10 Välja väg

18 augusti, 2010 i Analys, Intryck, Läsvärt
Välja Väg

Jag tycker verkligen om att spela rollspel. Det är nog en av mina favoritgenrer när jag väl spelar dem. Konstigt nog så avskyr jag dock själva tanken att börja spela ett rollspel. Jag ser framför mig massa grinding, tråkiga sidequests som aldrig tar slut och absolut för komplicerade system för allting ifrån item-crafting till hur striderna sköts. Det känns bara motigt och tungt. Dessutom tänker man på den långa speltiden och alla andra spel man får försaka under denna långa period.

Men så börjar jag spela. Jag tycker fortfarande att det ibland kan vara lite för komplicerat, speciellt i början när man inte är insatt i vad de olika uppgraderingsvalen egentligen innebär. Jag kan fortfarande tycka det är för mycket grinding, och sidequestutbudet är oftast ganska tråkigt och intetsägande, även om undantag finns. Men så finns där världen och karaktärerna att dyka in i. Det finns berättelsen och det finns valen som påverkar stort och litet. Även i rent linjära rollspel är världen det som lockar. Rätt vad det är så sitter jag där och har kul i sidequests och gör inget annat än älskar spelet något enormt. Men crafting och grinding förblir tråkigt för mig.

I dagarna har jag suttit och spelat just ett sådant rollspel. Dragon Age: Origins. Och det var naturligtvis den upplevelsen som blev upprinnelsen till det här inlägget. För i Dragon Age: Origins finns ett problem som är gemensamt för alla rollspel, och även en hel del andra spelgenrer. Låt oss kalla det för valfrihetsångest.

Dragon Age: Origins bjuder på en hel del beslut. Som här, hoppa från bron eller inte...

Jag har kämpat mig fram i grottan på väg till templet med Andrastes aska. Det är en labyrint av gångar där man hela tiden måste välja väg. Jag vet att i regel så är bara en väg rätt och de andra är bara avvägar till godsaker. Med jämna mellanrum måste jag välja väg, och oftast är det ganska tydligt vad som bara är en liten avväg till ett rum och vad som är vägen vidare. Men så kommer jag till vägskälet. Jag testar att gå ner lite i en gång för att mötas av en autosparpunkt. En viktig gång alltså. Gör lite kort backtracking och tar andra vägen. Den fortsätter länge och leder mig slutligen till ett storyelement. Genast lyfts tanken: Vad är det jag missat i den andra gången?

Har jag missat något viktigt jag kunde göra för att undvika eventuellt svåra val nu? Går jag miste om dialogalternativ? Sakta men säkert kommer känslan smygande att jag helt enkelt spelar spelet på fel sätt. Att jag går miste om det viktiga – eller ännu värre, att jag gör något fel så spelet kanske buggar ur.

Som reaktion börjar jag istället utforska allting. Jag går tillbaka hela vägen genom grottan tillbaka till vägskälet och tar den andra vägen. Det är en djup grotta med många fiender och flera rum. Slutligen så visar det sig att det var en återvändsgränd, och efter att ha plockat upp någon mindre viktig item backtrackar jag tillbaka igen. Jag fortsätter så och gör alla sidequests och backtrackar vid varje vägskäl för att inte missa det som var rätt väg. Och helt plötsligt kommer nästa tanke: Kanske spelet inte är gjort är det här? Kanske det blir fel av att jag utforskar mer innan jag pratar med karaktären framför mig? Det blir ju fånigt om han börjar snacka om den legendariska stenen, när jag redan har den. Då missar jag ju hela tjusningen i att jaga efter stenen med ett syfte.

Jag kan helt enkelt inte spela ett rollspel utan att känna att jag gör något fel. Ändå så älskar jag det.

Så vad skall jag göra? När jag står där vid vägskälet. Skall jag gå båda vägarna och backtracka och allmänt kämpa och krångla. Eller skall jag bara göra ett val och hålla mig till det. Men då missa feta items och fortsätta med en ständig naggande känsla att jag skulle svängt till höger i grottan, eller egentligen inte åkt dit alls utan istället låtit Arl Eamon döden dö? Valen som gör att jag älskar rollspelen är det som samtidigt ger mig problem. Eller är det kanske just dessa känslor som jag egentligen eftertraktar. Ovissheten om att verkligen veta om jag gör rätt är kanske just det som kittlar mitt sinne?

10
, ,