gameplay som berättande. I Commando blir John Matrix (Arnold) träffad, men när han tillslut möter ”slutbossen” i en stenhård man-mot-man strid med stora knivar så är skadan som bortblåst. Eller som i spelens värld: Nathan Drake klättrar i berg, slåss med monster och kastar sig ut för stup efter vad som bara verkar vara några dagar efter att ha blivit skjuten i magen.

Men visst, det är roligt att skjuta skurkar i spel, och hur skall man annars göra det om man vill ha ett roligt actionlir utan att det blir för hårt skriptat? Jag vet inte exakt hur vi skall komma ur spelens 80-tal och mogna, men jag tror det kommer ske av sig självt på samma sätt som Arnold och Jean-Claude van Damme idag bytts ut mot Jason Bourne och andra mer moderna huvudpersoner. Splinter Cell: Convictions mekanik med mark and execute och strategiska användande av senaste kända position verkar bli något som tar actiongenren till något mer sofistikerat, utan att för den delen bli samma klassiska långsam stealth som vi sett tidigare. Hur det blir när det väl släpps får vi se, men i dagsläget ser det lovande ut som ett litet steg i rätt riktning. Det mer vanliga användandet av en sk. cover-mekanik i spel är ju även något som är åt rätt håll, även om dess mest kända förespråkare – Gears of War serien – är spel som verkligen är stöpta i samma form som Commando.

Det är dags att lägga alfahannen på hyllan och lyfta fram mer mångbottnade och intressanta karaktärer, likt de vi sett mer av de senaste åren, men det vore spännande att även se nya varianter på mognare gameplay och inte bara inramningen.