8 Årets spel. Plats 5

Arets-Spel-2010-20

Så var det äntligen dags att utse årets fem bästa spel! Jag kommer nu under de närmaste fem dagarna lista just de spel som jag själv anser är årets fem bästa. Det är således en subjektiv lista, med det främsta kriteriet för att hamna på listan är hur bra totalupplevelsen är. Så ett spel kan ha en fantastisk grafik och kontroll men ändå missa listan därför att totalupplevelsen inte var bra nog. Upplevelsen är således större än direkta produktmässiga kvalitéer. Men nog om det, för det är dags att presentera årets femte bästa spel!

Final Fantasy XIII

Utvecklare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Släpptes: 9:e mars

Ett tåg rusar genom landskapet. Med på tåget finns en person som jag inte känner sen tidigare. Men ändå anar jag något speciellt. Hon kallar sig för Lightning, och kommer bli en av mina favoritrollfigurer någonsin. Men det vet jag inte vid detta tillfälle. Då är det främst den underbart vackra miljön som fångar mitt intresse.

Kort därefter når jag en sjö som kristalliserats mitt i vad som närmast kan beskrivas som en storm. Det är fantastiskt vackert och min haka är vid detta tillfälle fast planeterad på golvet.

Men inte bara det visuella imponerar. Ju längre jag kommer in i spelet desto mer inser jag hur fantastiskt bra stridsystemet är. Här är det inte minitiöst micromanagement som behövs utan istället ett väl uttänkt övergripande strategi kombinerat med närvaro i stunden och att snabbt reagera och anpassa sig till det som händer just nu. Det är väldigt tillfredsställande. Samtidigt akompanjeras de imponerande striderna av fantastisk stridsmusik.

Det som ändå gör att Final Fantasy XIII placerar sig så här bra på listan är dock inte i dessa mycket fina detaljer, utan hur det hela kommer samman i en historia med alltid en liten överraskning på lur. Varje karaktär man möter bär på ett mysterie som sakta med säkert nystas upp, ofta med oväntade vändningar och nya mysterier redo att nystas upp och fogas samman med det andra man vet.

När det visuella är så bländande vackert, striderna så roliga och storyn svetsar samman allt så gör det mindre att rollfigurerna ständigt gör psykoanalys på sig själva och inser att det de tidigare insåg var något de gjorde bara för att fly smärtan var något de insåg bara för att ytterligare kunna fly ifrån smärtan (pust!). För då spelets starka teman av att förlåta sig själv och andra är så viktiga och fint levererade blir sådana detaljer blir något man sätter upp som japansk känslomässig övertydlighet och sedan bara njuter av resten.

För njuter, det gör jag, och därför blir Final Fantasy XIII mitt femte bästa spel i år.

Nästan, men ändå inte…

Ett spel var bra, och gav mig stor underhållning och bjöd på flera enormt speldesignmässigt snygga nyheter och grepp, det var bara inte tillräckligt bra för att komma in här på listan. Jag känner dock ändå att det förtjänar att nämnas, då det lätt glöms bort. Spelet är Splinter Cell: Conviction.

Med hjälp av en nyskapande och fantastiskt rolig cover-mekanism och smart belöningsystem var det en fröjd att lägga sitt spelande på en mer strategisk nivå än mer flinkt tumvridande. Storyn presenterades på ett smart sätt genom projektioner i världen istället för de mer vanliga mellansekvenserna, och det blev speciellt effektivt när huvudpersonen Sams känslor projicerades på väggarna som ord.

Spelet var även väldigt snyggt, om än med lite låg upplösning. Speciellt utomhusmiljöerna, som när man går genom ett Washington efter en viss händelse. Nu är jag dock lite partisk när det gäller skuggorna i spelet, då det använder sig av en teknik delvis baserad på ett paper jag skrev för en grafikteknisk journal, men spelets skuggmodell är riktigt imponerande. Inte likt Alan Wake, men riktigt snyggt är det ändå. Vissa rollfigurer var dock gräsliga i hur de såg ut, men huvudpersonen Sam Fisher var dock riktigt snyggt gjort.

Det är dock ett spel som är över aningens för tidigt, även om ett robust tvåspelarläge finns. Dessutom så blir det snabbt irriterande att fienderna pratar så fruktansvärt mycket hela tiden, avslutandes varenda mening med ”Fisher”. I övrigt är dock röstskådespelet top-notch. Spelet är alltså bra, men når inte hela vägen fram.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 5:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.

1 Splinter Cell-tävling hos NG+

Borta på New Game+ tävlas badass-spelet Splinter Cell: Conviction ut i PC-versionen. En Collector’s Edition till och med. Själv spelade jag spelet på Xbox 360 och njöt ordentligt. Det var ett riktigt coolt spel faktiskt. Tävlingen är ganska enkel och rolig. Sätt pratbubblor till bilden helt enkelt. Nu har jag ju redan spelet  på 360, men jag blev sugen att tävla ändå. Om jag skulle vinna har jag flera kandidater i min bekantskapskrets som skulle bli jätteglada av ett spel som gåva. Så här kommer mitt lilla bidrag.

Mitt tävlingsbidrag. Klicka för större bild.

Om du dock skulle vinna så får du inte missa att ta en extra titt på skuggorna i spelet. Undertecknad har nämligen själv haft en liten del i tekniken bakom dem.

11 Avklarat: Splinter Cell: Conviction

Igår kväll, när gästerna hade gått, satte jag mig och spelade det sista på Ubisofts senaste titel i bad-ass genren (dum-rumpa?). Det vill säga Splinter Cell: Conviction. Ett mycket varierat och spännande äventyr som flera gånger överraskar en med sin känsla för detaljer. Speciellt ett uppdrag mot slutet av spelet där man likt Uncharted 2 inte utkämpar någon strid utan bara går runt bland människor är riktigt snyggt genomfört. Röstskådespeleriet på statisterna i de scenerna är bättre än huvudskådespelarna i många andra spel. Det säger även en hel del om hur grymt bra röstskådespelarna är i huvudrollerna.

Grafiskt sett är det lite blandat, med ibland lite låga polygonantal, men ljus och skuggmodellen är fantastiskt fin vilket gör det hela riktigt bra. Speciellt när man är ute på gatorna och det inte är så kliniskt rent som kontorslandskapen ibland kan bli. Nu är jag väl lite opartiskt när det kommer till skuggorna, men jag tycker de fungerar väldigt bra. Just det att inget sticker ut mot bakgrunden lyfter spelet väldigt mycket på det visuella planet. Projektionerna av uppdragsmål, story och Sams känslor är även ett orginellt och effektivt grepp som lyfter spelet väldigt mycket.

Det viktiga är dock gameplayet, och jag kan inte säga annat än att det är fantastiskt tillfredsställande att smyga runt och vara allmänt bad-ass. Smygandet är för övrigt roligt och fartfyllt den här gången och inte långsamt och irriterande som det många gånger kan vara i smygarspelen. Att det nästan alltid finns flera olika sätt att ta sig an samma problem gör det även varierat och roligt.

Sen några ord om längden. Har läst att enspelarkampanjen skall räcka typ fem timmar. Vet inte hur de spelar, och jag har inte mätt, men jag upplever spelet som bra mycket längre än så. Säkert åtta timmar. Om man kutar igenom allt går det nog att klara snabbt, men då missar man det viktiga med spel: Att ha roligt.

Kort och gott: Ett riktigt bra spel som verkligen rekommenderas. Nu saknar jag bara någon att spela igenom co-op kampanjen med.

15 Min teknologi i Splinter Cells renderare!

Ok, jag är officiellt knockad av stolen. Detta kanske låter lite skrytigt, även om det inte är meningen, men jag bara måste berätta. Är en så stor grej för mig. Skummade precis en pdf från en session på Game Developer’s Converence 2010 där de bland annat beskriver hur de byggde skuggmodellen i kommande Splinter Cell: Conviction. När jag läser det känns det väldigt, för att inte tala extremt, bekant. Så jag hoppar till slutet och hittar följande referens:

Det står där. Mitt namn! Back in old 2005 utvecklade och skrev jag och min bror, med lite hjälp av en Chalmersdoktor, ett papper kring en realtidsteknik för det som kallas för Ambient Occlusion. Den publicerades sedan i Journal of Graphic Tools (Vol 12, No 2). Och nu används något baserat på den tekniken (bland andra) på riktigt i ett spel. Som jag kommer spela. Jag är som sagt var helt blown away!

Det fina med tekniken, vilket också framgår i pdf:en ovan, är att den är löjligt snabb. Snabbare än screen-space ambient occlusion (vilket används i Crysis och Uncharted 2), och det tillåter en hel del extra effekter, som tyvärr inte dyker upp i Splinter Cell: Conviction. De nämner att man skulle kunna skapa objekt som är flouroserande, alltså ljuskällor i sig, men man kan också – vilket de inte skriver något om – göra realtidsljusstudsar med färgblödning med minimal extra kostnad. Synd att de inte kontaktade oss. Hade gärna bidragit med mer information och idéer kring tekniken, som vi vidareutvecklade internt på mitt jobb. Vi har dock använt den för vanlig 3D-rendering i 3dsmax istället för realtidsapplikationer.

Man känner sig väldigt stolt! Den där drömmen om att söka jobb på en spelutvecklare kanske inte är så jätte långt borta ändå…

Referenser:

Rendering with conviction [Stephen Hill]
Fast Precomputed Ambient Occlusion for Proximity Shadows

8 Hjälp jag hinner inte med!

Det kommer för mycket bra spel! Jag hinner inte med. Jag har klarat Mass Effect 2, men starten på det försenad med nästan tre veckor. Mitt noga uttänka schema för spelvåren har totalt kastats omkull. Men inte bara på grund av förseningen. Nej, i min resa till kina plockade jag även upp Bioshock 2 och Assassin’s Creed 2 i Hong Kong till vrakpriser. Så nu sitter jag och spelar Assassin’s Creed 2 – vilket jag för övrigt gillar, trots att jag fastnar i tvångsmässig grinding även om det egentligen inte krävs av spelet. Måste köpa alla tavlor…

Hursomhelst. Spelar alltså AC2 nu. Och det kommer nog ta ett tag att komma igenom. Säkert halva mars. Sen har jag Bioshock 2 som jag nu verkligen ser fram emot efter blog-em-ups fina artikel. Hoppade dock över andra hälften då jag inte vill riskera att spoilas i inödan. So far so good. Men imorgon släpps Battlefield: Bad Company 2, som jag har förbokat för en billig penning, och det skall därmed också läggas i kön med spel att spelas.

Ja sedan så släpps ju även Final Fantasy XIII, som jag kanske inte köper vid releasen, men så småningom är det ett spel jag vill lira också. Sommarspel kanske? Nästan samtidigt släpps även ett annat JRPG med namnet Resonance of Fate. Ser ut att göra ganska många saker på ett nytt sätt och kanske är en fräsh fläkt, så det kan vara intressant. Inte för att jag tror det når upp i Lost Odysseys nivåer dock. Rent emotionellt tror jag inte FFXIII gör det heller. Sedan har vi författaren Alan Wake som skall virra runt i en kuststad nu i vår, vilket säkert kommer krocka med Splinter Cell: Conviction som jag också förhandsbokat. HJÄLP, men oj så mycket roligt!

Men före allt detta skall jag på inspelning imorgon. Reklamfilm för Comviq. Skall frysa rumpan av mig under S:t Eriksbron. Min uppgift, om någon undrar, är att sköta massa tekniska detaljer kring kameran (en Canon EOS 7D som vi byggt om med filmoptiksfattning) och med hjälp av mjukvara jag skrivit få ut okomprimerad video ur den lille rackaren. Tyvärr har jag lyckats med konststycket att tappa inte en utan TVÅ mössor på tunnelbanan så jag får klara mig med luvan på jackan, för att sedan kila iväg och köpa en någonstans.

0 Idel goda nyheter

Ibland när man klickar runt på internätets spelsidor händer det: Man möts av den goda nyheten efter den andra. Idag var en sådan dag.

Som en ljuv uppföljare till gårdagens Mass Effect 2 recension kommer nyheten att Splinter Cell: Convictions co-op läge skall fungera även i split-screen. Blir en grymt bra grej att spela med en kompis hemma. Känns som ett spel där man får samarbeta mer än exempelvis Halo 3 i splitscreen. Sånt gillar man. Soffa-allianser mot skurkar är roligt!

Man kan ju alltid hoppas!

Sedan kom informationen om att FeelPlus jobbar med ett storskaligt RPG åt Microsoft. FeelPlus ligger bakom bland annat Lost Odyssey, så i kombination med nyheten om att 2010 är året för nästa storspel från hjärnan bakom det första spelet så kan jag inte tänka mig något annat än Lost Odyssey 2 eller åtminstone något liknande.

Slutligen kom äntligen ett nytt gameplayklipp från Alan Wake. Visst, klippet är lite kort, men ser ändå väldigt bra ut. Ser fram emot att se mer, helt klart.

0 En blick på början av 2010

Förra året gjorde jag i början av året en liten koll på de kommande spel som jag var intresserad av så jag tänkte jag gör en likadan övning med årets tidiga releaser i år igen. Fast den här gången tänkte jag bryta ner det över olika månader. Så låt oss börja med Januari.

Januari

Känns konstigt att säga det, men januari känns som den största spelmånaden på hela 2010 för min del. Detta av den enkla anledningen att ett spel jag är så hypad över att jag spricker släpps. Spelet jag förväntar mig skall bli det bästa spelet jag spelat, givet hur fantastiskt föregångaren är. Och nej, jag pratar inte om German Truck Simulator (13 jan). Jag pratar om spelvärldens The Empire Strikes Back: Jag pratar om Mass Effect 2 (28 jan). Med en i det närmaste episk rollista för oss sci-fi aficionadon och ett radikalt förbättrat stridsystem, härlig grafik och stabil frame-rate så tror jag game of the year 2010 släpps i första månaden. Nu kommer det – som tidig release – naturligtvis glömmas bort i förmån för spel som släpps i november då sådana listor görs, men det lutar verkligen åt succé för min egen del. Japps, nu har jag verkligen laddat upp hype-mätaren för en ordentlig besvikelse. Men med ett sådant första spel, hur skulle det kunna gå fel?

Världens största LED-ficklampa. Episkt.

Övriga januarispel må vara bra, men blir inget köp. Bayonetta (8 jan) har ju fått bra kritik och så (10/10 i senaste Level), men det är inte min spelstil, så det får vara. Darksiders (7 jan) släpps i samma veva men känns inte heller så aktuellt för min del. Sen finns det Dark Void (15 jan), som väl ser ok ut, som tävlar mot en ny svängom i Army of Two (15 jan). Inget av dessa tre spel känns som något för mig.

Februari

Nu börjar det göra ont. För jag kommer garanterat spela Mass Effect 2 hela februari och då missa en rad spel som känns spännande. Man får helt enkelt skaffa dem när det är lite lugnare på spelfronten. I slutet av månaden släpps dock Splinter Cell: Conviction (26 feb), vilket jag har förbokat mycket förmånligt på gamestop (1 krona plus två billiga spel). Vet inte hur mycket jag behöver säga om det mer än att joystiq kallar det för Badass: The game. Ser mycket lovande ut. Är det skräp så fick jag det i alla fall billigt.

Vad är det då jag kommer missa i februari och som – om de är bra – hamnar på listan över spel att köpa sen? Självklart så lockar en tur ner till rapture igen med Bioshock 2 (9 feb). Det som oroar lite här är att det är en annan studio än den som låg bakom det första spelet. Dock skall speldesignern från förra spelet, Ken Levine, åtminstone delvis har ett finger med i spelet. Dessutom, multiplayer i Bioshock. Vem vill ha det?

En annan höjdare på radarn är Aliens vs. Predator (19 feb), ett spel som jag inte kan göra annat än att hålla med xboxflickans bror Nikke om: Det ser bättre och bättre ut ju mer man får veta om det. Ta bara en titt på senaste trailern på gametrailers.com. Bara det att det har fokus på Weyland-Yutani corporation gör ju att man blir lite svettig och får högre puls. För min del kunde de dock gärna skippat Predatorn, men jag antar att han/hon/det ger lite extra krydda i spelet.

I övrigt släpps Dante’s Inferno (12 feb). Bara att hålla sig undan om man skall gå efter demot.

Mars

Nu börjar det bli lite mer fuzzy med datum i spelreleaserna. Men även här finns en rad spel med fast datum och stor vikt. Den största releasen den här månaden är troligtvis Final Fantasy XIII (9 mars). Frågan är bara om man vågar köpa det när det finns så mycket annat att spela. Det lär ju vara bra för plånboken att sitta med ett spel i de närmsta två-tre månaderna, men lite variation skadar ju inte heller. Man skulle å andra sidan kunna ha FF13 som ett spel man studsar fram och tillbaka från. Hursomhelst blir det nog ett spel jag skaffar mig i april.

Anledningen till det är troligtvis Battlefield: Bad Company 2 (4 mars). Jag köpte ettan på rea och verkligen älskade single-player kampanjen så det blev att förhandsboka även detta spel på förmånsaktigt gamestoperbjudande. Jag brukar ofta ogilla fordonsdelen i spel, men helikoptersekvensen i det spelet var helt fantastisk och jag har laddat upp den banan och kört flera gånger bara för just den grymma känslan. I övrigt var det ett rolig shooter med bra kontrol och fantastiskt ljud. Av tvåan har de hittils bara visat upp multiplayerläget som ser mycket bra ut, men jag har även denna gång stora förväntningar på single-player delen.

Hittade boken i min frus föräldrahem. Ser läskigt likt ut första Bad Company marknadsföringen.

I slutet av mars släpps helsvenska Just Cause 2 (26 mars), ett spel som jag tror kommer hamna lite i skymundan. Det ser dock bra ut, men blir nog inget för mig.

Övrigt

Andra spel som ser intressanta ut, men som inte har fast datum är Tri-Ace Resonance of Fate som utmanar självaste Final Fantasy XIII. Kommer troligtvis inte upp i samma försäljningssiffror, men till skillnad från sin konkurrent verkar den här pröva lite nya grepp för jrpg såsom att man äntligen verkar kunna spara när som helst och ett helt unikt stridssystem. Ser för övrigt väldigt bra ut.

I samband med nya filmen släpps i maj även en ny del i Prince of Persia-serien. Tyvärr så blir det inte en fortsättning på 2008 års reboot av franchiset utan istället en återgång till Sands of Time triologin med ett ”mellanspel” som utspelar sig mellan första och andra spelet. Många jublar nog, men synd tycker jag då den grafiska stilen, tempot, storyn och egentligen det mesta i senaste Prince of Persia var fantastiskt. Speciellt i DLC epilogen så gjorde de saker och ting riktigt intressanta med långa sekvenser med platformande. Gällde att ha tungan rätt i mun. Får dock hoppas att The Forgotten Sands blir bra.