Har nu spelat lite drygt hälften av Dead Space 2 (recension kommer senare), och jag kan inte låta bli att känna mig som om jag dykt ner under havets yta igen och stapplar omkring i Bioshocks undervattensstad Rapture.

Det är detaljerna som gör det. För även om The Sprawl är en rymdstation med ordentlig Dead Space-estetik så är känslan som förmedlas genom detaljerna oerhört Rapturianska, om man nu kan säga så. Det är melodierna när man går förbi en sönderbruten affär. Det är resterna efter vad som en gång var ett fungerande samhälle och det är affischerna som vittnar om en tid före sönderfallet.

Detta är för min del oerhört positivt och fyller mig inte bara med Dead Space egna obehagskänslor, utan även en touch av de känslor som Bioshock förde med sig. Vänta bara så dyker Sander Cohen upp, och gör en installation av Necromorphs.

Att möta Rapture i rymden känns lite som att komma hem, fast med den obehagliga aspekten att ens hem är totalförstört och fyllt med blodsplatter och läskiga rymdzombies.

Som en vanlig lördagskväll med andra ord.

Horder av zombies är inga problem. Med motorsåg i högsta hugg har jag tagit mig an zombieapokalypsen i gamblingparadiset Fortune City och skrivit ner mina upplevelser i ett dokument för eftervärlden som inte bör missas av någon som följer denna blogg.

Var spelet något bra eller lämnade det en stank av odöd köttmassa efter sig? Grab your shotgun and your fireaxe och hoppa över till onlajn.se och läs min matiga recension.

”Alla” nördar gillar zombies. Men bara för att ett spel innehåller zombies blir det inte automatiskt ett bra spel. Just nu sitter jag och spelar Dead Rising 2 för recension på onlajn.se. Tills dess att recensionen kommer så kan jag väl säga att det finns bättre spel att lägga sina hard-earned på. Eller sin tid för den delen. Spelmakare: Var inte rädda för checkpoints!

Men nu är det tillbaka till zombiegrinding som gäller. Man vill ge spelet några chanser till att övertyga…

Boken har ett ganska speciellt sätt att berätta händelserna på. Istället för att vara en normal historia med en huvudkaraktär som heter John eller liknande och ett passande love interest så består den istället av en rad intervjuer med de människor som överlevde zombie-apokalypsen (som såklart alla vet är oundviklig, såvida inte judgement day inträffar först). Detta ger boken en oväntad realism, trots sitt ämne. Det är allt ifrån vanliga människor till högt uppsatta digniteter som talar utifrån sitt perspektiv och sina upplevelser. Bilden som målas av en värld i spillror och hur mänskligheten nästan utrotas är skrämmande men samtidigt fantasieggande.

Likt all bra sci-fi så finns naturligtvis tydliga paralleller till dagens verklighet. Exempelvis läkemedelsbolagens profitering på allmänhetens rädsla för sjukdomar såsom svininfluensan, och även skapandet av sådan rädsla. Eller som boken (parafraserat) uttrycker det: det spelar ingen roll om det funkar eller inte, om det ens behövs, alla vinner på det; makthavare, pressen, läkemedelsbolagen. Även analysen av vårt västerländska samhälle som helt omstyrt från verklig produktion till serviceyrken och konsumtion och dess konsekvenser i sammanhanget är tänkvärt.

Beställ och läs boken. Flytta sedan till Antarktis, och tänk på valarna.

Dessutom, om du är hungrig: Braaaains…