Att komma in i mitten

11 augusti, 2010 i Analys, Featured   23 Kommentarer

HaloWhat

Som utgivare vore det en ganska dålig strategi att släppa en uppföljare som kräver att man spelat föregångaren för att kunna uppskatta spelet. Men trots det så är det ju ändå så att för att kunna uppleva en uppföljare som sig bör så skall man har spelat det spel som kom före. Visst så går det att läsa ikapp storyn på Wikipedia, men det är ofta ett ganska dåligt substitut till att faktiskt ha spelat spelet. Bättre är att jaga klipp på YoutTube, men det är ändå onödigt omständigt och kräver en hel del tittande. Dessutom missar man narrativ som sker som enbart voice-over under själva speltillfällena.

Faktum är att det många ibland fått mig att skippa spel, eller helt enkelt inte intresserat mig för dem ens från början just för det att jag inte spelat föregångaren. Man kan ju naturligtvis skaffa föregångaren och spela igenom den på en helg eller två, men för många riktigt bra spel så är ofta föregångaren ganska komplex, lång och med brister som helt enkelt inte är accepterbara längre när grafiken inte imponerar nog för att väga upp. Det finns ju en gräns för hur mycket man kan tolerera när man blivit van vid modernare lösningar. Speciellt om ens speltid är begränsad till några kvällar i veckan.

Så vad skall spelutvecklarna göra? Hur skall man få det så enkelt som möjligt att komma in i mitten av en spelserie? Lösningen är enkel och beprövad. Jag presenterar lite ödmjukt mitt enkla förslag: ”Previously on…”

Nästan varje TV-serie börjar avsnitten med denna korta summeringsfilm med vad som hänt tidigare. Alan Wake använde det mellan varje episod inne i spelet. Varför skulle det inte kunna användas som inledning i alla uppföljare? En välklippt resumé kan presentera väldigt mycket information på kort tid, och ger oss en bra inblick i karaktärerna och deras motiv. Även för de som spelat föregångaren kan det vara praktiskt att få en liten påminnelse om vad det är som hänt. Kan vara svårt att komma ihåg vem som gjorde vad i de tre åren som det i regel är mellan ett spel och dess uppföljare.

Med en summering av vad som tidigare skett är problemet löst till ganska stor del, och man får det även levererat i samband med spelupplevelsen istället för att behöva leta efter informationen på annat ställe. Det är även en billig lösning, och kan fungera lite som ett förband till att komma i den rätta stämningen. I Alan Wake fungerade det väldigt bra på det viset när man tog en episod per spelsession. Vore det inte lysande om nästa Uncharted började med just ”previously on Uncharted”. Uppläst av Victor ”goddamn” Sullivan såklart. Vi gamla Unchartedrävar skulle komma i stämningen direkt. Även de som missat tidigare delar i denna fantastiska serie skulle kunna hoppa på och känna sig inkluderade från början. Och jag kan tänka mig att när Halo 4 så småningom släpps finns där en helt ny grupp spelare som aldrig rört ett Halo-spel. Då kan det vara bra att få en liten summering av vad det hela egentligen handlar om.

Vad tycker du? Finns det rentutav bättre vägar att gå?



, , , , ,

23 Kommentarer

Emergent stories

4 januari, 2010 i Analys, Featured   6 Kommentarer

EmergentPlain

Jag är inget större fan av multiplayerspel. Visst, att köra en runda då och då kan vara roligt, men jag har aldrig riktigt blivit biten av den där online myggan som gör att jag vill sitta och nöta i Call of Duty eller Halo. Igår kom jag äntligen på svaret på den mycket enkla frågan varför, och vad det är som gör singeplayerupplevelser så mycket bättre i min bok.

Online-multiplayer och även i viss mån så kallade öppen värld eller sandlådespel skapar sina berättelser genom något som populärt brukar kallas för emergent stories. Helt enkelt att berättelser skapas genom oväntade händelser som kanske inte direkt var planerat av utvecklaren. Exempelvis hur man räddade flaggan i sista stund genom en tursam granat eller att landa en Warthog ovanpå en Wraith i Halo. Roligt när det händer, såklart. Det finns naturligtvis mer avancerade och mer utvecklade emergent stories som kan uppstå och som naturligtvis skänker större glädje och blir händelser det berättas om för kompisar och på forum.

Modern Warfare 2 - En katalysator för emergent stories.

Dessa typer av indirekt skapade berättelser och händelser är kärnan i det som skapar mycket av underhållningsvärdet i populära multiplayerspel såsom Modern Warfare och Halo. Det är även här det uppstår, orsaken till att jag inte riktigt gillar dessa typer av spel under mer än kväll någon gång då och då. Det beror på en enkel brist i detta typ av berättande.

Alla sådana här skapade berättelser och oväntade händelser är nödvändiga för alla spel, oavsett om det är en onlineupplevelser eller ett singleplayerspel, annars kan man lika gärna se en film. Men en bra berättelse har åtminstone en komponent till. Den saknade komponenten är mysterium. Precis på det sättet som man tycker många filmer är bra ända tills slutet då allt förklaras, då blir de helt plötsligt ganska ruttna. Det är på något sätt inte lika bra längre. Det är just när du hålls på halster som spänningen uppstår och en vilja att fortsätta hålls vid liv. Kanske är det en av många anledningar till att de nya Star Wars filmerna inte kan mäta sig med föregångarna. Helt plötsligt upphör the Force att vara ett mysterium och ges en biologisk detaljförklaring. Hela filmerna är egentligen en explosion av övertydlighet som borttager av allt mysterium från historien.

Spel som gör detta helt ok är dock många. De flesta singleplayerspel innehåller nåt mått av mysterium, och vissa gör det bättre än andra. Unchartedserien lägger upp mysterie efter mysterie. Precis när ett förklarats så finns där ett nytt vid horisonten, redo att ta vid, hela vägen till slutet. I favoriten Mass Effect kryllar det av mysterier och jag ges även möjligheten att själv bestämma hur djupt jag skall gräva i dem och hur de skall bemötas, något en film aldrig kan ge mig och gör spel till ett medium med enorm potential. En av mina favoritspel någonsin och en riktig klassiker – Grim Fandango – är även det fyllt av mysterium och till och med på slutet finns frågorna kvar, som gör det till en sådant starkt minne. Frågan kvarstår: Vad finns bortom järnvägstunneln? Det är även mysterier som gör en oväntad plot tvist så effektiv. Alla de där potentiella lösningarna vi hade på ett mysterie vänds på ända och nya mysterier uppdagar sig, samtidigt som man belönas med förklaringar på existerande.

Obesvarade frågor och mysterier i de dödas land gör det till en upplevelse man inte glömmer.

Enbart emergent stories saknar detta. De är roliga när de händer och skapar ett roligt gameplay. Men det räcker inte för mig. Jag behöver progression. Jag behöver ett mål som drar mig framåt. Att nysta upp ett mysterium – om så litet – är precis sådan krydda som jag anser emergent stories behöver. Detta finns inte i de vanliga online-lägena, även om de på sistone lagt in både mål och specifika uppgifter.

Därför tror jag verkligen på onlinespel där man spelar tillsammans i en berättelse, så kallad co-op. Det svåra med dem är dock praktiska. Att hitta en tid då ens kompisar, samtidigt som du, har tid att spela är svårt. Man måste ju ha matchande scheman för en hel kampanj. Att dela upp en intensiv kampanj över väldigt lång tid känns ju inte särskilt lustigt. Drop-in co-op, där en kompis kan hoppa in i ditt singleplayerspel för en kort stund och förgylla din upplevelse för att sedan gå vidare funkar därmed bättre. Du spelar vidare på ditt spel och en kompis som tidigare spelat den sektion du befinner dig i hoppar in. Mysteriet kvarstår, men den sociala aspekten finns kvar. Såvida din polare inte spoilar hela storyn och berättar att allt bara var en dröm, eller vad nu det hela handlar om. Dock minskar inlevelsen i en gripande story radikalt över att du och polaren sitter med headset och snackar medan hjärtskärande scener försöker spelas upp och förgäves trollbinda dig.

Jag har alltid varit svag för berättelser och mysterier som skall nystas upp. Därför tror jag att så länge inget radikalt eller nyskapande händer multiplayerspelen så kommer de i min mening alltid vara underlägsna en välgjord singeplayerupplevelse.



, , , , , ,

6 Kommentarer

Uncharted avklarat – Några tankar om story

21 februari, 2009 i Avklarat   Inga Kommentarer

Har precis klarat Uncharted – Drake’s fortune till Playstation 3. Fantastiskt bra spel. Ett av de bästa jag spelat på mycket länge. Snyggt som få också. Gillade det verkligen.

uncharted_drake_elena

Har dock en tanke kring story i spel. Hur kommer det sig att man upplever storyn i spel såsom Uncharted som mycket bra när den på film i stort settligger i paritet med Nicholas Cage-rullen National Treasure – en film som inte kan beskyllas för att vara ett mästervärk, även om den är lite rolig. Har man lägre krav för att det är spel eller är det att det drar ut på tiden så länge att därför ger det mer. Eller är det bara för att man gillar fin grafik i mellansekvenserna?



, ,

Inga Kommentarer

Första intryck av nyinskaffad Playstation 3

25 januari, 2009 i Intryck   2 Kommentarer

Efter ett år plus moms av Xbox 360 har jag nu skaffat mig en PS3:a, och jag gjorde det på det absolut trevligaste sättet: Jag fick låna hem den från jobbet så länge vi inte behöver en blu-ray spelare (vilket jag sedan kom på att vi faktiskt redan har en annan på jobbet, så det är ju nice). Hade tänkt köpa den först, men chefen tyckte jag lika gärna kunde låna den. Så visst, jag kanske måste lämna tillbaka den så småningom, men då har troligtvis priserna gått ner så att man kan köpa en ny och vara glad med det. För att köpa den till nuvarande pris är det verkligen inte värt. Särskilt inte när man sitter på en 360 redan.

ps3

Står nu i mitt vardagsrum. Sweet, även om 360:n är bättre i mitt tycke.

Hursomhelst, jag har köpt tre spel till att börja med i väntan på THE ÅRETS SPEL – Killzone 2. Dessa tre jag köpt är platinumutgåvorna av Uncharted: Drake’s Fortune, Ratchet & Clank Future: Tools of Destruction samt Heavenly Sword. Det sistnämda har jag nu tillbringat helgen med, och kan inte säga annat än att det var en på många sätt magisk spelupplevelse. MEN, för även om spelet är mycket snyggt genom allt så är mellansekvenserna något som riktigt sticker ut. Först tänker man att wow, PS3:an trycker på bra här med fin grafik. Power of the playstation 3 yeah baby!!! Men vänta lite här nu…det är ju en filmsekvens, gjort för att se ut som om det är realtid! Visst, det är samma modeller och miljöer som i spelet, troligtvis renderat genom spelmotorn på en PC, och ofta är det väldigt likt något som skulle kunna vara realtid. Troligtvis skulle det mesta funka, men ändå. Det är ofta bättre ljussättning, finare skuggor, bättre effekter. Men det är bara fusk. Så mycket för the power of the playstation 3 som man alltid hör så mycket om från sony. Vanligtvis brukar mellansekvenser vara snygga renderade saker á la Final Fantasy eller också äkta in-engine som i Gears of War. Men här luras man bara. Speciellt tydligt blir det i slutet av spelet. I vilket fall som helst är spelet toksnyggt även när man har kontrollen, så inget ont om Heavenly Sword egentligen. Och det är riktigt roligt, fantastiskt röstskådespeleri och otroligt bra agerande av toppskådespelare och story som många gånger får en att kipa efter andan. Trist att de behövde fuska så. Något som däremot inte är fusk är mängden karaktärer samtidigt på skärmen. I slutet av spelet tänkte de helt klart let’s go bananas med gubbar! Man plöjer igenom horder av gubbar som om man vore Sauron själv i början av Lord of the Rings. Mäktigt, även om det blir lite frame-drops och tearing.

NarikoHeavenlySword

Nariko från Heavenly Sword. Total bad-ass!

Annars så är jag förvånad över hur bra Xboxens gränssnitt är jämfört med PS3:ans. Visst, allt på sonys gränssnitt XMB är väldigt snyggt och har en känsla av lyxig hemmabio, men det är ofta opraktiskt och saknar polishen hos konkurrenten 360. Playstation Store är ett skämt jämfört med Marketplace på 360 både i användarvänlighet och utbud. Det är svårt att hitta saker, allt man laddar ner måste installeras, och det är olika versioner om man skaffar demot eller fullversionen av spel. Dessutom finns inte demoversioner till särskilt mycket. Försökte hitta en trailer till Killzone 2. Antingen finns den inte eller också hittade jag den inte. Vilket som så är det dåligt. Sen att Heavenly Sword behövde en obligatorisk installation plus en uppdateringsnedladdning som tog ett bra tag att ladda ner och sedan installera (!) hjälpte inte saken.

Heavenly Sword Install

"Thanks to the Power of the Playstation 3". Installationen av Heavenly Sword.

Kort kan man säga att det är fint och bra, men förutom blu-ray och ljudnivå så finner jag inte en enda punkt där PS3:an är bättre än 360:n. Därmed inte sagt att den är dålig – Det är ju spelen som är det viktiga, och det finns många fina exklusiviteter även till Playstation 3 – men den är helt klart inte lika prisvärd som 360:n, oavsett vad som står på pappret att man får med.

Detta är mina första intryck. Kanske kommer de ändra sig, men hittils har varenda fördom jag haft besannats, och flera jag inte tänkt på innan har lagts till. Men som sagt var, spelen är det viktiga, och jag gillade verkligen Heavenly Sword. En fantastisk spelupplevelse som jag vill rekommendera till alla. Så innan ni flamar mig, detta är mina intryck. Tycker du annorlunda, tipsa mig gärna om vad jag missat eller missförståt.



, , , , , , ,

2 Kommentarer