-
Introducerar Spelkriget.se
-
Bloggen upphör…eller?
-
Senaste kommentarer
3 Årets shooter
Call of Duty: Black Ops
Utvecklare: Treyarch
Utgivare: Activision
Släpptes: 9:e november
För egen del har jag aldrig varit ett stort fan av Call of Duty serien. Jag spelade såklart det första Modern Warfare och gillade det, men blev också besviken över att kampanjen var så kort. Då jag inte är särskilt förtjust i att spela online var det enbart en trevlig upplevelse, men inte mycket mer. När Modern Warfare 2 kom så struntade jag helt sonika i det då kampanjen ryktades ha ungefär samma längd som det tidigare.
Men så drog hösten ihop sig, Halo Reach var en besvikelse för mig, och plötsligt såg Black Ops riktigt intressant ut. Att det även skulle komma med stöd för 3DTV var också något som lockade.
När det väl kom blev jag dock ändå väldigt positivt överraskad. Kampanjen hade en ordentlig längd, var extremt varierad, men kändes ändå förvånansvärt tydlig och klar i sitt berättande – trots hoppandet i tid och rum. Det var linjärt och nästan som en rail-shooter men tempot och känslan är i det närmaste perfekt.
När det kommer till 3D-funktionen så lämnar den ibland en hel del att önska på grund av många riktigt dåliga val i implementationen. Trots det är inlevelsen det skapar i spelet något enorm och när man kommit förbi de första banorna, som lider mest av de problem som finns, så är det helt fantastiskt. En sten slutar vara en platt polygonklump med taskig textur utan blir istället något i det närmaste verkligt. Jag ser fortfarande att det är en polygonklump, men närvaron av stenen är ändå högst påtaglig. Känn kraften mellan dig och stenen, som Yoda säger.
Black Ops är det spel i serien som satte Call of Duty tillbaka på kartan för mig. Det var polerat, snyggt och framför allt intensivt genom hela kampanjen. Flerspelarläget är säkert jättebra, men för egen del kunde jag inte bry mig mindre. Dessutom finns det mängder av helikoptrar i Black Ops vilket automatiskt höjer betyget ett halvt steg hur man än bär sig åt. I 3D är de även extra spektakulära.
Runner-up: Singularity
En verklig överraskning och ett riktigt bra spel. Trots små brister så är spelets kontroll, atmosfär och story nog för att väga upp. Det är också riktigt snyggt. Spelet har även riktigt bra tempoväxling och stor variation i hur man måste angripa olika problem. Speciellt bossfighterna skiner även lite extra starkt.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
17 Årets besvikelse och överraskning
Så var det dags att dra igång den allra första delen av årets spel-utnämningarna. Varje dag fram till julafton kommer ett eller flera spel och spelrelaterade vinnare utses av svenska spelbloggar i en för dagen given kategori. Först ut är två utnämnningar. Dels en besvikelse – ett spel jag hoppades mycket på men som inte levererade nog – och dels årets överraskning – ett spel jag var lite tveksam inför men som överraskade mig med att vara bättre än jag väntat. Men nog om det. Let’s get this show on the road!
Årets besvikelse: Enslaved: Odyssey to the West
Utvecklare: Ninja Theory
Utgivare: Namco Bandai
Släpptes: 8:e oktober
Det skulle bli spelberättelsen som skulle få alla andra spelberättelser att skämmas. Åtminstone skulle det visa att spel kan ha ett starkt narrativ och djupa karaktärer som får en att bry sig. Det såg lovande ut också. Med Heavenly Sword-utvecklaren Ninja Theory bakom sig fanns potentialen helt klart där. Det är svårt att glömma karaktärer som Nariko och Kai. Förväntan var därmed ganska hög. Skärmavbildningarna som gavs ut initialt såg också riktigt spännande ut, med ett postapokalyptiskt New York där naturen tagit över och lämnat allt i en härlig, nästan skimrande, grönska.
Men så väl blev det aldrig. När spelet väl kom så satte de första kapitlen upp en premiss som var väldigt intressant men som ju mer spelet fortskred fick mindre och mindre roll och slutligen kändes allt som om man bara fick massa order från spelets kvinnliga protagonist Trip. Där fanns minimalt med fördjupning i karaktärerna och allt som byggdes upp under de första scenerna i spelet fick sitt crescendo i en kort liten scen där ett beslut tas som senare i spelet blir totalt konsekvenslöst.
Inte heller grafiken imponerade någon nämnvärt. I början såg staden spännande ut, men ganska snart blev det klart att samma texturer och tre övermättade färger upprepades gång på gång på gång. Dessutom var det ganska lågupplösta texturer. Men början var ändå riktigt bra. Värre blev det längre fram. Det blev mer av samma färger fast med en liten mer ton av brun, och miljöerna såg sämre och sämre ut och samspelet mellan Trip och spelar alter-egot Monkey mindre och mindre betydelsefullt och fokuserat. Ansiktena och framför allt ögonen var dock riktigt fina.
Därmed inte sagt att spelet var dåligt. Det var bara inte särskilt bra. Det var helt ok, och konstigt nog ett spel som jag ändå kan rekommendera. Men givet premissen och utvecklarens förra spel så misslyckades spelet att leverera både på det narrativa och det visuella planet, vilket var just det som spelet var mest fokuserat på. Jag blev besviken, och kan inte förstå hur detta spel blivit så prisat av många bedömmare. Det är bra, men det är extremt långt ifrån ett mästerverk, och storyn är en av de sämre i år.
Runner up: Halo: Reach.
Förhandstittarna talade om det ultimata Halo med bra historia, snygg grafik med lite mörkare ton än tidigare Halo-spel. Förväntan låg på topp. Istället blev det visserligen ett roligt spel med bra känsla i kontrollen men med en totalt menlös historia där man inte fick någon emotionell investering i någon av rollfigurerna eller vad som hände. Grafiken såg visserligen något bättre ut än tidigare spel, men såvärst mörkare och med mer seriös ton var det inte. Istället kändes det som om varenda förhandstitt man läst där de talade om den mörkare tonen var en rak kalkylering av det pressmaterial som Bungie skickat ut innan. På sina håll, såsom i dagsscenerna i New Alexandria, var även både den tekniska och designmässiga nivån skrämmande låg för ett sådant högbudgetspel. Dålig framerate hjälpte inte heller. Som tur var så var dock spelandet mycket roligt, vilket såklart räddade spelet.
Årets överraskning: Singularity
Utvecklare: Raven Software
Utgivare: Activision
Släpptes: 25:e juni
Raven Software är kända för att göra solida, helt ok, spel men som inte heller sticker ut någon nämnvärt. Singularity hade dock försenats gång på gång, och det var inte lite utav att man rynkade lite på näsan. Det kändes faktiskt mest som ett spel som bara skulle ha en gimmick och sedan inte ha mer än så.
Det jag fick var istället en spännande shooter med riktigt bra kontroll och fantastiska sköna vapen – speciellt rolig var Seekern. Tidsmanupilationen, det som bara skulle vara en gimmick, öppnar upp för riktigt roliga attackkombinationer som även uppmuntrades med hjälp av achievements. Kombinerat med en bra variation och riktigt roliga bossar blev Singularity det första actionspelet på mycket länge jag faktiskt körde igenom två gånger på raken just för att det var så roligt.
Att berättelsen, om än lite träigt berättad med ologiska audiologs, kändes även spännande, och med mystiska meddelanden ritade på väggarna fick man gissa hela vägen till slutet hur det låg till. Miljöerna och grafiken var även riktigt snygg, och att se världen kollapsa runt omkring en när den åldrades i snabbfart var riktigt imponerande. Visst fanns där skavanker som ibland lite lågupplösta texturer och små detaljer, men det var småsaker när resten var förvånansvärt riktigt magnifikt. Inget som vinner några priser dock, men det var fin ljussättning och en stor variation i miljöerna.
Allt som allt blev Singularity det spelet som kom utan större hype och överraskade mig mest under året.
Runner up: Bioshock 2
Det kunde så lätt blivit helt fel. Bioshock var sån fräsh fläkt att uppföljaren, gjord av ett annat team, lätt kunde blivit mer av detsamma och inget mer. Nu blev det mer av detsamma, fast bättre. Spelbarheten var mycket högre och även som storyn inte innehöll det första spelets omskakande plottwist så var tempot här mycket bättre och den övergripande berättelsen mycket starkare och med ett mycket tydligare moment av konsekvens av ens handlingar. Det var inte utan att man blev lite berörd på slutet faktiskt. Mer så än i föregångaren.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets besvikelse och överraskning’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Tror nog allt du lider av hypefebern när det kommer till Enslaved 
Ina 
Samuel 
Joakim 
16 Singularitytävlingen avgjord!
Tävlingen är nu avgjort. Det var flera riktigt minst sagt både galna, roliga och imponerande bidrag som kom in, men det kändes ändå ganska tydligt vilken som var den naturliga vinnaren av en inplastad, flong ny, kopia av Singularity till Xbox 360.
Vinnaren blev Sanna med sin post-apokalyptiska survivor, där inte en enda detalj lämnats åt slumpen. Det är arbetat, det är stämningsfullt och det är kreativt. En värdig vinnare. Grattis Sanna! Spelet kommer på posten. Jag skulle inte heller vara förvånad om fler bilder så småningom dyker upp på hennes blogg.
Klicka för större bild
Honorable mentions går till Rickard för sin grymt snygga Bubble Bobble-verklighet och till Rikard (en annan) för sin kommande roll i Muscle March till Wii. Tack för alla bidragen och ett speciellt tack till Activision som bidrog med priset.
(R) 
5 Singularitytävlingen slutar imorgon!
Missa inte att Singularitytävlingen slutar imorgon, onsdag, klockan 20:00. Så ännu finns det alltså tid att skicka in ditt bidrag, och tänk inte så mycket på att det måste vara tekniskt fantastiskt. Det är ju egentligen själva idén som räknas. Så ta fram kameran och/eller bildbehandlingsprogrammet och skrid till verket. Jag väntar med spänning på ditt bidrag!
Det gör inget! Du kan komma hem till mig och spela! 
16 Tävling: Vinn Singularity
Singularity är ett grymt roligt spel. Det är snyggt, det tar det bästa från de gamla klassikerna, sätter ihop det och skapar något som är större än de enskilda delarna. Personligen älskade jag spelet, och har kört igenom det två gånger, något som inte är särskilt vanligt för min del när det gäller actionrökare. Det kändes helt enkelt väldigt tight, intressant story, fantastiska miljöer och kort och gott roligt.
Nu har du chansen att vinna detta spel (Xbox 360-versionen), och det är en chans jag inte tycker du skall missa. Activision ställde upp och bidrog med spelet när jag kände jag ville sprida Singularitykärleken. Stort tack till dem.
Så vad måste du göra för att deltaga i tävlingen? Jag tycker alltid det är roligt med bilder, och eftersom spelet mycket handlar alternativa verkligheter så skulle det passa om du för den här tävlingen helt enkelt fotograferar eller bildmanipulerar fram en bild på dig själv i en roll du kanske har i en alternativ verklighet. Fantasy, sci-fi eller 1700-tal? Klistra in dig själv i känt foto? Låt kreativiteten flöda. Viktigt är dock att du själv är med i bilden. Så kladda på i Photoshop eller liknande för glatta livet om du vill det (inte ett måste), men du själv skall som sagt vara med i bilden, om så bara med ett ansikte.
Skicka ditt bidrag till tavling [at] malmer.nu. Deadline för tävlingen är onsdagen den 25:e augusti klockan 20:00.
Regler:
- Endast ett bidrag per tävlande. Om du skickar in flera måste du specificera vilket du vill tävla med.
- Vinnaren bestäms av mig och min fru. Besultet kan inte överklagas.
- Jag eller min fru får inte själva deltaga (äsch!)
- Priset skickas via post, och jag ansvarar inte för fungerande postgång.
- Alla bidrag kan publiceras här på bloggen och genom att deltaga ger du mig rätt att göra detta, men också att undvika publicering om jag så önskar.
- Vinnarbidraget publiceras garanterat om inget helt galet händer och bloggen brinner upp eller så.
Har du redan Singularity eller är du efterlyst av interpol och därmed inte vågar figurera i bildformat på internet så sprid gärna att tävlingen pågår.
modi 0 Bakom polygonkulisserna på Singularity
Som ett tillägg till mitt förra inlägg vill jag även tipsa om Raven Softwares mycket intressanta utvecklarblogg. Än så länge har jag själv bara läst lite, och mest tittat på bilderna, men vad jag sett så skiljer det sig ganska mycket från hur det brukar vara. Långt borta är filmerna där de sitter i stylat ljus och säger hur awesome allt är. Här får man istället verkligen en bra inblick i vad som ligger bakom olika delar av ett spel såsom Singularity. Rekommenderas starkt för alla med en gnutta intresse för processen bakom.
5 Singularity
Idag klarade jag tidsmanupilationsspelet Singularity efter några nätters intensivt spelande. Man skulle kunna tro, med den titeln, att spelet har något att göra med Ray Kurzveils bok om den teknologiska singulariteten, The singularity is near, där vi alla blir superkreativa syntethjärnor (lätt överdrivet) men det är inte fallet här, utan det handlar om rum och tidsmanupilation. Den klassiska sortens singularitet alltså med fluxkondensatorer, bullet-time, radioaktivitetsmutationer och 88 miles per hour. Ok, kanske inte det sistnämda. Men mutationer och stora monster finns det gott om.
Singularitet: En punkt i rymden där de värden som beskriver gravitationsfälts styrkor får oändliga värden, och allmänt vedertagna fysikaliska lagar upphör att vara användbara för att beskriva tillstånd i singulariteten.
Det som slår mig direkt efter att ha klarat spelet är hur roligt jag hade. Det var en upplevelse som även om den på många sätt lånar från en rad olika spel ändå kändes unik och intressant. Första delen av spelet är väl kanske inte helt inspirerande, men det är inte dåligt heller. Det hela tar sig dock ganska snabbt, och växer därifrån hela tiden. Det är roliga pussel, men de tar inte heller över och blir allt för komplexa. I centrum finns ju ändå korridorsskjutandet, som har bra variation med olika förmågor och flera möjliga strategier. Skall man ha ut som mest av spelet skall man naturligtvis leka med alla tillgängliga förmågor. Sedan gillar jag också tempoväxlingen i spelet som går från att ena stunden vara intensiv action till att i en annan sektion bestå i att smyga förbi fiender utan att bli upptäckt. För en gångs skull funkar även undervattenssektionerna riktigt bra. Brukar inte riktigt gilla dem i spel. Den i spel obligatoriska tågsekvensen var också riktigt grym.
Rent grafiskt var det även bra mycket snyggare än jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara lite halvdassig grafik, men istället så möts jag av fantastisk art-direction med den ena miljön mer spektakulär och imponerande än den andra. Trots att många grafiska stilar återkommer så känns det alltid fräscht, till skillnad från den tydliga inspirationskällan Bioshock, där även om allt är väldigt spännande grafisk stil på i stort sett ser likadan ut genom två spel. Här varieras miljöerna ordentligt, men känns ändå som om de hör ihop i samma värld. Förvandlingarna mellan dåtid och nutid förstärker naturligtvis den här känslan. Särskilt imponerande är det i samband med att man vandrar omkring på ett större fartyg som inför ens ögon åldras i turbofart. Vid ett tillfälle tar man även på sig en gasmask, och detta ger en väldigt läcker grafisk effekt.
En typisk nivå i Singularity.
Det man kan klaga på är bristen på undertexter, men jag tycker nog ändå det funkade rätt så bra. Dessutom känns det lite mystiskt att folk skulle spela in sig själva på gamla bandspelare och lämna överallt. Jag kan köpa forskarna som talar om sin forskning på band, men att en liten rädd skolflicka som låst in sig på toaletten skulle ha med sig en stor 50-talsbandspelare och sedan spela in sig känns inte helt trovärdigt. Hade varit roligare om de löst den delen av berättandet med någon form av tidseko från 50-talet som man kunde lyssna av. Hade passat bättre med världen. Ibland är även texturerna (på konsol) lite lågupplösta.
Men det är detaljer. I det stora hela så är det ett riktigt bra spel som jag mycket väl kan tänka mig att spela igen, vilket inte är helt vanligt med en actionrökare. Tyvärr kommer det nog ingen uppföljare då Activision nästan verkat smyga ut detta toppenlir och försäljningen därför säkert blir lidande. Synd, för det förtjänar verkligen att sälja bra. Om jag skall sätta ett betyg på spelet så blir det 4 av 5 fluxkondensatorer. Eller om man vill jämföra: Bättre än det riktigt bra spelet Bioshock 2.
Nu är jag inte ensam bloggare att gilla Singularity. EmmyZ, Svampriket, Ariez och Xboxflickan har alla fyra uttryckt sin förtjusning över detta spel. Can’t say I blame them. Nu tycker jag det är dags för dig att skaffa spelet och ha roligt du med.
2 Semester
Är nu tre dagar in i semestern och nedvarvandet börjar infinna sig. P3 Kultur på morgonen, bloggrundan, Mark Knopfler och annan gubbrock på för hög volym, inköp av Singularity och en Neil Gaimanbok. Nästa vecka blir det Gotland med frugan. Semester är gott!
7 Spelåret fortsätter
Efter uppmaning från EmmyZ samt att jag tidigare i år gjorde en genomgång av vad som komma skall så känns det nu naturligt att ge sig på att titta lite närmare på vad som kommer härnäst. Min lista har endel gemensamma beröringspunkter men ser ändå lite annorlunda ut än Emmys lista men kan vara nog så intressant.
Så låt oss sluta gnaga på det här benet och börja med själva li-li-listan.
Prince of Persia: The Forgotten Sands
Som trogna läsare av min blogg vet så fullkomligt älskar jag 2008 års Prince of Persia. Nu rör det sig om en återgång till gamla former och vi kommer därför inte få återse Elika och Prinsen, men det ser ändå väldigt lovande ut. Det som talar mest för spelet är att det skall ha varit i utveckling sedan innan det senaste Prince of Persia spelet, vilket betyder att det förhoppningsvis inte rör sig om ett stressat licensspel som släpps i samband med biograffilmen. Nytt för det här spelet blir en fokussering på kontrol av elementen, vilket mer konkret visar sig i att man kan exempelvis frysa vatten i tiden under korta tider för att sedan springa eller klättra på det. En underbar visuell effekt som närmast för tankarna till Final Fantasy XIII:s kristalliserade Lake Breshna.
Alan Wake
I utveckling i evig tid, men ser ändå väldigt bra ut. Ljus och vädereffekterna är imponerande, men det är snarast karaktärerna och berättelsen som lockar. Stämningen ser ut att bli på topp, och jag ser direkt hur miljön det utspelar sig är fylld av undertryckt kuslighet som bara väntar på att krypa in under tröjan när man som minst anar det. Potentialen att bli makalöst och häpnadsväckande är stor.
Lost Planet 2
Att kuta-skjuta gigantiska monster verkar jättekul, och det hela ser rysligt snyggt ut. Det finns dock ett aber: Det ser ut som om spelet kommer vara väldigt co-op centrerat. Som älskare av enspelarupplevelser så hoppas jag att man inte bara kan spela igenom spelet själv utan att det också skall vara en bra upplevelse som solo. Capcoms förra dräpartitel, Resident Evil 5, skall ju exempelvis varit sisådär när det gäller att spela själv, och jag hoppas inte detta upprepar sig i Lost Planet 2, för då får det nog vara. Uppdatering: Läste Levels recension och det verkar som om det här spelet är på tok för co-op fokuserat för min smak.
Singularity
Inte riktigt en vårrelease, men ändå på gränsen är Singularity som släpps i slutet av juni. Spelet har försenats några gånger, men har ändå en del potential, även om orosmolnen lurar vid horisonten. Men ett spel som verkar vara resultatet av att Bioshock och Wolfenstein fick barn ihop kan ju inte vara helt fel. Så länge storyn håller måttet och spelmekaniken inte är helt trasig så tror jag på ett solitt och angenämt ”åtta av tio”-spel som jag troligtvis inte kommer ha svårt att tycka om.
Bubblare: Alpha Protocol
Det ser inte särskilt vackert ut, men det är något med det här spelet som ändå har ett löfte med sig. Det är berättelsen och settingen. En modern spionversion av Mass Effect 1 är det som utlovas, vilket inte är fy skam. Som med allt annat får vi se hur bra det blir när det väl släpps.
Hur ser din lista ut?
Har förstås inte testat kampanjen i Black Ops men det jag spelade imponerade inte något särskilt.
NuYu bloggade nyligen: Årets shooter
Kampanjen i Black Ops var förvånansvärt bra, men trots det tycker jag inte att den rår på kampanjerna i de båda Modern Warfare-spelen, blev mer berörd av händelserna i de spelen, i synnerhet Modern Warfare 2-kampanjen som var fantastisk (så där har du missat någonting). Multiplayern är sedan mer av samma sak, inte mycket som har hänt på den fronten vilket nog är det stora skälet till att jag inte haft något direkt sug att spela den (även om ”mer av samma sak” inte alltid är något negativt) efter de första kvällarna med det.
Singularity fortsätter att dyka upp här och var och är fortfarande ett av de mest givna köpen inom en snar framtid.
Lunandrez bloggade nyligen: Årets spel 2010- Årets shooter
Jag har faktiskt efter jag spelat Black Ops köpt en begagnad MW2 och spelat igenom kampanjen. Den var riktigt bra, men kändes också som om det många gånger bara var ett spammande av fiender.